Egoism och individualism…

Om denna bok kan man läsa här:

”Empati, det som håller samman världen

Den här boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man stödjer människor i att förbättra kontakten med sig själv och varandra. Ordet empati betecknar förmågan att leva sig in i andras situation, med allt vad det innebär av förståelse, samhörighet, medkänsla med mera. Empati är med andra ord det kitt som håller samman den mänskliga gemenskapen.

Ju bättre kontakt man har med sig själv, desto bättre förstår man andra. Bara när man vilar i sig själv kan man förhålla sig på ett djupare sätt till andra människor och till en komplex värld, där både barn och vuxna har svårt att hitta förebilder och riktmärken. Det är författarnas uppfattning att barn – och även de flesta vuxna – i dag mer än något annat behöver redskap för att utveckla förmågan att vila i sig själv.

Alla föds med anlag för att utveckla förmågan till empati och att vila i sig själv. De här anlagen kan utvecklas och övas upp. Träningen syftar inte till att man ska lära sig något nytt. Den handlar om att bli uppmärksam på det man redan kan.

Men varför? För att världen behöver empati – i allt från klassrum och middagsbord till parlament och toppmöten.

EMPATI har vuxit fram ur författarnas arbete i Foreningen Børns Livskundskab i Danmark. Boken vänder sig till barn såväl som vuxna och samtidigt mera specifikt till pedagoger och andra som arbetar med barn och ungdomar.”

Tankar jag fick när jag läste en krönika i morse och efter en argumentering på socialt forum igår:

Allt mer bryr vi oss bara om oss själva! Vi har fullt sjå med oss själva: att feja på ytan… Vi (eller förskräckande många) bryr oss mindre och mindre om andra/varandra. Allt mer bara om vissa, om vi nu alls bryr oss om någon annan.

Att bry sig om sig själv och om andra utesluter inte varandra. Vi kan gå ihop för att förbättra och förändra för allas vårt bästa.

I dagens samhällsklimat ingår också att göra reklam för sig och sitt ganska högljutt och framhålla sig och de sina om tillfälle ges!

Något jag märkt av på mitt jobb…

Och vi har inte blivit bättre människor i detta klimat, snarare har klimatet hårdnat och hårdnar mer och mer. 

Reinfeldt och Borg har nu dragit sig undan, för de har lyckats med det de ville åstadkomma. 😦

Tankar jag alltså fick efter att ha läst krönikan ”Jävla borgarväder” av Emil Jensen nu på morgonen. Där skriver han:

”Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ‘avslöjade’ Jason Timbuktu Diakité som ‘hycklare’. 

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på [blogginlägget ‘Andra ska bidra’].

Desto bättre tänkte jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.”

Även om saker gynnar mig så kan jag reagera över samhällsfenomen och de fenomen som gynnar mig.

Jensen menar att blickarna riktas bort från själva huvudproblemet dvs i detta fall hur vi vill att samhället ska fungera.

Han skriver vidare:

”Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.”

Jo, det kan ju i och för sig vara viktigt att påpeka, att den person som kritiserar systemet tjänar på det … Men … Weidmo Uvell skriver ju inte om det Timbuktu tydligen faktiskt sa! Bemötte inte detta, utan kritiserade Timbuktu och hans vandel. Riktade blickarna på person och inte sak.

Jensen skriver vidare:

”Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.”

Och Elin Grelsson Almestad publicerar brev hon skickade till Göteborgsposten i blogginlägget ”Tack och hejdå” där hon säger upp sig, därför att hon inte vill medverka i en tidning som sprider de uppfattningar som hon tycker är farliga, men hon betonar att hon har möjlighet att göra detta, därför att hon inte är beroende av det hon tjänar där.

Där skriver hon bland annat:

”Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka.

Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.

Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner.

Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.

Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter.

Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ‘minskade volymer’, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ‘skönmåla verkligheten’ och vara ‘moraliskt förkastliga’. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Daniel Byström på twitter.

I debatt om sjukvården och valfrihetsfloskeln:

”Skattesänkningarna och medföljande brist på resurser döljs under valfrihetsfloskeln? Lösningen blev att privatisera: politikerna löste problemet så; med att tillåta utförsäljningar och privatiseringar? Resurserna splittras upp?

För över 25 år sen gick behandlingar att få genom offentligt driven sjukvård. Jag tror inte såna skulle gå igenom idag. Min sambo, som är amerikan, tror att jag har rätt baserat på den erfarenhet han har från USA! Det samhället är högsta grad segregerat.

‘En del’ [ganska många, medan andra bor i världens ruckel] bygger större och större hus och har flera stora bilar, har pool osv osv, precis som det verkar bli här.

De med pengar behöver inte vara oroliga för sjukvård eller omsorg. Dem jag träffat där är i hög grad bara intresserade av sig och sitt och vi anammar detta! Urtrist!

För nog är det viktigare med ett stort hus och ett urflott kök osv än resurser till det gemensamma, t.ex. en god sjukvård för ALLA, både nu OCH i framtiden. Där vi kan vara ganska (helst HELT trygga) trygga med att vi ska slippa välja eller omvälja när vi som allra mest behöver vård och omsorg. Att vi blir värdigt, respektfullt och professionellt bemötta och att ALLA blir det.”

Och

”… egoismen frodas: jo, man kan värna om de egna, men kan samtidigt, gärna [mest effektivt] kraftfullt tillsammans med andra, försöka påverka en situation som missgynnar andra, om man är så gynnad så man får det man behöver (vidga blickarna utåt från den egna snäva kretsen), till dem som kanske inte är lika gynnade, solidariskt ja (och egentligen är vi då också solidariska med oss själva skulle jag vilja påstå)!”

Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

Värt att reblogga!

reflektioner och speglingar II...

Publicerar detta än en gång även på denna blogg.

Min pojkvän i USA ville inte använda dessa shoppingkassar, skryta med att han är så bra och hjälper till så att människor får mat på bordet. Han sprejade sina svarta.

Barbara Ehrenreich skriver på sidan 204-206 i sin bok ”Bright-Sided” (se föregående inlägg under kategorin ”B. Ehrenreich”) att i förstasidesartikel i ”Psychology Today” januari 2009 ”The Pursuit of Happiness” eller ”Jakten på lyckan” kan man läsa att den amerikanska passionen för positivt tänkande inte har gjort amerikaner lyckigare.

Nej, bruket av antidepressiv medicin är väldigt hög paradoxalt nog – eller inte?

Ehrenreich skriver att författaren (Carlin Flora) ”klumpar samman” akademiska positiva psykologer och den ständigt växande skaran av ”självutnämnda experter” i något hon kallar ”lycklighetsrörelsen” och noterar att enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma period som lycklighetsrörelser…

Visa originalinlägg 1 006 fler ord

Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…

Man kan läsa mer om videon ovan i ”The Staggering Bullshit of ‘the Secret'” eller ”Den häpnadsväckande skiten [som] ‘Hemligheten‘ [är]. Dave Chapelle är superbra i denna video!

Tre vänner på socialt forum har postat länk till artikeln ”Spännande hjärnforskning: du mår som du tänker!” och det triggade denna bloggpostning. I denna artikel finns inga referenser till den forskning som Nisse Simonsson hänvisar till för det första.

Den amerikanska författaren Barbara Ehrenreich fick bröstcancer och råkade ut för ett fenomen som hon reagerade så starkt emot, att hon skrev en bok om detta. I artikeln ”Barbara Ehrenreich: ‘Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande'” kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet./…/

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ‘att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet. När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen. Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.

Hans lilla maktdemonstration påminner om det Barbara Ehrenreich skriver om i slutet av sin senaste bok, ‘Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande’: Att det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn.

Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.

De västliga demokratierna har en besläktad tanke på detta: ‘Offermentalitet’.”

Nej, det är absolut förbjudet, att ens andas något som antyder att man känner sig som ett offer. Men tänk om man faktiskt behöver, borde och måste få påpeka saker!

”Ett populärt begrepp i Sverige, men kanske ännu djupare rotat i USA och dess amerikanska mardröm: Om det inte går dig så väl i livet, är det enbart ditt eget fel.”

Lite som jag bloggat om tidigare apropå Alice Teodorescu: det är upp till dig! Och jo, vuxna människor har ett ansvar för sitt egna liv, men omständigheter kan vara såna att man har svårt att bemästra dem.

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.”

Ja, rättmätig ilska över andra saker också på arbetsplatser, i samhället och i världen.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd.

Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.

Det ledsamma är att de uppenbara bristerna i detta möte mellan ekonomism och religion inte har hindrat spridningen av idéerna.

En av Barbara Ehrenreichs viktigaste förklaringar till att positivitetstänkandet har varit så inflytelserikt är att tillräckligt många forskare från både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner har försökt bidra genom att ta fram resultat som bekräftar tesen om inställningens betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång.

Genom slarviga rapporter och dåligt genomförda analyser har sådant som att en positiv stödgrupp ökar möjligheterna till tillfrisknande från bröstcancer fått fäste. Som Ehrenreich påpekar – stressfrihet är inte detsamma som entusiasm.

Positivitetskulten må ha en air av vältränad modernitet; den har ändå uppenbart frånstötande tankegods från gammalreligiöst strafftänkande i sig. I en svensk kontext är det uppenbart för de flesta att det är fel när en karismatiskt kristen kopplar ihop cancer med djävulen eller onda tankar. I det perspektivet är det mycket sorgligt att de sekulära varianterna av individuellt skuldbeläggande inte har mött samma massiva motstånd.”

Sant!

”När slutsatserna om bröstcancerpepp har reviderats, har ett visst antal sjuka kvinnor redan marinerats i idéer om att cancern är en enorm tillgång i livet, för den som bara orkar ta sig i kragen och hjälpa cellerna med en affirmation eller två.”

Mustafa Can reagerar kraftigt emot ”Att välja glädje” och det kan man läsa om i ”Fri att välja lycka även när livet är skit”. Om denna kan man läsa::

”Mustafa Cans vän har en livskris och får en bok av god vän, att läsa och må bättre av. Men resultatet blir det motsatta.

Boken är en mycket omtyckt självhjälpsbok och långt ifrån ensam i sitt slag.

Efter att ha vadat runt i självhjälpsträsket skådar Mustafa Can en yrkeskår av så kallade coacher vars främsta mål är att hitta de svagaste för att kränga sina tjänster och produkter, ett samhälle som helt svalt säljknepet och en människosyn som i praktiken innebär att den som inte, just för tillfället, är maximalt lycklig har valt sin olycka själv.”

Kan inte hålla med honom mer! Och vilken kompetens har egentligen dessa hjälpare och coacher? kan de göra mer skada än nytta för människor som verkligen behöver hjälp? Och folk betalar för denna skit!

Can skriver så oerhört bra:

”Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter ‘Att välja glädje’ och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ‘Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt’. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ‘Du sköna, nya värld’, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.”

Exakt vad den belgiske terapeuten Paul Verhaeghe skriver om i sin bok ”What About Me? the Struggle For Identity in a Merket.based Society”, en bok som bottnar i lång terapeuterfarenhet och hur de problem hans klienter idag kommer med jämfört med tidigare.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.”

Läs hela artikeln! Den är oerhört bra och tänkvärd!

I artikeln ”Barbara Ehrenreich synar positivt helvete” kan man vidare läsa:

”…flera entusiastiska recensioner i svensk press, tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.

– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs.”

Ja, sant! Och samtidigt får vi inte känna oss som offer! Nej visstja, vi skulle ju tänka positivt! Och om vi är just positiva till naturen, är väl bara att vara tacksam för! Att påtvinga andra detta är, ja… Även de mest positiva kan råka ut för sorg och kris?

”Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom [alternativt lycka}./…/

Men är det inte bra att försöka vara ­positiv och lycklig även i motvind?

– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.”

Istället för att bara vara. Något moralistiskt över hela detta positivt-tänkande-påbudet! Ja, medlidande och sympati riskerar de att försvinna? Hur hanterar dessa positiva tänkare människor omkring dem som kanske är deprimerade? KAN man tänka bort en depression? Kan man tänka bort sorg och ledsnad? Ska man det?

”Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning./…/

– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.

– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjet­unionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.

I dag är en av åtta amerikaner ­beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de ­förändrade levnadsvillkoren i USA ­efter finanskrisen 2008?

– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.

– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer ­pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.”

Apropå Alice Teodorescu om att alla kan bara de vill …

I boken ”What About Me? The Struggle for Identity in a Market-based Society” av psykoterapeuten Paul Verhaeghe kan man läsa:

”Det uttryckliga budskapet är: alla kan bli perfekta, alla kan få allt de vill ha. Men det finns också en inte klart utsagd varning: så länge som du anstränger dig tillräckligt hårt.

Och detta stämmer perfekt med den mest framstående myten av den fulländade individen./…/

Och om dessa andra människor [som inte uppnår de högsta höjderna eller den högsta njutningen i detta fall] försökte lite hårdare, skulle det alldeles säkert finnas inom räckhåll för dem också, eller? [undrar Verhaeghe ironiskt]”

Och vidare skriver han:

”Den svenska socialteoretikern Ellen Key utnämnde 1900-talet till ‘barnets århundrade’. Vi kan redan nu proklamera 2000-talet som ‘det farliga, eller åtminstone störda, barnets århundrade.’

Dubbla diagnoser (såna som kombinationer av adhd, odd, cd, asd, självskadebeteende och ätströningar) växer upp som svampar. Och samtidigt som allvarliga störningar verkar öka bland vuxna så ökar tecken till problem bland de unga.”

En enorm press på individer, som kan få katastrofala följder? Och effekten på samhället i stort?

Jan-Olof Bengtsson skriver i Dagens samhälle ”Därför stör sig vänstern på Alice Teodorescu” som avslutning:

”Jag hittar några ord från Alice Teodorescu själv som avslutning:

‘Det är korkat att försöka tiga ihjäl åsikter man inte delar’.

Visst är det!”

Håller helt med! Och fler borde sluta tiga i dagens media-Sverige, som domineras av liberala tidningar! Gräsrötterna borde börja göra sina röster hörda i betydligt högre grad!

Bengtsson skriver i krönikan ”Vården och det egna ansvaret”:

”Larmrapporterna om överbeläggningar på våra sjukhus ökar, inte minst i Skåne. Men medan debatten om besparingar och vikten av lika och solidarisk vård till alla rullar vidare, är det betydligt färre som pratar hälsa och individens eget ansvar.

Så hur pass självdestruktiva människor ska vården stillatigande acceptera eftersom det går ut över så många andra? Missköter man sitt jobb får man sparken efter ett antal varningar. Men när man missköter sin hälsa, åker in och ut på sjukhus på grund av ointresse och slöhet och inte har en tanke på förändringar, blir det ändå inga konsekvenser.

Vi skyller slentrianmässigt bristerna på sjukvårdens otillräcklighet. Men vi orkar egentligen inte att ta tag i frågan varför så många – närmast i onödan och av egen förskyllan – hamnar på sjukhus? Om och om igen.

För några år sedan utkom den tyska författaren Juli Zeh med sin svarta framtidsskildring ‘Corpus Delicti’. Vi är förflyttade till 2058 och staten har eliminerat alla risker för sjukdom och lidande. Kojbyggen i träd är förbjudet för man kan ramla ner. Medborgarna tvingas bära munskydd och uppfylla sin personliga kvot av motion, allt kontrollerat genom ett inopererat chip. Kärlek och sexualitet tillåts bara om man har kompatibla immunsystem. Det är förbjudet inte följa ‘METODEN’, för då straffas man för ‘metodfientliga aktiviteter’.

Jo, på ett sätt är det hälsans paradis men sam­tidigt välfärdsstatens definitiva krasch under trycket av en totalhavererad sjukvård. Det hela övergått i en rigid hälsofascism, en välviljans diktatur om man är snäll. Framtidsbilden må vara överdriven men ändå lite tidstypisk för en ökande och gnagande osäkerhet.

Vi vet att ohälsa handlar om för stora mängder tobak, alkohol, ohälsosam mat/fetma och för lite fysisk aktivitet. Rent statistiskt lever människor som sköter sin hälsa 14 år längre än de med osunda levnadsvanor, enligt socialstyrelsen.”

Usch, vilken människosyn! 😦 Undrar om Bengtsson lever som han lär: motionerar ordentligt, äter ytterst hälsosamt, inte dricker för mycket, sover ordentligt osv.?

Wellnesshysterin skapar rejäla problem hos många och detta har också påpekats.

Mer om perfekta människor och ätstörningar.

Säger jag som kommer från medelklassen och en välutbildad familj med sunda vanor, precis så som det brukar vara i såna familjer!

Jag har vistats länge sammantaget i fattiga områden i framförallt en stat i Midwest i USA och jag kan livligt sätta mig in i hur det är för människor som kanske inga jobb har, har lågbetalda jobb och är fattiga! Att sätta sig på höga hästar finns det ingen anledning till! Usch, för de åsikter Bengtsson för fram.

Och Jon Stewart är otroligt bra…

… samt min ”svåger” i USA, som varit lärare i matematik vid universitet i USA, nu pensionerad och tydligt emot republikanerna och för större jämlikhet och välfärd till alla! Puss till honom också!

Och slutligen, som svar på Bengtssons åsikter om sjukvården här i Sverige och bristen på pengar och resurser där:

Om denna bild kan man läsa:

”Why are we allowing the same politicians that rewarded the banks with bailouts for crashing the economy tell us that Social Security is the cause of all the countries debt?

Are we going to allow them to rob the American people again?” 

Ja,

”Varför tillåter vi samma politiker som belönade bankerna med räddningsaktioner för att de kraschat ekonomin, säga åt oss att social välfärd är orsaken till hela landets skuld?

Ska vi tillåta dem att råna det amerikanska folket igen?”

Nej, det tycker jag inte! Stå på er! Och allt fler amerikaner verkar hålla med!

Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…

I artikeln ”Suicide in Campus and the Pressure of Perfection” kan man bland annat läsa:

”Gregory T. Eells, director of counseling and psychological services at Cornell University, believes social media is a huge contributor to the misperception among students that peers aren’t also struggling.

When students remark during a counseling session that everyone else on campus looks happy, he tells them: ‘I walk around and think, ‘That one’s gone to the hospital. That person has an eating disorder. That student just went on antidepressants.’

As a therapist, I know that nobody is as happy or as grown-up as they seem on the outside.”

Och vidare:

”Where the faulty comparisons become dangerous is when a student already carries feelings of shame, according to Dr. Anthony L. Rostain, a pediatric psychiatrist on Penn’s faculty who was co-chairman of the task force on student psychological health and welfare. ‘Shame is the sense one has of being defective or, said another way, not good enough,’

Dr. Rostain said. ‘It isn’t that one isn’t doing well. It’s that ‘I am no good.’ Instead of thinking ‘I failed at something, these students think, ‘I am a failure.’/…/

‘America’s culture of hyperachievement among the affluent has been under scrutiny for at least the last decade, but recent suicide clusters, including the deaths of three high school students and one recent graduate in Palo Alto, Calif., have renewed the debate. ‘In the Name of College! What Are We Doing to Our Children?’ blared a Huffington Post headline in March.

Around the same time, the New York Times columnist Frank Bruni published ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admissions Mania,’ which he was inspired to write after years of observing the insanity surrounding the process — not only among students but also their parents.

Numerous other alarms have been sounded over helicopter parenting, and how it robs children of opportunities to develop independence and resiliency, thereby crippling them emotionally later in life. These cultural dynamics of perfectionism and overindulgence have now combined to create adolescents who are ultra-focused on success but don’t know how to fail.”

Brunis twitterkonto.

Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…

Ja,

”Hur kan det komma sig att om du utnyttjar ett skatteavdrag [Corporate Tax Break] då är du en smart näringsidkare, men om du utnyttjar något som gör att du inte går hungrig, då är du en snyltare.”

Ja, nog är det märkligt!

”Solidaritet
(Jävla måndag 1978)

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Vi har inga fabriker
vi har inget kapital
men det finns något annat
hos alla och envar

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Om dom stjäl den ifrån oss
så har vi ingenting kvar
Då står vi nakna där i kylan
med hela rumpan bar

Så låt er ej förvillas
och tro det som dom vill
Att ensamhet är styrka
och att svikaren blir fri

Vi har inget annat
än vår solidaritet”

I ”Roffes blues är röd” kan man läsa:

”… jag tror att medvetandet styr den materiella utvecklingen lika mycket som tvärtom, så striden om tanken är viktig.

Makten över tanken, hur ser du på mediasituationen i dag?

– Man blir ledsen. Att arbetarrörelsen sålde ut A-pressen, och trodde att slaget var vunnet. Att public service skulle behålla sin objektivitet och opartiskhet.

Ge ett exempel.

– Elisabeth Höglund, till exempel, även om hon slutat nu. När sjuksköterskorna strejkade, ansåg hon att tjänar man 25 000 i månaden, är man då inte girig som kräver högre lön? Jag blev så vansinnigt arg att jag ringde redaktionen och bad att få prata med henne, men hon slängde bara på luren. Jag brukar inte ringa upp så där, men den gången blev jag rosenrasande.

Du måste ha ett starkt klassmedvetande för att göra en sån grej.

– Jag kan inte umgås med människor som har ett annat ursprung än jag, med såna som har ett grundläggande förakt för andra människor. Som moderater, som tar för givet att man ska lyssna på dem, som pekar med hela handen och aldrig behöver ta in andras synpunkter./…/

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.

En av dina klassiker är ‘Vi har inget annat än vår solidaritet’, funkar en sån rad i dag?

– Jag spelade den låten senast häromdan. Jag tror minst hälften av alla människor längtar efter solidaritet, men allt i samhället är ju så individinriktat.

Så vad vi ska vi göra?

Här börjar Rolf Wikström säga saker som han inser inte går att trycka. Jag lägger bort pennan i samförstånd över sakernas desperata tillstånd. Vi enas om att Cornelis nog skulle känt likadant om han levat.”

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?

There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.

First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.

Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.

Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.

För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.

Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.

Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.

― ur ”What about Me?: the struggle for identity in a market-based society”

”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.

Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.

The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”

Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.

Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.

Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.

Man kan läsa om boken:

”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”

Jag tänker på Alice Teodorescu och hur hon tydligen framställde sig själv i Sommar:

”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.

Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?

Och vidare om Verhaeghes bok:

People are lonelier than ever before.

Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Inlägg mot antiabortrörelsen …

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv!

Allt hårdare samhälle – och några av de uttryck detta tar sig …

Först artikeln ”10 Words Every Girl Should Learn – Socialized male speech dominance is a significant issue, not just in school.”

Var lär sig pojkar sitt sätt? Var får de sina normer ifrån? Och de pojkar (som troligen inte är så få) som inte vill eller kan leva upp till de här idealen vilken självbild får de? Kanske är mansrollen i större förändring än kvinnorollen idag och då slår det över för många män? Kvinnor hakar också på detta på liknande sätt. Vad har de i bagaget?

Lukas Ernryd skriver i Kristianstadsbladet om hur ”Kvinnoföraktet är numera en del av fredagsmyset. Hatet mot kvinnor i Sverige svämmar över. Allting verkar ha eskalerat i sommar. Nu är det okej att säga att man vill våldta och mörda”:

”… hatet flödar inte längre bara på internet. Det stannar inte längre vid tangentborden bakom skärmarna.

Min vän A berättade att hon var på en fest i förra veckan. Hon stod i köket och samtalet handlade om politik. Gudrun Schymans namn kom upp och en kille sa ‘om jag hade träffat på henne så hade jag våldtagit och mördat den jävla horan’.

För fem år sedan hade kommentaren varit den mest hatiska som yttrats i Sverige den kvällen. Nu är det vardagsmat. Lika vanligt som tacos med köttfärs i slutet av arbetsveckan.

Kvinnoföraktet har sprängt nätet och frontlinjen är numera framdragen till fredagsmyset. Den finns i jargongen mellan män som vill förminska kvinnor som människor.

Min vän A kastade sig in i elden. Hon ställde sig centimeter från honom och påpekade vilken vidrig kvinnosyn han hade. Jag var inte på plats, men jag kan svära att det växte ut vingar på hennes rygg.

Den dåliga stämningen spred sig. Killen fortsatte med att uttrycka sig nedsättande om A:s utseende. Runt omkring tyckte folk att hon antingen överreagerade eller helt enkelt bara hade fel. Ingen i rummet tog hennes parti. Till slut drogs hon ut från köket.

Jag bara undrar: Vilka signaler skickar detta? Att det är okej att tysta kvinnor med hot om sexualiserat våld? Katarina Wennstam skrev i en krönika att ‘varenda tonårstjej som inte orkar göra sin röst hörd längre eftersom hon kallas hora är en förlust för ett fritt samhälle.’ Hon har helt rätt. Men det är mer än så. Det är en förlust för mänskligheten.

Det är långt ifrån alla män som säger som killen på festen. Vi kan slå fast det med en gång. Dock är det män som ligger bakom hoten. Det kan vi också konstatera. Sedan finns det en glidande skala. Det finns män som ger ryggdunkar åt de som uttrycker hoten, men det finns också ni som egentligen skulle vilja höja er röst.

Jag tror att ni är många. Ni fanns på den festen, det vet jag. Varför lät ni A ta kampen själv? Det är först när ni träder in och säger ifrån som verklig förändring kan ske. Jag vet att det är svårt, jag har själv låtit kommentarer flyga förbi som borde ha skjutits ner. Men det är just detta vi måste göra. Vi måste ställa oss vid sidan om A varje gång hon eller någon av hennes systrar blir kränkta.”

Ja, precis!

Lukas Ernryds twitterkonto.

I ”Inte alla män … men” kan man bland annat läsa:

”…problemet är dock att vi mer och mer sett ett solitt hat mot kvinnor. Från män. Från ganska många män. Och hot om sexualiserat våld. Från män. Från ganska många män. Mot kvinnor, enskilda namngivna kvinnor. De behöver inte ens vara speciellt kända. Utan de har vågat att säga vad de tycker. Men de kan också vara kända – som sjuttonåriga Zara Larsson – och då få en massiv våg av hat och hot om våldtäkt på sätt som gör att man mår illa. Och de som hävdar ‘men inte alla män’ tenderar att fortsätta med ‘man får ta leken dit man kommer’ eller ‘live by the sword die by the sword’ eller ‘som man bäddar får man ligga’. Väldigt ofta från män.

Alltså: kvinnor får skylla sig själva att de utsätts för hot om våldtäkt, om att bli överfallna och knullade i arslet, att deras barn ska bli våldtagna osv. För att de haft mage att hävda sin rätt att säga saker i det offentliga, för att de valt att använda sin möjlighet att uttrycka sin åsikt på sociala medier. För nåde den som hävdar att män ad hoc ska bli pekade på.

Ju längre tiden går så blir det svårare och svårare att värja sig mot att det finns nån sorts logik i att såna som Zara Larsson och andra faktiskt uttrycker ett manshat: ett hat mot män i grupp, mot män som definierar manlighet kontra kvinnlighet, mot män som hävdar att rätten att definiera verkligheten och hota kvinnor till tystnad då de vågar ha åsikter. Som genom att hävda att det är en ‘lek’ dvs. något som man ger sig in i utifrån uppsatta regler. Att det finns en naturlighet i att en kvinna som hävdar sin åsikt ska bli hotad. Det är den springande punkten.”

Läsa vidare i länken!

Och slutligen ”British politician shuts down sexist questions about her weight with the best answer ever. Liz Kendall wasn’t having it when a reporter for the Mail asked about her body.”

Kendalls svar var:

”Fuck off!”

Hennes twitterkonto, hemsida, facebookkonto samt om henne.

Uppdatering: Emma Thompson i ”Emma Thompson: sexism in acting industry is worse than ever. Oscar-winning actor says sexism and ‘forms of unpleasantness to women have become more entrenched and more prevalent’”

Mer om så kallad ”frihet” …

I artikeln ”Kvinnorna får rycka in när samhället sviker” kan man läsa:

”När det offentliga skär ned på äldreomsorgen tvingas anhöriga täcka upp. Den oavlönade anhörigvården blir allt vanligare och slår allt hårdare mot lågavlönade kvinnor. – Resursstarka grupper löser det genom den privata tjänstemarknaden, men de som inte har råd får gå ned i arbetstid för att hjälpa sina gamla föräldrar, säger Mirjam Katzin, forskare på Lunds universitet./…/

Utvecklingen mot mer anhörigomsorg och mindre offentliga resurser avsatta för äldreomsorg har pågått sedan finanskrisen på 90-talet, men Mirjam Katzin har iakttagit hur den politiska retoriken har ändrat karaktär.

– På 90-talet handlade argumenten om en tillfällig ekonomisk kris som skulle ridas ut genom offentliga nedskärningar, men i grunden var äldreomsorgen samhällets ansvar. Idag talar samtliga allianspartier om anhörigomsorg i positiva termer. De talar om kärlek, glädje och naturlighet i anhörigvården. Det är en tydlig ideologisk vändning, säger hon.”

Det är lättare att känna kärlek och glädje om tvång inte är inblandat. De som inte har pengar har inte den frihet som de som har pengar i detta avseende, så gäller inte den mångomhuldade friheten alla? Är ”frihet” olika för olika?

Friheten som pengar kan ge gäller både för den som behöver omsorg liksom den som ger omsorg.

Att vara tvungen att ge omsorg och tvungen att ta emot den från en anhörig kanske inte är frihet alls. Alla kanske inte har den relationen med varandra t.ex.

Behöver mer pengar

Mirjam Katzin jobbar vid sidan av sin forskning på Lunds universitet som fritidspolitiker i Malmö och sitter där med i Vänsterpartiets lokala styrelse. För att lösa problemet med anhörigvården menar hon att mer pengar behöver skjutas till inom äldreomsorgen.

– De här kvinnorna som ställer upp för sina föräldrar drabbas socialt, ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. De äldre vill även själva hellre ha hjälp från hemtjänsten. Man vill inte få blöjan bytt av sin dotter, säger Mirjam Katzin.”

Se Katzins publikation ”Tillbaka till familjen: privat och offentligt ansvar i äldreomsorgen.” 

I sammanfattningen av denna publikation kan man läsa:

” Diskursen om anhörigvårdens positiva sidor används för att rationalisera en politisk förändring som dels innebär en nyliberal utveckling med mindre samhälleligt ansvar, dels en konservativ återgång med ökad betoning på familjevärden.”

Och som sagt, så kanske familjen inte är så rosenskimrande idylliskt lycklig som denna retorik vill ge sken av. Jag tror inte den är det ens för dem som pratar i dessa termer, politiker t.ex. Deras barn kanske inte har lust att ta hand om dem som gamla ett enda dugg, därför att relationerna inte är särdeles bra nu och kanske inte ser ut att bli bättre med åren heller.