Om att tro sig vara gud och om ruffel och båg…

25 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Se ”Han kom, han sågade, han förlorade – I augusti förra året tyckte den nyblivne villaägaren i Bromma att ett antal furor på kommunal mark i det populära strövområdet ner mot vattnet hade skymt färdigt hans utsikt med länkar.

Jo, Bob Scharf har förmodligen rätt när han i essän Leaders skriver att de med starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda. Tenderar lätt att se sig om gudar eller övermänniskor mer eller mindre?

Se “See No Evil — A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” eller “Att inte se ondskan – en politisk psykolog förklarar förnekandets, känslans och barndomsstraffandets roll i politiken” där Michael Milburn blir intervjuad av Brian Braiker.

Ja, tyvärr saknar vi medier som står fria mot makten och därför inte talar om sanningen för medborgarna!

Nej, och ett starkt ojämlikt samhälle kan inte botas med en aldrig så likvärdig skola. För att lätta sitt onda samvete och rättfärdiga ojämlikhet försöker man fernissa över med att skapa en ”likvärdig” skola? Det är tveksamt om ens den skolan kommer att ge alla barn samma förutsättningar…

Och hårda tag eller ”mer av samma” löser ingenting. Framförallt inte på lång sikt.

Och återigen vi kommer aldrig att riktigt lösa problem i ett starkt ojämlikt samhälle.

Annonser

Nyliberalismen och dess effekter i skola – och i samhälle…

7 april, 2010 § Lämna en kommentar

Jo, som sagt, apropå bild ett ovan:

”Landets äldre lär dessutom [och inte minst] få räkna med att drabbas när välfärden berövas sina inkomster genom Anders Borgs skattesänkarpolitik.”

I ”Obama vill tvinga skolor byta ut lärare” kan man läsa:

”Barack Obamas förslag utgör en översyn av Bush-administrationens kampanj ’No child left behind’ där fokus låg på tester, konkurrens och valfrihet [samma retorik som i Sverige!!!] med skolcheckar [det som motsvarar vår skolpeng] som ett viktigt inslag.

Lärarfacket American Federation of Teachers (AFT) protesterade mot förre presidenten George W Bushs linje, som man ansåg var ensidig och ytlig./…/

AFT anser att nivån i skolan inte kan höjas genom att avskeda lärare. I stället krävs
modern skolforskning och lärarutbildning och en politik som motverkar de ökande klyftorna i samhället.”

I ”Ökad konkurrens gav ojämn kvalitet – Ligger det fria skolvalet bakom försämrade skolresultat? En stor kulturgeografisk studie ska svara på frågan. Bo Malmberg leder arbetet. Elever med olika förutsättningar skiktas upp mellan olika skolor, säger Bo Malmberg” kan man läsa:

”Han [Malmberg] och hans två forskarkolleger Eva ­Andersson och John Östh har precis påbörjat ett stort forskningsprojekt om skolval och segregation, med pengar från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté. Liksom flera andra forskare har Bo Malmberg upptäckt att all skolpolitik inte vilar på vetenskaplig grund.

Nu ska han försöka ta fram vetenskapligt belagda fakta när det gäller vad som egentligen är på gång i det svenska fullskaleexperimentet med fritt skolval och fristående skolor.

Vad är det som håller på att hända?

— Det som händer nu är att skillnaderna mellan skolors resultat ökar alltmer, samtidigt som det genomsnittliga skolresultatet i landet sjunker. Skillnaderna är störst i regioner där det bor många med utländsk bakgrund. Det är detta som vi ska försöka finna förklaringar till./…/

— Det finns begränsat med svensk forskning som studerar segregation, etnicitet och skolresultat. Nu kan vi använda data på en detaljnivå som inte studerats tidigare. Det är uppgifter från Pisaundersökningarna och från den stora svenska databasen Place. Den innehåller avidentifierade uppgifter från 1990 och framåt om alla svenska elever, deras bostadsområden och skolresultat

Många hävdar att det är boendesegregationen som ligger bakom de ökande skillnaderna mellan skolors resultat. Håller du med?

— Det räcker inte som förklaring. Mycket talar för att det är det fria skolvalet som ligger bakom. Vi har gjort ett experiment med hjälp av vår databas där uppgifter finns om elevers resultat, bostadsområde och vilken skola de faktiskt går i. Vi har i experimentet på papperet flyttat elever som bor i samma område till områdets skola. Då visar det sig att skillnaderna i resultat mellan dessa skolor är rätt så liten.

— Det betyder att det inte är boendesegregationen som är huvudorsaken till de ökande skillnaderna mellan skolors resultat, som också visat sig under 2000-talet.

Vad kan det fria skolvalet föra med sig?

— Elever med olika förutsättningar skiktas upp mellan olika skolor. Och det påverkar skolornas resultat. Det finns forskning från USA som visar att det finns en brytpunkt kring 50 procent.

När andelen elever från socioekonomiskt mer utsatta grupper blir 50 procent eller mer i en skola så försämras resultaten för alla elever och mest för de svagaste eleverna.

— Det stämmer också  överens med resultaten från Pisa. Det är en hypotes som vi har med oss i vår forskning./…/

… de som väljer en centralt belägen fristående skola kommer inte från de utsatta områdena, utan från medelklasshem i hela stan. Barnen till socialbidragstagarna går kvar i de skolor som ligger där de bor./…/

Vad tycker du om den i Sverige förda skolpolitiken?

— Det fria skolvalet och de fristående skolorna skulle leda till förbättrade resultat genom ökad konkurrens, hävdade man när reformerna genomfördes. Men det har vi inte sett något av.

— Skolvalsreformerna har inte lyckats leverera bättre resultat utan sämre, och dessutom större skillnader.

[dvs. prestationerna rent allmänt har sjunkit, trots att man kan få välja skola. Skolprestationerna var i genomsnitt bättre FÖRR!!! Är barn idag mindre intelligenta? Eller är det andra faktorer än skolval som spelar in?]

Det borde ha ingått i diskussionen inför reformerna att de skulle kunna leda till ett skolsystem med ojämn kvalitet.

— Nej, det är absolut inte för sent att ta tag i problemen. Man måste återigen börja se på skolan som ett samhällsuppdrag och inte bara som en fråga om föräldrars valmöjligheter [barnens behov då?? Handlar detta egentligen om föräldrars behov, eller är det dem det borde handla om?].”

Se Bo Malmbergs blogginlägg ”Raka rör.”

Se också ”De osynliga. Lo Kauppi: ’Vill vi vårda eller vill vi straffa?’”:

”Lo Kauppi skräms av den utveckling hon ser inom kriminalvården. De senaste 30 åren har det bara blivit hårdare och hårdare, säger hon.

– Livstidsstraffen har ökat med 220 procent. I  början av 70-talet fanns 12-15 livstidsdömda, nu har vi 157. Straffen har ökat trots att brotten i samhället enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) inte har det. Fler och fler rättigheter har tagits ifrån fångarna.

– Säkerhet går före vård, det är tydligt.

Varför ska man satsa mer på vård?

– Antingen så kan man tänka egoistiskt, att man inte vill bli nedslagen av en psykiskt sjuk människa som kommer ut efter att ha blivit straffad och kränkt i fem år. Eller så kan man tänka ekonomiskt, det är otroligt dyrt att bygga elstängsel för 25 miljoner och ett högsäkerhetsfängelse för 750 miljoner, istället för att satsa på psykiatri, vård och forskning.

Varför tror du att det ser ut som det gör i dag?

– Jag tror att det är ett väldigt kortsiktigt tänkande för att få väljare. Det bygger på rädsla. Utan att egentligen lyssna på Kriminalvården kommer politikerna med nya direktiv.

Man skrämmer upp folk med Englas mördare och Hagamannen. Jag förstår att många blir rädda och vill att man ska låsa in dem och slänga ­nyckeln.

Men man tänker inte ett steg längre: är de inte lika farliga när de kommer ut?”

Och se Robert Sundberg i ledaren ”Borgerligt valgodis i påsk”:

”Dessa borgerliga vallöften, spridda över flera dagar för att ge maximal effekt i massmedierna, är saker som släpps i förväg ur regeringens vårbudget som kommer i mitten av april.

Om regeringen under tre veckor innan budgeten läggs fram för riksdagen släpper nyheter ur den får man bra med uppmärksamhet. Så gjorde borgarna hösten 2008, vilket gav dem uppmärksamhet och framgång i väljarkåren./…/

När borgarna hösten 2009 försökte upprepa tricket att släppa nyheter ur höstbudgeten gick det inte lika bra som 2008. En orsak var att medierna och oppositionen var förberedda och granskade, respektive agerade, bättre än föregående år./…/

Under fjolåret var ju den ekonomiska utvecklingen negativ, likt när borgarna regerade förra gången och i slutet av 70-talet./…/

Trots att de borgerligas regeringspolitik på a-kassans och skatternas område, med höjd avgift och sänkt ersättning i den förra och avdrag för dem som arbetar gällande den senare, har arbetslösheten ökat. På ett år har den stigit från 6,7 procent till 9,5 procent. Ökningen motsvarar 124 000 personer. Antalet arbetslösa är 400 000 personer.

Sysselsättningsgraden har dessutom sjunkit sedan valet 2006. De borgerliga partiernas vallöften från det valet, om att minska det så kallade utanförskapet, har inte uppfyllts.

Till regeringens försvar kan man framhålla att en internationell ekonomisk kris har drabbat världen sedan hösten 2008.

Trots det så har regeringen inte sett krisen som något hinder för att minska intäkterna till statens kassa genom att införa, eller behålla, sänkta skatter för välbeställda grupper. De är de förmögna, de med värdefulla hus och de med höga inkomster.

Till följd av det går nu staten med budgetunderskott, som skulle vara mindre om regeringen inte genomfört skattesänkningarna för privilegierade grupper.”

Se Ingvar Persson i ledaren ”Makt och moral drar inte jämnt” samt artikeln ”Får 246 600  för två möten”

Och gränserna börjar tänjas för barnmisshandel. Se dokumentären ”Hon ville ju inte lyda”.

Men det är så vi skapar kommande våldverkare eller självdestruktiva människor. Även terapeuter och liknande grupper har (ny)liberaliserats, med prat om gränssättning i alla sammanhang.

Men vad behövs det gränssättning emot och varför behövs gränssättning? Varför är barn ”omöjliga” till exempel? Men det är fortfarande tabu att prata om, inte minst från terapeuters sida. De vill inte skapa skuldkänslor?

Se Lars H. Gustafssons bloggning om denna dokumentär och kommentarerna där.

Mer om skolan, disciplinering, elitisering, manipulering och modifiering av beteendet…

24 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Alfie Kohn överst

Robin Grille underst.

[något uppdaterad 25 mars]. Göran Greider skriver i ledaren Regeringen vill ha elituniversitet! Amerikanska elituniversitet eller brittiska högfärdsuniversitet berättar om de klassamhällen som finansierar dem” om elitisering på högskole- och universitetsnivå. Jag tror att han har rätt att detta faktiskt missgynnar en massa individer och faktiskt i slutänden ett helt land, till och med ett så stort som USA, men också ett litet, som Sverige.

Att vi inte haft så på ett långt tag, utan alla har haft en chans till utbildning, har gynnat vårt land.

Mer om skolan, om disciplinering och dess förment goda effekter från föregående inlägg.

Alfie Kohn som är en amerikansk författare och föreläsare som har utforskat ett antal ämnen som utbildning, föräldraskap och mänskligt beteende, skriver i ”Disciplin är problemet – inte lösningen”:

”… disciplinprogram faller tillbaka på det som är lätt: straff (’konsekvenser’) och belöningar.

Fungerar de? Ja och nej. Hot och mutor kan köpa kortsiktiga ändringar i beteendet, men de kan aldrig hjälpa barnet att utveckla ett engagemang i positiva värden.

I ett konsekvensbaserat klassrum får man elever att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad händer mig om jag inte gör detta?’

I ett belöningsbaserat klassrum leds de att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad får jag för att göra detta?’

Notera hur lika dessa två frågor är. Belöningar och straff är verkligen två sidor av samma mynt.”

Men han tror att

”Barn lär sig att göra goda val genom att ges chansen att välja, inte genom att följa föreskrifter./…/

All dessa ’göra-strategier’ handlar om att kräva lydnad, inte om att hjälpa barnet att tänka sin egen väg igenom ett problem – eller att fundera över varför det som händer ens kan vara ett problem i första rummet.

[man hjälper dem inte att fundera över att något som händer kan vara ett problem över huvudtaget. Dvs. de blir inte ens varse att ett problem kan ha uppstått och därför löses det inte heller. För de såg inte problemet i första rummet].

Som ett resultat av detta så kommer behovet av disciplin och kontroll aldrig att ta slut.

Men om vi kunde engagera elever att tänka själva, hur vore det? Vad skulle då hända? /…/

Varje gång jag besöker ett sådant klassrum; där läraren är mer intresserad av att skapa en demokratisk gemenskap snarare än att vidmakthålla sin position av auktoritet, blir jag gång på gång övertygad om att att röra sig bort från konsekvenser och belöningar inte bara är realistiskt – det är det bästa sättet att hjälpa barn att växa till goda elever och goda människor.”

Den australiensiske psykologen och psykoterapeuten Robin Grille skriver i ”Belöningar och beröm: den förgiftade moroten” om de idag så populära metoderna att modifiera barns beteenden. Metoder som kommer från behavioristerna, vars tänkande nu dominerar ledande psykologi- och utbildningsteori.

”… ingen har – förrän nyligen – ens tänkt på att ifrågasätta dessas giltighet./…/

Vem kan tvivla på att det är gott att ge barn beröm eller priser när de presterar enligt vårt gillande?

[en springande punkt: enligt VÅRT gillande].”

Han skriver om kontroll av människor, att manipulera barns beteenden, tankar och känslor, på samma sätt som vi kan lära en säl, med några sardiner och litet smicker, att balansera en boll på nosen. Och om behavioristernas försök med djur i sina labb:

”Ett problem finns dock. Vi bryr oss inte särdeles mycket om kvaliteten i den relation som vi utvecklar med en labbråtta.

Vi bryr oss inte om om gnagare utvecklar självförtroende, eller någon känsla av autonomi eller självständighet, inte heller bryr vi oss ett dugg om om råttan kommer att bli intresserad av att försöka sig på större och större labyrinter av sig själv, långt efter att vi har slutat belöna den med mat.

Och det är där, vilket de flesta av våra experter har misslyckats med att tala om för oss, hela denna fantastiska teknologi med ’belöning, beröm och förstärkning’ faller i stycken./…/

[dessa drillade barn förlorar i värsta fall sina egna drivkrafter och sin egen motivation]

Det finns gott om bevis att i långa loppet så är belöningssystem ineffektiva.

[funderar vidare om vuxenvärldens bonusar och individuella löners föregivna goda effekt på våra prestationer, se föregående blogginlägg. Vad slags människor motiveras av dylika belöningar? Finns det inte andra drivkrafter hos människor?

Vad slags människosyn har människor som idag får, och tar sig, maktpositioner i samhället? Vad driver dessa? Vilka personliga upplevelser har dessa? Från tidigt i livet; både uppväxt och senare skola osv?

Har de överhuvudtaget någonsin ifrågasatt dessa/detta? Är det de som är minst benägna att ifrågasätta som hamnar i maktpositioner på alla olika nivåer? Och mer än någonsin idag?

Se psykohistorikern Robert Scharf i essän ‘Leaders’. Han menar att de mest efterblivna psykoklasserna (backward psycho-classes), dvs. dem med de starkaste psykologiska försvaren, tenderar att leda].

I motsats till vad populär myt säger oss, så finns det många studier som visar att när barn förväntar sig och räknar med belöningar, så presterar de sämre.

En studie fann att elevers prestationer underminerades när de erbjöds pengar för bättre betyg.

Ett antal amerikanska och israeliska studier visar att belöningssystem undertrycker elevernas kreativitet och utarmar också allmänt sett kvaliteten i deras arbete.

Belöningar kan döda kreativiteten därför att de avskräcker till risktagande. När barn är slavar under belöningar, tenderar de att undvika utmaningar, att ’köra säkra kort’.

De föredrar att göra minsta möjliga som krävs för att få priset./…/

Tack vare moderna framsteg i behavioristisk vetenskap, så har vår förmåga att förföra eller manipulera barn (och djur! Och vuxna!), att göra vad vi vill att de ska göra, blivit alltmer sofistikerat.

Men kostnaderna för manipulering genom belöningar har blivit stora.”

Man kan läsa om dessa kostnader i en tiopunktslista i den länkade artikel.

Ja, se också om ”positivt tänkande” något vi vuxna ”drabbas av.” Något som närmast har blivit ett bud (vadå, ”frihet”?).

Skolan med disciplinering och elitisering…

23 mars, 2010 § Lämna en kommentar

klicka på bilderna för att göra dem större.

Först och främst läs bloggen Det progressiva USA i ”Fyradagarsskola allt vanligare i finanskrisens USA, Kina ökar försprånget.”

I detta lilla land, som Sverige är, borde vi värna om ALLA barns goda skola och skolgång. Är elit- och superskolor (som den som nu ska starta i Jönköping, se ovan) verkligen bra för de ”skolduktigaste” barnen?  Gynnas alla begåvade barn av elitskolor? Eller vilka sorter gynnas av elitskolor?

I senaste Lärartidningarna fanns en rad intressanta saker att läsa, se till exempel artikeln ”Kritik mot mål i ny nättidskrift”:

Modellen med mer eller mindre mätbara mål i läroplaner och kursplaner har blivit dominerande i Europa och på andra håll. Det kan fungera vid träning eller instruktion, men är oacceptabelt i samband med utbildning, enligt James McKernan, professor vid East Carolina University, USA./…/

Han levererar omfattande kritik mot modellen. Han säger att den för med sig att lärare på ett okritiskt sätt tvingas acceptera mål som bestäms av utbildningsbyråkratin och att den reducerar utbildning till något som på ett instrumentellt sätt ska nå förutbestämda mål.

Utbildning bör i stället handla om växande utan att man på förhand kan veta vad resultatet ska bli, anser McKernan. Modellen gör att det mera oförutsägbara lärandet som kan uppstå på grund av elevers nyfikenhet begränsas.

Tidskriften ’Education Inquiry’ är tänkt att ställa frågor kring utbildningsvetenskapliga problemställningar mer än att leverera färdiga sanningar. Artiklarna är granskade av forskare och är gratis att ladda ner.

Det första numret innehåller också artiklar om ökade utbildningskrav som leder till ojämlikhet i de skotska skolorna, om den mångfald, variation och komplexitet som finns i undervisning och om det digitala mediesamhällets betydelse för ungdomars lärande.

Se också debattartikeln/insändaren ”Kometmetoden steg bakåt för förskolan – Disciplinering i stället för självständiga barn. Förskollärare varnar för ’Komet’” som var så bra och tänkvärd så jag citerar hela den (!!):

”Vi är två förskollärare med sammanlagt 65 års yrkeserfarenhet som oroas av de tendenser till bakslag i för­skolans praxis som vi ser i form av ’Komet i förskolan’.

Ursprungligen utvecklades Kometmetoderna i socialt belastade områden i USA:s storstäder och syftade till att förebygga kriminalitet och droganvändning.

Förskolans utveckling har varit mycket dynamisk då det gällt att i samverkan med rörel­ser och intressen i samhället ha en öppen och nyfiken hållning till pedagogiska impulser och intryck.

Det här innebär till exempel att synen på barnet som en kompetent och aktiv aktör med rätt till inflytande har etablerats och är en kvalitets­markör i förskole­verksamheten. Något som också uttrycks i läro­planen för förskolan.

Denna utveckling har i stort sett förbigått förespråkarna för ’Komet i förskolan’. Vi ser tillämpningen av ’Komet­metoden’ som ett återtåg till disciplinering av barnet.

Målet för ’Komet i förskolan’ är att se om förskole­personalen med komet­manualens hjälp bättre kan klara av stökiga barn [men varför är barn stökiga? Varför är vissa barn stökiga?].

Metoden bygger på beteendemodifikation. Den teoretiska basen är behavioristisk inlärningsteori i vilken beteenden lärs in genom belöning respektive bestraffning, morot och piska, guldstjärnor och skamvrå.

För dem som har minnen av förra århundradets tidigare skolformer och disciplinerande pedagogik är igenkänningsgraden hög. I dag finner vi tillämpningar inom hundpsykologin och i hundkurser.

Synen på hur barn, unga och vuxna lär och på hur relationerna utformas i en demokratisk skola och förskola är på mils avstånd från det ovan skisserade Kometprojektets mekaniska syn på lärande och relationer.

Etableringen av ’Komet’ genom­förs samtidigt som stora nedskärningar görs i verksamheter för barn och unga och efter att förskolan i Stockholm under mer än ett decennium avlövats på resurser som förskolepsykologer och resurspedagoger.

Vi undrar vart självständigheten, yrkesstoltheten och det kritiska sinnelaget som präglat förskolevärlden har tagit ­vägen hos dem som beslutade då den här metoden såldes in. Särskilt som det skett utan överväganden om de värdegrunds- och etiska aspekter som är speciellt relevanta då utsatta barn är i fokus.”

Bo Nurmi skriver också i ”Disciplinproblemen i skola – en fråga om kunskap och perspektiv”:

”Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven [!!!].

Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.

Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför.

Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid [och för samhället].

Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld.

Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.”

Se också ”Respektera även intoleranta elever – Först när eleverna lär sig identifiera känslor av intolerans i sig själva kan de förstå rasismens drivkraft, säger prisbelönte läraren Christer Mattsson.”

Läs om rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Och slutligen ”Riskabelt för hälsan att inte vara omtyckt.”

Tillägg: Och var det inte möjligt att utveckla den inom ramen för den kommunala skolan? Göra det först? Har friskolorna bidragit till att förbättra vår skola? Har individuella löner bidragit till det? Från MIN skolverklighet är jag ganska tveksam. Överväger nackdelarna fördelarna?

Glöden har dött i ögon som förr glödde och jag tror inte vi gör ett bättre jobb idag för att vi har individuella löner. Pengar är inte enda drivkraft. Kanske ingen stor drivkraft, om man tycker det man gör är roligt och får någorlunda resurser för att genomföra det man ska göra på ett vettigt sätt.

Men om man inte får det eller tillfredsställelse riktigt av sitt jobb, då blir lönen betydligt viktigare. Kanske väldigt viktig, det viktigaste? För man vill ha någonting av sitt jobb. Nu menar jag inte att lönen är helt oviktig.

Se Ingrid Dahl i ”Ideologisk sanningstvätt”:

”Allra mest häpnadsväckande är nog ändå påståendet att en av orsakerna till målstyrningen är den pedagogiska progressivismen. Argumentationen är ungefär: eftersom den pedagogiska progressivismen är kunskapsfientlig – liksom målstyrningen – leder den förra till det senare.

Till det kommer ytterligare ett argument: eftersom de flesta akademiska pedagoger omhuldar den pedagogiska progressivismen och det är akademiska pedagoger som varit involverade i utvecklingen av målstyrningen så …

Jag kan inte låta bli att tänka på den kritik som Karin Dahl, en av de mer namnkunniga företrädarna för progressivistiska ideal (dock inte akademisk pedagog) drev mot förslagen till målstyrda läro- och kursplaner när de presenterades i början av 1990-talet./…/

Det är kanske i och för sig inte orimligt att förvänta sig att en forskare ska kunna skriva en rapport av det här slaget under tre månader – under förutsättning att det är en forskare som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket.

Man kan undra över varför ESO väljer att lämna uppdraget till en historiker utan sådan förtrogenhet – när det faktiskt finns tillgång på experter både när det gäller forskning om de senaste decenniernas reformer och läraryrket.

Konsekvenserna av tillvägagångssätt blir en slags ‘sanningstvätt’: Om man ger ett uppdrag, som egentligen är omöjligt såvida man inte är expert inom området, till en forskare som inte har den nödvändiga förtrogenheten och därför måste lita till andrahandsrapporter och mediebilder kommer ideologiska påståenden att reproduceras som forskningsgrundade och ’rena’.

Detta utan att den enskilde forskaren är medveten om att han genomför en sanningstvätt.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin punishmentreflektioner och speglingar II....