Arbetsförmedlingen – lydnad och funktionell dumhet …

17 juli, 2015 § 3 kommentarer

Vi bara lyder

Kajsa Ekis Ekman skriver om Paulsens bok i recensionen ”Briljant studie i absurditet”:

”Arbetsförmedlingen skulle förmedla jobb men har i stället blivit en disciplinär instans. Kajsa Ekis Ekman läser Roland Paulsens spännande bok om en myndighet som inte fungerar.”

a

Paulsen valde alltså att undersöka hur Arbetsförmedlingen fungerar.

b

Folk kan alltså behandlas ganska förnedrande och som barn och som totalt oerfarna!

”Därefter fanns bara en fas kvar. Fas 3. Slutförvaringen. Fasen som ger företag femtusen i månaden per mottagen arbetslös. 

Fasen som inte bara bygger på det relativt hederliga konceptet ‘gratis arbetskraft’ till arbetsgivaren, utan på det lite säregnare konceptet ‘gratis arbetskraft plus en ordentlig peng för besväret att dela ut arbetsuppgifter (om det finns arbetsuppgifter – det spelar inte så stor roll.”

Absurt!

c

Och vad gör man för alla pengar? 72 miljarder kronor! Nästan fördubblad expansion under Bermudez-Svankvists ledning och alliansens regering. En summa som motsvarar tio miljarder mer än statens utgifter för vård och omsorg. Kunde de här pengarna användas bättre och till större gagn för människor i behov av dem, samt under betydligt mindre förödmjukande åtgärder och former?

d

Ja, Bermudez-Svankvist fick full lön, 142 000 per månad utan några som helst motprestationer!

e

Hon och andra beslutande och bestämmande borde få prova på att vara inskriven i Arbetsförmedlingen och prova på de åtgärder de själva varit med om att besluta om (liksom de vars parti de är företrädare för, som genomfört dessa åtgärder och de bestämmelser som ”kreti och pleti” måste genomlida i en kanske redan svår sits)!

f

Vilken syn på människor! Vilken människosyn präglar henne och andra som arbetar inom arbetsförmedlingen? Och så har hon mage att lägga till:

”Får du pengar ska du göra något.”

Hon behövde inte göra ett jota, men fick ändå en inkomst som bara på en månad är vad många tjänar på ett halvår! Och hur är det med andra höjdare? Sven-Otto Littorin t.ex. som var arbetsmarknadsminister. Ja, det är tydligen oerhörd skillnad på folk och folk? Vadå, föregå med gott exempel?

Och så fortsätter hon:

”Om samhället försörjer och ger ersättning för att du ska kunna leva på ett bra, lagom bra sätt – jag säger inte att det är bra – då ska du kunna ta vilket jobb som helst oavsett vad det är.”

Men det gäller tydligen inte henne eller Sven-Otto Littorin eller någon annan höjdare?

g

Och ja, så kommer då tillägget:

h

i

Och ja, man kan tala om hypercurlade generationer bland dem som nu går i pension – och som nu röstar blått och är för hårda tag för dem som nu är i arbetsför ålder, samt de som kräver extra guldkanter i tillvaron när de är gamla.

Josefine Brink skriver i  ”Äldrevårdsskandaler beror på resursbrist”:

”På 1970-talet var ‘Dagis åt alla’ kvinnorörelsens huvudparoll. Det var en strategisk och insiktsfull prioritering. Det gick lätt att förenas över klassgränserna kring kravet att slippa välja mellan föräldraskap och egen arbetsinkomst. Resultatet blev en historisk utbyggnad av barnomsorgen som haft en avgörande betydelse för kvinnors möjligheter till egen försörjning.”

Då hade vi råd, men nu när vi är rikare än nånsin …

”Den fråga kampen kommer att stå om de kommande fem-tio åren är om vi också ska ha en allmän och skattesubventionerad äldreomsorg. Den är minst lika avgörande för kvinnors försörjningsmöjligheter som barnomsorgen, men har av någon anledning inte lyfts fram som den centrala feministiska fråga den är.

De skandaler som ständigt upprepas på äldreboenden har en gemensam nämnare: Resursbrist. Att de värsta avarterna hittas i privata vårdföretag beror självklart på att ägarna utöver en redan snäv finansiering också ska pressa ut vinst. Men alldeles oavsett vinstintressenas inträde på arenan har äldreomsorgen sakta men säkert skalats ner under lång tid. Andelen av de äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med 10 procent, trots att antalet äldre stadigt ökat.

I stället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen om äldre. Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga. Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som alltså betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst. Och då har den stora äldreboomen ännu inte slagit igenom.

Fram till år 2040 beräknas andelen äldre i befolkningen öka med 30 procent. Det ställer oss inför två alternativ: Antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver. Steg i den riktningen har redan tagits, då privata vårdföretag redan säljer tilläggstjänster till dem som har råd. Det som Maria Larsson gärna pratar om som ‘guldkant på tillvaron’.

I praktiken är denna ‘guldkant’ ofta sådant som tidigare ingick i hemtjänstens utbud. Men som nu alltså måste köpas till med egna pengar.”

Detta ingick alltså tidigare i hemtjänstens utbud, men detta kände inte Maria Larsson till (eller låtsades inte om)?

”Och för dem som inte har råd återstår att lita till anhörigas insatser. En framtid med minimiutbud och tilläggstjänster, kommer med största sannolikhet att bli en framtid där allt fler medelålders kvinnor ser sig tvungna att avstå från löneinkomster för att oavlönat ta hand om sina gamla föräldrar.”

Och de här generationerna som nu går i pension de har ingen lust att bidra till andras välfärd, kanske alls!? Och vadå, deras barn och barnbarn? Går livet alltid på räls? Och tvärtemot som påstås så har ”försörjningsbördan” minskat! Se också Daniel Ankarloo i artikel på danska från 2014 ”VELFÆRDSMYTER – Selvfølgelig er der råd til velfærd.” 

”Brist på pengar i välfärden är en myt”:

”Hela idén om en ökad försörjningsbörda bygger på ett logiskt felslut. Man försörjer inte människor med människor i en marknadsekonomi. Man försörjer utgifter med inkomster från produktion. Och även om utgifterna har ökat – så har inkomsterna ökat ännu mer. Bördan har således minskat. Och så kommer det förbli även i  framtiden.”

Vi har blivit betydligt rikare!

j

k

l

m

Vad slags samhälle vill vi ha; för oss nu och för våra barn och barnbarn?

Annonser

Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

10 juli, 2015 § 11 kommentarer

Strukturell dumhet a

Har precis sträckläst Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen.”

Paulsen skriver om begreppet ”funktionell dumhet” ett begrepp som forskaren Mats Alvesson myntade. Begreppet funktionell dumhet:

”… syftar på frånvaron av kritisk reflektion.

En organisation som präglas av funktionell dumhet utmärks av enhet och konsensus vilket får medarbetarna att undvika ifrågasättande av beslut, strukturer och visioner. Funktionell dumhet var enligt Alvesson en bidragande orsak till finanskrisen 2007-08 [se ”A stupidity-based organization”*)].”

Vad innebär detta för produktiviteten på våra arbetsplatser? Arbetsplatser fyllda med ja-sägare och där taket är ganska lågt, där tystnaden brer ut sig mer och mer.

Hur många trivs egentligen på sin arbetsplats? Hur många vågar öppna munnen och ifrågasätta saker? Vi ska helst lyda och hålla tyst?

I debattartikeln ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar att spricka” skriver Alvesson bland annat:

”[Arbetslivet är] Inte längre en pyramid. Samhället i dag liknar en ballong, vars svällande ‘midja’ utgörs av en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Vi får yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning. Ett välfungerande samhälle kräver att man inte frestas blåsa upp ballongen så mycket som möjligt, skriver Mats Alvesson.

Samhället brukar beskrivas som en pyramid. Det finns få i toppen, flera nära denna, ett antal på mellannivå och den stora massan där nere. Liksom andra metaforer eller bilder har den sina för- och nackdelar. I dag är den mindre belysande än för några decennier sedan.

En bättre metafor är samhället som en ballong. Vi kan säga att vi lever i ballongsamhället. I detta finns förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt.

Men särskilt finns en mycket stor medelklass som bildar en tjock samhällsmidja. I denna trängs alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet.

Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring. Vi har till exempel en armé av lärare, från förskolan till högskolan.

Vi har en annan armé inom terapi, coachning och allmän människoförbättring [se tidigare postning om vad dessa självförbättringsguruers jobb kan åstadkomma].

Och en tredje som sysslar med kommunikation och medier. En fjärde sysslar med ekonomi och juridik.

Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.

I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation.

mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.”

Håller helt med!

En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ‘professioner’ [Alvesson själv är professor], med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.

I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.

Status blir en ständig oro.”

*) Om ”A stupidity-based theory of organizations” kan man läsa:

”De [Alvesson och Spicer] menar att det också kan finnas en allmän beredskap till functional stupidity. Denna beredskap – eller drift – står i motsats till den ofta framförda tanken att det i grunden, och i varje verksamhet och hos varje individ, finns en strävan mot och en önskan om utveckling mot ökad insikt och kunskap – smartness.

Den allmänna föreställningen är att organisationer rör sig mot en ökad och bredare kunskapsnivå. Denna ses ofta i litteraturen som ett ideal.

Man talar om kunskapssamhället. Detta protesterar Alvesson och Spicer emot. De menar att det också kan vara tvärtom – nämligen att det samtidigt med denna drift mot ‘smartness’ finns en stark drift mot att undvika att förstå och att hindra en kunskapsutveckling – att öka sin ‘stupidity’.

Alvesson och Spicer menar att denna drift också kan uttryckas som en beredskap. Det finns en inbyggd potential till functional stupidity.

Functional stupidity kan därför aktivt och medvetet utnyttjas, underblåsas och understödjas av en stor mängd inflytelserika organisatoriska aktörer, allt från vanliga medarbetare, samarbetspartners, konsulter, massmedia, chefer på olika nivåer och management gurus. De medvetna strategier som används för att framkalla och förstärka functional stupidity kallar författarna ‘stupidity management’.”

Men att leva ett helt liv på lögn vad är det för liv undrar den som gjorde sammanfattningen som jag citerat ovan. Håller med.

Ska försöka blogga om Paulsens bok senare.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Roland Paulsenreflektioner och speglingar II....