Prestationssamhället – ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten …

29 oktober, 2015 § 10 kommentarer

– Hvad vil du være, når du bliver stor?- Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!- Nej, altså, jeg mener: Hvordan…

Posted by Svend Brinkmann on Thursday, October 29, 2015

Som sagt, det tål att upprepas:

”- Hvad vil du være, når du bliver stor?
– Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!
– Nej, altså, jeg mener: Hvordan vil du sælge din arbejdskraft?

(Se, jeg er ikke imod et ‘præstationssamfund’. Jeg har blot en anden idé om, hvad det er værd at præstere)

Henrik Schyffert om…

… vägen till lycka och tillfredsställelse:

Sänkta förväntningar.

Förvänta dig inte att du och din partner ska tycka lika om allt, fastna för samma resmål eller vilja ligga lika mycket som du.

Förvänta dig inte att alla på jobbet ska lyckas samarbeta eller att dina barn ska vara bäst i klassen.

De kommer att vara halvbra i skolan, precis som du var.

Ja, jag hävdar fortfarande att ”Skolval är ett falskt val”! Och den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann skriver i ”Våga vägra förbättringshetsen”:

Han vill att vi stannar upp och ifrågasätter vår tids utvecklingskultur som börjar redan i förskolan och följer oss genom arbetslivet. Ständig förbättring gäller från vaggan till graven. Även privat jobbar många mot att få, som Brinkmann uttrycker det, ‘en flott kropp, en flott karriär, en flott familj’.”

Och vi sätter våra barn i friskola för att vi tror att det ska göra dem mer fantastiska än de är skulle jag vilja sticka ut hakan och säga. Folk har det sjåigt! Förra veckan råkade jag tvingas se ”Vardagspuls” i TV4 och reagerade instinktivt väldigt negativt! Undra på om folk är utbrända!

Han tar även in sociologin för att förklara sin samhällskritik. Han är bland annat inspirerad av den polsk-brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och nämner skiftet från äldre tiders förbudskultur till dagens påbudskultur som ett exempel. Freuds psykoanalys var ett uttryck för förbudskulturen, menar Brinkmann.

Samhället krävde att man skulle sublimera sina drifter, hålla tillbaka sina känslor.

– Nu säger vi ‘du ska, du ska, du ska’. Vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem.

Svend Brinkmann nämner en äldre sexolog som sagt att förr kom människor till henne för de hade problem med för sina alltför stora lust till sex. De klienterna har hon inte längre. Nu är problemet att de har för lite lust.

I en ständigt föränderlig kultur växlar våra känslor snabbare än någonsin förut. Ena dagen är vi passionerat engagerade i välgörenhetsarbete, nästa i en amerikansk tv-serie. Den accelererande kulturen har inga problem med att människor är känslosamma, driftiga, lystna. Tvärtom. Man ska prestera, optimera, vara motiverad, positiv, men når aldrig tillräckligt långt.

– Våra känslor är inget stadigt fundament att stå på. Vi har den här eviga känslan av att vi inte är bra nog, vilket kan leda till att vi tappar både lusten och motivationen.

Kommer lust och motivation tillbaka om man står fast, säger nej och dröjer i det förflutna?

– Det är jag inte säker på. Men jag tror inte att vi är byggda för att aldrig få stå stilla, att vi aldrig ger oss tid för eftertankar.”

Och vidare:

”– Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress, ensamhet. Vad gör vi för att stoppa detta?

Samtidens svar är ofta att vi ska lära oss att vara mer i kontakt med oss själva, att varje individ ska blicka inåt för att söka svar. – Det är precis det som är problemet. Jag menar att vi ska lära oss att titta ut från oss själva och intressera oss för andra, intressera oss för plikten.

Vägrar du då själv utvecklingssamtal på jobbet? – Nej, men jag försöker vara saklig. I många år har ledning handlat om att leda ‘hela människan’, ett slags intimitetstyranni. Svend Brinkmann tycker att chefen ska vara ledare för halva människan. Den halvdel som är på arbetet.

– Sen ska var och en ha lov till att ha något som inte blir kapitaliserat.

Det är faran när allt det personliga, det emotionella flyter in i utvecklingssamtalen, menar han.

– Det är sunt att bära mask när vi agerar professionellt.”

Och vidare ”Henrik Schyffert: ‘Extremister har ingen humor.'”:

”De senaste åren har han turnerat landet runt tillsammans med Fredrik Lindström och stand-up showerna Ljust och fräscht och den nu aktuella ÄGD – Vad kostar ett rikare liv som är inne på fjärde säsongen nu.

– I den driver vi tesen att varje tid kräver sitt trossystem och att vi är lika troende idag som för 100 år sedan, fast nu tror vi på tillväxten och marknaden, inte på Gud. Liksom varje trossystem har marknadstron baksidor och kommer att falla förr eller senare/…/

Vettigt att betala skatt

Det är det lilla gnagande missnöjet som håller hjulen i rullning, enligt Henrik Schyffert.

– Den nöjda människan är livsfarlig för tillväxten och marknaden. Vi kan inte ha folk som sitter hemma och är nöjda med sina tjock-tv-apparater och Nokia 3510. Då rasar hela religionen. Det är ju ett pyramidspel ­alltihop, som bygger på att ju mer pengar vi gör av med desto rikare blir vi – raka motsatsen till ordet ekonomi, som betyder hushållning, alltså, säger han.

Rasar det måste vi hitta något annat tro på./…/

Trots miljonerna som trillar in och en bakgrund inom MUF betraktar han sig som socialist – eller som Fredrik Lindström etiketterat honom: champagnesocialist.

– Den beskrivningen är helt sann. Jag tar det som en komplimang. Man behöver inte tillhöra en viss klass för att få ha vissa värderingar. Om bara hbtq-personer får ha åsikter i hbtq-frågor blir debatten väldigt snäv, säger han.”

Ja, jag föddes in i medelklassen och tillhör nog den fortfarande, men jag reagerar, för jag tror detta slags samhälle inte gynnar någon särskilt mycket.

”Vad betyder det för dig att vara socialist?

– För mig handlar det om en slags grund­empati – att alla är lika mycket värda och ska ha en hyfsad chans att ta sig dit de vill. Det är kul att tjäna pengar, men det är vettigt att betala 51 procent i skatt också, säger han./…/

Samtidigt har SD seglat upp som tredje största parti, en utveckling han skyller på åtta år med alliansen.

– Att de rika blivit rikare och de fattiga fattigare gör många längre ner på stegen frustrerade. Släng på ett yttre ‘hot’ så pekar de på det. Det är en enkel lösning. Men tanken att pensionärerna inte ska få mat för att vi tar emot flyktingar är så dum. Eller minns du gamarna som svävade över seniorboendena när Maud Olofsson spelade bort 93 miljarder på Nuon-affären? Vi har råd, säger han.

Du har sagt att Sverigedemokrater saknar humor. Det är ju ett allvarligt lyte.

– Det är nog det värsta man kan anklaga någon för. Bo Lundgren blev ju avsatt för att han inte hade humor. För att motbevisa det gick moderaternas presstalesman ut med ett av de roligaste pressutskicken någonsin där det stod att Bo Lundgren visst hade humor. Beviset var att han medverkat i studentspexet Agent 007 – Jöns Bonde…! Bara det var ju jättekul, säger han.

För att ha humor måste man kunna skratta åt sig själv menar han.

– Kan du inte se dina egna brister, motsägelser och tillkortakommanden så kan du inte skratta åt något annat heller. Extremister, vare sig de är höger eller vänster, kan bara se att andra är problemet.”

Se vidare:

”Svend Brinkmann: Et ordentligt menneske tænker på andre end sig selv” eller ”En ordentlig människa tänker på andra än sig själv”

”Hvad er din diagnose? – Du er ikke trist – du har en depression. Dit barn har ikke ild bagi – det har ADHD. Diagnoser er blevet vores nye sprog til at forstå og tale om at have det svært. Psykologiprofessor Svend Brinkmann står bag ny bog om diagnosernes ‘usynlige revolution'” eller ”Vilken är din diagnos? Du är inte ledsen – du har en depression. Ditt barn har inte eld i baken – det har ADHD. Diagnoser har blivit vår tids nya språk för att förstå och tala om det som är svårt.”

”Svend Brinkmann: Det er tid til selvafvikling” eller ”Det är dags för självavveckling”

”Svend Brinkmann: I moralsk forstand er vi blevet en flok kynikere. Moral praktiseres efterhånden kun for vores egen psykologiske vindings skyld, mener professor Svend Brinkmann” eller ”I moralisk förståelse har vi blivit en flock cyniker. Moral praktiseras efterhand bara för vår egen psykologiska vinnings skull”

”Landet, der holdt op med at give mening – Danmark er blevet et land, hvor intet længere er et formål i sig selv. Hverken i politik eller i vores private liv. Alt i konkurrencestaten – de arbejdsløse, flygtningene, vores dannelse og vores børn – er middel til noget andet, mener professor i psykologi, Svend Brinkmanneller ”Landet som har slutat ge mening – Danmark har blivit ett land där inget längre är föremål i kraft av sig själv. Varken i politik eller i våra privata liv. Allt i konkurrensstaten – de arbetslösa, flyktingarna, hur vi formas och våra barn – är medel till något annat”

”Nej-hattens konge er en ægte tryghedsnarkoman” eller ”Nejhattens kung är en äkta trygghetsnarkoman”

”Ledere, tag nejhatten på – stop med at være guru” eller ”Ledare, ta på er nejhatten – sluta att vara gurus”

”Vi er vidner til et ulmende oprør mod konkurrencestatenHvor 68-oprøret var marxistisk og stod i opposition til forbrugersamfundet og ’kapitalisterne’, står det nye oprør i 10’erne i skarp opposition til konkurrencestaten” eller ”Vi är vittnen till en sjudande uppgörelse med konkurrensstaten. Där 68-upproret var marxistiskt och stod i opposition med konsumtionssamhället och ‘kapitalisterna’, står det nya upproret vårt decennium i skarp opposition till konkurrenssten” (gör det? Inte än i alla fall, men gror detta uppror så smått här och där?)

”Skru ned for det elitære sundhedsformynderiSundhed er godt. Men…” eller ”Skruva ner det elitistiska sundhetsförmynderiet – sundhet är bra, men…”

Se också ”Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …”

Bob Hansson i ”Kärleken är ingen jävla saga”

Och Erik Helmerson i ”Vi ses i baren på åsiktshotellet”:

”Sverige har inte en åsikts­korridor utan flera. Problemet är att de så sällan möts.

Jag fick mig tillsänd en studie med en intressant titel: ‘Men det får man väl inte säga i det här landet – Ett experiment i politisk korrekthet’.
Det är en kandidatuppsats från Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet där Johan Floderus undersöker människors vilja att uttrycka ‘obekväma’ åsikter under grupptryck.”

”Vi skördar den ohälsa som samhället förtjänar”:

”Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer allt fler, skriver Torsten Green-Petersen.

Mina arbetsdagar är fyllda av möten med unga människor som på ett eller annat sätt far illa samtidigt som de själva inte har möjlighet att reda upp sina liv på egen hand. Det innebär att jag möter fler unga kvinnor än män – personer som i hög utsträckning varit utsatta för såväl sviktande omsorg som mer öppen traumatisering. Det kan handla om fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, mobbning och utsatthet. Övergivna av det vuxna samhället liksom av skola, socialtjänst och sjukvårdsapparat vandrar dessa personer omkring i samhällets utkanter.

Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer alltfler.

Det är inte lätt att vara ung idag. Inte i vårt samhälle. Och förmodligen betydligt mer komplicerat än tidigare då vi så kallade vuxna genomlevde våra tonår. De nya svårigheterna löper längs flera olika linjer samt skiftar mellan könen, inklusive gruppen som inte faller in i traditionella roller./…/

Pojkar väntas bära stålmansdräkt medan flickor och kvinnor utsätts för eskalerande krav på sexualitet. Jämställdhet är i hög grad en ren önskedröm. Ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten.

I skuggan av Paradise Hotel, globaliseringens nya möjligheter, internetvärldens öppna fönster ser vägen till personlig utveckling och lycka ut att vara varje människas egendom. I själva verket är arbetsmarknaden ett svart hål, tidigare vägar till okvalificerade men viktiga samhällsuppgifter är stängda och rationaliseringar tvingar bort alltfler yngre från att delta i samhällets myrstack. De allt högre kraven på utbildning stänger dörren för de sargade eller de som saknar egna resurs­er att armbåga sig fram. Och alltsammans börjar därhemma. Eller i skolan.

Vi ser även en utveckling där unga människors nätverk splittrats med flyttlassen från Norrland och andra glesbygder samtidigt som generationer avlägsnar sig från varandra även av andra orsaker. Många är de ensamstående unga mödrar jag möter som saknar en farfar eller mormor som kunde förklarat hur man tar hand om en trött och snuvig treåring som inte vill kläs på en tidig morgon inför dagislämning. Eller kan rycka in ett veckoslut när allt är av i alla ändar.”

Så bra skrivet!

Annonser

Mer om så kallad ”frihet” …

21 juli, 2015 § Lämna en kommentar

äldreomsorg

I artikeln ”Kvinnorna får rycka in när samhället sviker” kan man läsa:

”När det offentliga skär ned på äldreomsorgen tvingas anhöriga täcka upp. Den oavlönade anhörigvården blir allt vanligare och slår allt hårdare mot lågavlönade kvinnor. – Resursstarka grupper löser det genom den privata tjänstemarknaden, men de som inte har råd får gå ned i arbetstid för att hjälpa sina gamla föräldrar, säger Mirjam Katzin, forskare på Lunds universitet./…/

Utvecklingen mot mer anhörigomsorg och mindre offentliga resurser avsatta för äldreomsorg har pågått sedan finanskrisen på 90-talet, men Mirjam Katzin har iakttagit hur den politiska retoriken har ändrat karaktär.

– På 90-talet handlade argumenten om en tillfällig ekonomisk kris som skulle ridas ut genom offentliga nedskärningar, men i grunden var äldreomsorgen samhällets ansvar. Idag talar samtliga allianspartier om anhörigomsorg i positiva termer. De talar om kärlek, glädje och naturlighet i anhörigvården. Det är en tydlig ideologisk vändning, säger hon.”

Det är lättare att känna kärlek och glädje om tvång inte är inblandat. De som inte har pengar har inte den frihet som de som har pengar i detta avseende, så gäller inte den mångomhuldade friheten alla? Är ”frihet” olika för olika?

Friheten som pengar kan ge gäller både för den som behöver omsorg liksom den som ger omsorg.

Att vara tvungen att ge omsorg och tvungen att ta emot den från en anhörig kanske inte är frihet alls. Alla kanske inte har den relationen med varandra t.ex.

Behöver mer pengar

Mirjam Katzin jobbar vid sidan av sin forskning på Lunds universitet som fritidspolitiker i Malmö och sitter där med i Vänsterpartiets lokala styrelse. För att lösa problemet med anhörigvården menar hon att mer pengar behöver skjutas till inom äldreomsorgen.

– De här kvinnorna som ställer upp för sina föräldrar drabbas socialt, ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. De äldre vill även själva hellre ha hjälp från hemtjänsten. Man vill inte få blöjan bytt av sin dotter, säger Mirjam Katzin.”

Se Katzins publikation ”Tillbaka till familjen: privat och offentligt ansvar i äldreomsorgen.” 

I sammanfattningen av denna publikation kan man läsa:

” Diskursen om anhörigvårdens positiva sidor används för att rationalisera en politisk förändring som dels innebär en nyliberal utveckling med mindre samhälleligt ansvar, dels en konservativ återgång med ökad betoning på familjevärden.”

Och som sagt, så kanske familjen inte är så rosenskimrande idylliskt lycklig som denna retorik vill ge sken av. Jag tror inte den är det ens för dem som pratar i dessa termer, politiker t.ex. Deras barn kanske inte har lust att ta hand om dem som gamla ett enda dugg, därför att relationerna inte är särdeles bra nu och kanske inte ser ut att bli bättre med åren heller.

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Valfrihet – skolan…

25 september, 2014 § Lämna en kommentar

10501739_826160980758039_5223763735913453602_n

Valfrihet har blivit det nya honnörsordet, men kan friskolesystemet innebära att elever också väljs bort? Dvs det är inte bara barn och föräldrar som väljer, utan föräldrar och barn väljer också bort både skolor och elever t.ex. från socioekonomiska förhållanden som man inte vill förknippas med? OCH skolorna kan välja bort elever. Även om lagar skulle komma (och kanske redan finns) så kan man med fina medel få elever att byta till annan skola.

I amerikansk skoldebatt för debattörer fram detta problem. Här har vi inte kommit så långt. 😦

”Ge inte bort Yorks närområdesskolor till företag utanför staten som är ivriga att göra vinst.”

säger Becky Pringle, vice persident i NEA – National Education Association..

”Ge istället detta samhälle en möjlighet att skapa dess egna lösningar på utmaningen att försäkra att varje barn får en fantastisk utbildning och får möjlighet att lyckas.”

Vidare säger hon:

“Alltför många i positioner med makt och inflytande har övergett våra amerikanska värden, som rättfärdighet och rättvisa. Vårt [NEA:s] arbete är inte slutfört!”

Individ kontra kollektiv, samt mer om ”frihet” och valfrihet – en genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori…

3 juli, 2014 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad efter lunch].

Om videon ovan:

”Frihet är omöjlig i ojämlika samhällen. Var rädd om friheten, men var försiktig med valfriheten.”

Ida Ali-Lindqvist i ledaren ”När jag gick hem igår kväll funderade jag” i  DD idag torsdag den 3 juli:

”Han [moderaten Hanif Bali] använder begreppet klassresa och ser det dessutom som något positivt. Han vill bara att enskilda individer ska vandra denna vackra resa, inte att kollektivet tillsammans hjälps åt på färden.

Han är inte ett dugg intresserad av att höja kollektiva lägsta nivån. Och mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat vägen för honom.”

Sant, det är det vi sett med generationerna som växt upp under 60-talet och några decennier framåt!

”För att hans politik ska bli framgångsrik krävs det att en stor grupp ständigt befinner sig på botten.”

Sant!

”Och är det något som moderaterna lyckats med så är det just det.”

Och professor emeritus Åke Sandberg, Stockholms universitet, sociolog och civilekonom, skriver i debattartikeln ”Varför omprövar inte S sin välfärdspolitik?”, också i ETC idag, om skattefinansierad välfärd styrd genom individers val:

””Att det är någras valfrihet på bekostnad av andras negligeras, liksom jämlikhet.”

Också sant och något som Bengt Göransson också påpekade i hans lilla, väldigt bra bok ”Tankar om politik.”

Bengt Göransson – Tankar om politik from ABF on Vimeo.

Stina Oscarson har också skrivit om Göranssons bok i ”Friheten privatiserad.”

I ETC-Ekonomi finns också en lång artikel om den franske ekonomen Thomas Piketty i Almedalen ”Thomas Piketty tvingar ekonomer att tänka om” och där kan man läsa om

”Den kalla nyliberalismen har nått vägs ände.”

Artikelförfattarna, Ida Simonsson, teolog som håller på att utbilda sig till präst, och Jonathan Munch, företagsekonom, master i finans vid Université de Caen i Frankrike, skriver att Picketty på den ekonomiska dagordningen har…

”… fört in frågor med etiska dimensioner, frågor om vilket slags samhälle vi vill ha.”

De skriver också att…

”Det finns inte några särskilt starka belägg för att människor alltid, eller ens generellt sett, har som främsta motivation att maximera sin egen nytta./…/

Beskrivningen av den egoistiska människan visar sig vara ett tolkningsraster som inte ger utrymme att se andra möjliga mänskliga motiv.”

De avslutar sin artikel:

”En genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori.

Då den fria marknadens etik inte är den enda möjliga blir det en fråga vilket slags samhälle vi vill ha – och för att kunna resonera kring det behöver vi åter ställa oss frågan om vilka slags människor vi är.”

Bra skrivet!

Man kan också i dagens nummer av ETC läsa att det är ”Mycket dyrare gå till domstol” och att civilrättsprofessor Mårten Schultz, Stockholms universitet, menar att

”Det här gör rättvisan till en klassfråga.”

Och arbetsförmedlare går på knäna. Hur kan någon tro att de ska kunna göra ett riktigt bra jobb? Blir det bättre för att resurser splittras upp på en massa privata arbetsförmedlare?

arbetsförmedlare går på knänaJa, man ska anpassa sig med karriärcoacher och genom att lära sig självhjälp. Något också fackföreningar i sina tidningar propagerar för. FacketOch Sveriges kommuner och landsting – SKL bagatelliserar befolkningens välfärdsoro. Välfärdsoron bagatelliseras av SKL

Valfrihet – vadå?

25 april, 2013 § 2 kommentarer

a Skitalliansen 1a

Barbro Engman om att skuldmiljonärerna växer i antal…

24 maj, 2012 § 4 kommentarer

Läs Barbro Engman i ”Skuldmiljonärerna växer i antal”:

”Idag fattar regeringen beslut om att utreda möjligheterna att omvandla hyresrätter till ägarlägenheter.

Den enskilt viktigaste åtgärden är att införa ägarlägenheter, sa Mats Odell när han tillträdde som finansmarknadsminister 2006. 

Detta uttalande inrymmer den ideologisk kursändring som sedan dess har präglat regeringens bostadspolitik. Ägandet är i sig ett överordnat intresse för regeringen.
 
Margret Thatchers right to buy-politik har fått många efterföljare men det har också inneburit många oönskade konsekvenser för samhällsekonomin. USA, Grekland, Spanien. Osv. 
Mats Odell liksom Stefan Attefall är övertygad anhängare av ägandets välsignelsebringande krafter. Mats Odell gick så långt som att påstå att ägandet är ‘en grundläggande del i en familjegemenskaps tillvaro.

Nu är det väl inte ägandet som präglar familjegemenskapen så mycket som lånande.

Allt fler tvingas fylla i låneansökningar, köpa bostad och börja svettas över risken för räntehöjningar och värdeminskningar. Skuldmiljonärerna växer i antal.”
En kommentator skriver:
”Myndigheten Statens Bostadskreditnämnd (BKN) är också bekymrad över skuldsättning och skrev i går så här i sin senaste rapport, där f ö hyresrättens många fördelar lyfts fram:‘Det nuvarande svenska systemet för hyressättning tvingar många att äga som egentligen skulle vilja hyra om
möjligheten fanns. I attraktiva lägen är detta i stort sett den enda möjligheten att hitta en bostad åtminstone i storstäderna.
Samtidigt leder systemet till att beståndet utnyttjas dåligt.
Det finns en överkonsumtion av boende i centrala lägen eftersom hyrorna är konstlat låga.
Samtidigt finns det de som skulle vilja betala mycket för en centralt belägen hyresrätt.'”
Detta låter inte som valfrihet direkt! 😉
Man är tvungen att köpa och äga för att få ett hyfsat boende, vilket innebär att man är tvungen att ta stora lån (om man inte har turen att ha en rejäl insats till boendet), som gör att många får minska annan konsumtion. Man får låna mer än man bekvämt klarar av. Och kan man inte det, så…

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin freedom – so calledreflektioner och speglingar II....