Solidaritetsunderskott – vem betalar för de rika?

31 mars, 2016 § Lämna en kommentar


Ja, ”Vem betalar priset för de rika?”:

Andrew Sayer, professor i politisk ekonomi i Storbritannien, har just publicerat boken ‘Why we can’t afford the rich‘.

Där beskrivs bland annat hur vinst vrids ur samhällets infrastrukturer på de obemedlades bekostnad – vatten, elektricitet, järnvägar, vägar och sjukhus – medan politikerna maktlösa ser på. Gapet växer mellan fattiga och rika och nu fruktar vissa en revolution./…/

Riskkapitalisten Nick Hanauer [hans hemsida] tillhör de 0,01 procent av USA:s invånare som idag äger elva procent av landets tillgångar.

I ett öppet brev till sina ekonomiska likar skriver han: ‘Visa mig ett extremt ojämlikt samhälle och jag ska visa dig en polisstat eller ett uppror. Det finns inga undantag.’

Marknaden, hävdar Hanauer, måste regleras med stoppsignaler och hastighetsbegränsingar på samma sätt som vägnätet. Klyftan mellan underbetalda arbetare och överavlönade chefer kommer annars att spräcka både ekonomin och samhället. I dessa banor tänkte knappast SEB när de nyss dubblade vd:n Annika Falkegrens årsinkomst från 14 till 29 miljoner kronor, eller bonnierföretagen när de gav vd:n Gunilla Herlitz en månadslön på en och en halv miljon – i en krisdrabbad bransch, sägs det, men det är uppenbarligen inte kris för alla.

Obegränsade tillgångar leder till dyra vanor. Cheferna för Svenska cellulosaaktiebloaget, SCA, far världen runt i företagets egna flygplan, både i tjänsten och när de vill ha lillsemester med hustrun eller jaga dovhjort. Beteendet handlar inte bara om att berika sig och njuta av livet. Det markerar vem som har makten. Varför gör de så där? För att de kan.

I sin bok belyser Andrew Sayer sambandet mellan klimatkrisen och den extrema rikedomen. Vore det bara SCA-chefen som hade för vana att flyga omkring ensamma i jetplan för ett dussin personer, samtidigt som SCA vill profilera sig som ett miljömedvetet företag, då skulle miljöproblemet som de rika utgör kanske vara försumbart – men de lämnar ett större fotavtryck än så och ingen kan stoppa dem.

Nyliberalismen innebar att de politiska makthavarna abdikerade, men de ekonomiska makthavarna idag är inte de samhällsbärande entreprenörer som nyliberalismen satte sådan lit till.

‘Vi rika har felaktigt intalats, och vi har övertygat oss själva’, skriver Hanauer, ‘att vi är de som huvudsakligen skapar jobb. Det är helt enkelt inte sant.’

I det mänskliga samhällets äldsta konflikt, kampen om makt och medel, påpekar han, har de rika alltid lögnaktigt motiverat sin överordning med att det är för samhällets bästa. Förr ansågs överordningen gudagiven, idag talar man om trickle-down economics. ‘Vad är detta för nonsens? Är jag verkligen en så överlägsen människa? Hör jag hemma i centrum av moralens och ekonomins universum? Gör du?’

Nej, ”Låt inte företagen styra över vår framtid”:

Laboremus ser Fotografiskas anmälan till Konkurrensverket som en del av en större problematik. Den är ett exempel på hur privata företag hittar nya sätt att begränsa det demokratiska handlingsutrymmet. Med den nuvarande samhällsutvecklingen kan anmälningar, eller till och med stämningar, liknande denna bli allt vanligare i framtiden./…/

På grund av multinationella företags vinstintressen har alltså det demokratiska handlingsutrymmet för Kanadas medborgare minskat./…/

…de privata företagen försöker hitta nya vägar för att skapa en samhällsordning i linje med deras intressen. Detta sker på bekostnad av det demokratiska handlingsutrymmet.

Vi behöver fastslå att ISDS och Fotografiskas stämning är en del av en del av en problematisk samhällsutveckling – en utveckling som vi måste uppmärksamma och protestera mot, för att säkerställa en samhällsutveckling där beslutanderätten ligger kvar hos medborgarna.

All makt utgår från folket, därför kan vi inte lämna ifrån oss makten över vår framtid. Det här är inte en fråga om fritt företagande som berikar det svenska samhället. Det här är en fråga om huruvida samhället ska vara till för och skapas av folket.”

Den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch menar att privatiseringarna av amerikansk skola är en attack mot demokratin!

 

Annonser

Ensam är inte stark – individ och kollektiv behöver inte vara motsatser…

6 mars, 2016 § Lämna en kommentar

ensam är aldrig stark12734058_1127068797317972_4150029665164705410_n

I ”Sofie Eriksson om privatiseringar i välfärden – ‘Trappjäveln är också politisk ideologi!'” kan man bland annat läsa:

”En högerpolitisk hegemoni har skapat en upplevd naturlag att marknaden kan lösa samtliga problem i offentlig sektor, till exempel att hålla budget. Om detta stämde skulle välfärdens finansiering vara mer hållbar nu än någonsin, med tanke på hur mycket som privatiserats. Så är inte fallet. Vi är ljuvligt bekanta med ordet ‘sparpaket’.

Ideologi är helt enkelt ingen önskelista över nice prylar vi vill införa, där vi bockar av ‘så snart vi har pengar’, utan idéer om vilket slags samhälle vi vill leva i. Finansieringen av välfärden är en djupt ideologisk fråga. Att hävda att vi inte har råd är därför ett ställningstagande, inte en ursäkt. Det handlar om att prioritera.

Det duger inte att socialdemokrater förklara privatiseringar i välfärden med att diverse verksamheter går med underskott. För hur kan en privat aktör göra det motsatta, utan att tumma på något? Precis. Det är den ekvationen som sällan går ut.

1.Personalen får betala. Deltider, otrygga anställningar, delade turer./…/

2.Den demokratiska styrningen går i stort sett förlorad. Styrningen över verksamheten flyttas från demokratiskt förtroendevalda till företagsledningar./…/

3.Det blir svårare och dyrare att kontrollera att det går rätt till. Det genomförs visserligen ”kundenkäter” efter vilka man stoltserar med goda resultat. Alla som någon gång arbetat inom omsorgen vet att trivsel är viktigt, men långt ifrån det enda som utgör god kvalitet.

4.Det finns inget som visar på att det faktiskt blir billigare i längden. Är det inte lite ovärt, om vi inte ens kan vara säkra på detta? Se även punkt 5.

5.Kommunen får ta tillbaka verksamheten när det gått åt skogen. Det hände senast 2013 i Falu kommun.”

Man ville minska byråkratin och med detta så ”motiverades” organisationsförändring och nyliberal politik, men istället har byråkratin snarare ökat ytterligare. Vad kostar alla kontrollinstanser och vad innebär ökande administration för folk på golvet inte minst?

Kloka Sofie Eriksson, SSU Dalarna, skriver vidare:

”Istället för att privatisera välfärden, ställ krav på den egna förvaltningen.”

Nej, privatiseringar är inte lösningen! Och om sjukhuset, vårdcentralen, äldreboendet, skolan inte funkar så borde vi gemensamt gå ihop och förändra!

Och hur som helst borde inte vård, skola eller omsorg vara vinstdriven! Ger inga bra incitament och det är tveksamt om det gynnar befolkningen.

”Främst är detta ett resultat av en välfärd som generellt sett har alldeles för knappt med pengar. Det märks att sänka skatten med 140 miljarder kronor samtidigt som välfärdens resursbehov skenar, men vi löser det inte genom att ytterligare kasta ut flera av samhällets viktigaste verksamheter på marknaden. Förresten, tror inte du att skattesänkningarna var ideologiskt grundade? Snacka om att egentligen inte ha råd, va.”

I del 2 angående offentlig välfärd skriver Sofie Eriksson med rätta kritiskt om ”Sossar som privatiserar välfärden”:

”2007-2008, under borgerligt styre, privatiserades följande i Falu kommun:

·Ett gruppboende (LSS)

·Tre serviceboenden (LSS)

·En daglig verksamhet (LSS)

·Tre äldreboenden (Korsnäsgården, Daljunkaregården och Norshöjden)

Korsnäsgården och Norshöjden samt LSS-boendena drevs sedan av Carema men efter avslöjanden om grova missförhållanden i företagets verksamheter återgick flera av dessa 2013 till kommunal regi.

Ungefär samtidigt som LSS-boendena återtogs lades den personliga assistansen ut, detta under en mandatperiod (2010-2014) då S, V och Mp styrde kommunen. Privatiseringen av personlig assistans orsakade stora splittringar inom S, och resulterade även i ett brutet majoritetssamarbete med V.

Under 2015 privatiserades Korsnäsgården igen, och Temabo (som sedan tidigare driver Daljunkaregården och Norshöjden) tog över.

Det finns ett beslut från Omvårdnadsnämnden om att också privatisera hemtjänstdistriktet Tisken Väst, men endast en privat aktör kom under hösten in med ett anbud, vilket inte levde upp till kraven. Nu är frågan om kommunen ska sänka kraven, eller fortsätta ta ansvar för hemtjänstdistriktet själva.

Kommunen har, när det gäller äldreomsorgen, endast ett så kallat brukaransvar. Vilka är det som ser till att alla brukare får den goda omsorgen som kommunen måste garantera? Givetvis är det personalen.

När kommunen privatiserar släpper de arbetsgivaransvaret till privata företag och det märks./…/

Socialdemokratiska Arbetarepartiet har alltså företrädare som accepterar, föreslår och genomför politik som direkt försämrar villkoren för människorna som bär vår välfärd. Det rimmar inte särskilt väl med en ideologisk strävan mot jämlikhet som många av oss fortfarande förväntar sig ska genomsyra arbetarrörelsen. Hur kommer detta sig? Är det ett resultat av förhandlingar med övriga majoritetspartier?

Vi som tycker att det här är fel väg att gå kan göra två saker här. Antingen så lägger vi oss på marken och gråter över svunna tider, eller så reser vi oss och tar över.”

Respekt för individen behöver inte vara oförenligt med kollektivet! Ensam är inte stark!  Ja, som kvinna har jag blivit mästrad i politiskt sammanhang, av både man och kvinna. Inom S… Vadå, diskutera? Jag ifrågasatte om privatiseringarna bara var av godo och undrar fortfarande om nackdelarna. Inte minst vad gäller solidaritet och bry sig om varandra och inte BARA se om sitt eget hus.

Bengt Göransson (S) skriver en massa klokt i ”Se upp för välvilliga förmyndare.”

Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch skriver om ”Vouchers for All” eller ”Skolpeng åt alla”:

”A reader in Arizona reports that a State Senate committee just passed legislation that would lift all limits on vouchers by 2020. Every Democrat and one Republican opposed the bill.

Why destroy public education? Since when did radicalism get confused with ‘reform’? True reformers want to improve institutions, not blow them up. True conservatives conserve community institutions that serve our democracy. The promoters of this scheme are radicals, not conservatives.

This is unfiltered rightwing ideology. No high-performing nation in the world has replaced its public schools with school choice. No voucher program in this country has produced impressive results. Every little church in the state will open or expand its school and hire uncertified teachers. This is not progress. This is stupidity.

Our reader adds:

‘It is likely to pass given the makeup of our legislature and its connections to ALEC. The only hope is that Governor Ducey will veto it. He is pro-privatization and under normal circumstances would likely sign the bill but his own proposed funding plan might be in jeopardy if he did so. That means that there’ a chance that he’ll veto it!'”

Och välfärdssatsningarna som regeringen aviserat riskerar gå till privata bolags vinster. S har bundit ris åt egen rygg.

Se vidare:

”Politiker ska ge fan i fattigas kylskåp”

”Krav på hårdare tag mot brottslighet är populism”

”Kritiken mot Dan Elisasson växer”:

”– Dels har vi Beatrice Asks styrning, sedan har vi managementproblemet och till sist är det valet av Dan Eliasson som rikspolischef. Han är relativt okunnig om polisen.”

Återigen tillsätts chefer utan kunnande, erfarenhet eller utbildning inom det område de ska chefa, med alla de problem som kan följa, inte minst för de anställda.

”Åter till fattigvården?”

”Varför är vi förvånade över att råkapitalismen ­tagit över bokbranschen också?

 

 

 

Skolval är inte bara att elever väljer skola, utan skolor väljer också elever …

13 december, 2015 § 1 kommentar

12310657_976447145728021_7757069535347048379_n

Diane Ravitch i bloggpostningen ”Denver Teacher: When Schools Choose Their Students”:

”As a teacher for Denver Public Schools, I’m keenly aware of the flip-side of so called school choice… schools choosing their students. School Choice is an outright lie.”

eller:

”Som lärare i kommunal skola i Denver är jag livligt medveten om andra sidan av myntet av så kallat skolval … skolor som väljer sina elever. Skolval är rent ut sagt en [djävla] lögn.”

Läs vidare i länkad bloggpostning!

Och vidare om privatiserad hälsovård från facebookgruppen ”DUH – Demand Universal Healthcare” (se inledande bild):

”This is why we cannot afford AFFORDABLE CARE! TIME FOR UNIVERSAL, SINGLE-PAYER, EXPANDED AND IMPROVED MEDICARE FOR ALL!!! Cut out the MIDDLEMEN who are nothing but PROFITEERS and CARE-DENIERS!”

Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Mer om ”valfrihet” och lite om skatter …

13 augusti, 2015 § 2 kommentarer

Nej, ingen har blivit rik på egen hand! Ingen! 

… en del av det underliggande sociala kontraktet är att du tar ett stort stycke av detta och betalar vidare till nästa generation ungar som kommer.”

Ja, detta sociala kontrakt innebär att du betalar tillbaka något av det du fått!

Sambons svärdotter skrev i ”socialt” forum och bad om råd angående daycare/preschool. Hon fick en hel del svar, med skiftande förslag. Hon och sambons son liksom deras lille son är alla helylleamerikaner, födda där och av föräldrar som också är födda där.

Det blir allt mer så i Sverige också?

Man ska välja från vaggan till graven!

Tänk om man gör fel val till förskola, skola, vårdcentral, sjukhus (för att inte tala om ang. pensionen)! Jag kände bara jättestarkt:

”Borde vi inte värna om allt detta tillsammans, så ALLA får bästa vård, skola och omsorg.”

Min reaktion när detta kom så nära:

”Är inte detta absurt?”

Och vilka har resurser att avgöra? Har alla dessa resurser? Och vad innebär detta för de barn som fötts i familjer som saknar de resurserna eller familjer där föräldrarna kanske inte ens bryr sig eller inte kan ”bry sig”? Om vi nu inte bryr sig om dessa barn, så vad kan dessa barn senare ”bidra med” i samhället? Blir de bra och solidariska samhällsmedborgare?

Sambon och jag har nog lite olika politiska åsikter och han sa idag något i stil med tvångsbeskattning av folk. Jag svarade inte, men tänkte:

Med skatter betalas vägar vi alla åker på. Med skatter betalas annat som vi alla brukar…

Stellan Skarsgård har sagt ”Det är häftigt att betala skatt.”  

När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

8 februari, 2015 § 3 kommentarer

John LapidusJohn Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

SFI och den stora omvandlingen …

8 juli, 2014 § Lämna en kommentar

X-MIROI_0I inlandskommun i norra halvan av Sverige gör kommunen upphandlingar också av svenska för invandrare – Sfi. Det företag som hade det lägsta anbudet vann i den kommun där jag nu är på genomresa. För att klara sin ekonomi måste man nu dra ner på personalen, så den som är kvar får jobba sig fördärvad. Flera är på väg att bli helt slutkörda.

Jag undrar ganska sarkastiskt om ägarna dock ser till så att de inte går skadeslösa själva, dvs de försöker nog se till så de tjänar pengar på sitt företag*. Jag undrar hur mycket de brinner för att verkligen lära invandrade och flyktingar riktigt bra svenska och ge dem och personalen så bra förutsättningar som möjligt.

Läkare som rekryteras till större sjukhus litet längre söderut får språkkurser på annat sätt än via Sfi. Jag undrar om det kommer att bli allt större klasskillnad där? De lägre ner i samhället får nöja sig med stora klasser, outbildade lärare som dessutom är slutkörda, de kommer inte att få böcker, få undervisningen på webben, med program som inte ens personalen som ska handleda har fått adekvat tid att sätta sig in i.

För att spara dyra personalkostnader (och hur mycker skulle det inte kosta att anställa dem med adekvat utbildning och kanske också erfarenhet) så använder man datorprogram, som inte bara blir ett komplement, utan ersätter lärarledd undervisning.

Det är som gamla tiders fattigvård (nu också i skolan): den som bjuder lägst får anbudet.

*När jag nu gör en sökning på nätet hittar jag ett inslag i SVT om just detta företag, ett inslag som är drygt ett år gammalt och rör andra kommuner (även i södra Sverige). Där kan man läsa:

”Nu visar det sig att det här inte är första gången som bolaget uppmärksammats.

De gångna åren har Miroi vid flera tillfällen kritiserats i medier över hela landet, och även kontrollerats av Arbetsförmedlingen.

Myndigheten har funnit brister, men bolaget har gång på gång fått fortsätta efter löften om förbättringar.

Fick fortsätta trots Arbetsförmedlingens kännedom

Den uppmärksammade filmvisningen på Miroi i Hudiksvall, som svt berättade om i april, fick Arbetsförmedlingen kännedom om redan i höstas. Men den ledde efter dialog med företaget inte ens till ett kontrollärende./…/

På Miroi svettades man blod för att statens pengar inte enbart skulle hamna i ägarens ficka utan skulle leda till att medborgare fick det de var lovade, men ledningen ställde orimliga krav.”

Tycker detta är verkligen skit!

Här kan man läsa om jobbcoaching via det företag ovan som också bedriver undervisning i svenska för invandrare.

Och om undervsiningen ändå fungerar och eleverna är väldigt förtjusta i sina lärare (även de icke adekvat utbildade) eller aldrig haft bättre jobbcoach tidigare, så beror det knappast på företaget, utan på den anställde som jobbar häcken av sig och vill göra ett gott joibb och verkligen hjälpa en annan människa. Det bedrövliga är att samtidigt tjänar själva företaget på den verksamhet de bedriver trots att de vunnit en upphandling för att de gav det lägsta budet.

Se boken ”Den stora omvandlingen” och inte minst om personalen som såg till att verksamheten trots allt fungerade väldigt, väldigt bra trots dåliga (kanske rentav usla) förhållanden. Läs om ”När Attendo kom till byn”:

”I Örebro lade sig såväl Carema som Attendo under kommunens beräknade pris. Carema angav 31 miljoner kronor per år och Attendo drygt 29 miljoner kronor. Och lägsta budet vann – inte heller det en ovanlighet.

I juni 2007 skrevs slutligen avtalet mellan Örebro kommun och Attendo, som nu skulle bedriva verksamheten på Elgströmska huset för dryga 100 000 kronor mindre per brukare och år än vad kommunen hade räknat med.

En bra deal kan tyckas. Men den pressade kostnaden, och det faktum att Attendo dessutom planerade att lägga undan några miljoner till vinst, skulle visa sig ha ett pris. Inte minst för de som sattes att göra jobbet: de anställda på Elgströmska huset.”

Marta Szebehely, mångårig äldreomsorgsforskare, säger:

”– De stora företagen med sina jurister och reklamenheter har en stor fördel i upphandlingssituationer. De är duktiga på att formulera sig och lägga anbud. Ett stort företag har mer erfarenhet att skriva ett sådant anbud än en medelstor kommun.”

Och detta gäller både skola, vård och omsorg.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin privatizationreflektioner och speglingar II....