Solidaritetsunderskott – vem betalar för de rika?

Ja, ”Vem betalar priset för de rika?”:

”Andrew Sayer, professor i politisk ekonomi i Storbritannien, har just publicerat boken ‘Why we can’t afford the rich‘.

Där beskrivs bland annat hur vinst vrids ur samhällets infrastrukturer på de obemedlades bekostnad – vatten, elektricitet, järnvägar, vägar och sjukhus – medan politikerna maktlösa ser på. Gapet växer mellan fattiga och rika och nu fruktar vissa en revolution./…/

Riskkapitalisten Nick Hanauer [hans hemsida] tillhör de 0,01 procent av USA:s invånare som idag äger elva procent av landets tillgångar.

I ett öppet brev till sina ekonomiska likar skriver han: ‘Visa mig ett extremt ojämlikt samhälle och jag ska visa dig en polisstat eller ett uppror. Det finns inga undantag.’

Marknaden, hävdar Hanauer, måste regleras med stoppsignaler och hastighetsbegränsingar på samma sätt som vägnätet. Klyftan mellan underbetalda arbetare och överavlönade chefer kommer annars att spräcka både ekonomin och samhället. I dessa banor tänkte knappast SEB när de nyss dubblade vd:n Annika Falkegrens årsinkomst från 14 till 29 miljoner kronor, eller bonnierföretagen när de gav vd:n Gunilla Herlitz en månadslön på en och en halv miljon – i en krisdrabbad bransch, sägs det, men det är uppenbarligen inte kris för alla.

Obegränsade tillgångar leder till dyra vanor. Cheferna för Svenska cellulosaaktiebloaget, SCA, far världen runt i företagets egna flygplan, både i tjänsten och när de vill ha lillsemester med hustrun eller jaga dovhjort. Beteendet handlar inte bara om att berika sig och njuta av livet. Det markerar vem som har makten. Varför gör de så där? För att de kan.

I sin bok belyser Andrew Sayer sambandet mellan klimatkrisen och den extrema rikedomen. Vore det bara SCA-chefen som hade för vana att flyga omkring ensamma i jetplan för ett dussin personer, samtidigt som SCA vill profilera sig som ett miljömedvetet företag, då skulle miljöproblemet som de rika utgör kanske vara försumbart – men de lämnar ett större fotavtryck än så och ingen kan stoppa dem.

Nyliberalismen innebar att de politiska makthavarna abdikerade, men de ekonomiska makthavarna idag är inte de samhällsbärande entreprenörer som nyliberalismen satte sådan lit till.

‘Vi rika har felaktigt intalats, och vi har övertygat oss själva’, skriver Hanauer, ‘att vi är de som huvudsakligen skapar jobb. Det är helt enkelt inte sant.’

I det mänskliga samhällets äldsta konflikt, kampen om makt och medel, påpekar han, har de rika alltid lögnaktigt motiverat sin överordning med att det är för samhällets bästa. Förr ansågs överordningen gudagiven, idag talar man om trickle-down economics. ‘Vad är detta för nonsens? Är jag verkligen en så överlägsen människa? Hör jag hemma i centrum av moralens och ekonomins universum? Gör du?’”

Nej, ”Låt inte företagen styra över vår framtid”:

”Laboremus ser Fotografiskas anmälan till Konkurrensverket som en del av en större problematik. Den är ett exempel på hur privata företag hittar nya sätt att begränsa det demokratiska handlingsutrymmet. Med den nuvarande samhällsutvecklingen kan anmälningar, eller till och med stämningar, liknande denna bli allt vanligare i framtiden./…/

På grund av multinationella företags vinstintressen har alltså det demokratiska handlingsutrymmet för Kanadas medborgare minskat./…/

…de privata företagen försöker hitta nya vägar för att skapa en samhällsordning i linje med deras intressen. Detta sker på bekostnad av det demokratiska handlingsutrymmet.

Vi behöver fastslå att ISDS och Fotografiskas stämning är en del av en del av en problematisk samhällsutveckling – en utveckling som vi måste uppmärksamma och protestera mot, för att säkerställa en samhällsutveckling där beslutanderätten ligger kvar hos medborgarna.

All makt utgår från folket, därför kan vi inte lämna ifrån oss makten över vår framtid. Det här är inte en fråga om fritt företagande som berikar det svenska samhället. Det här är en fråga om huruvida samhället ska vara till för och skapas av folket.”

Den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch menar att privatiseringarna av amerikansk skola är en attack mot demokratin!

 

Ensam är inte stark – individ och kollektiv behöver inte vara motsatser…

I ”Sofie Eriksson om privatiseringar i välfärden – ‘Trappjäveln är också politisk ideologi!'” kan man bland annat läsa:

”En högerpolitisk hegemoni har skapat en upplevd naturlag att marknaden kan lösa samtliga problem i offentlig sektor, till exempel att hålla budget. Om detta stämde skulle välfärdens finansiering vara mer hållbar nu än någonsin, med tanke på hur mycket som privatiserats. Så är inte fallet. Vi är ljuvligt bekanta med ordet ‘sparpaket’.

Ideologi är helt enkelt ingen önskelista över nice prylar vi vill införa, där vi bockar av ‘så snart vi har pengar’, utan idéer om vilket slags samhälle vi vill leva i. Finansieringen av välfärden är en djupt ideologisk fråga. Att hävda att vi inte har råd är därför ett ställningstagande, inte en ursäkt. Det handlar om att prioritera.

Det duger inte att socialdemokrater förklara privatiseringar i välfärden med att diverse verksamheter går med underskott. För hur kan en privat aktör göra det motsatta, utan att tumma på något? Precis. Det är den ekvationen som sällan går ut.

1.Personalen får betala. Deltider, otrygga anställningar, delade turer./…/

2.Den demokratiska styrningen går i stort sett förlorad. Styrningen över verksamheten flyttas från demokratiskt förtroendevalda till företagsledningar./…/

3.Det blir svårare och dyrare att kontrollera att det går rätt till. Det genomförs visserligen ”kundenkäter” efter vilka man stoltserar med goda resultat. Alla som någon gång arbetat inom omsorgen vet att trivsel är viktigt, men långt ifrån det enda som utgör god kvalitet.

4.Det finns inget som visar på att det faktiskt blir billigare i längden. Är det inte lite ovärt, om vi inte ens kan vara säkra på detta? Se även punkt 5.

5.Kommunen får ta tillbaka verksamheten när det gått åt skogen. Det hände senast 2013 i Falu kommun.”

Man ville minska byråkratin och med detta så ”motiverades” organisationsförändring och nyliberal politik, men istället har byråkratin snarare ökat ytterligare. Vad kostar alla kontrollinstanser och vad innebär ökande administration för folk på golvet inte minst?

Kloka Sofie Eriksson, SSU Dalarna, skriver vidare:

”Istället för att privatisera välfärden, ställ krav på den egna förvaltningen.”

Nej, privatiseringar är inte lösningen! Och om sjukhuset, vårdcentralen, äldreboendet, skolan inte funkar så borde vi gemensamt gå ihop och förändra!

Och hur som helst borde inte vård, skola eller omsorg vara vinstdriven! Ger inga bra incitament och det är tveksamt om det gynnar befolkningen.

”Främst är detta ett resultat av en välfärd som generellt sett har alldeles för knappt med pengar. Det märks att sänka skatten med 140 miljarder kronor samtidigt som välfärdens resursbehov skenar, men vi löser det inte genom att ytterligare kasta ut flera av samhällets viktigaste verksamheter på marknaden. Förresten, tror inte du att skattesänkningarna var ideologiskt grundade? Snacka om att egentligen inte ha råd, va.”

I del 2 angående offentlig välfärd skriver Sofie Eriksson med rätta kritiskt om ”Sossar som privatiserar välfärden”:

”2007-2008, under borgerligt styre, privatiserades följande i Falu kommun:

·Ett gruppboende (LSS)

·Tre serviceboenden (LSS)

·En daglig verksamhet (LSS)

·Tre äldreboenden (Korsnäsgården, Daljunkaregården och Norshöjden)

Korsnäsgården och Norshöjden samt LSS-boendena drevs sedan av Carema men efter avslöjanden om grova missförhållanden i företagets verksamheter återgick flera av dessa 2013 till kommunal regi.

Ungefär samtidigt som LSS-boendena återtogs lades den personliga assistansen ut, detta under en mandatperiod (2010-2014) då S, V och Mp styrde kommunen. Privatiseringen av personlig assistans orsakade stora splittringar inom S, och resulterade även i ett brutet majoritetssamarbete med V.

Under 2015 privatiserades Korsnäsgården igen, och Temabo (som sedan tidigare driver Daljunkaregården och Norshöjden) tog över.

Det finns ett beslut från Omvårdnadsnämnden om att också privatisera hemtjänstdistriktet Tisken Väst, men endast en privat aktör kom under hösten in med ett anbud, vilket inte levde upp till kraven. Nu är frågan om kommunen ska sänka kraven, eller fortsätta ta ansvar för hemtjänstdistriktet själva.

Kommunen har, när det gäller äldreomsorgen, endast ett så kallat brukaransvar. Vilka är det som ser till att alla brukare får den goda omsorgen som kommunen måste garantera? Givetvis är det personalen.

När kommunen privatiserar släpper de arbetsgivaransvaret till privata företag och det märks./…/

Socialdemokratiska Arbetarepartiet har alltså företrädare som accepterar, föreslår och genomför politik som direkt försämrar villkoren för människorna som bär vår välfärd. Det rimmar inte särskilt väl med en ideologisk strävan mot jämlikhet som många av oss fortfarande förväntar sig ska genomsyra arbetarrörelsen. Hur kommer detta sig? Är det ett resultat av förhandlingar med övriga majoritetspartier?

Vi som tycker att det här är fel väg att gå kan göra två saker här. Antingen så lägger vi oss på marken och gråter över svunna tider, eller så reser vi oss och tar över.”

Respekt för individen behöver inte vara oförenligt med kollektivet! Ensam är inte stark!  Ja, som kvinna har jag blivit mästrad i politiskt sammanhang, av både man och kvinna. Inom S… Vadå, diskutera? Jag ifrågasatte om privatiseringarna bara var av godo och undrar fortfarande om nackdelarna. Inte minst vad gäller solidaritet och bry sig om varandra och inte BARA se om sitt eget hus.

Bengt Göransson (S) skriver en massa klokt i ”Se upp för välvilliga förmyndare.”

Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch skriver om ”Vouchers for All” eller ”Skolpeng åt alla”:

”A reader in Arizona reports that a State Senate committee just passed legislation that would lift all limits on vouchers by 2020. Every Democrat and one Republican opposed the bill.

Why destroy public education? Since when did radicalism get confused with ‘reform’? True reformers want to improve institutions, not blow them up. True conservatives conserve community institutions that serve our democracy. The promoters of this scheme are radicals, not conservatives.

This is unfiltered rightwing ideology. No high-performing nation in the world has replaced its public schools with school choice. No voucher program in this country has produced impressive results. Every little church in the state will open or expand its school and hire uncertified teachers. This is not progress. This is stupidity.

Our reader adds:

‘It is likely to pass given the makeup of our legislature and its connections to ALEC. The only hope is that Governor Ducey will veto it. He is pro-privatization and under normal circumstances would likely sign the bill but his own proposed funding plan might be in jeopardy if he did so. That means that there’ a chance that he’ll veto it!'”

Och välfärdssatsningarna som regeringen aviserat riskerar gå till privata bolags vinster. S har bundit ris åt egen rygg.

Se vidare:

”Politiker ska ge fan i fattigas kylskåp”

”Krav på hårdare tag mot brottslighet är populism”

”Kritiken mot Dan Elisasson växer”:

”– Dels har vi Beatrice Asks styrning, sedan har vi managementproblemet och till sist är det valet av Dan Eliasson som rikspolischef. Han är relativt okunnig om polisen.”

Återigen tillsätts chefer utan kunnande, erfarenhet eller utbildning inom det område de ska chefa, med alla de problem som kan följa, inte minst för de anställda.

”Åter till fattigvården?”

”Varför är vi förvånade över att råkapitalismen ­tagit över bokbranschen också?”

 

 

 

Skolval är inte bara att elever väljer skola, utan skolor väljer också elever …

Diane Ravitch i bloggpostningen ”Denver Teacher: When Schools Choose Their Students”:

”As a teacher for Denver Public Schools, I’m keenly aware of the flip-side of so called school choice… schools choosing their students. School Choice is an outright lie.”

eller:

”Som lärare i kommunal skola i Denver är jag livligt medveten om andra sidan av myntet av så kallat skolval … skolor som väljer sina elever. Skolval är rent ut sagt en [djävla] lögn.”

Läs vidare i länkad bloggpostning!

Och vidare om privatiserad hälsovård från facebookgruppen ”DUH – Demand Universal Healthcare” (se inledande bild):

”This is why we cannot afford AFFORDABLE CARE! TIME FOR UNIVERSAL, SINGLE-PAYER, EXPANDED AND IMPROVED MEDICARE FOR ALL!!! Cut out the MIDDLEMEN who are nothing but PROFITEERS and CARE-DENIERS!”

Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

”– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

”Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Mer om ”valfrihet” och lite om skatter …

Nej, ingen har blivit rik på egen hand! Ingen! 

… en del av det underliggande sociala kontraktet är att du tar ett stort stycke av detta och betalar vidare till nästa generation ungar som kommer.”

Ja, detta sociala kontrakt innebär att du betalar tillbaka något av det du fått!

—

Sambons svärdotter skrev i ”socialt” forum och bad om råd angående daycare/preschool. Hon fick en hel del svar, med skiftande förslag. Hon och sambons son liksom deras lille son är alla helylleamerikaner, födda där och av föräldrar som också är födda där.

Det blir allt mer så i Sverige också?

Man ska välja från vaggan till graven!

Tänk om man gör fel val till förskola, skola, vårdcentral, sjukhus (för att inte tala om ang. pensionen)! Jag kände bara jättestarkt:

”Borde vi inte värna om allt detta tillsammans, så ALLA får bästa vård, skola och omsorg.”

Min reaktion när detta kom så nära:

”Är inte detta absurt?”

Och vilka har resurser att avgöra? Har alla dessa resurser? Och vad innebär detta för de barn som fötts i familjer som saknar de resurserna eller familjer där föräldrarna kanske inte ens bryr sig eller inte kan ”bry sig”? Om vi nu inte bryr sig om dessa barn, så vad kan dessa barn senare ”bidra med” i samhället? Blir de bra och solidariska samhällsmedborgare?

Sambon och jag har nog lite olika politiska åsikter och han sa idag något i stil med tvångsbeskattning av folk. Jag svarade inte, men tänkte:

Med skatter betalas vägar vi alla åker på. Med skatter betalas annat som vi alla brukar…

Stellan Skarsgård har sagt ”Det är häftigt att betala skatt.”  

När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

John Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

”Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. 

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

– Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

– Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

– Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

– I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

– Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

SFI och den stora omvandlingen …

I inlandskommun i norra halvan av Sverige gör kommunen upphandlingar också av svenska för invandrare – Sfi. Det företag som hade det lägsta anbudet vann i den kommun där jag nu är på genomresa. För att klara sin ekonomi måste man nu dra ner på personalen, så den som är kvar får jobba sig fördärvad. Flera är på väg att bli helt slutkörda.

Jag undrar ganska sarkastiskt om ägarna dock ser till så att de inte går skadeslösa själva, dvs de försöker nog se till så de tjänar pengar på sitt företag*. Jag undrar hur mycket de brinner för att verkligen lära invandrade och flyktingar riktigt bra svenska och ge dem och personalen så bra förutsättningar som möjligt.

Läkare som rekryteras till större sjukhus litet längre söderut får språkkurser på annat sätt än via Sfi. Jag undrar om det kommer att bli allt större klasskillnad där? De lägre ner i samhället får nöja sig med stora klasser, outbildade lärare som dessutom är slutkörda, de kommer inte att få böcker, få undervisningen på webben, med program som inte ens personalen som ska handleda har fått adekvat tid att sätta sig in i.

För att spara dyra personalkostnader (och hur mycker skulle det inte kosta att anställa dem med adekvat utbildning och kanske också erfarenhet) så använder man datorprogram, som inte bara blir ett komplement, utan ersätter lärarledd undervisning.

Det är som gamla tiders fattigvård (nu också i skolan): den som bjuder lägst får anbudet.

*När jag nu gör en sökning på nätet hittar jag ett inslag i SVT om just detta företag, ett inslag som är drygt ett år gammalt och rör andra kommuner (även i södra Sverige). Där kan man läsa:

”Nu visar det sig att det här inte är första gången som bolaget uppmärksammats.

De gångna åren har Miroi vid flera tillfällen kritiserats i medier över hela landet, och även kontrollerats av Arbetsförmedlingen.

Myndigheten har funnit brister, men bolaget har gång på gång fått fortsätta efter löften om förbättringar.

Fick fortsätta trots Arbetsförmedlingens kännedom

Den uppmärksammade filmvisningen på Miroi i Hudiksvall, som svt berättade om i april, fick Arbetsförmedlingen kännedom om redan i höstas. Men den ledde efter dialog med företaget inte ens till ett kontrollärende./…/

På Miroi svettades man blod för att statens pengar inte enbart skulle hamna i ägarens ficka utan skulle leda till att medborgare fick det de var lovade, men ledningen ställde orimliga krav.”

Tycker detta är verkligen skit!

Här kan man läsa om jobbcoaching via det företag ovan som också bedriver undervisning i svenska för invandrare.

Och om undervsiningen ändå fungerar och eleverna är väldigt förtjusta i sina lärare (även de icke adekvat utbildade) eller aldrig haft bättre jobbcoach tidigare, så beror det knappast på företaget, utan på den anställde som jobbar häcken av sig och vill göra ett gott joibb och verkligen hjälpa en annan människa. Det bedrövliga är att samtidigt tjänar själva företaget på den verksamhet de bedriver trots att de vunnit en upphandling för att de gav det lägsta budet.

Se boken ”Den stora omvandlingen” och inte minst om personalen som såg till att verksamheten trots allt fungerade väldigt, väldigt bra trots dåliga (kanske rentav usla) förhållanden. Läs om ”När Attendo kom till byn”:

”I Örebro lade sig såväl Carema som Attendo under kommunens beräknade pris. Carema angav 31 miljoner kronor per år och Attendo drygt 29 miljoner kronor. Och lägsta budet vann – inte heller det en ovanlighet.

I juni 2007 skrevs slutligen avtalet mellan Örebro kommun och Attendo, som nu skulle bedriva verksamheten på Elgströmska huset för dryga 100 000 kronor mindre per brukare och år än vad kommunen hade räknat med.

En bra deal kan tyckas. Men den pressade kostnaden, och det faktum att Attendo dessutom planerade att lägga undan några miljoner till vinst, skulle visa sig ha ett pris. Inte minst för de som sattes att göra jobbet: de anställda på Elgströmska huset.”

Marta Szebehely, mångårig äldreomsorgsforskare, säger:

”– De stora företagen med sina jurister och reklamenheter har en stor fördel i upphandlingssituationer. De är duktiga på att formulera sig och lägga anbud. Ett stort företag har mer erfarenhet att skriva ett sådant anbud än en medelstor kommun.”

Och detta gäller både skola, vård och omsorg.

New Public Management – borde vara ute idag…

Ett tag sen jag bloggat, men jag är lika engagerad fortfarande, även om det inte synts här på ett tag. Jag hoppas verkligen vi blir av med alla allianspartier i regeringen efter nästa val och jag är också benägen att fortsätta rösta på (v) därför att det är det enda riktiga partiet till vänster. (S) skulle behöva bli betydligt radikalare än de är.

Håller helt och fullt med skribenten i brevet till ledarsidan ovan. Precis det jag själv sett sen jag träffade min sambo 2008, han är från USA. Svenskar som åker över och t.ex. är utbytesstudenter hamnar troligen i medelklassfamiljer och i såna bostadsområden och de ser inte allt det jag sett (se tidigare postningar).

Vi borde inte följa dem i spåren ett enda steg mer. Jag tillskriver våldsdåd och skjutningar i USA dess enorma inkomstskillnader.

I den stad jag bor i i Sverige har dess första friskola efter mindre än 20 år köpts upp av Academedia och anställda där vittnar om att förhållandena försämrats efter detta övertagande. Lärare söker tjänsteldigt och vissa ser detta som ett tecken på att de inte trivs längre. Skolans lokaler behöver en rejäl upprustning.

Och jag hörde efter valet 2010 att lokalförhållandena var mycket bättre i friskolorna jämfört med de kommunala skolorna av pizzeriaägare, som sa sig vara kapitalist.

Lästips: ”Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden” av Maciej Zaremba, där docenten i statsvetenskap Shirin Ahlbäck Öberg och professorn i samma ämne Sten Widmalm i sista kapitlet ”NPM på svenska” skriver att det är hög tid att utveckla och konkretisera nya idéer som alternativ till NPM (New Public Management), men de konstaterar att tyvärr verkar varken politiker till höger (vilket inte är förvånande) eller till vänster vara särskilt mycket inne på att ifrågasätta de driftsformer som används i sjukvården över hela landet, dvs NPM-drift i form av t.ex. Lean Healthcare. I boken presenteras också DRG, ett fenomen som tydligen väldigt få känner tilol existerar. Något som f.d. överläkaren Magnus G. Lind beskriver kan leda till och leder till i kapitlet ”Lita på yrkesetiken”.

Se också artikeln ”Med mätbara mål ska landet styras” och ”Självständighet blev toppstyrning” där man bland annat kan läsa:

”Alliansens reformprojekt för de svenska universiteten och högskolorna, som skulle producera forskare i ‘världsklass’, är på väg att spåra ur. Det skriver Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman och Sten Widmalm.”

Läs också Agnes Hellströms bok ”Att vara utan att synas – om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna” av f.d. eleven vid Sigtuna riksinternat Agnes Hellström, väldigt intressant angående elitskolor.

Slutligen läs också om medelklassupproret i ”Vi har mer än bara kök i huvudet – Medelklassupproret: Sänk inte vår skatt – välfärden går före”:

”…  kära politiker, tack, men nej tack. Nu räcker det! Vi som har arbete, och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag och vi har råd att betala barnens läxhjälp – om vi nu skulle vilja anlita sådan. Däremot har ingen av oss råd med ett samhälle som inte inkluderar alla.

Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här.

 

Vi är de som dagligdags möter de grupper som försvagats, som utbildar de unga och som frustrerat ser hur dagens politik undergräver rimliga livsvillkor för allt fler. Vi vill ha en fungerande välfärd som bygger på tanken om solidaritet och jämlikhet.

Pengar finns, det är inte där problemet ligger. Det handlar i stället om hur vi väljer att fördela våra resurser och vilken typ av samhälle vi vill ha. Som välavlönad medelklass betalar vi redan mycket skatt och vi betalar gärna mer, men vi vill att våra skattepengar skall gå till en gemensam välfärd – inte till en ojämnt fördelad individuell välfärd och definitivt inte till privata vinstintressen inom vård och skola.

Vi vill bidra till ett välfärdssamhälle med lika rättigheter för alla oavsett inkomst, härkomst och social position. Vi vill vara medborgare i en demokrati, inte kunder på en marknad. Vi vill ta gemensamt ansvar för en välfärd för alla, inte individuellt ansvar för oss själva. Därför avstår vi gärna de fördelar vi aldrig bett om, till förmån för jämlik välfärd och ekonomisk och social trygghet för alla.

 Försvara den gemensamma välfärden!

 Nej till jobbskatteavdrag!”

Så bra skrivet!

Den sjuka vården…

 Äldre person diagnosticerad med trigeminusarterit bland annat med akut värk ska måste sitta i telefon för att få akuttid hos läkare. Vad jag förstår så kan denna värk vara rejält besvärlig. Jag kan livligt föreställa mig hur det är att måsta sitta i telefon till vårdcentralen och måsta göra kanske inte bara ett utan flera val för att komma vidare till sjuksköterska.

Hur kommer det sig att en vårdcentral som förr bara hade en läkare och som nu har åtminstone fyra läkare har en mycket längre väntetid än de hade när de bara hade en läkare?

Att patienter nu måste få tid för provtagning, något de inte behövde göra förr. Då kunde de åka ner till vårdcentralen mellan vissa klockslag och få sitt prov taget.

Hur kommer det sig att läkare och sjuksköterskor har så mycket mindre tid idag? Hur kommer det sig att de hade mer tid då?

Är läkare och sjuksköterskor latare idag?

Hur kommer det sig att distriktssköterskan då hade tid att ringa till patient som hade akuta besvär, något som de inte verkar ha tid med idag? Hur kommer det sig att det tar flera dagar att få höra om provsvar från läkare, ett provsvar  som troligen kommit för några dagar sen?

Kan någon som arbetar inom sjukvården berätta för mig hur detta kan komma sg?

JAG tror att det beror på att läkare och sjuksköterskor har så mycket mer administration att sköta. Dessutom har skattesänkningarna gjort att man har mindre pengar till landstinget (samma sak ser vi inom skola och omsorg).

En kvinna strax över 80 år gjorde en strumaoperation på sjukhus två timmars bilfärd hemifrån. Sen hon vaknat upp frågade doktor på rodn om hon kunde tänka sig att åka hem. Den äldre kvinnan var fortfarande groggy efter operationen och sa med stor tvekan ”Nej!” Trots att hon kände att hon nog borde ha avlastat sjukhuset och frigjort denna vårdplats genom att åka hem.

Hon fick stanna över natten, men på nästa dags rond frågade doktorn igen om hon var beredd att åka hem. fast hon kände att det ha varit skönt att stanna en dag till så sa hon ja. De fick skjutsa henne med rullstol till entrén och taxi.

Taxichauffören måste ta ytterligare en patient vilket skulle innebära att de fick ta en extratur på mellan ½-1 timme, något som kändes ganska påfrestande för den nyopererade äldre kvinnan, men hon bet ihop.

Väl hemma fick hon frossa. Som tur var var en av hennes döttrar hemma, så hon slapp vara ensam.

Under min studietid i slutet på 70- början på 80-talet jobbade jag som sekreterare inom hemsjukvården. Skrev in och ut patienter. Renskrev kuratorers och arbetsterapeuters journaler.

På den tiden gjorde en kurator en utredning över hur hemförhållandena var INNAN man skickade hem en patient. Arebtsterapeuten gjorde en bedömning om det behövdes hjälpmedel i hemmet. Distriktsköterskan på orten patienten kom från blev informerad om att man skulle skicka hem en patient, förmodligen informerad om mediciner, särskilda behov av vård hemma osv.

Nu tror jag inte några kuratorer gör såna bedömningar längre.

Här om vårdstrejk i Skåne och också professorn och läkaren som hoppade av i protest mot sparbeting samt ”Protest mot vård i Skåne”:

”Kaos på akutmottagningar, sjuksköterskor som säger upp sig i protest och brist på vårdplatser. Listan kan göras lång på problem i den skånska sjukvården. I dag samlades demonstranter i flera skånska städer för att visa sitt missnöje.”

Nätverket ”Rädda vården”.

Precis! Mer resurser behövs för en hög patientsäkerhet och för en god arbetsmiljö! Och NEJ till privat vård, som dränerar en god vård till ALLA på resurser!!!

”Rädda Vården: Skåne mot nedskärningar och högerpolitik”

 ”Hjälp oss! – en antologi om den svenska vårdens förfall.”

Mer om vårdens förfall här.

”Lär av skandalen i Stafford”:

”Över 1000 patienter dog på sjukhuset i Mid Staffordshire mellan 2005- 2008.

För stor fokus på ekonomiska indikatorer och mål.

Patienter,anhöriga och personal påtalade bristerna, men ledningen ignorerade problemet och politikerna vägrade agera. När vi ser samma saker ske i Sverige.

När vi skickar hem patienter alldeles för tidigt eller nekar patienter inläggning.

När den nyutexaminerade sköterskan tvingas till att fylla luckor i schemat utan inskolning eller introduktion.

När patienter som ligger på fel avdelning glöms bort och inte rondas. När kvinnor tvingas förlösa i ambulansen för att närsjukhuset lagt ner.

När den äldre kvinnan dör på akuten för att det saknas platser på intensivvårdsavdelningen.

Då borde en varningsklocka ringa!

För det dröjer inte länge innan det som inträffade i England också sker i Sverige. Eller har det redan skett?”

Se SVT om ”Vårdens förfall på pränt”:

”Får inte bli värre Arbetsmiljöverkets inspektioner visar på stora brister inom vården. Sundsvalls sjukhus hör till ett av tre sjukhus som har fått i särklass mest viten för dålig arbetsmiljö.  Nu kommer en antologi om vårdens förfall. Två av författarna är från Västernorrland – och vi har träffat en av dem.

Hon kommer med tåget från Stockholm där hon jobbar ibland. Efter 35 år som läkare i Västernorrlands läns landsting har hon slutat där – men inhopp som läkare gör hon fortfarande. Och hon har sett vårdens förfall från insidan.

 – Människor far illa, patienter far illa och personalen far illa. Så det här är allvarligt, säger läkare Elisabet Finné.

Hon är en av tolv medförfattare till en antologi som kommer ut i dagarna. Den heter ”Hjälp oss” och tar upp olika aspekter av vad de menar är en vård i förfall.

 – Det är ju det som är det värsta, att den här dåliga vården… man sparar inte pengar på den!”

”Zarembas larm ska tas på allvar”:

”Min första erfarenhet av låtsasmarknaden Svensk Sjukvård gjorde jag en solig förmiddag på 90-talet.

Jag pluggade medicin och gick en kurs på Södersjukhuset. En dag glömde jag nyckeln till mitt klädskåp, där rocken och stetoskopet dvaldes. Stressat sökte jag upp lämplig enhet och bad om hjälp. Sedan hände ingenting. Ingen visste hur vaktmästarens insats skulle debiteras, nämligen. Vem skulle betala? Tiden gick, samtal ringdes, huvuden skakades. Och jag undrade vad det var för galenskap som hade utbrutit sedan min tid på ett långvårdssjukhus, några år tidigare.

Där användes följande managementmodell: man ringde Vaktmästar-Bosse. Han kom och klippte upp låset. Man sa: ‘Tack, Bosse!’ Klart. Inte en enda blankett att fylla i, ingen kod att registrera.

DN-journalisten Maciej Zarembas artikelserie om sjukvårdens kris har blivit bok: ‘Patientens pris’ (Weyler). I den skildras ett Vård-Sverige styrt av New Public Management – NPM – där allt som kan mätas får en kod och ett pris. Där varje liten enhet måste jaga kostnader och visa upp resultat som ger sken av effektivitet.

Systemets biverkningar ter sig enorma och kan sammanfattas med ett citat av ortopeden Karin Bernhoff:

”Dagligen ser jag effekterna av detta system. Hur man skyfflar läkare till akuten för att hjälpa folk med stickor i fingrarna medan människor med bruten höft får vänta i dygn på sin operation. Det ena ger vite, det andra inte.”

Som sagt, det mätbara har ett pris och en kod. Men somligt kan inte mätas, som lidandet hos patienten med bruten höft eller oron hos kronikern som inte får tid för återbesök därför att nybesök är mer lönsamma för vårdenheten. Och då det inte kan mätas, blir det osynligt.

Läkarkårens motvilja mot systemet är stor. Den administrativa bördan har blivit bedövande och löjlig. Läkare ser sig ständigt tvingade att dagtinga med yrkesetiken. Självbestämmandet beskärs och det professionella omdömet ifrågasätts av administratörer och politiker.

Somliga avfärdar denna klagan med att läkare – förstås – hellre vill ha en påse pengar att förfoga över, och ingen kontroll.

Men deras situation är oroande. Det finns en reell risk för att de korrumperas, för att använda Zarembas uttryck.

Inte bara de samvetslösa, som kan casha in genom att fiffla med koder, utan de alldeles vanliga, anständiga läkarna. De som nästan omedvetet börjar sovra bland patienter eller operera fastän det inte riktigt behövs. Allt för att jakten på pinnar och pengar blir normaliserad och normerande.”

Privatiserad SFI…

Snabbloggning.

SFI är utsatt för upphandling i flera kommuner. De som jobbar i företag som vinner upphandling får dock ganska mediokert betalt låter det som. Lärarlönerna är en av de större kostnaderna i skolan. Undra på om de kan ge ett lägre anbud!

Och hur blir det om någon annan vinner upphandlingen nästa gång man gör en upphandling? För eleverna inte minst? Dock, SFI-eleverna är bara elever i kanske ett eller ett par år.

En av mina lärare sa:

”Det tar tio år att lära sig detta yrke!”

när jag höll på att utbilda mig. Detta slog mig igen nu plötsligt. Jag tror detta är sant. Dvs det krävs en hel del erfarenhet samt utbildning för att bli den där riktigt bra läraren. Har detta underlättats i dagens skola och med den skolpolitik som förs? Eller har detta försvårats?

Jag tror det senare.

Jag skulle väldigt gärna vilja blogga mer om detta och om privatisering av assistans, om jobbcoacher, om lycksökare, oprofessionella som sätter igång företag inom välfärdssektorn i tron att detta väl är lätt som en plätt. Och hur tänker den myndighet som godkänner friskolor?

Se om t.ex. Miroi och jobbcoaching. Arbetslösa borde istället få utbildning och hjälpas att göras mer attraktiva på arbetsmarknaden än att tvingas in i förnedrande coaching. Ja, arbetslösheten har blivit en profitabel miljardindustri! 😦

Hur kan privata välfärdsföretag bli billigare och effektivare? Blir de verkligen billigare eller ens effektivare? Se forskaren Patrik Hall om managementbyråkrati, att byråkratin knappast blir mindre av nyordningarna, utan snarare tenderar att svälla. Blir de ens bättre för skolelever, SFI-elever, sjuka, gamla?

Se också ”Byråkratisering som konsekvenser av managementreformer”:

”Kan management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer’ inom offentlig förvaltning leda till byråkratisering?

I detta projekt undersöks den på svensk och internationell ekonomisk och förvaltningsforskning byggda hypotesen att företagiseringsreformerna leder till ökad offentlig byråkrati (en ökning av s.k. ‘sekundära funktioner’) i form av kontroll- och styrsystem, resultatmätning, strategi och marknadsföring, samt utvecklingsprojekt som tenderar att göras bestående.

Konsekvensen av hypotesen är dels att en ny byråkrati ges möjlighet att expandera, dels att fokus läggs på de organisationsinterna styrsystemen snarare än den operativa verksamheten (t.ex. att vårda sjuka eller utbilda studenter).”

Företag vinner upphandlingar och tar ut stora vinster bland annat därför att de betalar lägre löner än kommunen. Dessutom verkar de anställa lärare utan utbildning eller erfarenhet och då kan de ju också sätta lägre löner.

Sen verkar det som om de använder argument som att ”skolans framtid är osäker” när personalen önskar fler resurser, högre löner (något framtiden för skolan i länkad artikel knappast verkat varit hittills, skolan startade 1997!) – även fast stora vinster för ägarna tas ut och det sätts av stora summor i pension för dessa.

Se vidare ”Miljoner i vinst till särskoleägare”:

”En liten särskola i Uppsala har gjort vinster på 26 miljoner kronor sedan starten. Spekulanterna står i kö. Men bolaget är inte till salu.”

Läs ”Lärarnas vittnesmål är chockerande” som avslutas som följer:

”… regeringen [tittar] passivt på när riskkapitalbolag och andra vinstmaximerande skolkoncerner tar över stora delar den svenska gymnasieskolan, SFI-undervisningen och yrkesutbildningen [men vad gör socialdemokratin?]. Det är häpnadsväckande.

Vi har en alarmerande situation i den svenska skolan med sjunkande kunskapsresultat, akut lärarbrist och ökande avhopp. Men man pratar om allt utom om den stora elefanten i rummet. Starka lobbyintressen, politisk prestige och en rädsla för att stöta sig med medelklassväljarna i storstäderna har blockerat en nödvändig debatt om vinstintresset i skolan.

Det är dags att erkänna att det inte var så här det var tänkt när friskolereformen sjösattes.

Skolan är alldeles för viktig för att bjudas ut till oseriösa krämare.”

Skolan i USA debatteras också. Se Diane Ravitch, där man kan hitta fler länkar i hennes postningar.