Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

§ 3 svar till Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

    • k skriver:

      12038357_10207441693382284_656397522822160166_n

      Sir Michael Marmot om ”Statussyndromet: hur vår sociala ställning påverkar hälsan och livslängden”:

      ”Sir Marmot startade studier i Storbritannien 1976 av tjänstemän, de s.k. ‘Whitehall Studies.’

      Högre tjänstemän hade längre liv än lägre tjänstemän.

      Högre tjänstemän hade bättre hälsa än lägre tjänstemän.”

      The Whitehall II (länkad ovan) är också känd som ”stress och hälsostudien.”

      Och om vad fattigdom är i olika kulturer:

      ”Absolut fattigdom kontra relativ fattigdom.

      Absolut fattigdom, t ex brist på mat och avsaknad av en bra bostad är sällsynt i den rika delen av världen [som i vårt land].

      Relativ fattigdom handlar om att vara sämst ställd i den rika delen av världen [som hos oss och detta påverkar också hälsan, dvs de minst välbeställda har ett större vårdbehov, men de har inte råd att ta de privata sjukvårdsförsäkringar (som tydligen allt fler anser att de behöver därför att vården har såna ekonomiska problem p.g.a. skattesänkningarna skulle jag vilja påstå), försäkringar som de mer välbeställda, som egentligen har minst behov, har råd med. Detta är ju verkligen snett! Vi håller på att utveckla vård efter plånbok, inte efter behov!]./…/ 

      Varför finns sociala skillnader i psykisk hälsa?

      Hög utbildning: Bättre kunskap om en bra livsstil och högre anseende i omgivningens ögon.”

      Och så gör folk narr av de mindre välbeställda, som äter skräpmat, röker och inte rör på sig.

      ”Hög inkomst: Större valfrihet, bättre bostad och högre materiell standard.

      Yrkestillhörighet: Högre anseende i omgivningens ögon.”

      Och apropå ”valfrihet” och ”frihet”:

      Lägre social status påverkar individens möjligheter till valfrihet och kontroll över sitt eget liv

      Invandrare i Sverige är speciellt utsatta.

      Ofta sämre psykisk hälsa än infödda svenskar.

      Många invandrare har flytt från krig, förföljelser, och fattigdom.

      Låg grad av valfrihet och kontroll. I Sverige hamnar de ofta i segregerade bostadsområden i storstäderna.”

      ”Valfrihet” är en chimär för många, många människor! ”Frihet” och ”valfrihet” har kanske bara den som har pengar! Hen kan betala för det hen behöver.

      Även människor i inkomstskiktet i mitten kan nog ha rejäla problem med ekonomin i dagens Sverige, trots jobbskatteavdragen och de extra kronor man fått. För dessa kronor äts för väldigt många upp av större och större egenavgifter. Jag skulle vilja påstå att skattesänkningarna har missgynnat väldigt många (och vi kommer att se effekterna av detta, om inget görs).

      Många i medelklassen har det redan tufft idag! Fullt sjå att hänga med i statusstressen. Enorma krav på människor på diverse olika sätt.

      ”In an image-obsessed culture, we are training our kids to spend more time and mental effort on their appearance at the expense of all the other aspects of their identities.”

      Hela ansvaret har vältrats över på enskilda individer och strukturer som bidrar till problemen belyses inte. Urdåligt!

      http://www.lag-avtal.se/asikter/kronika/article3542574.ece

      ”Om du mår dåligt brukar du få rådet att förändra dig själv eftersom den terapeutiska sanningen säger att något annat inte går att reformera. 

      Men jag tror att många av oss i stället för att gå till psykologen skulle må bättre av att boka tid hos sociologen. En sådan kan faktiskt tala om för dig att det inte är fel på dig, det är samhället som är skruvat.

      Jag vet att det låter omodernt eftersom det är värsta tabubrottet att skylla ifrån sig. I dag ska individen rakryggad ta ansvar för allting från jordens undergång i form av klimatförändringar till den där magvärken på väg till jobbet.

      Men hos en sociolog kan ni föra samtal om strukturella förändringar och vilka konsekvenser det fått för individer i form av skilsmässor, sjukdomar och stress.

      När exempelvis politikerna i slutet av 80-talet blev överens om att släppa målet om full sysselsättning för att i stället prioritera inflationsbekämpning blev hundratusentals människor arbetslösa, de skuldbelade sig själva, började må apdåligt och gjorde att omgivningen kände likadant.

      Det var därför så befriande när psykologen och författaren Jenny Jägerfeldt i P1 sommar ifrågasatte den trendigaste och mest fashionabla lösningen på alla våra samhällsproblem – Mindfulness.

      Om exempelvis 90 procent på en arbetsplats känner sig stressade är det förmodligen inte ett personligt problem, och hur kan det vara det? Alla vet ju att arbetsplatser slimmats under ägarnas vinstkrav eller, inom offentlig verksamhet, politikernas besparingsiver. Kan då lösningen vara att stå och lukta i 10 minuter på den fiskpinneförpackning du nyss öppnat till middagen?

      Om du läser kvinnomagasin får du en intravenös överdos av de miljontals bilderna på hyperestetiska kvinnor som sitter med slutna ögon i yogaställning. Kvinnor tar hand om sig själva, unnar sig och njuter i sitt hemma-spa. Kvinnan i perfekt balans i soffhörnan med folklorepläd smuttandes på en jättekopp lugnande örtte är en egen genre i klass med religiös mytbildning under medeltiden.”

      Och dessutom i ett superstajlat hem och själva är de oerhört vältränade och på alla sätt perfekta!

      ”I takt med att vi mår allt sämre  har de kommersiella kraven ökat – vi ska inte bara vara supersnygga utan också vara jävligt avstressade också.

      Och all quick-fix tycks handla om att acceptera status quo i stället för att problematisera dig.

      Men är det inte en form av självlobotimisering när du skär bort en stor del av din personlighet – nämligen samhället? 

      Den bit som är kvar ska ligga i som en räv för att försöka anpassa sig till konsekvenserna av alla dåliga politiska beslut under påbudet att allt är ditt fel samtidigt om du absolut inte får vara ett offer.

      Ja, jag har självt försökt mindfulness och jag blir superstressad bara jag tänker på alla de krav på att vara i nuet som ställdes på mig när jag tror problemet tvärtom är det förbaskade nuet som ställer till problem.

      Att vi alltid tvingas vara där och aldrig har tid eller möjlighet till tankeflykt, att få vara någon helt annanstans.

      Jag tror på att förändra verkligheten så du inte tvingas tänka på den hela tiden.”

      Fokus har flyttats bort från politiken kanske helt och hållet! Men ingenting är ödesbestämt. Fast det verkar som om fler och fler tror det och har har gett upp! Farligt! Grogrund för allt möjligt obehagligt, hos ökande skaror av människor som känner sig maktlösa.😦

      ”Det kommer aldrig att bli som i USA här i Sverige!”

      sa en nära anhörig (som läser borgerlig lokaltidning och borgerliga SVD, samt ser på Aktuellt och Rapport på TV).😦

      Själv undviker jag nyheterna på TV p.g.a. hur de skildrar samhällsfenomen och p.g.a. deras högervridning.

      • k skriver:

        Så mycket bra sagt av psykologen Jenny Jägerfeld:

        Varför ska man ifrågasätta mindfulness?

        – För att metoden framställs som bra för alla, alltid, för alla problem och i alla situationer. Det blir för ensidigt. De som har en djup och varaktig depression kan istället må sämre.

        Och i sammanhanget gillar du inte att vem som helst kan kalla sig coach …

        – Det finns ju ingen reglering! En psykolog måste godkännas av socialstyrelsen, och kan därmed också bli fråntagen sin legitimation. Coacher – utövar de verkligen mindfulness enligt evidens och beprövad erfarenhet, eller har de bara gått en kurs i ett par dagar?

        Vad är så farligt med det?

        – Jag har hört horribla saker som att mindfulness tio minuter om dagen kan bota ångest och depression. I bästa fall är det naivt, i värsta fall en medveten lögn. Det finns ingen quick fix. Det är det kommersiella som är ett stort problem.

        Acceptans som förhållningssätt används inom mindfulness. Det vänder du dig också emot.

        –Ja, när det blir ett feltolkat budskap från en certifierad livscoach. Då kan människor förledas att acceptera saker som ska uppröra, till exempel en orimlig arbetssituation. Personal som känner ilska och frustration över att de är för få – nej, då ska de jobba på sin acceptans …

        Risken finns då att problem på jobbet individualiseras, att ansvaret läggs på individen.

        Du tror ändå på att vara närvarande i nuet, att inte älta det som hänt eller vara orolig för framtiden …

        – Ja, men vissa coacher ser mindfulness och acceptans som en universallösning, det blir förenklat. Kanske behöver vi någon som ser till våra allra djupaste behov – kärlek, gränser, respekt – istället för att surfa på ytan.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: