När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

8 februari, 2015 § 3 kommentarer

John LapidusJohn Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

Annonser

§ 3 svar till När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

  • k skriver:

    Katarina MazettiI

    Britten George Monbiot skriver i ”Hjärtats röst – följ din övertygelse – det kan innebära slutet för rädslans politik”:

    ”Syrizas och Podemos framgångar innebär början på slutet för den nyliberala eran. Om inte den europeiska socialdemokratin anpassar sig till vänstervinden kommer den att självdö. Inför det kommande brittiska valet i maj uppmanar George Monbiot sina landsmän att glömma taktiska överväganden och rösta för ett verkligt alternativ.”

    Ja, om S inte fixar saker bättre så får man försöka hitta andra alternativ att rösta på! Kanske V!

    Och Henning Mankell skriver rättmätigt kritiskt om journalistiken i ”Tvekamp mellan skottande journalister” att

    ”Båda dessa journalister existerar [den som skottar upp och den som skottar ner och igen], även om vi helst inte vill tro att igenskottarna finns. Konstigare vore ändå om det inte vore så. Ty motsättningen mellan sökande efter sanningen och acceptansen av den offentliga lögnen är ett faktum i vårt land idag. Och inte bara här. Överallt.

    Den sanningssökande journalisten har alltså en historia lika lång som pressen själv. Men vem minns idag Martha Gellhorn – en period gift med Ernest Hemmingway – som skrev modigt och avslöjande om Andra världskriget. Läs det hon skrev om koncentrationslägret Dachau 1945! Sök på internet!

    Vem minns idag Seymour Hersh som avslöjade massakern i My Lai, Vietnam, 1970?

    Günter Wallraffs reportage om de ‘på botten’ av det tyska samhället?

    Eller Edward Said som skrev så insiktsfullt om tillståndet i Mellanöstern? Hur många visste att han hade en larmknapp i sin lägenhet i New York med direkt koppling till polisen, eftersom han ständigt var utsatt för hot?

    I Sverige kan jag tänka på Bang eller den unge Jan Guillou. Dessa goda journalister som genom sitt arbete försvarar demokratin. Hur skulle det ha sett ut i Göteborg om inte GP:s och andras journalisters avslöjande av korruptionen inom kommunen? Vem minns Britt-Marie Citrons avslöjanden av det socialdemokratiske kommunalrådet i Motala och hans fifflande som ledde till att han hamnade i fängelse?

    Den modiga journalisten riskerar ofta sitt liv. När Anna Politkovskaya skrev om kriget i Tjetjenien ledde det till hennes död. Hon sköts ner i en ren avrättning. Hon om någon visade hur farlig sanningen är. Och just därför nödvändigt att avslöja.

    Jag tänker dagligen på min vän, journalisten Carlos Cardoso, som i Moçambique utmanade hela den kriminella undervärlden och deras kopplingar till den politiska makten. Han skrev modiga reportage i sin lilla faxade tidning på några få sidor. Han sköts också ner i en brutal avrättning – i min bil, av alla ställen. Det är över tio år sedan nu./…/

    Men vad som än sker med framtidens tidningar, i pappersform eller på skärm handlar ytterst tvekampen om journalistiken. Den goda journalistens kamp mot den cyniske exploatören av kommersiella perspektiv på tillvaron.

    En aspekt på detta som jag tror kommer allt mer är att journalister bildar egna kollektiv och hittar nya former att nå sina läsare. Det sker förvisso redan idag. Men det kommer att öka. Skrivande människor som anser sig ha språk och kunsksap, parad med vilja och mod, kommer alltid att nå ut.

    Den goda journalistens och hans/hennes arbete klarar sig demokratin inte utan.

    Det gäller för Dagens ETC som för andra anständiga media. Att jag skriver det här i just Dagens ETC har sin enkla förklaring i att tidningen är på god väg åt det håll som är det enda möjliga: Oräddhet, mod, bredd, och grävande.”

    Ja, Katarina Mazetti blev påhoppad när hon skrev att ”Vi måste påminna oss om historiens största stöld” att

    ”314 miljarder av löntagarnas pengar gick rätt in i Borgs statsbudget. Pengarna har han använt till skattesänkningar åt sej själv och sina mest välbärgade kompisar.”

    I insändaren ”Löntagarnas dolda skatt” kan man läsa:

    ”Alliansen har tagit försäkringsmedel från löntagarna (Sjuk- och Arbetsmarknad) och ÖKAT SKATTEN (Löneskatten), för att återkanalisera löntagarnas egna medel med ett jobbskatteavdrag.

    Konsekvensen blir att med mindre pengar i försäkringssystemen skärps kraven och reglerna på att ersättningar utgår, vilket vi tydligt har sett i systemen under gångna mandatperioden.

    Detta mina vänner är sann borgerlig fördelningspolitik.”

    • k skriver:

      Ja, ombudsmannen för Metall i Norrbotten Thomas Lundberg har visat att (se ”Historiens största stöld” i Norrbottenskuriren):

      ”Thomas Lundberg, ombudsman på IF Metall Norrbotten och expert på sociala frågor, har gjort en intressant genomgång av hur arbetsgivaravgiften förändrats under de borgerliga regeringsåren.

      Den totala arbetsgivaravgiften uppgick till 32,4 procent år 2007. I dag, valåret 2014, är den 31,42 procent. Det är i sig ingen stor förändring.

      Men tittar vi på de olika delarna i arbetsgivaravgiften blir det väldigt dramatiskt.

      2007 uppgick den sociala delen (den som finansierar sjukförsäkring, pensioner, arbetsskadeförsäkring m m ) i arbetsgivaravgiften till 28,02 procent. Den allmänna löneavgiften, som i princip är en vanlig skatt, uppgick till 4,40 procent.

      2014 uppgår den sociala delen till 21,54 procent. Den allmänna löneavgiften, alltså den rent fiskala delen, har stigit till hela 9,88 procent!

      [Dvs löneskatten, den där ‘vanliga’ skatten, har ökat med 5,48%!!! Medan den sociala delen, som finansierar sjukförsäkring, pensioner, arbetsskadeförsäkring m.m., har minskat med 6,45%. Dvs den totala arbetsgivaravgiften har sjunkit med 1%?, från 32,42% totalt till 31,42%. Precis som man kan läsa i ursprungstexten!].

      Annorlunda uttryckt: En stor bunt med pengar – som tidigare användes för att finansiera löntagarnas trygghet vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet – slinker nu i stället rakt in i finansminister Anders Borgs statsbudget.

      Det är inga struntsummor. Thomas Lundberg har räknat ut att det handlar om hela 314 miljarder kronor sedan 2007!

      ‘Det är historiens största stöld av löntagarna i Sverige’, konstaterar han.

      Det är hårda ord. Men betänker vi vad arbetsgivaravgiften egentligen är så finns det fog för reaktionen.

      Borgarna beskriver gärna arbetsgivaravgiften som en pålaga på företagen. Men i realiteten är den ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att ha inkomsttrygghet om de blir arbetslösa, sjuka, är föräldralediga, när de blir pensionärer eller skadar sig på jobbet.

      I verkligheten fungerar arbetsgivaravgiften som en socialförsäkringsavgift.

      Ursprungsidén är att finansiera vettiga trygghetssystem för arbetare och tjänstemän.
      [ja, alltså också för tjänstemän, som tillhör medelklassen! Så medelklass – se upp! Ni också!]

      Men under Anders Borg har inriktningen blivit en annan. En växande del av arbetsgivaravgiften har istället använts för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar (jobbskatteavdragen, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen m m ) plus att betala räntorna på statsskulden.

      De sociala trygghetssystemen har, enkelt uttryckt, betalat borgarnas skattesänkningskalas.
      [Men det har ingen talat om! Allra minst Anders Borg].

      Borgarna själva vill framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat löntagarna.

      Men i själva verket är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem.

      Det man tjänat på gungorna förlorar man på karusellerna. Om detta borde vi också tala en del inför höstens val.

      Thomas Lundbergs granskning förtjänar att spridas till LO- och TCO-medlemmar i alla delar av vårt avlånga land.”

      Precis vad jag misstänkt och hävdat: skattesänkningarna har urholkat trygghetssystemen! Jo, detta borde spridas!

  • k skriver:

    Så skönt att höra att det inte finns en ovedersäglig majoritet bland löntagare att individuell lönesättning är bra! Att ifrågasätta den är som att svära i kyrkan!!! Så får man inte tycka. Det är inte opportunt!

    Jag satt med en elevs mamma och småpratade om ditten och datten efter spelning före jul och av någon anledning började vi prata politik – och individuell lönesättning. Därav den starka känslan att man inte får ifrågasätta detta fenomen. Knappt ens diskutera det.

    Men tänk om fler och fler börjar ifrågasätta både det ena och det andra mer och mer, kanske fler inser att det inte finns bara en sanning! Ungefär något i den stil som Monbiot skriver om ovan!

    Om inte S inser de vänstervindar som blåser så riskerar rörelsen att självdö, men något annat kan komma istället! Och det kanske är något bättre! Man kan alltid innerligt hoppas! Och jag är INTE borgerlig röstare och kommer aldrig att bli!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: