Flyr verkligen direktörerna? Och var i så fall? Vi borde studera de rika? Kan gemenskap köpas för pengar? Och vilka är mest stressade egentligen?

26 december, 2016 § Lämna en kommentar

DSC_0700.JPG

DSC_0701.JPG

DSC_0702.JPG

dsc_0709

dsc_0706

DSC_0707.JPG

DSC_0705.JPG

DSC_0704.JPG

Annonser

Statusjaktens konsekvenser…

24 januari, 2016 § Lämna en kommentar

statusjakten konsekvenser a

Ser vi nu resultatet av ett alltmer ojämlikt samhälle, där status känns allt viktigare för väldigt många människor? En viss kategori får det allt svårare? Försöker och försöker att hänga med?

En person jag inte sett på ett tag stötte jag ihop med för en vecka sen. Hon undrade om vi fortfarande bor i vår lilla lägenhet!

”Jo, det gör vi.”

svarade jag. Det är lite lustigt, eller hur man ska uttrycka det: människor ”anklagas” för att de inte tar ansvar, men när människor verkligen gör det så undrar man över det!? 😉

Vad är viktigt? Är det ytan som är viktig?

Familj

  • tid för varandra
  • relationer
  • prata och se varandra
  • göra saker tillsammans

Socialt/vänner

  • hinner” jag höra av mig?
  • Umgås, middagar, fest
  • någon jag vet behöver mig lite extra
  • prata, skratta, dela saker

Fritid

  • tid hemma
  • sysslor
  • avkoppling
  • roligt
  • nödvändigt/måsten

Hobby

  • det jag tycker om att göra som ger mig glädje, avkoppling, utlopp för min kreativitet
  • musik, sport, läsa, baka, träna, pyssla osv.

Jobb

  • sysselsättning
  • tillfreds – trivsel
  • kolleger – gemenskap
  • arbetsglädje
  • meningsfullt
  • osv

Motion

  • rör jag på mig tillräckligt för att min kropp ska må bra?
  • Har jag hittat någon form som passar mig?

Vardag/logistik

  • rullar min vardag på på ett trivsamt sätt?
  • Stressar jag?
  • Har jag gjort ett schema i agendan som hjälper mig/oss med rutiner t.ex.?
  • Behöver jag ändra något?

Avkoppling/själen

  • har jag hittat tillfällen till riktig avkoppling? Ro? T.ex. bad, bastu, bok, musik, bön, avslappning av något slag osv…
  • kommer jag ner i varv ordentligt då och då?
  • Göra upp med saker

Mer om stress och press – och fokus på ytan …

9 januari, 2016 § 5 kommentarer

I artikeln ”Depressioner ökar stort” från intervju med psykiater Lena Mallon:

”… här ser vi också en tydlig koppling till levnadsomständigheter med en ökad arbetslöshet, ökad stress i arbetslivet och ett ökat utanförskap på grund av det./…/

Människor som förut kanske varit litet deprimerade kan nu ha blivit utförsäkrade, de kan ha fått hyresskulder och har inte några marginaler länger, betonar hon.

– Och de här socioekonomiska förhållandena kan göra att en person ‘tippar över.’ Och vad som är hönan och ägget kan vara svårt att veta men det som gäller när patienten kommer till oss är att han eller hon måste få den hjälp som behövs./…/

Det finns alltså en ökad psykisk ohälsa i samhället?

– Flera befolkningsundersökningar har visat att depression, orostillstånd och sömnproblem tenderar att öka.

– Och depression är ju inget du kan konstatera genom ett enkelt blodprov. Det krävs ofta en strukturerad intervju och att personen uppvisar symptom som nedstämdhet, sömnlöshet, bristande engagemang, att inte uppleva någon glädje i tillvaron, viktnedgång, att inget är roligt längre och det ska ha pågått några veckor./…/

Depression drabbar dubbelt så många kvinnor som män och depression drabbar också allt yngre men depressionssjukdom är vanligast i medelåldern, säger hon.

– Långvarig stress och problem med relationer och i arbetslivet leder också ofta till problem med den fysiska hälsan, att man inte orkar sköta sin hälsa och till slut kan då allt krascha.

Är mer ekonomiska resurser lösningen?

– Det jag önskar är att patienter i tid får hjälp av primärvården eller öppenvårdspsykiatrin och att de snabbt kan få hjälp där när de lämnar oss på sjukhuset.”

Ja, pressen är enorm på människor. Här är ett av flera uttryck och exempel på detta:

Se ”Hälsotrenden har en tydlig baksida”:

”Vårt fokus på hälsa och lycka har en tydlig baksida, hävdar forskaren Carl Cederström som i boken Wellnessyndromet* tecknar en bild av hälsotrenden som en narcissistisk jakt på det perfekta livet [se tidigare bloggningar under kategorin ‘Wellness syndrome’].

– Den som inte lever upp till kraven faller utanför normen, säger han./…/

Han ser hälsotrenden som nära kopplad till andra tidstypiska fenomen som hyllandet av hög produktivitet och en ‘ungdomskult’ där exempelvis medelåldern på partiledare aldrig varit så låg som nu.

Förr var fokuseringen på det egna jaget en flykt från det inrutade medelklassamhället. I dag, argumenterar de här forskarna, har samma narcissim förvandlats till en obligatorisk del av den rådande samhällsnormen. När människor inte längre vågar lita på välfärdssamhället uppstår ett ‘wellnessamhälle’ där alla definierar sin identitet – och sitt varumärke – utifrån det enda som tycks gå att påverka: sin egen kropp.

Förståeligt men beklagligt, enligt Carl Cederström, som ser början på en utveckling där trendiga hälsoarmband snart ersätts av mer heltäckande sätt att lagra högst personliga data om hälsa och kroppsliga rutiner. När samtidigt ansvaret för människors hälsa flyttas över till företagen uppstår integritetsproblem.

Det kan gå helt överstyr, säger Carl Cederström. Tidiga exempel på färdriktningen som Cederström tar upp är Kalmar vatten som räknar träningen i gymmet som ett plus vid lönesättning, och lärare i Chicago som får böta om de inte delar med sig av biometriska hälsodata.

Flera vd:ar omger sig bara med medarbetare som sprungit maraton och ser triathlon som en viktig punkt på en cv.

I dag är det bara en sund kropp som är idealet, inte en sund själ. Att söka sanningen utanför sig själv genom att läsa en bok är själva antitesen till dagens norm. Vi riskerar att hamna i en kulturell och intellektuell öken, varnar Carl Cederström.”

Sant!

”Dilemmat ärfortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.”

Wellnessyndromet-297x458

Se vidare ”Wellnessyndromet och den nya narcissismen”:

”Det här wellnessyndromet har också politiska och sociala konsekvenser. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering. Politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande. Och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Förlorarna är de som redan är svaga. Att vara olycklig och ohälsosam är idag samma sak som att vara en dålig person.”

*”… det sociala kravet att maximera vårt välbefinnande har börjat vändas emot oss. Istället för att må bättre, har vi börjat känna oss skuldtyngda och ångestfyllda. I Wellnessyndromet får vi följa hälsofreaks som gör allt för att hitta den perfekta dieten, företagsatleter som startar dagen med ett hälsoparty och livsloggare som mäter allt, inklusive sina egna toalettvanor.

I denna värld tycks personligt välbefinnande förväxlas med etiskt handlande. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering, politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Denna träffande och humoristiska diagnos av den pågående wellnesskulten bör läsas av alla som någon gång har känt sig misstänksamma mot dagens frenetiska sökande efter det perfekta livet.

Istället för att maniskt ängslas för vår personliga hälsa och lycka, borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Mer om stress och brist på empati …

12 september, 2015 § 3 kommentarer

12004840_970232579700725_4289161354881700418_n

Om boken ”Stå fast –Vägra vår tids utvecklingstvång” av Svend Brinkmann:

I vår tid upplever många att allt går snabbare och snabbare. Livets hastighet accelererar. Vi ska hela tiden förhålla oss till exempelvis ny teknologi och skiftande trender inom mat, mode och mirakelkurer. Allt är under permanent förändring och det ligger nära till hands att tolka samtidens epidemier av depression och utbrändhet som individens reaktion på den konstanta accelerationen. Känns det bekant?

Stå fast gör psykologiprofessorn Svend Brinkmann upp med utvecklingssamhället och hela självhjälps- och coachfenomenet på ett underhållande och lättsamt sätt.

Han menar att vi behöver lära oss att ha rötter istället för fötter, att stå fast istället för att ständigt vara i rörelse. Bara så kan vi bli människor med integritet, sinnesro och karaktär.

I sitt korståg mot självhjälpsgenren har han valt att bygga upp sin bok just som en självhjälpsbok med ett konkret sjustegsprogram.

Dessa är:

  1. Sluta känna efter i dig själv.2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

    3. Ta på dig nej-hatten.

    4. Håll tillbaka dina känslor.

    5. Avskeda din coach.

    6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

    7. Dröj vid det förflutna.” 

Citat ur artikeln:

”Naturligtvis behöver vi ibland flytta och utveckla, men det har vi redan i oss. Nu behöver vi sakta ner för att undvika stress, utbrändhet och depression. Och vill vi leva ett etiskt meningsfullt liv, då kan vi inte vara ‘på gång’ hela tiden.”

a

Pressen är enorm. Why thinking you’re ugly is bad for you:

”In an image-obsessed culture, we are training our kids to spend more time and mental effort on their appearance at the expense of all the other aspects of their identities.”

Eller:

”I en kultur som är besatt av image [hur vi ser ut och framstår] så tränar vi våra barn att tillbringa mer tid och mental ansträngning på sina yttre, på bekostnad av alla andra aspekter av sina identiteter.”

Så bra! Och troligen en orsak till stress vi utsätter (och utsätts) för idag.

Ur ”Lotsa barn” av Lars H. Gustafsson:

Så här långt har vi rört oss inom känslans domäner. Jag har betonat vikten av att ha kontakt med sin känsla, kunna uttrycka den och också använda den för att göra intuitiva val möjliga och framgångsrika.”

Och för detta behöver vi tid. Reflektionstid.

”Nu är det dags att hälsa på hos sunda förnuftet. Utan eftertanke kommer vi vilse förr eller senare, hur mycket vi än känner.

Kanske är det detta som är det mest utmärkande för människohjärnan: förmågan till reflektion.

Men inte bara reflektion över abstrakta eller filosofiska fenomen utan framför allt självreflektionen. Människans förmåga att fundera över sig själv, sina känslor och sina handlingar.

Peter Salovey och John Major [Jack Mayor tror jag egentligen han heter] använder begreppet ‘emotional knowledge’.

Det finns en dubbelmening i det begreppet. Dels betyder det kunskap om känslor, i det här fallet främst de egna känslorna, dels antyder begreppet också ett slags mer allmän kunskap av speciellt slag, en kunskap om sig själv och världen styrd av den egna känslans kompass.

Ur den oändliga mängd av kunskap som erbjuds oss tvingas vi välja strimmor och fragment, mer klarar vår hjärna inte av att hantera. Och åter är det vår känsla, eller vår intuition, som hjälper oss att välja. På gott och ont, kanske./…/

Självreflektion är viktig för oss alla om vi ska kunna djupna som människor, lära av våra erfarenheter och utveckla vår känsla och vår personlighet. Den får särskild betydelse för den som använder sig själv som främsta redskap.

Jag tänker på alla oss som arbetar med människor, inte minst inom utbildning eller inom vård- och servicenäringar. För oss är det ständiga arbetet med vårt eget instrument ett måste. För våra elevers, patienters, klienters och kunders skull.

Min i lika hög grad för vår egen.”

Och för detta behöver vi som sagt tid!

”Den som inte tillräckligt reflekterar över sig själv och sina erfarenheter riskerar att antingen brännas ut i förtid eller känslomässigt distansera sig alltmer från människor och arbetsuppgifter./…/

För den som arbetar med barns finns ytterligare ett par starka argument att beakta: Barn har mycket säker radar och pejlar med hjälp av den snabbt in de vuxna i sin omgivning.

‘Av barn och dårar får vi höra sanningen’, lyder ett gammalt talesätt. Många är de vuxna som känt sig ‘avslöjade’ av ett barn. Enligt min erfarenhet finns det tre saker ett barn direkt hänger upp sig på: Brist på äkthet i åtbörder och uttryck. Brist på intresse och verkligt engagemang. Och brist på förnuft och logik i den vuxnes förklaringar.”

Ja, vi skulle verkligen må bra av att tagga ner!?

Ja, ”Den som bara har tid till möten blir dum”:

”Ledare är alldeles för snabba med att organisera om när det börjar gnissla i organisationen. Det säger Peter Grönberg, ansvarig för frågor som rör företagskultur och organisationsutveckling på AB Volvo.– Det finns bara en väg att skapa samarbete, och det är att jobba med öppenhet och tillit.”

Dock, det finns baksidor med så kallad ”emotionell intelligens”!

Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…

2 augusti, 2015 § 8 kommentarer

I artikeln ”Suicide in Campus and the Pressure of Perfection” kan man bland annat läsa:

Gregory T. Eells, director of counseling and psychological services at Cornell University, believes social media is a huge contributor to the misperception among students that peers aren’t also struggling.

When students remark during a counseling session that everyone else on campus looks happy, he tells them: ‘I walk around and think, ‘That one’s gone to the hospital. That person has an eating disorder. That student just went on antidepressants.’

As a therapist, I know that nobody is as happy or as grown-up as they seem on the outside.”

Och vidare:

”Where the faulty comparisons become dangerous is when a student already carries feelings of shame, according to Dr. Anthony L. Rostain, a pediatric psychiatrist on Penn’s faculty who was co-chairman of the task force on student psychological health and welfare. ‘Shame is the sense one has of being defective or, said another way, not good enough,’

Dr. Rostain said. ‘It isn’t that one isn’t doing well. It’s that ‘I am no good.’ Instead of thinking ‘I failed at something, these students think, ‘I am a failure.’/…/

‘America’s culture of hyperachievement among the affluent has been under scrutiny for at least the last decade, but recent suicide clusters, including the deaths of three high school students and one recent graduate in Palo Alto, Calif., have renewed the debate. ‘In the Name of College! What Are We Doing to Our Children?’ blared a Huffington Post headline in March.

Around the same time, the New York Times columnist Frank Bruni published ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admissions Mania,’ which he was inspired to write after years of observing the insanity surrounding the process — not only among students but also their parents.

Numerous other alarms have been sounded over helicopter parenting, and how it robs children of opportunities to develop independence and resiliency, thereby crippling them emotionally later in life. These cultural dynamics of perfectionism and overindulgence have now combined to create adolescents who are ultra-focused on success but don’t know how to fail.”

Brunis twitterkonto.

Om förändringsstress och litet mer om skolan, samt om människovärde …

18 april, 2015 § Lämna en kommentar

FörändringsstressOm Cecilia Jonsson.

Se också recensionen ”Ett nödrop från skolan” om boken ”Inte gå under”:

”Skolan har också länge varit en politisk experimentverkstad. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvaret för detta. Besluten har varit många genom åren. Kommunalisering, privatisering, fria skolval, nya läroplaner, förändrad lärarutbildning.

Under samma period har vård, skola och omsorg gått omkring i alldeles för ‘trånga jeans’ sedan 1990-talets krisår. Nedskärningarna har slagit hårt. Elevvårdande insatser har försvunnit. Segregationen börjar bli monumental.

I Malin Hedins roman möter vi Mirjam som är nyutexaminerad lärare. Hon söker och får ett jobb på en privat skola som är FN-certifierad. Men bakom den glassiga ytan och marknadsföringen döljer sig en betydligt gråare verklighet. Ägaren till skolan är bara intresserad att göra vinst på verksamheten. Eleverna är vandrande penningpåsar och lärarna minusposter i resultaträkningen. Är det en sund arbetsmiljö som gynnar lärande?

Mirjam kämpar på och hamnar i olika konflikter både med sig själv och kollegor. Hennes yrkesval har gått i arv. Hon har en moder som också varit lärare men som blev deprimerad och utbränd på kuppen. Det hände under nedskärningsåren. Även hennes mormor var lärare på sin tid. Då var yrket något helt annat. Det är ett bra grepp av författaren, skapar perspektiv över en längre tidsaxel.”

Vidare kan man läsa om denna bok:

”Efter ett smärtsamt uppbrott från en långvarig relation söker hon sig till en ny skola i en ny stad. Skolans unika pedagogik tilltalar henne och hon ser både flytten och det nya arbetet som en motiverande nystart.

Trots alla larmrapporter om en skola i förfall tror hon starkt på det svenska skolväsendet och känner en omisskännlig stolthet för sitt yrke. Kontinuerligt under sin resa minns hon glimtar ur sin barndom, med både en mamma och en mormor som har haft yrket lärare innan henne själv.

Mormodern är en stark inspiration och drivkraft, en varm röst som med övertygelse upprepar mantrat att hon älskar alla sina elever. Hennes mammas berättelse är en motpol och handlar om någon som gav allt hon hade tills hon själv blev utbränd och djupt deprimerad, som tillslut lyckades komma undan med livet i behåll och hamnade i en liten antikaffär.

Väldigt fort inser Mirjam att skolan som hon har hamnat på dras med stora problem. Oron är stark bland både elever och lärare. Rektorer kommer och går och ägare byts ut.

Huvudproblemet som Mirjam stöter på, förutom entreprenörerna som ser skolan som ett företag vilket som helst och eleverna som kunder, är den ständiga oviljan att ta ansvar. Ju längre upp i hierarkierna som man kommer, desto lättare tycks det vara att glida undan.

Så fort en rektor eller vd lämpar över, säljer och går vidare, är det de svagaste eleverna som blir lidande. Som oavsett hur många lagar som finns för att skydda dem aldrig får den hjälp de har rätt till.”

Göran Greider i ledaren ”Människans värde och pris”:

”I ojämlika samhällen värderar människor varandra mycket oftare än i mer jämlika samhällen. På några sekunder gör vi, utan att vara medvetna om det, en värdering av den andres status. Vi sätter ett pris på andra människor, kan man säga.

Där det finns konkurrens och statusjakt sätter vi ett pris på andra människor.

Jag läste nyligen en bok av en moralfilosof som menade att något avgörande händer med ett ting, en människa eller en verksamhet när de hamnar på marknaden och får just ett pris. Värdet av det degraderas. Korrumperas.

Och han tog några kusliga exempel. I USA är det vanligt att stora företag ger sina anställda en livförsäkring – utan att de anställda vet om det. När den anställde sedan dör, så faller försäkringen ut – men inte till de anhöriga, utan till företaget.

Ganska många av dem som dog i terrorattacken mot World Trade Center hade faktiskt sådana försäkringar. Döden blev en vara. Den fick ett pris i pengar.

Hur ger man en människa ett värde? Vi kan uttala ordet Människovärde. Det är en besvärjelse. Det besvärjer fram en värld där vi inte sätter ett pris på människor. Där vi egentligen inte ens sätter ett värde på människor.

Vi sätter helt enkelt bara värde på människor. Och vi gör det genom att se dem, höra dem, lära känna dem.”

nyberg1Ja, ”Vad kostar en människa?”

Se också om existentiell filmfestival arrangerad av Högskolan Dalarna:

”Existentiell filmfestival Dalarna sätter samtalet om film i fokus – tillsammans vill vi diskutera högaktuella ämnen och ständiga frågor kring människors vardag, existens och livsval.

Vi lever i en samtid som präglas av både politisk och ekonomisk osäkerhet där rasistiska och människofientliga partier ständigt talar om människors kostnad, aldrig om deras värde.

Samtidigt ser vi många aktuella filmer som lyfter frågor om det pris människan tvingas betala för sin överlevnad, om det inre värde hon ser i sig själv och andra i henne. Värdet av rörelsefrihet blir tydligt för turisterna i Terraferma då flyktingar från avlägsna krig når de italienska solstränderna via flottar. I land flyter även döda kroppar från andra desperata människor som tvingats ut på havet på väg mot ett stängt Europa.

Möjligheten att skapa profit på dem som saknar valmöjligheter blir även tydlig i Dallas Buyers Club där illegala bromsmediciner blir enda utvägen för att sakta ner döden.

Att våga leva med hopp inför framtiden är en stor utmaning för de utsatta ungdomarna på korttidsboendet i Short Term 12. Den unga personalen som lever genom tanken ‘rädda en person, rädda en hel värld’ blir livbojar för de barn som vuxenvärlden svikit.

I Under Gottsunda finner vi andra osedda barn i den förort där den enda mening som existerar i ett liv av utanförskap är den som skapas av ungdomarna själva.

Ansvaret inför att göra ett val finner vi i Två dagar, en natt där industriarbetaren Sandra tvingas konfrontera sina kollegor i solidaritetens namn när hennes jobb vägs mot en efterlängtad bonus. Valet för den unga nunnan i Ida står mellan det trygga kloster hon växt upp i och möjligheten till upprättelse för den familj som hon aldrig känt i en brutal omvärld.

Skenbarheten i att mäta människans värde i förhållande till ägodelarna skiner tydligt i The Bling Ring där unga högklackade tjuvar förblindas av längtan efter kändisskapet. Inte heller de skidor som Simon stjäl i Syster har ett egenvärde – de är bara en väg mot att bli sedd och bekräftad.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin stressreflektioner och speglingar II....