Mer om individualism – är ensam stark?

14 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

slutsnackat_framsida

Ulf Lundén skriver i recensionen ”Bryt tystnaden på arbetsplatsen” om boken ”Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, del tre”:

”Antologin synliggör också den stora marknadsliberala ‘revolution’ av vårt samhälle, där en ohämmad individualism är det ­enda rättesnöret i dag.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och den övriga ekonomiska eliten i samhället har på många sätt lyckats rotfästa idén om att ensam är stark när det faktiskt är precis tvärtom. Det är först när vi kämpar tillsammans för våra gemensamma intressen som något kommer att hända på allvar.

Arbetare/tjänstemän spelas ut mot varandra på olika sätt. Det går ju alltid att hänvisa till ekonomiska kristider, branscher i förfall och att vi behöver en mer otrygg arbetsmarknad. De som förordar detta riskerar ju sällan själva att hamna där.

Slutsnackat åskådliggör också ­felet med fackföreningsrörelsen av i dag. Mobiliseringen och aktiviteterna måste komma underifrån, om de som står längst bak plötsligt rör sig gemensamt framåt, då måste ­alla andra också börja röra på sig.”

Man kan bland annat också läsa:

”Här finns sopgubbarna i Stockholm som kämpar mot sämre löner och ökad arbetsbörda genom att till punkt och pricka följa alla regler som sophämtningen omgärdas av.

‘Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.” (Replik från sopgubbar som skulle bli av med sitt ackord.)'”

Här andra Röster om Slutsnackat.”

Enskilda individer och kollektiv borde inte vara motsatser, borde kunna existera samtidigt. Behöver inte vara motsättningar…

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

8 februari, 2015 § 3 kommentarer

John LapidusJohn Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

Kristian Lundberg om nyliberalismen och solidaritet …

26 februari, 2014 § Lämna en kommentar

dethararintemittlandKristian Lundberg i ”För mig är solidaritet en praktisk handling”. Vad mycket bra han säger!

”– En valfrihet innebär att man utan rädsla kan fatta ett beslut som också gynnar någon annan. Vi har tvingats in i att fatta beslut utifrån vår egen knapphet. Jag kan inte tacka nej till att lägenheten görs om till bostadsrätt för då kommer jag inte ha råd att bo kvar.

– Det handlar om alla de här mikrobesluten som vi har blivit tvingade in i, men som vi inte har valt, för vi kan inte välja bort det.

– Det är beklämmande. Den nyliberala kantringen som har skett och ägt rum under lång tid har inte mött motstånd på en ideologisk nivå. Vi reducerar oss själva till att svara på en felställd fråga.

Kristian Lundberg säger att han tror att människor skulle fatta andra beslut om de bara visste vad de valde mellan:
– Jag kan inte etiskt försvara att min son skulle gå i en sämre skola bara för att jag tycker att vi inte ska ha friskolor. Men valet är fel från början eftersom alla skolor ska vara lika bra. Alla har rätt till samma kunskap./…/

– Vi har tvingats in i en individuell klassresa, och i en individuell budget som vi som privatperson ska ha ansvar för. Medan vi helt har tvingats bort från det kollektiva allmänna bästa.

– Jag är inte förvånad över att de här breven skrivs. Jag tror att vi bara har sett toppen av ett isberg när det handlar om den sortens opinionsbildande verksamhet i smygundan./…/

– Vi lever i kvartalskapitalismens land… Med en samling anonyma människor som får sätta agendan. Vi får höra att marknaden kräver. Men ingen talar om vem marknaden är. Den rådande nyliberalismen talar, men den får inget svar. Det är rovdjurskapitalism.

– Jag har gång efter gång skrivit om den rättslöshet som finns i bemanningsbranschen. Men branschen behöver aldrig stå till svars. Till slut blir det som att man står ensam i ett rum och skriker – för det blir ingen polemik. De visar inte korten. Eftersom de äger de ekonomiska medlen så bara fortlöper det.”

I intervjun kan man vidare läsa:

”– Jag har länge haft en längtan efter att tala ideologiskt om det som nu äger rum. Det är en känsla som vuxit i takt med det systemskifte som har ägt rum bakom ryggen på oss, säger Kristian Lundberg.

Kristian Lundberg tar friskolorna som exempel. När deras vara eller icke-vara diskuteras ser vi det bara som en enskild sakfråga, inte som en del i en politisk helhet.

– I stället borde vi lyfta friskolorna till den större frågan: Har alla människor rätt till lika kunskap?”

Han menar att

”…ingen /…/ länkar ihop det som händer och ger övergripande systemkritik.”

Precis, vi ser det bara ur individens synvinkel, men det ena utesluter inte det andra!

”[Man] … kan tala om sakfrågan samtidigt som man talar om det större sammanhanget.”

Han tar ett exempel:

”– I somras kom den beklämmande nyheten från kvinnojourerna att på grund av ekonomiskt underskott var det 2 000 platser som inte blev tillsatta. Det innebär att 2 000 kvinnor som hade sökt om skyddat boende fick nej.

Förklaringen är ekonomisk – men svaret borde ju vara ‘man har alltid rätt att slippa bli slagen’.

– Vi behöver inte gå in i den ekonomiska frågan. Har alla människor rätt till att vara grundtrygga? Ja, det har man. Då får man betala för det. Vi svarar hela tiden i form av ekonomi. Vi har förvandlats till något slags mikrokosmos med budgetansvar.

Vem är det du har i åtanke när du skriver de här texterna?

– Å ena sidan tänker jag på dem som är föremål för texten. Jag vet vilken betydelse det har att få berätta eller vittna om vad man har upplevt. Det är ett övergrepp i sig att inte ha en kanal utåt.

– Jag har också skrivit för alla de människor som jag upplever längtar efter berättelsen om ett Sverige där vi inte längre känner oss hemma, men inte riktigt förstår vad som har skett.

Ingen ställde frågan: ‘Vill vi spara pengar eller ha vanvård?’.

Den här valfriheten är så felformulerad och den har varit så kortsiktig i hur den röstades fram. Vi lever i fritt fall utan att förstå vad som har skett.”

Om auktoritär kapitalism…

17 mars, 2012 § 3 kommentarer

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

25 februari, 2012 § 11 kommentarer

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

Den, med hans egna ord, ‘skamligt privilegierade’ David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ‘nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ‘lyssna’ på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ‘Den enda vägens politik’ i början av 1990-talet. Nu kallas det ‘Allmänintresset’. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ‘lyssna’ på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Om amerikansk och svensk skolpolitik. Att ändra sig när man får nya bevis och om en förflackning av skolan och dess syfte och innehåll. Flum, vadå?

7 januari, 2012 § 5 kommentarer


[Även medelklassen har anledning att vara orolig över den politik som förs och dess tänkbara utkomster].

Vad ska jag sätta för rubrik?

När jag satt på planet hem från USA får ett par dagar sedan hade vår nuvarande skolminister Jan Björklund skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han slår sig för bröstet angående inte bara skolpolitiken utan den politik som över huvudtaget bedrivits i Sverige de senaste fem åren.

Efter sju vistelser i USA de senaste 3,5 åren à sammanlagt ca 7 månader har jag inte ändrat min syn på USA. jag reagerar fortfarande starkt på hur väldigt, väldigt många människor har det.

Björklunds artikel (samt Aftonbladet i sin helhet, utom dess ledare, som fortfarande är rätt hyfsade) bidrog till att ytterligare trigga mig att skriva vidare om skolpolitik, och inte bara den, och vilka effekter den kan få. Jag tror INTE på det samhälle som växer fram med större och större klyftor och där var och en ska vara sin egen lyckas smed. Vi behöver gå samman för att lösa problem på alla nivåer, problem vi kommer att möta i framtiden. Och det gäller oss ALLA, även de som har det riktigt gott ställt och gäller alla världens länder.

Ja, det finns all anledning för dem med barn att engagera sig i vad slags samhälle deras barn och deras barn i sin tur osv. kommer att leva i.

Och allt fler amerikaner börjar inse att det är ”Harder for Americans to Rise From Lower Rungs” eller något i stil med ”Svårare för amerikaner att klättra från lägre pinne på stegen.”

Ja, USA tillhör ett av de länder i västvärlden som har de största skillnaderna mellan människor och detta verkar göra det svårare att göra klassresor, den sociala rörligheten blir lägre. Dessutom tror jag människor mår sämre generellt i ett sådant samhälle.  

Diane Ravitch skriver i epilogen ”Skola och samhälle” i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” att huvudanledning till att hennes bok drog uppmärksamhet till sig var att hon hade ändrat åsikt angående skolan.

Det hävdades att hon gjort en helomvändning och. att hon hade tagit tillbaka allt hon en gång trott på. Något som hon skriver dock inte är sant.

Hon poängterar att hon ändrat åsikt om medel, inte mål.

Den grundläggande synen på utbildning har inte ändrat sig. Den är densamma som alltid, dvs. hon har alltid önskat att varje barn ska kunna ha samma högkvalitativa utbildning som hon önskade för sina barn och nu önskar för sina barnbarn.

Hon önskar att de ska få en bred allmänbildning OCH få känna lust att lära sig.

Man skulle kanske också önska sig att fler kunde göra en liknande omvärdering som Ravitch gjort när de ser resultaten av en åtgärd de genomfört (inte minst i regeringsställning och bland politiker), i all synnerhet om denna åtgärd är omfattande.

I ett halvt dussin år har hon tänkt högt, i skrift och på bloggar, omvärderande sin syn offentligt samt har hon också skiljt ut vittnesbörd när dylika samlats påpekar hon.

Att man reagerat som man gjort på hennes bok menar hon beror på den polariserade politiska kulturen att det att ändra sin syn blir så extraordinär. Och det är ännu mer ovanligt att säga

”Jag hade fel!”

Något hon tycker är synd och undrar hur vi ska kunna lära om vi aldrig ändrar sitt synsätt och aldrig (uppriktigt) erkänner att man haft fel. I USA fortsätter Obama nu den skolpolitik som Bush satte igång, med att privatisera skolor. Ravitch kritiserar detta, menar att detta missgynnar en massa barn. Inte minst de som kommer från fattiga förhållanden.

Vad kommer eftermälet att bli för det högern nu genomför i Sverige? Kommer de att bli höjda till skyarna på samma sätt som de nu blir av media m.fl.?

Inte bara Ravitch utan också andra debattörer i USA menar att allas resurser bör tas tillvara även i ett så stort land som USA, för att man ska kunna konkurrera på global nivå och inser att ojämlikheten gör detta svårare.

Så småningom kom Ravitch till insikt om att fri marknad i förening med ansvarsskyldighet, som baseras på tester, inte kommer att lösa USA:s utbildningsproblem utan faktiskt riskerar att göra dem värre.

I korthet så menar hon att skolan inte kan drivas efter företagsmodell. Den kritik som förekommit också i Sverige tidigare angående skola, vård och omsorg

I boken beskriver hon ett nytt fenomen i offentlig undervisning:

Något som (så fint) kallades reform, ser ut som en våg av avsiktlig, genomtänkt förstöring, sopar bort skolor och utbildning och ”skingrar barn som rön för vinden mot oprövad destination.” Man verkar försöka bli av med barn med extra behov, för de kommer att dra ner testpoängerna!!!

När jag läser henne kommer jag att tänka på det media skrivit om svensk skola under flera år; om disciplinproblem. Ja, vad slags agenda och mer eller mindre medvetna avsikt har legat bakom detta? För att genomföra hårdare tag? Utan att ha belägg för att detta ska leda till de utfall man påstår sig önska!?

En allmän tendens, ett led i den allmänna högerorienteringen och nyliberaliseringen? En nykonservatism? Nyauktoritära och nymoralistiska strömningar? Och ändå ska liberalismen vara för individens frihet! Motsägelsefullt! Jag gillar det inte alls.

Allt detta i USA började med No Child Left Behind (ungefär ”inget barn ska lämnas efter, hamna på efterkälken”).

Allt fler har börjat konstatera att den stora ojämlikheten i USA idag gör att möjligheterna redan från början är olika för olika barn och har växt.

Även Ravitch påpekar detta. Blickarna leds bort från de grundläggande problemen, bland annat från fattigdom.

Hon skriver vidare om megarika förståsigpåare (bland dem Bill Gates), som satsar enormt med pengar för att driva skolan i en speciell riktning, där han i sin ställning inte kan sätta sig in i hur det är för människor i botten av samhället – eller för dem verkande i skolan.

Jo, många förståsigpåare (på alla fronter) skulle behöva jobba i skolan under ett antal år för att verkligen se verkligheten där.

No Child Left Behind grundlade en regim med årligt testande av alla elever från klass tre till klass åtta och gav fullmakt åt ett utopiskt mål att alla elever skulle uppnå behöriga kunskaper i läsande och matematik år 2014.

Och att uppnå färdigheter i läsning och matte är ju i sig definitivt inget fel, men det finns men med detta och avigsidor med denna politik och det är detta Ravitch tar upp i sin bok, i många seminarier, på sin blogg osv.

Om någon grupp i skolan inte är på rätt spår för att nå målet blir hela skolan stämplad/brännmärkt som sviktande och får möta sanktioner som trappas upp skriver hon.

Ravitch menar att No Child Left Behind arrangerats (medvetet eller omedvetet) så att nationens offentliga skolor skulle misslyckas och ju närmare man kommer det magiska årtalet 2014 så misslyckas också fler och fler av dem.

2011 så varnade USA:s skolminister Arne Duncan att antalet ”skolor som misslyckas” skulle öka till 82 % under året.

År 2014 kommer väldigt få offentliga skolor att finnas kvar, orörda av interventioner eller sanktioner från staten, om denna lag förblir oförändrad.

Om man blickar tillbaka så har No Child Left Behind varit den värsta lagstiftning som kongressen någonsin beslutat om. Dess kvarvarande supportrar är få. Lagen var övermodig/arrogant, inkräktande och skadlig.

En massa okunniga kom in och ändrade saker till förfång för nationens barn och skolor, ja, i slutänden för hela nationen.

Lagen antog att kongressen vet hur man ska reformera skolor, vilket den inte gör.

Den gjorde det möjligt för federala regeringar att utsträcka sin fullmakt i varje offentligt klassrum i nationen, förnekande statens och lokalförhållandens roll och faktiska möjlighet att styra sina offentliga skolor.

Nej precis, vadå förtroende och tillit? Och respekt för de i professionen verkande. Men nej, det innebär inte att man inte ska kritisera när det finns fog för det eller att man inte alls får ifrågasätta, för det måste man få. Diskussionen borde dock föras med ömsesidig respekt och i en anda av lyssnande på varandra.

Lagen antog att poäng på standardiserade flervalstest är slutmål för utbildning, vilket det inte är skriver hon.

Lagen har fått denna effekt och dess tillskyndare saknade förmåga att förutsätta detta och vägrar erkänna att politiken har fått de effekter den fått.

Kan paralleller till debatten om betyg i Sverige dras apropå amerikanskt testande?

Och hur är tester utformade? Finns det bra och dåliga tester?

Ravitch skriver att lagens rigida, stelbenta föreskrifter och förnedrande, destruktiva sanktioner har demoraliserat utbildare genom hela nationen, där man ersatt professionellas (värde)omdömen med kongressens.

Denna trångsynta definition på succé har till största delen tjänat att inskränka läroplanen, att spela hasard med systemet, fått människor att tro att man kan lära sig genom dåliga tester – samt lett till fuskande.

Under de två år sedan boken publicerades så har fuskskandaler avslöjats i olika distrikt och städer, i synnerhet i Washington och Atlanta, skriver hon.

Ja, vem är förvånad när man läser vad som sker med skolor och lärare i USA; lärare avskedas och skolor stängs. Se mer i kommande postningar.

Tester som utformats och används på rätt sätt kan förse med värdefull information, men i No Child Left Behind-eran, så har testpoäng blivit det enda måttet på elev- och skolprestationer skriver Ravitch.

No Child Left Behind skapade en nationell utbildning som negligerade det centrala syftet i utbildning/undervisning: att skapa bra mänskliga varelser, bra medborgare, människor med god karaktär som har kunskap och förmågor att skapa sin egen väg i världen och gå samman med andra för att vidmakthålla och förbättra demokratin.   

Vad bra sagt.

Kommer man längst med att visa alla verksamma genuin respekt och aktning? Vilket inte utesluter att man reagerar när så behövs eller inte ömsesidigt får ifrågasätta när så är verkligt berättigat. Ja, för det kan finnas skäl att ifrågasätta åt båda håll så att säga: dvs. att de i skolan verkande bör få ifrågasätta ett barns förhållanden hemma (med yttersta syftet att skydda barnet) och att skolan och de i skolan får ifrågasättas när så är berättigat.

Ravitch påpekar att elever lär sig också en massa saker i sina hem och i det samhälle där de växer upp. Så sant. Man kan med fog fråga sig: vad lär de sig där?

Men de går till skolan för att lära sig läsa, skriva, studera stor litteratur, ägna sig åt matte, förstå vetenskap, lära sig om historia och samhällskunskap, lära sig ett andra språk (eller tredje eller kanske till och med ett fjärde) och för att engagera sig i konstämnen (musik, drama, konst osv osv osv), medan de lär sig att arbeta tillsammans, leka tillsammans och tänka själva.

Bra sagt!

De breda och humanistiska målen i utbildning bör inte reduceras till poäng i flervalstestning av grundläggande färdigheter. Att göra så inskränker syftet med utbildning och förminskar det professionella ansvaret hos lärare och rektorer. Sven-Eric Liedman skriver också om detta med en bred (inte minst humanistisk) utbildning. Något som inte minst de högre upp i samhället borde besitta!

Återigen vad bra sagt!

Ravitch har också kritiserat fenomenet att ickeprofessionella har kommit in i skolan; som lärare, rektorer, skolinspektörer. Precis som här i Sverige.

Ett fenomen man inte bara ser i skolan här. Inom t.ex. djurskyddet har man chefer och de som inspekterar det djurskyddsinspektörerna gör som kommer från helt andra områden än djurskydd, djurskötsel, som inte ens har jobbat med djur inom lantbruk och som inte har vare sig lantmästar- eller agronomexamen, med allt vad det innebär för som i detta fall djurskyddet.

Ja, ser vi en avprofessionalisering inom en massa områden i samhället?

Även i skolan, med en f.d. militär som högsta ansvarig (skolminister) och idag en massa militärer som skolledare t.ex.

Jag kommer att blogga mer om Ravitchs bok efter hand.

Ja, ”skolval och ansvarsskyldighet har en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ.”

Vad är ”arbete”?

26 december, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 27 december, se slutet].

Liv Strömqvist i ”Ja till liv!” om hur man kanske skulle kunna se tillbaka om 1000 år på det som sker i samhället idag och om varför moderaterna dog ut (på samma sätt som neandertalarna gjorde långt tillbaka).

Se Johannes Björk i recension av hennes bok:

”… vad passar då bättre som utgångspunkt än Sven-Otto Littorins Arbetslinjen? Denna målning som korsar en Mondrianpastisch med dagisbarnets illustration av ‘mitt sommarlov’, men som ändå får betraktaren att tänka på regressionsanalyser och riktningskoefficienter.

I Strömquists version blir den en ideologisk extas som kanske kan kallas moderat potlatch; den är baksidan på det mynt som skapar full sysselsättning – inte där det behövs, utan där någon kan betala för det.”

Och i Efter arbetet kan man läsa bland annat detta om Strömqvists bok:

”Boken är uppbyggd som ett ABC och dina serier innehåller ofta hänvisningar till böcker och forskare. Har du en folkbildande funktion?

– Jag tror inte att jag tänkte så från början, men nu tänker jag ofta: ‘det här borde lyftas upp’ eller ‘varför skriver ingen om det här’. Det finns en hegemoni om vad man får och inte får säga idag. Det enda politikerna pratar om är ‘man ska jobba’.

Vad är det du saknar i diskussionen?

– De djupare dimensionerna har fruktanstvärt låg status i dag, det visades till exempel när Svenskt Näringsliv ville sänka studiebidraget för filosofi- och humaniora-studenter.

Samhället blir urlakat, det är livsfarligt att bara tänka i ekonomiska termer.

Jag kan bli skräckslagen när man inte tar klimathotet på allvar till exempel.

Man säger ofta att vänstern består av utopister, men jag tycker att högern är utopisk om man tror att grön tillväxt ska lösa allt.

Ja, se Sven-Eric Liedman, Diane Ravitch m.fl. om just detta (ytlighet och brist på allmänbildning).

”Varför tror du att det ser ut så här?

– Jag tittade på tv-programmet Sommarkväll där de frågade Fredrik Reinfeldt vad han skulle läsa på semestern. Han svarade Camilla Läckberg, och det får han väl gärna göra.

Men kunde det inte vara intressant att läsa något annat, något som kunde få honom att fundera över vårt samhälle?

Han kunde ju läsa Marjaneh Bakhtiari, eller Brott och Straff av Dostojevskij. Det finns inget intresse av att fördjupa sig inom politiken.

– Alla partier måste prata om det här med jobb.

Man får inte säga något annat, att man inte tror på oändlig tillväxt eller att man vill kämpa för sex timmars arbetsdag.

Men man gör en missbedömning där. Jag läste en undersökning före valet i tidningen Amelia där de hade frågat sina läsare om den viktigaste valfrågan.

Svaret blev sex timmars arbetsdag, en fråga som över huvud taget inte debatterades [otänkbart i dagens politiska liv?]. Istället pratar man bara om att kvinnor ska jobba heltid.

Men kvinnor jobbar halvtid för att kunna vara med sina barn, en prioritering även män borde inspireras av.

Man borde inse att det skapar problem som kostar pengar om barn måste växa upp med extremt stressade, frånvarande vuxna.

Män borde alltså jobba mindre istället?

– Ja, särskilt män inom vapenindustrin. De borde sluta jobba över huvud taget.”

Jinge bloggar om att ”Utanförskap skapar farligt hat”:

”När Reinfeldt och Borg övertog makten i landet så skedde det delvis därför att de hävdade att de skulle minska utanförskapet.

Hur det gick med det vet vi, vi har aldrig haft så många i utanförskap som vi har idag, vi har aldrig haft så många drop outs från skolan som idag.

Sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått sänkta realinkomster, och det utifrån en låtsaspolitik som de döpt till arbetslinjen.

Det handlar egentligen om en förklädd politik, en politik avsedd att sänka den allmänna välfärden på bekostnad av de tre nämnda grupperna i första hand.

I praktiken handlar det om en rejäl omfördelning från dem som inte har till dem som har.

Kortsiktiga ekonomiska fördelar för dem med hyfsade inkomster har lyckats befästa ett opinionsmässigt övertag för moderaterna.

Borgerligt ägda och styrda tidningar gör sedan sitt till för att demonisera Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, allt för att befästa högerns makt i Sverige.

Vi utmärker oss dessutom som extremt USA-vänliga. Vi krigar i Afghanistan och i Libyen, dessutom vägrar den svenska regeringen – som ett land av tre (!) på hela planeten, lämna ut uppgifter om hur CIA:s hemliga flygplan transporterar hemliga fångar mellan olika lika hemliga fängelser.”

Strömqvist referar till boken ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” vilken verkar väldigt intressant. Om den kan man läsa:

”Behovet av arbete har tack vare den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre än idag. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien.

I arbetssamhället arbetar man inte för att producera något i första hand. I arbetssamhället är arbetet ett självändamål. Som en följd av denna arbetsideologi töms arbetet på innehåll och mening.

Arbetssamhället är en bok ämnad att uppmuntra till kritisk reflektion kring arbetets historiska betydelse för samhälle och ekonomi.

Den ger en utmärkt introduktion till arbetskritisk litteratur och vänder sig både till den breda allmänheten och till studenter inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsvetenskap och andra discipliner där människan och arbetet står i fokus.

Roland Paulsen är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet.”

Och läs slutligen Lars Pålsson Syll i ”Radikal?” Ja! Neoklassiker? Nej!”

En vän (i 60-årsåldern) på Irland rekommenderade videon ”Prosperity Without Austerity – Sweden” eller ”Blomstrande/framgång/välgång utan åtstramning.” Hans mamma var svenska, men gifte sig med schweizare och fick barn med honom. Min vän beundrar Sverige (inte minst för förbudet mot barnaga). Jag kunde dock inte förmå mig att säga att detta håller nu på att monteras ner här. Tyvärr! 😦

Tillägg 27 december: Lars Pålsson Syll i ”Näringsministern är sin järnlady trogen”:

”När näringsminister Annie Lööf först besökte Trollhättan för att ‘lyssna in’ de Saab-anställda hade hon inget besked att komma med. Dagen efter presenterade regeringen ett krispaket som legat på lut i två år, visserligen med en rejäl satsning på utbildning, men bara 75 miljoner till näringslivsutveckling, något som knappast lär hejda strukturomvandlingens konsekvenser.

Jag tror inte att de Saab-anställda hade väntat sig så mycket mer av regeringen – och speciellt inte dess närings¬minister. Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

Föga överraskande har Lööf litet eller ¬ intet till övers för statligt industristöd och andra former av offentliga marknadsinterventioner.
I hennes värld är offentliga stöd¬åtgärder för att skapa syssel¬sättning, innovationer, kunskaps-kapital och tillväxt i grunden fel. I stället ska ‘fri konkurrens’ vaska fram det bästa alternativet.

Men ekonomi i den verkliga världen handlar ju också till exempel om makt och fördelning. Om alla andra ser om sina hus – med strategiskt stöd av sin industri och forskningsverksamhet – så måste vi också se om vårt hus.

Att det i drömmen om den perfekta marknaden skulle se annorlunda ut är en klen tröst för ett land som kanske förlorar arbetstillfällen, välfärd och tillväxtskapande kunskaps¬kapital.

Det är inte alltid och undantagslöst fel med offentliga engagemang i ekonomin. Existensen av kollektiva varor, odelbarheter, externa effekter och andra former av marknadsmisslyckanden gör att laissez-faire inte alltid är den bästa policyn.

I den moderna tillväxtsteorin läggs stor vikt vid kunskapsteknologi och innovationsbenägenhet. Om vi ur detta perspektiv ser på exempelvis svensk industri, kan vi snabbt konstatera att denna omfattande sektor haft en inter¬nationellt sett mycket hög forsknings¬intensitet.

Om vi i dagens och den snara fram¬tidens ofrånkomliga ‘reningsbad’ ska kunna få till stånd en hållbar omställning är det också viktigt att staten slår vakt om sysselsättningen”

Läs också ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”:

”Enligt dagens regler ska skolor rapportera skolkare till CSN när den olovliga frånvaron är 20 procent eller mer under en studieperiod, vanligen en månad.

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk när den olovliga frånvaron bara är några timmar och inte är av engångskaraktär.

Reglerna för skolk och indragna bidrag gäller även elever på folkhögskolor.
Om barnen skolkar kan familjen få en oväntad ekonomisk smäll. Inte bara studiestödet utan även pengar från För¬säkringskassan kan stoppas.

Nya regler för skolk gör att den här risken ökar kraftigt vid årsskiftet.

Förra läsåret fick 16 200 gymnasieelever studiebidraget indraget på grund av att de hade skolkat. Det antalet lär med största sannolikhet öka nästa år eftersom reglerna för skolk har skärpts betydligt när vårterminen startar.”

Jag tror inte på detta. Nyauktoritärt och moraliserande. Jag jobbar bland annat med gymnasieungdomar som lärare och kan föreställa mig vad detta kan innebära för ungdomar. Gillar det inte. Familjen borde inte drabbas, inte minst för den unges skull! Om det är så här är det dåligt.

Och varför skolkar ungdomar?

Det hjälper inte med att bara behandla symptomen.

Människovärde – vadå? God Jul Fredrik Reinfeldt och alla ni som röstat/röstar på alliansen…

19 december, 2011 § 5 kommentarer

apropå svenskars påstådda trygghetsnarkomani.

För det första vill jag påminna om ”En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

Och läs också Ett hjärta RÖTTs God Jul-hälsning ”God Jul och Gott Nytt År med Välgörenhet istället för Välfärd”! Jag instämmer i Ilse-Maries god jul-hälsning!

I ”Människovärde och lagstiftning – går det ihop?” kan man läsa:

”Så är det då advent igen. Ordet betyder väntan men i dag undrar jag lite då och då: väntan på vad?

Det här är den tid på året vi förknippar med lycka och förväntan, tindrande barnaögon, lussekattsbakning, pynt, mys med familjen och väntan på julaftonen.

Jag fick för några veckor sedan frågan om jag i dag ser någon förbättring på situationen för de människor som har det svårt och dåligt ställt?

Hos mig kan jag inte se någon förbättring i situationen. Hit vänder sig fortfarande människor som är utförsäkrade för första gången och de som är på väg in i andra omgången liksom pensionärer, arbetslösa och Fas 3-are. Faktum är väl att de flesta som behöver ekonomiskt bistånd finns inom dessa grupper.

Biståndet man söker är för mat på bordet, just nu vinterkläder till barnen, räkningar, mediciner, julklappar mm. Dessutom börjar även effekter av detta synas på fler områden som skapar ytterligare utanförskap och moment 22. Har på sista tiden mött flera vuxna i arbetsför ålder som inte längre har råd att ha en dator och internetuppkoppling. Detta gör att de får ytterliggare problem att betala räkningar och fördyrar levnadsomkostnaderna då många banker i dag tar ut avgift per räkning som betalas över disk. (Detta drabbar även många äldre).

Det gör det också svårare att hålla kontakt med omvärlden och att söka arbete. Men det drabbar även återigen barnen då nästan all kommunikation mellan skola och hem sker via dator. Veckobreven med information om utflykter, medhavd matsäck, badkläder mm går förlorat och barnet blir utanför.”

Vadå, de som kommer i kläm i ”reformerna”?

Och vår nuvarande statsminister sitter och skojar om att han och Borg klarade sig bra i finanskrisen för några år sedan (vadå tajming?), se ”Finanskrisen var inte fredagsmys, Reinfeldt”:

”… sedan ombads statsministern att ­rita en kurva över sitt liv. Fylla i toppar och dalar samt förklara svängningarna.

Och då hände det.

‘Sen var det lite körigt ett tag och så men sen blev det bättre och finanskris” sa Fredrik Reinfeldt ‘Det tyckte många var jobbigt, men jag och Anders Borg ­hade det bra.'”

Det finns ju absolut inget lustigt i det alls!

”Publiken skrattade lite chockat – för vad var det egentligen statsministern satt och sa?

100 000 svenskar blev av med sina jobb under finanskrisen 2008-2009. Kan en statsminister sitta och säga att det inte spelar någon roll, eftersom han själv hade det bra och fick högre opinions­siffror?

Nu borde det offentliga Sverige väl ändå­ sätta fredagsmyset i halsen?  REINFELDTS HÅN MOT DE ARBETSLÖSA. Men nej, det blev inga krigs­rubriker och detta i ett land med en förhållandevis låg tröskel för politikers skämt.

Betänk att ordet ‘köttberg’ undsluppet på ett frukostmöte på en bank kan ­orsaka mediestorm utan motstycke.

Reinfeldt verkar dock komma undan med precis vad som helst.

Samtidigt är hans skämt väldigt ­talande.

Trots fredagstacos i Sagerska palatset och försök att vara mannen som kunde tala med undersköterskor befinner sig statsministern någon helt annanstans än i verkligheten. Annars kan man inte skämta på det där sättet. Inte om man är statsminister. Inte i nationell tv. Inte om man känner, eller ens har pratat med ­någon som har drabbats av krisen.

Alla de uppsagda. De som fortfarande är arbetslösa. De som fick gå från jobb de haft i tjugo år och börja om någon helt annanstans långt under sina kvalifikationer. Självkänslan. Oron över hur ekonomin ska gå ihop. De som blev ­erbjudna en av Europas sämsta a-kassor och inställningen att arbetslösheten var deras eget fel. I dag är Fas 3 en större ­arbetsgivare i Sverige än Volvo. Men när statsministern i går i Ekots lördagsintervju pressades om varför hans arbets­linje har misslyckats hade han inga svar.

Reinfeldts skämt hos Hellenius borde ha gjort oss rasande. Inte bara genererat honom förstaplatsen på Alex Schulmans inne-lista och fått tidningen Fokus att skriva om framträdandet som en del i ‘Operation Mysfredrik’.

Det är som att vi över huvud taget ­inte bryr oss om vad statsministern ­säger. Det enda som är värt att rapportera tycks vara att han satt där som en del i en ny mediestrategi.

Politisk kompetens har det senaste decenniet allt mindre definierats som förmåga att genomföra reformer och alltmer till att manipulera olika symboler i medierummet. Politiken skildras som en kamp om opinionen inte en kamp om framtiden.

Det skrämmande med Reinfeldts kommentar hos Hellenius är att den ­visar vidden av hur mycket statsministern själv har köpt denna bild. Den ekonomiska krisen är signifikant i Reinfeldts liv inte för vad den gjorde med människor i Sverige.

Utan för vad den gjorde med hans egna opinionssiffror.

Det är väl som man säger: ‘Prob­lemet med politiska skämt är att de ­brukar bli valda.'”

Barbara Ehrenreich i boken ”Bait and Switch,” där hon skriver om medelklassen i USA:

“… career coaching and personality testing, then trawling a series of EST-like boot camps, job fairs, networking events, and evangelical job-search ministries. She gets an image makeover, works to project a winning attitude, yet is proselytized, scammed, lectured, and — again and again — rejected.

Bait and Switch highlights the people who’ve done everything right — gotten college degrees, developed marketable skills, and built up impressive résumés — yet have become repeatedly vulnerable to financial disaster, and not simply due to the vagaries of the business cycle. Today’s ultra-lean corporations take pride in shedding their ‘surplus’ employees — plunging them, for months or years at a stretch, into the twilight zone of white-collar unemployment, where job searching becomes a full-time job in itself. As Ehrenreich discovers, there are few social supports for these newly disposable workers — and little security even for those who have jobs.”

Här kan man läsa om den svenska utgåvan ”Körd – uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”:

”I Barbara Ehrenreichs förra bok, ‘Nickel and Dimed‘ provade hon på att jobba med de sämst betalda, hårdaste jobben. Hon levde som en av de rättslösa i det gigantiska Wal-Mart som är arbetsmarknaden för lågutbildade. Det var lätt att sympatisera med städerskan som inte vågar gå hem trots att hon brutit foten eller den ensamstående mamman som har tre jobb bara för att kunna betala hyran och köpa mat.

Nu uppfinner hon en ny identitet åt sig, som en fd hemmafru som vill ut på arbetsmarknaden igen, för att jobba inom marknadsföring. Hon ger sig själv en budget och börjar söka jobb, övertygad om att inte behöva söka länge. Snart inser hon att det enda som bjuds är seminarier med kursledare som ger obehagliga ‘Magnolia’-vibbar och märkliga karriärcoacher. Dessa coacher har ett gemensamt: De har själv inga jobb, så de skapar ett jobb åt sig själva genom att ta hutlöst betalt för att hjälpa andra söka jobb. Fiffigt, men någonstans hänger det inte ihop.”

Ja, se också den svenska boken ”Åtgärdslandet”!

Vidare om Ehrenreichs bok:

”De är många, akademikerna som finner sig utestängda från arbetsmarknaden. De lägger ned tusentals dollar på coacher, seminarier, mässor och luncher med ‘potentiella arbetsgivare’ som inte leder till någonting. Deras hus förfaller, deras tänder blir allt sämre, deras äktenskap spricker. Iklädda allt luggslitnare kostymer kämpar de på, bara för att få höra att anledningen till att de inte fått något jobb är att de inte har tillräcklig tillit till Jesus. Exakt hur Jesus ska kunna fixa jobb åt dem är dock höljt i dunkel.

Och slutligen Göran Greider om slutet av den nyliberala eran:

”Skandalerna i dag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan.

Jag tror att vi lever i slutet av den eran. Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste ropa ut det högt – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden.

De har inte löst några problem.

Tvärtom har de förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet.

Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är de som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – de som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – de som talar om privatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd.

Konservativa – de som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder. Förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

I ekonomkåren har också ifrågasättanden börjat komma om de ”mainstreama” idéerna inom ekonomin, se inlägg under kategorin anti-mankiw t.ex.

Så kallad valfrihet…

7 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen]. Liten notis i tidningen idag ovan. Kom att tänka på artikeln ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”:

”För skröpliga för att välja? Drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg, visar en ny, ännu opublicerad studie från Karolinska Institutet. De äldre kan inte agera som rationella och välinformerade kunder och bidrar därmed inte till en marknadsmässig korrigering av kvaliteten inom vård och omsorg, skriver Mats Thorslund, Bettina Meinow och Marti Parker./…/

I Stockholm har utvecklingen gått långt. Den som där beviljats hemtjänst får en lista på mellan 70 och 102 utförare att välja mellan. Utan några varudeklarationer!

Om man då väljer fel och inte blir nöjd kan man alltid välja om. För en frisk 40-talist som valt fel läkare är detta ingen stor sak. Men för den äldre med flera sjukdomar är det kanske svårare. Har man svårt att förflytta sig blir sannolikt valet ändå den vårdcentral som ligger närmast. Det kan vara svårt att säga att man vill byta hemtjänst efter att ha mött åtminstone delvis samma personal under ett antal månader. För att inte tala om de – ofta demenssjuka – äldre som flyttat in på ett vård- och omsorgsboende där det skall mycket till för att man själv eller med hjälp av anhöriga bestämmer sig för att flytta till ett annat boende.

Men framförallt – kan man själv välja? Har man förmågan att söka information om de olika alternativen och därmed möjlighet att utöva den konsumentmakt som antas leda till kvalitetsförbättringar?

I det kommande numret av den vetenskapliga tidskriften Social Science & Medicine visar vi att drygt hälften av ett representativt urval av befolkningen som är 77 år eller äldre saknar de förmågor som behövs för att själv kunna välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg. De har inte förmågan att agera som den rationella och välinformerade kund som ligger till grund för det marknadsekonomiska antagandet om automatisk kvalitetskorrigering.

Att kunna få fram relevant information samt förstå och ta ställning till olika alternativ är avgörande om man ska kunna göra ett eget val. Enligt våra resultat klarade en tredjedel av de som var 77 år eller äldre inte av att intervjuas över huvud taget, alternativt kunde inte göra ett enkelt minnestest.

Ytterligare 20 procent hade svårt att klara test på förmågan att till exempel hitta rätt telefonnummer och att förstå instruktioner på en medicinförpackning. Dessa äldre skulle sannolikt behöva hjälp med valet av utförare, även om en del skulle kunna tala om vilka egenskaper de tycker är viktiga hos en vårdgivare.”

Och hur är det med förmågan att välja i annat för en stor del av befolkningen och kanske en växande andel, med klyftor som växer i samhället?

Se också ”Behoven styr inte äldrevården”.

Tillägg på kvällen: Sten Svensson skriver i ”Nyliberalismen och nykonservatismen kompletterar varandra inom skolpolitiken” om konkurrensen som skulle uppstå i och med att det fria skolvalet infördes, vilken man trodde skulle höja kvaliteten och sänka kostnaderna. Men vilka effekter har då den nyliberala skolpolitiken (som moderaterna införde vid sitt regeringsinnehav förra gången för 20 år sedan, måtte det inte förlängas eller upprepas)?

”Det första man kan konstatera är att vare sig resultat eller kostnader har utvecklats så som förespråkarna sa utan tvärtom, kvaliteten har sjunkit och kostnaderna har ökat. Dessutom har en rad andra effekter uppstått som en följd av marknadsstyrningen. Skapandet av en skolmarknad har lett till att stora skolkoncerner har bildats. De satsar på det som är lönsamt. De etablerar sig i kommuner och i stadsdelar där de ser att de har de största möjligheterna att fylla elevplatserna och gå med vinst. De satsar inget i kommuner och stadsdelar där vinsten är osäker. De största av skolbolagen är i dag lika stora och har lika många elever som stora kommuner./…/

I kommuner med ett utbrett fritt val av skola har kommunen mist sin möjlighet att planera och organisera skolan utan får istället anpassa sig efter det fria valet. I dag är det marknaden som styr och det innebär att det demokratiska inflytande som ska råda över skolans organisation drastiskt har minskat.

Dessutom kan fristående skolor gå i konkurs vilket inträffar emellanåt. Vid de konkurser som skett på gymnasieskolor är det eleverna som är de största förlorarna. De har mist sin utbildningsplats och i många falla har de blivit tvungna att gå om ett år. Det förekommer också att elever helt har lämnat sin gymnasieutbildning i samband med konkurser.

Marknadsstyrningen har även medfört en rik flora av olika marknadsföringsinsatser med fria datorer, fri körkortsundervisning och annat. Dessutom har lärare och skolledare tvingats bli marknadsförare.

Trots den massiva marknadsföringen (eller tack vare?) är det allt fler elever som väljer fel. Enligt Skolverket rapport ”Konkurrensen om eleverna.” var det närmare 10 procent som gick minst ett extra år i gymnasieskolan under 2010./…/

Den kanske allvarligaste effekten av den nyliberala skolpolitiken är att skolsegregationen har ökat. Det fria valet gynnar i första hand dem som är välutbildade och som har resurser. Den nyliberala skolpolitiken har medfört ökande skillnader mellan skolor och mellan elever. Medelklassen och dess barn är vinnare, förlorare är barn till de svagaste grupperna i samhället./…/

Om det var moderaterna som var drivande för den nyliberala omläggningen av skolpolitiken under 90-talet så är det folkpartiet som är ledande i dagens konservativa skolpolitik. Med konservativ menas att i stort sett alla de förändringar som nu genomförs hämtar sin inspiration från en skola vi hade tidigare.

Skolminister Jan Björklund är en hängiven centralist och i dag detaljstyr staten återigen skolan. I den nya skollagen står det i detalj vad både huvudmän och profession ska göra. Dessutom går Björklund ut titt som tätt och säger hur det ska göras, att det ska vara mer katederundervisning, till exempel. De nya lärarlegitimationsbestämmelserna, är ett annat exempel, de är en orgie i detaljstyrning som många skolhuvudmän inte kommer att kunna leva upp till.

Men det är inte bara detaljstyrningen som ökar, det byggs också upp ett skolsystem som effektivt kommer att sortera eleverna genom att olika spärrar och återvändsgränder införs./…/

Effekten är att den sammanhållna skolan avvecklas och att Sverige återigen har en urvalsskola.

Men det finns också en mycket tydlig motsättning mellan nyliberal och konservativ skolpolitik. Björklunds nykonservatism är starkt centralstyrd medan marknaden kräver största möjliga frihet.”

Kommentator Bertil Törestad skriver:

”Det man ständigt förvånas över är den naivitet som marknadsförespråkare ständigt visar inför privatiseringar; allt ska bli bättre, kvalitet, kreativitet, effektivitet etc. I själva verket fungerar marknaden i stort sett som konkurrensen i andra domäner. Skillnader mellan fattiga och rika, både penningmässigt och resursmässigt i övrigt, ökar. Valfrihet har egentligen inte med frihet att göra. Valfrihet är en instängd frihet där marknaden står för diverse alternativ, vars kvaliteter det behövs mycken tid att genomskåda och verkliga upplevelser för att blottlägga. När valet väl är fel tar det lång tid att reparera skadan.”

Vad bra skrivet!

På bloggen Approximationer kan man läsa en massa tänkvärt i ”Drivbänkar för ett värderingsskifte” (ja, vi skulle behöva ett sådant!):

”… värderingar förändras i mötet med olika materiella och institutionella omständigheter (bas) och i mötet med andra moralsystem.

Ett exempel på detta är de två fundamentalt olika moralsystem som växer ur de olika konkreta produktionsförhållandena i privat- och offentlig sektor. För att hårddra och idealisera en aning:

Den privata sektorns uppdrag är att öka den privata vinsten. Människorna, kunderna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär internt, det är ett egenintresse.

För den offentliga sektorn är uppdraget att öka människors välbefinnande. Pengarna, de gemensamma resurserna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär externt, det är ett allmänintresse.

Denna skillnad i mål och medel genererar också skillnader i värderingar och moral. I privat sektor är slöseri, stor firmabil och ett flott kontor, ett tecken på framgång. I offentlig sektor är slöseri (‘med skattepengar!’) något fult. I privat sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att byta ut. I offentlig sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att ha kvar. Och så vidare.”

Och ja, ”Det är synd om rika människor”. Skatteutskottet skrev iskallt redan för flera år sedan (2007?) att…

”… uppgiftsskyldigheten ‘innebär en stor administrativ börda’ och är ‘integritetskränkande’ för rika människor och företag.”

Men man (de med förmögenheter och stora inkomster) har tid, resurser och pengar att placera sina pengar, välja fonder, pensionsplaceringar, välja ditten och datten, det är ingen administrativ börda? Men att redovisa sina inkomster eller förmögenheter är för stor administrativ börda?

De har kanske till skillnad från vanligt folk råd att betala folk att sköta allt detta åt dem? Men människor som får en futtig sjuklön eller a-kassa kontrolleras noga och de tvingas göra en massa val vare sig de vill eller inte, har tid, resurser eller pengar eller inte!?

”Sen när blev det kränkande att vara rik undrar jag?

Och det är alltså en börda att deklarera hur stor förmögenhet man har och varifrån den kommer för rika, men inte för oss andra dödliga att deklarera våra inkomster?/…/

Men skatteamnesti för de rikaste är det enda ord som faktiskt passar in. Vad annars kan man säga om slopandet av en skatt som betalas av den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna. En grupp som består av 63 % män och som företrädesvis bor i Stockholm. En grupp som nu går helt fria från sina tidigare skattesynder.

Denna kränkta minoritet i Sveriges konungarike har nu äntligen fått upprättelse och kan med gott samvete skåla in nyåret med sin nyinköpta lyxchampagne.

För min egen del känns det mer som en obehaglig baksmälla när jag betänker resultatet.

Vi säljer ut vår välfärd och ger upp skatt efter skatt för att behaga stora kapitalstarka aktörer på marknaden och mäktiga lobbyorganisationer.

Och att vi idag har en Riksdag och en regering som beviljar amnesti för miljonärer, men som vägrar amnesti för flyktingar.”

Någonstans läste jag att forskning visat att skatter inte alls är så skadliga för ekonomin som hävda(t)s. Om jag hittar detta kommer jag att länka detta eller blogga om det.

Och läs om Diane Ravitch och hennes kritik att det amerikanska friskolesystemet, som hon en gång trodde så på, men som hon nu kritiserar hårt. Läs bloggpostningen Liberty Plaza, Wall Street & Schools”.

Ja, valfrihet för vilka?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin neoauthoritarianismreflektioner och speglingar II....