Mer om så kallad ”frihet” …

21 juli, 2015 § Lämna en kommentar

äldreomsorg

I artikeln ”Kvinnorna får rycka in när samhället sviker” kan man läsa:

”När det offentliga skär ned på äldreomsorgen tvingas anhöriga täcka upp. Den oavlönade anhörigvården blir allt vanligare och slår allt hårdare mot lågavlönade kvinnor. – Resursstarka grupper löser det genom den privata tjänstemarknaden, men de som inte har råd får gå ned i arbetstid för att hjälpa sina gamla föräldrar, säger Mirjam Katzin, forskare på Lunds universitet./…/

Utvecklingen mot mer anhörigomsorg och mindre offentliga resurser avsatta för äldreomsorg har pågått sedan finanskrisen på 90-talet, men Mirjam Katzin har iakttagit hur den politiska retoriken har ändrat karaktär.

– På 90-talet handlade argumenten om en tillfällig ekonomisk kris som skulle ridas ut genom offentliga nedskärningar, men i grunden var äldreomsorgen samhällets ansvar. Idag talar samtliga allianspartier om anhörigomsorg i positiva termer. De talar om kärlek, glädje och naturlighet i anhörigvården. Det är en tydlig ideologisk vändning, säger hon.”

Det är lättare att känna kärlek och glädje om tvång inte är inblandat. De som inte har pengar har inte den frihet som de som har pengar i detta avseende, så gäller inte den mångomhuldade friheten alla? Är ”frihet” olika för olika?

Friheten som pengar kan ge gäller både för den som behöver omsorg liksom den som ger omsorg.

Att vara tvungen att ge omsorg och tvungen att ta emot den från en anhörig kanske inte är frihet alls. Alla kanske inte har den relationen med varandra t.ex.

Behöver mer pengar

Mirjam Katzin jobbar vid sidan av sin forskning på Lunds universitet som fritidspolitiker i Malmö och sitter där med i Vänsterpartiets lokala styrelse. För att lösa problemet med anhörigvården menar hon att mer pengar behöver skjutas till inom äldreomsorgen.

– De här kvinnorna som ställer upp för sina föräldrar drabbas socialt, ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. De äldre vill även själva hellre ha hjälp från hemtjänsten. Man vill inte få blöjan bytt av sin dotter, säger Mirjam Katzin.”

Se Katzins publikation ”Tillbaka till familjen: privat och offentligt ansvar i äldreomsorgen.” 

I sammanfattningen av denna publikation kan man läsa:

” Diskursen om anhörigvårdens positiva sidor används för att rationalisera en politisk förändring som dels innebär en nyliberal utveckling med mindre samhälleligt ansvar, dels en konservativ återgång med ökad betoning på familjevärden.”

Och som sagt, så kanske familjen inte är så rosenskimrande idylliskt lycklig som denna retorik vill ge sken av. Jag tror inte den är det ens för dem som pratar i dessa termer, politiker t.ex. Deras barn kanske inte har lust att ta hand om dem som gamla ett enda dugg, därför att relationerna inte är särdeles bra nu och kanske inte ser ut att bli bättre med åren heller.

Annonser

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Valfrihet, hej och hå…

7 oktober, 2014 § Lämna en kommentar

What_about_Me_300dpi_titlecover

Gör reklam igen för boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society” eller ”Men JAG då? Kampen för identitet i ett marknadsbaserat samhälle” av den belgiske psykoterapeuten Paul Verhaeghe!

Britten George Monbiot skriver om denna bok i artikeln ”Sick of this market-driven world? You should be” eller ”Sjuk av denna marknadsbaserade värld? Du borde vara det.” 

Roberts Sundberg i ledare tisdag 7 oktober i DD om valfrihet och vikten av denna:

”Jag tyckte nackdelarna med friskolor övervägde. Andra, borgerligheten och delar av S-partiet, tyckte att fördelarna övervägde. De vann.”

Jag tycker också att nackdelarna överväger.

”Med tiden infördes liknande system som friskolornas gällande äldrevård och behandlingshem.

Anhängarna talade om vikten av valfrihet. Jag förstod inte varför det var så viktigt att göra val, eftersom det visar att det finns något som är sämre (den offentliga skolan eller äldrevården) som måste få väljas bort för att vissa personer ska få (välja) något som är bättre (friskolor, privata vårdhem).

Till de som likt mig hade invändningar mot friskolor, privata vårdhem och annat som kunde väljas inom ramen för så kallad valfrihet sades att man ska se det som att välja mellan olika färger: ingen är bättre eller sämre, bara olika.

Jag kände mig inte övertygad utan stod kvar med tanken att det var fråga om att välja något bättre före något sämre.

Jag tyckte att alla borde få något som var så bra som möjligt. Då fanns inget motiv att välja.”

Bra sagt och sant! Varför finns motiven att välja?

”Erfarenheter visar att det är informationsstarka grupper som först får klart för sig vad som är bäst att välja.

De tenderar att först fylla platserna på friskolor och vårdhem som är bra. Personerna i de grupperna har vanligtvis god utbildning.”

Jag håller med Sundberg i att man inte kan låta bli att tänka att det är fråga om att välja mellan något bättre och framför något sämre, men jag tror inte de informations- och resursstarka alltid förmår bedöma kvalitetsskillnader! Jag vill sticka ut hakan och hävda detta, utifrån mina erfarenheter.

Stefan Sundström skriver i krönika denna vecka om hans gamla mamma som skulle skrivas ut från hjärtklinik i Stockholm:

”Så det blev ett vårdmöte, jag skulle på bokmässan och var rädd för att morsan skulle bli dålig igen när jag inte var i närheten, så jag ville att hon skulle få ett sånt där larmarmband runt handleden, så hon kunde trycka på det om hon råkade ut för nåt. Och helst samtidigt som hon kom hem.

Farstas stadsdelsnämnd hade skickat sin biståndshandläggare till mötet och hon sa att jo, det kunde man väl ordna, men då måste min morsa omgående välja ett företag som skulle vara dom som kom om morsan tryckte på larmet.

– Okej, och vilka bolag kan man välja på då? sa jag, redan lite trött i rösten.

180 stycken vårdbolag skulle min morsa välja mellan för att snabbt få ett larm.

O valfrihet, o hej och hå.

Vi valde ett slumpmässigt, det viktiga var ju att det blev av”

Hur väljer man i en sån situation? Och vem väljer åt en? Rena djungeln! Den som inte har barn eller någon som kan hjälpa en, hur går det för denne?

Men JAG då? Apropå MITT bästa enbart, Sverre Wide i Falun skriver i DD:

”Om man t.ex. lyssnar på ett inslag i radions Studio ett (beteckning ‘ogenerat liberal’ är väl den korrekta?) om vinster i välfärden, kan man vara säker på att få höra någon, t.ex. ett skolbarn, säga hur bra det fria skolvalet och friskolorna varit för just honom eller henne. Och vem vill väl förneka någon något som är bra?

Men det kan inte hjälpas. Försåvitt skolan är en allmän angelägenhet måste den diskuteras ur ett allmänt perspektiv. Och det handlar inte om att bortse från den enskilda människans existens eller behov./…/

Det handlar i stället om att se att det som, åtminstone på kort sikt, kan vara bra för den enskilde mycket väl kan vara mindre bra för samhället i dess helhet. Att ett system mycket väl kan skapa vinnare, men ändå, som system betraktat, utgöra ett misslyckande.

Kanske kan man, så att säga, plocka russinen ur vår skattefinansierade välfärd på ett så långfingrat sätt att man kan kombinera en vinst (profit) med en bättre service för några, men det kommer då att ske på bekostnad av ‘mindre lönsamma enheter’ (läs i glesbygd), som på det sättet till och med blir relativt sätt dyrare – vilket i sin tur, paradoxalt nog, gör att de ‘lönsamma’ enheterna får ytterligare medel och kan öka sin vinst.

Nå, när man försöker förstå denna situation är det inte alls konstigt om man hittar några eller rent av många enskilda personer som anser att privatiseringen av välfärden är bra för dem – det vore konstigare om man inte hittade några sådana. Men det är inte det som är det viktiga.

Det viktiga är, det kan inte nog understrykas, att se saken ur det allmännas perspektiv: Vad är bäst för oss alla och för vår gemenskap? Här kanske någon kritiskt undrar om man alls kan se problemen ur ett allmänt perspektiv. Och vem skall egentligen avgöra vad som är det gemensamma bästa?

Det är, får man då svara, naturligtvis vår gemensamma uppgift! /…/

ll politik, varje politiskt beslut, är eller bör vara ett försök att förverkliga detta allmänna på just det sätt som den enskilda situationen och de enskilda människorna kräver.

Hur svårt detta än är, gör vi det bara ännu svårare för oss om vi glömmer eller förnekar vad politik ytterst handlar om. Ett medvetet förnekande av det allmänna i oss är motbjudande, sorgligt och vore, här har vi de kristna teologerna med oss: synd.”

Valfrihet – skolan…

25 september, 2014 § Lämna en kommentar

10501739_826160980758039_5223763735913453602_n

Valfrihet har blivit det nya honnörsordet, men kan friskolesystemet innebära att elever också väljs bort? Dvs det är inte bara barn och föräldrar som väljer, utan föräldrar och barn väljer också bort både skolor och elever t.ex. från socioekonomiska förhållanden som man inte vill förknippas med? OCH skolorna kan välja bort elever. Även om lagar skulle komma (och kanske redan finns) så kan man med fina medel få elever att byta till annan skola.

I amerikansk skoldebatt för debattörer fram detta problem. Här har vi inte kommit så långt. 😦

”Ge inte bort Yorks närområdesskolor till företag utanför staten som är ivriga att göra vinst.”

säger Becky Pringle, vice persident i NEA – National Education Association..

”Ge istället detta samhälle en möjlighet att skapa dess egna lösningar på utmaningen att försäkra att varje barn får en fantastisk utbildning och får möjlighet att lyckas.”

Vidare säger hon:

“Alltför många i positioner med makt och inflytande har övergett våra amerikanska värden, som rättfärdighet och rättvisa. Vårt [NEA:s] arbete är inte slutfört!”

Individ kontra kollektiv, samt mer om ”frihet” och valfrihet – en genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori…

3 juli, 2014 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad efter lunch].

Om videon ovan:

”Frihet är omöjlig i ojämlika samhällen. Var rädd om friheten, men var försiktig med valfriheten.”

Ida Ali-Lindqvist i ledaren ”När jag gick hem igår kväll funderade jag” i  DD idag torsdag den 3 juli:

”Han [moderaten Hanif Bali] använder begreppet klassresa och ser det dessutom som något positivt. Han vill bara att enskilda individer ska vandra denna vackra resa, inte att kollektivet tillsammans hjälps åt på färden.

Han är inte ett dugg intresserad av att höja kollektiva lägsta nivån. Och mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat vägen för honom.”

Sant, det är det vi sett med generationerna som växt upp under 60-talet och några decennier framåt!

”För att hans politik ska bli framgångsrik krävs det att en stor grupp ständigt befinner sig på botten.”

Sant!

”Och är det något som moderaterna lyckats med så är det just det.”

Och professor emeritus Åke Sandberg, Stockholms universitet, sociolog och civilekonom, skriver i debattartikeln ”Varför omprövar inte S sin välfärdspolitik?”, också i ETC idag, om skattefinansierad välfärd styrd genom individers val:

””Att det är någras valfrihet på bekostnad av andras negligeras, liksom jämlikhet.”

Också sant och något som Bengt Göransson också påpekade i hans lilla, väldigt bra bok ”Tankar om politik.”

Bengt Göransson – Tankar om politik from ABF on Vimeo.

Stina Oscarson har också skrivit om Göranssons bok i ”Friheten privatiserad.”

I ETC-Ekonomi finns också en lång artikel om den franske ekonomen Thomas Piketty i Almedalen ”Thomas Piketty tvingar ekonomer att tänka om” och där kan man läsa om

”Den kalla nyliberalismen har nått vägs ände.”

Artikelförfattarna, Ida Simonsson, teolog som håller på att utbilda sig till präst, och Jonathan Munch, företagsekonom, master i finans vid Université de Caen i Frankrike, skriver att Picketty på den ekonomiska dagordningen har…

”… fört in frågor med etiska dimensioner, frågor om vilket slags samhälle vi vill ha.”

De skriver också att…

”Det finns inte några särskilt starka belägg för att människor alltid, eller ens generellt sett, har som främsta motivation att maximera sin egen nytta./…/

Beskrivningen av den egoistiska människan visar sig vara ett tolkningsraster som inte ger utrymme att se andra möjliga mänskliga motiv.”

De avslutar sin artikel:

”En genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori.

Då den fria marknadens etik inte är den enda möjliga blir det en fråga vilket slags samhälle vi vill ha – och för att kunna resonera kring det behöver vi åter ställa oss frågan om vilka slags människor vi är.”

Bra skrivet!

Man kan också i dagens nummer av ETC läsa att det är ”Mycket dyrare gå till domstol” och att civilrättsprofessor Mårten Schultz, Stockholms universitet, menar att

”Det här gör rättvisan till en klassfråga.”

Och arbetsförmedlare går på knäna. Hur kan någon tro att de ska kunna göra ett riktigt bra jobb? Blir det bättre för att resurser splittras upp på en massa privata arbetsförmedlare?

arbetsförmedlare går på knänaJa, man ska anpassa sig med karriärcoacher och genom att lära sig självhjälp. Något också fackföreningar i sina tidningar propagerar för. FacketOch Sveriges kommuner och landsting – SKL bagatelliserar befolkningens välfärdsoro. Välfärdsoron bagatelliseras av SKL

Så kallad valfrihet…

28 november, 2012 § 8 kommentarer

Den här boken verkar väldigt intressant! Om den kan man läsa:

”För tjugo år sedan föddes det som kom att marknadsföras som valfrihetsrevolutionen. Allt som kunde konkurrensutsättas skulle ut till försäljning.

De så kallade marknadskrafterna krävde accelererad avkastning oavsett socialt eller miljömässigt pris.

Eller enklare uttryckt, de rika ville bli ännu rikare. Och lyckades.

Den här boken består av ett urval bilder gjorda under dessa år.”

Se också recensionen ”Bilder av ett sjukt Sverige – Robert Nyberg driver med makten i ny bok”:

”… han är ett slags Sokrates som bestämt sätter vår management-tidsålders maktmänniskor på pottan. Genom att låta motparten få sista ordet. Och genom att visa upp hur direktörerna resonerar. På så vis ger han oss en direkt gripbar bild av den aktuella klasskampen, inklusive dess ideologiska ramar.

Och att han går iland med det beror inte bara på visdom utan även på en teckningsteknik som låter kropparna samspela med ordlekarna. Lögn skiljs från protest med hjälp av hållningen och ansiktsuttrycken.

De besuttna känns igen på att de vrider ryggraden och ler falskt, medan vanligt folk står stadigt på jorden när de levererar sina revanschrepliker.”

Barbro Engman om att skuldmiljonärerna växer i antal…

24 maj, 2012 § 4 kommentarer

Läs Barbro Engman i ”Skuldmiljonärerna växer i antal”:

”Idag fattar regeringen beslut om att utreda möjligheterna att omvandla hyresrätter till ägarlägenheter.

Den enskilt viktigaste åtgärden är att införa ägarlägenheter, sa Mats Odell när han tillträdde som finansmarknadsminister 2006. 

Detta uttalande inrymmer den ideologisk kursändring som sedan dess har präglat regeringens bostadspolitik. Ägandet är i sig ett överordnat intresse för regeringen.
 
Margret Thatchers right to buy-politik har fått många efterföljare men det har också inneburit många oönskade konsekvenser för samhällsekonomin. USA, Grekland, Spanien. Osv. 
Mats Odell liksom Stefan Attefall är övertygad anhängare av ägandets välsignelsebringande krafter. Mats Odell gick så långt som att påstå att ägandet är ‘en grundläggande del i en familjegemenskaps tillvaro.

Nu är det väl inte ägandet som präglar familjegemenskapen så mycket som lånande.

Allt fler tvingas fylla i låneansökningar, köpa bostad och börja svettas över risken för räntehöjningar och värdeminskningar. Skuldmiljonärerna växer i antal.”
En kommentator skriver:
”Myndigheten Statens Bostadskreditnämnd (BKN) är också bekymrad över skuldsättning och skrev i går så här i sin senaste rapport, där f ö hyresrättens många fördelar lyfts fram:‘Det nuvarande svenska systemet för hyressättning tvingar många att äga som egentligen skulle vilja hyra om
möjligheten fanns. I attraktiva lägen är detta i stort sett den enda möjligheten att hitta en bostad åtminstone i storstäderna.
Samtidigt leder systemet till att beståndet utnyttjas dåligt.
Det finns en överkonsumtion av boende i centrala lägen eftersom hyrorna är konstlat låga.
Samtidigt finns det de som skulle vilja betala mycket för en centralt belägen hyresrätt.'”
Detta låter inte som valfrihet direkt! 😉
Man är tvungen att köpa och äga för att få ett hyfsat boende, vilket innebär att man är tvungen att ta stora lån (om man inte har turen att ha en rejäl insats till boendet), som gör att många får minska annan konsumtion. Man får låna mer än man bekvämt klarar av. Och kan man inte det, så…

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin freedom for who?reflektioner och speglingar II....