Statusjaktens konsekvenser…

24 januari, 2016 § Lämna en kommentar

statusjakten konsekvenser a

Ser vi nu resultatet av ett alltmer ojämlikt samhälle, där status känns allt viktigare för väldigt många människor? En viss kategori får det allt svårare? Försöker och försöker att hänga med?

En person jag inte sett på ett tag stötte jag ihop med för en vecka sen. Hon undrade om vi fortfarande bor i vår lilla lägenhet!

”Jo, det gör vi.”

svarade jag. Det är lite lustigt, eller hur man ska uttrycka det: människor ”anklagas” för att de inte tar ansvar, men när människor verkligen gör det så undrar man över det!? 😉

Vad är viktigt? Är det ytan som är viktig?

Familj

  • tid för varandra
  • relationer
  • prata och se varandra
  • göra saker tillsammans

Socialt/vänner

  • hinner” jag höra av mig?
  • Umgås, middagar, fest
  • någon jag vet behöver mig lite extra
  • prata, skratta, dela saker

Fritid

  • tid hemma
  • sysslor
  • avkoppling
  • roligt
  • nödvändigt/måsten

Hobby

  • det jag tycker om att göra som ger mig glädje, avkoppling, utlopp för min kreativitet
  • musik, sport, läsa, baka, träna, pyssla osv.

Jobb

  • sysselsättning
  • tillfreds – trivsel
  • kolleger – gemenskap
  • arbetsglädje
  • meningsfullt
  • osv

Motion

  • rör jag på mig tillräckligt för att min kropp ska må bra?
  • Har jag hittat någon form som passar mig?

Vardag/logistik

  • rullar min vardag på på ett trivsamt sätt?
  • Stressar jag?
  • Har jag gjort ett schema i agendan som hjälper mig/oss med rutiner t.ex.?
  • Behöver jag ändra något?

Avkoppling/själen

  • har jag hittat tillfällen till riktig avkoppling? Ro? T.ex. bad, bastu, bok, musik, bön, avslappning av något slag osv…
  • kommer jag ner i varv ordentligt då och då?
  • Göra upp med saker
Annonser

Om att betala skatt …

26 december, 2015 § 1 kommentar


Nicholas Freudenberg i boken ”Lethal but Legal – Corporations, Consumption and Protecting Public Health”:

”Lethal but Legal examines how corporations have impacted – and plagued – public health over the last century, first in industrialized countries and now in developing regions.

The reforms outlined here aim to strike a healthier balance between large companies’ right to make a profit and governments’ responsibility to protect their populations.”

Översatt blir detta något i stil med:

”‘Dödligt men lagligt’ undersöker hur företag har påverkat – och hemsökt – den offentliga hälsan det senaste århundradet, först i industrialiserade länder och nu i utvecklingsregioner.

De reformer som skissas här syftar till att hitta en hälsosammare balans mellan stora företags rätt att göra vinst och regeringens ansvar att skydda sin befolkning.”

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin lilla pamflett ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet” på s 52-53:

”Många nationella företag har större omsättning än hela länders BNP.

Några är till och med större än länder som Norge och Nya Zeeland och ändå är de fria att förvalta denna makalösa koncentration av odemokratisk makt och förmögenhet efter eget skön. De kan kringgå nationella regleringar, och betalar ofta låg eller ingen skatt.

Den amerikanska motsvarigheten till Riksrevisionen rapporterade 2008 att 83 av USA:s största företag använde dotterföretag i skatteparadis för att undgå skatt. 

Det internationella nätverket för skatterättvisa, The Tax Justice Network, sade att 99 av de 100 största bolagen i Europa gjorde detsamma. Och ändå är de beroende av hela den offentligt finansierade infrastrukturen – från transportsystem till utbildnings- och polisväsende – som andra betalar för.

Stora företag spelar en allt mer antisocial roll i samhället.”

Amerikanskan Elizabeth Warren påpekar detta med att företagen (stora som små) är beroende av att vi medborgare betalar skatt för att finansiera infrastruktur, utbildning och polisväsende, se slutet av denna bloggpostning! Så att de betalar tillbaka något av detta är verkligen inte för mycket begärt!

Och vidare skriver Wilkinson och Pickett på s 52 att bolag existerar inte längre…

”… enbart för att producera de varor och tjänster som vi alla behöver. De tjänar också till att koncentrera enorm makt och förmögenhet i händerna på ett fåtal personer i toppen – och det är en funktion som vi inte behöver.

Det betyder att de så kallade ‘industrikapitalisterna’ står inför en enorm intressekonflikt och deras bolags välgång kanske inte ligger dem närmast om hjärtat.”

Nej, det viktigaste är om de kan suga ut så mycket pengar som möjligt till sig själva och sen får det gå hur det vill med företaget inklusive dess ”avnämare”!?

Ja, och det är återigen legitimt att prata om utsugning av ”arbetarna”!? Och till dessa ”arbetare” hör även lägre tjänstemän, ja, kanske de flesta tjänstemän, även många högre. Vi ser detta på att sjukskrivningarna ökar igen. Och, ja, vi säljer oss också, kanske inte alltid av nödtvång heller egentligen!? Vi kanske i högre grad skulle säga:

”Nej, det här står jag inte ut med! Här vill jag inte jobba längre, som behandlar sina medarbetare och avnämare som de gör! Och i ett företag, på en arbetsplats, som producerar undermåligare produkter än de hade måst.”

Stressen och pressen är enorm. Wilkinson och Pickett skriver om statusstress i sin bok och vad den i slutänden leder till. De hävdar att ett samhälle som är mindre jämlikt ökar denna stress – och konsumtionen, vilken i slutänden späder på klimatet, både det fysiska och det sociala/samhälleliga, i negativ riktning.

Sammanhållningen i samhället minskar, kriminalitet ökar osv osv osv. Och i och med att den sociala sammanhållningen ökar, så ökar ju en massa andra negativa faktorer och vi är inne i en ond cirkel.

På s 53 skriver de:

”I de ändlösa konflikterna mellan allmänna intressen och företagsintressen försvarar de sig naturligtvis av alla krafter. De använder sina kolossala marknadsföringsresurser, medier och politiskt inflytande för att bemöta vetenskapliga studier och bekämpa varje försök till lagstiftning som kan utgöra ett hot mot deras intressen.”

Och de är sällan särskilt altruistiska!

”Varför skulle de vara det?”

undrar vissa.

”Varför skulle de inte? Om de kan försörja sig och leva gott, varför skulle de inte vilja göra en verklig insats för andra människor – och för vår jord???”

Nej, för de har gripits av enorm girighet! Deras behov är bottenlösa troligen och det är kanske ett tecken på att de tidigt i livet inte fick det de behövde av då viktiga personer. Fick detta i mindre grad än dem som inte drivs av likadan girighet?

Wilkinson och Pickett skriver vidare:

”De förser kontrollsystemen med personer som kommer att försvara deras intressen, de lägger ut kolossala belopp på lobbying och ställda inför massiva bevis för de skador som vållas – alltifrån svårartad fetma, alkoholism och missbruk av skjutvapen till miljöskador – fortsätter de öppet sälja sina produkter.”

Detta bekymrar dem inte ett endaste dugg!

”Och till råga på allt detta, siktar företagen med hjälp av sin sofistikerade marknadsföring och reklam in sina krafter på att maximera försäljning och konsumtion – trots att vi vet att koldioxidutsläppen måste minskas med minst 80 procent för att vi ska slippa undan den globala uppvärmningens värsta effekter. 

Det borde inte ligga bortom de moderna samhällenas förmåga att garantera att produktionen sker med mänsklighetens och vår planets bästa för ögonen.

Hindret är att stora företag är så mäktiga att våra demokratiskt valda politiker är rädda för utmana dem, vilket betyder att de inte ens vågar tänka på alternativen.”

Och det orkar ganska många bland oss vanliga dödliga inte heller.

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda.

Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Jag tror vissa jätteföretag kanske bidrar än mindre än många småföretag! Om man ser till storleken av företaget och det man bidrar med i form av skatt.

Status, hälsa och hållbar utveckling …

13 september, 2015 § Lämna en kommentar

Michael_Marmot

sir Michael Marmot

Från föredrag för 1,5 år sedan med läkaren Johan Hallberg om hälsa och hållbar utveckling.

Sju landmärken för hälsa och hållbar utveckling:

  • mer kroppsrörelse
  • grönare mat på tallriken
  • plats för föräldraskapet [och för andra slags nära sociala relationer]
  • plats för mänskliga möten
  • balansera stressen
  • närhet till naturen
  • närheten till kultur”

Hälsobefrämjande åtgärder stödjer hållbar utveckling.”

Så om vi är stressade riskerar utvecklingen inte att bli hållbar!?

-Det är inte hållbart som vi lever!

Levnads- och konsumtionsmönster behöver förändras radikalt.

Människans sätt kommer inte att förändras [nämnvärt].

Jag äger inte mina grejer, de äger mig.”

Ja, är det inte så i många fall?

Inre motivation och meningsfullhet är viktigt.

Vi behöver ekologisk, ekonomisk (sund företagsamhet) och social hållbarhet.

Att inte må bra [psykologiskt/mentalt] är en kraftfull riskfaktor för sjukdom och tidig död.

Vi hanterar kronisk stress på en massa olika sätt [coping].

Och många av dessa sätt av coping påverkar omgivningen [inte alltid på ett positivt sätt? Dvs andra drabbas (eller hjälps, om ens coping är bra)? Det blir en dominoeffekt? Negativ eller positiv beroende på hur man hanterar den kroniska stressen. Kronisk stress är dock aldrig bra!?].

Mänskliga, basala behov behöver fyllas [detta borde det tänkas på på arbetsplatserna runtom i landet – och i världen].

Samverkan – inte konkurrens [är hälsobefrämjande].”

Ja, här kommer det:

Hälsobefrämjande åtgärder gynnar arbetsplatser, företag och organisationer.

Ta tillvara personalens och patienternas förutsättningar!”

Se Marmotundersökningen/rapporten ”Fair Society Healthy Life.” Om denna kan man läsa:

Report abstract

In November 2008, Professor Sir Michael Marmot was asked by the then Secretary of State for Health to chair an independent review to propose the most effective evidence-based strategies for reducing health inequalities in England from 2010.

The final report, ‘Fair Society Healthy Lives‘, was published in February 2010, and concluded that reducing health inequalities would require action on six policy objectives:

  • 1. Give every child the best start in life
  • 2. Enable all children, young people and adults to maximise their capabilities and have control over their lives
  • 3. Create fair employment and good work for all
  • 4. Ensure healthy standard of living for all
  • 5. Create and develop healthy and sustainable places and communities
  • 6. Strengthen the role and impact of ill-health prevention.

The executive summary and framework of indicators are available above. Some other documents are also available:
– Key Messages of ‘Fair Society Healthy Lives’

 Task Group Reports

– Presentations and the graphs from the full report
– Summary of Views from the consultatio

– Background paper: a report of the qualitative findings from focus groups with deprived groups

– Economic Costs:
i. economic analysis
ii. economic benefits of health inequality reduction
iii. overall costs of health inequalities

 To mark one year since the publication of ‘Fair Society Healthy Lives’, the Marmot Review Team and the London Health Observatory produced baseline figures for some key indicators of the social determinants of health, health outcomes and social inequality that correspond, as closely as is currently possible, to the indicators proposed in Fair Society, Healthy Lives. There is more information available here.

By The Marmot Review Team Feb 2010”

Om sir Michael Marmot och sir Marmot om ”Statussyndromet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin the status syndromereflektioner och speglingar II....