Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…

5 november, 2011 § 11 kommentarer

Om Franks bok ”Frånsprungen – Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen.” Där kan man läsa:

”När löneklyftorna växer blir det de rikaste grupperna som driver på konsumtionen i samhället.

Tyngdpunkten i konsumtionsutgifter förskjuts uppåt och alla försöker följa med i karusellen.

I USA upplevs det som tvingande att följa med i standardjakten, inte minst därför att skolorna upplevs ha en kvalitet som följer prisnivån på bostäderna [precis det Elizabeth Warren säger angående medelklassens kommande kollaps, se nedan, men en annan amerikanska, Diane Ravitch, påpekar att det faktiskt inte är så att man väljer skola utifrån dess faktiska kvalitet, utan man väljer utifrån andra ‘kriterier’, ‘drivkrafter,’ där en är att man TROR att den skola man väljer är bättre].

Den som ligger kvar på en viss utgiftsnivå får i praktiken sämre standard.

Jämfört med andra.

I Sverige ser det ungefär likadant ut.

Om det på 60-talet handlade om att höja sin materiella status med en ny brevlåda, handlar det idag om att totalrenovera sitt kök eller badrum.

Frank ger själv ett exempel med gasolgrillar. De som köper vad som upplevs som extremt dyr grill vidgar perspektivet för alla andra. Effekten blir att allt fler lägger allt mer pengar på något så svårfångat som lycka. I materialiserad form, dessutom.

Ju lägre inkomst man har, desto större andel av lönen går åt till denna balansakt.

Samhällsekonomiskt är det vansinne, menar Frank.

Istället borde pengarna användas till samhällets förfallande infrastruktur och till en bra skola åt alla och till en sjukvård som garanterar alla medborgare en rimlig vårdnivå.

Privatekonomins samhälleliga konsekvenser blir negativa för de flesta amerikaner.

Den amerikanska drömmer krackelerar [se här och här och här].

Och i Sverige jobbar vi på i samma anda.”

Så bra skrivet – och troligen sant.

Och Göran Greiders och Mats Jonssons samtal finns här och här. Samt här finns Greiders ledare em detta seminarium, ”Mats kamp.”

Om ”Mats kamp” kan man läsa:

”… boken [är] ett glödande angrepp på det nya Sverige där familjen ses som ett företag och statusjakten styr våra liv.”

Och lösningen är INTE RUT  (Barbara Ehrenreich skriver så på pricken om detta i länkad postning). Man behöver skratta mitt i eländet. Skattepengar borde gå till vård, skola och omsorg, samt till infrastruktur osv. Direkta nyttigheter för oss ALLA.

Amerikanskan Elizabeth Warren om ”medelklassens kommande kollaps” kan man läsa här och här.

I USA har man fått ägna sig åt positivt tänkande, se tidigare postning Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

Jo, vi behöver ”mer avund åt folket”!? Att man inte av skam tiger eller inbillar sig att det är vanligt att man jobbar sig upp från botten till toppen. Vi tjänar alla på att bry oss om varandra och vara solidariska. Utan att respekten för individen försvinner. Det behöver inte vara ett antingen/eller, borde inte behöva vara det.

Tillägg 6 november: Moderaterna/the Moderate Party, Muf, Svenskt Näringsliv, Johan Norberg, tankesmedjan Timbro, Stefan Fölster, Bäckström och Tove Lifvendahl är de sökord Google premierar? 

Annonser

Elitens avvikande beteende eller ett samhälle med inga skatter alls – åt helvete med de fattiga – hur vore det?

20 november, 2010 § Lämna en kommentar

”Ska vi fortsätta bygga palats efter palats för de rika? Eller anständiga bostäder åt de fattiga? Hur röstar senaten?”

Ett rungande enigt:

”Åt helvete med de fattiga!”

Ja, vi behöver verkligen livsstilsexperter!? Fast vad kostar dessa? Kommer människor i gemen att ha råd med dem? Har människor ens idag råd med dem? Vi offrar integriteten på hälsans altare. Ja, och det finns ”minskat förtroende för forskning – ökat förtroende för vidskepelse.” I chatt med Göran Greider igår skrev en kvinna ungefär:

”Även om jag fick ut hela min lön helt obeskattad [dvs. om vi inga skatter hade alls] så skulle den inte räcka till en bråkdel av all den samhällsservice jag skulle vara tvungen att betala för.”

Och, ja, hon har rätt. Allt lägre skatter kommer att göra att vi får betala mer och mer, direkt ur våra egna fickor. Så mycket att de extra slantar vi nu för tillfället får har ätits upp – och kanske med råge inom några år, när pengarna inte räcker för att med allmänna medel finansiera skola, vård, omsorg, försäkra sjuka och arbetslösa osv. Men inget är ödesbestämt! Att vi måste dra ner på detta allmänfinansierade är inte skrivet i sten.

[Tillägg på kvällen: Se Daniel Suhonen i sin första ledare i Västerbottens folkblad, där han skriver om (s) och ”förnyelse” (vad den nu är) och Suhonen är bra:

”Analyserar man Socialdemokraternas valresultat sen Kjell Olof Feldts nya ekonomiska politik inleddes 1982 är det lätt att se att högerorienteringen inte varit gynnsam för partiet. Denna förnyelse är alltså inte ens ny.

Med de nya moderaterna är också utrymmet i mitten begränsat. Risken är att man med förslag som Thomas Östros och Ilja Batljan presenterar placerar sig höger om moderaterna.

Istället borde en ny vänstermitt presenteras och den måste ta sitt avstamp i den misslyckade väg socialdemokratin valt. En linje som fått arbetarklassen att i manfall lämna partiet och medelklassen som inte är egoistisk men anpassar sig till ett hårdare samhälle där urgröpta
skyddsnät inte ger dem ett bra skydd.

[ja, man borde lyssna på gräsrötterna, både inom och utom partiet, utan dem når man ingen bred framgång].

Socialdemokratins nedbrytande högerposition gör att förnyelse idag måste gå mot mitten – alltså åt vänster.”

Den andra nya ledarskribenten i Västerbottens folkblad skriver också väldigt bra i ”Ett samhällskontrakt – en klok (s) politik för medellassen gynnar även de svagare grupperna.” Vad bra!]

Bra vård kostar pengar (se Ylva Johansson i ämnet. Men svensk sjukvård är än så länge billigare än den privatiserade amerikanska??), och som Göran Greider skriver i ledaren ”Vinter med SJ och filmfantaster i Leksand”:

”… Vem vågar ta tåget till Arlanda för en chartersemester om det är så osäkert att komma fram?
Eländet med kollektivtrafiken gör inte bara livet i landsort och landsbygd svårare. Det privatiserar också våra liv. Bilen går tyvärr segrande ur detta.

Men en så här vacker dag struntar jag i det.

Så läser jag nyheten: Ekonomin snart i balans. Det är Riksgäldens Bo Lundgren som har det glada evangeliet. När jag ser det blir jag nästan rasande. Varför ställer sig då inte alla upp och säger: Vi har överskott i statens finanser därför att vi underskott i infrastrukturen.

Tacka fan för att det offentliga utarmas och för att tågtrafiken fungerar allt sämre, när skattenivån i det svenska samhället oavbrutet sänks och nödvändiga investeringar skjuts upp!

Förmodligen skulle det kosta ett halvt jobbskatteavdrag att slippa tågkaoset. Det vore det värt.

Men så är det: Borgerligheten har lyckats privatisera själva vårt sätt att se på oss själva och samhället: Hellre en extra hundralapp i handen än ett punktligt tåg, en skolvaktmästare eller kort väntetid på akuten.”

Men nu skär högerregeringen ner på underhållet med 700 miljoner kronor. Så saker lär knappast bli bättre.

Göran Greider svarar en annan läsare i sitt chattande med läsare igår:

”Det tragiska är att vi har kommit att tala om sociala rättigheter som om det just bara vore bidrag.

[och hur kan det bli med privata utförare, t.ex. inom privata assistansbolag. Apropå ‘fusk’.

‘I ett fall hade två döttrar i Sverige till en påstått handikappad person bildat ett privat assistansbolag och fått ut pengar – men pappan bodde i Spanien och hade inget behov av hjälp.

Detta är inte bara fullkomligt otroligt. Det är mer upprörande än något annat fusk – eftersom det i sista hand går ut över dem som verkligen behöver hjälp och som inte alltid får det.’ Exakt!].

Nu tror jag att det är viktigt att berätta att en bra a-kassa eller sjukförsäkring är saker som stärker alla löntagares makt – ju svagare dessa välfärdssystem blir, desto mindre kaxiga blir löntagarna. Men det räcker inte heller för att väcka liv i arbetarrörelsen. Den måste skaffa sig en idé om vart detta samhälle ska röra sig – och det har man inte nu.”

Och det handlar inte bara om oss löntagare utan också om småföretagare, som också gynnas av trygghetsnät.

Och han avslutar sin chatt igår med:

”… det är bättre att definiera en stor och bred arbetarklass från de fattigaste till de som rentav har hyggliga löner [!!!!!!] – för alla dessa har i slutändan gemensamma intressen.”

Och han har också rätt, tror jag!!! Medelklassen i USA har det tufft idag och riskerar en kommande kollaps menar somliga (där ena halvan går åt de fattigas sida och den andra åt de rikas, samhället blir tudelat, polariserat och vad kan DET innebära?); med belånade upp över öronen för sitt boende, därför att det är dyrt om man vill bo i hyfsade områden (med bra skolor för sina barn, ja, boendet är klart segregerat i finhet och inte minst i stökighet eller icke stökighet), eftersom man behöver två försörjare måste man ha två bilar och det kostar pengar, sjukförsäkringen drar massor av pengar och (när man behöver använda den så visar det sig att den inte täcker ditten och datten och många i 30-årsåldern med familj chansar att inte ha någon för att alls få ekonomin att gå runt), barnens utbildning kostar skjortan (vilken är ett halmstrå för att, möjligen, ta sig in i medelklassen).

USA, Storbritannien och Portugal är de mest ojämlika av de rika västländerna och med detta följer en rad problem; vad gäller

  1. fysisk och
  2. mental hälsa
  3. drogmissbruk
  4. utbildning (vadå, ta tillvara alla de resurser vi har? Skulle vilja blogga om detta också), i Storbritannien demonstrerade ungdomar mot höjda avgifter för sin utbildning. Men de skildras som våldsverkare och beskrivs som ‘riff-raffs’ eller ‘slödder’, misskrediteras av media.
  5. fängelsestraff
  6. fetma
  7. social rörlighet
  8. tillit och samhällsliv
  9. våld
  10. tonårsfödslar
  11. barns välmående

Se recensionen ”När Sverige var framtidens land”.

På The Global Sociology Blog kan man läsa i blogginlägget ”Don’t Mess With The Dominant Class” eller ”Djävlas inte med den dominerande klasen”:

”… det är lustigt hur någonting blir kränkande/upprörande bara när det påverkar de vita, medel/övre, professionella/yrkesklasserna.

’Det som nu händer på flygplatserna [i USA] är helt enkelt en form av statlig förödmjukelse som har slagit till mot de professionella/yrkesklasserna.’”

Men vadå, en massa andra människor som blivit förödmjukande behandlade (ja, direkt utsatta för övergrepp), bland annat

”… interner i fängelse [som utsatts för våld, våldtäkter m.m., men de får skylla sig själva?] /…/

Unga afroamerikaner blir illa behandlade om de inte underkastar sig auktoriteter fort nog, en massa bruna/färgade i Irak och Afghanistan har blivit torterade, lemlästade, dödade och misshandlade, för att inte tala om bombade från luften”

Men så länge något

”… bara påverkar utlänningar, minoriteter och lägre-klass-människor, då förtjänar de troligen det, gjorde något för att förtjäna det och ska inte klaga. Och om de [ändå] gör detta, låt dem uppleva ännu mer statligt våld.

Så snart detta dock når de övre samhällsskikten, då är det upprörande kränkning av privatlivet [integriteten].

Problem definieras som verkliga problem [bara] om de berör de ’rätta människorna’. Då [plötsligt] handlar det om att staten går för långt.”

En kommentator skriver (i min något fria översättning):

”… staten går för långt när den ber eliterna att betala sin beskärda del av skatterna precis som alla andra [tycker de, somliga i eliterna]. Deras omedelbara girighet betyder mycket mer än befolkningens allmänna hälsa … ironiskt nog skulle landets allmänna hälsa på lång sikt också höja deras lägsta nivå [dvs. de skulle också gynnas hälsomässigt bland annat]. Men detta är ett ämne vi inte diskuterar tillräckligt ofta (men det är inte förvånande när man beaktar att elitklassen äger staten och media). Termen ’elitens avvikande beteende’ behöver vara på var mans läppar.”

Samme kommentator skriver senare (se inledande video):

”Två Mel Brooks-citat verkar alltid passa när vi diskuterar dynamiken hos eliterna.

[ur ‘History of the World’ eller ‘Det våras för världshistorien’:] ’Det är bra att vara kung.’

’Åt helvete med de fattiga!’”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin life style experts/gurusreflektioner och speglingar II....