Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

5 februari, 2012 § 11 kommentarer

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Andrew Carnegie – philantropistreflektioner och speglingar II....