Nej, det tricklar inte ner och vad tycker egentligen Borg i sakfrågor?

20 oktober, 2011 § 1 kommentar

”Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden” men vad tycker han i sakfrågan? Är det bra eller inte om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

”Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommenterar samhälleliga och ekonomiska frågor trots att det ofta är de som rår för att det är på ett visst sätt på de områden de kommenterar.

Två exempel gavs i går. Statsminister Reinfeldt kommenterade ett införande av Tobinskatt på finansiella transaktioner på EU-nivå, vilket han spådde skulle leda till blomstring av konsultföretag som säljer rådgivning om hur företag undgår en sådan skatt. Hur de fria finansmarknaderna ska tyglas, om de alls bör tyglas, behövde Reinfeldt inte svara på.

Reinfeldt angav att en Tobinskatt inte är bra om inte alla länder är med på det. Men är han beredd att kämpa för att så många länder som möjligt inför en sådan skatt, EU-länderna till att börja med?

Vill han försöka tygla dessa marknader på något sätt? Eller vill han, i nyliberal anda, inte göra det?

Finansminister Borg upprördes av att bolag för riskkapital som nu driver välfärdstjänster (skola, vård) kan plocka ut vinster i så kallade skatteparadis och då undgå att betala skatt. Men vad tycker Borg i sakfrågan att vård och skola blir en marknad som vilken som helst? Är det bra eller inte?

Borgs parti, han är ju med i ett parti med en politik, har ju kämpat för att dagens läge, med företag som bedriver verksamhet inom vård och omsorg, ska vara en realitet. Tycker Borg att hans parti drivit en felaktig politik på området? Eller är han emot privata lösningar av detta slag i välfärdssektorn?

Och övriga moderata ministrar, vad går att säga om deras politik på sina områden?”

Ingvar Persson i ”Anders Borgs nya kläder”:

”Att en moderat finansminister känner behov av att kliva fram som den främsta kritikern av skattetrixande finansentreprenörer måste tolkas som ett tecken i tiden.

Det borde kanske uppmuntra alla som upplever hur spekulation, girighet och marknadsfundamentalism fått bre ut sig över samhället. Alla som protesterat mot hur skattepengar har blivit privata vinster, och välfärdstjänster förvandlats till finansiella placeringar.

Om till och med Borg inser att han ska framstå som systemkritiker har vinden onekligen vänt.

Å andra sidan.

Att Anders Borg antagligen lyckas få många att tro att den nya rolltolkningen är på allvar borde göra oss alla bekymrade.”

Ja, verkligen!

I USA ser vi en hisnande förändring. USA…

”… håller på att bli ett fattigdomsland där alltfler lever på matkuponger och välgörenhet. Samtidigt är det ett land som går tillbaka till 1900 talets början när det gäller hur extremt rika de rika blivit./…/

… gapet mellan de 0,01% rikaste och de 90% vanliga hushållen faktiskt visar upp samma utveckling idag som före 1930-tals krisen. Bara under tjugo år efter andra världskriget höll sig de superrika i schack och hade en normal utveckling. efter 1975 tog girigheten förnyad fart.

Det här gäller även om man jämför de 1% rikaste med de 80% normala hushållen. Gapet ökar rejält.

Men så är den rikaste procenten också extremt välmående i USA.

Den rikaste procenten har 33,8 procent av alla välstånd, de fattiga 50% delar på bara 2,5%!

Det här gäller självklart också om man tittar på vem som äger aktier, delar i fonder osv.

1% äger mer än hälften. Den fattiga halvan äger nästan ingenting.

Det här är ‘Class War‘ på riktigt. Jämför man med andra länder är USA extremt.

Det här är tiondelar av befolkningen och att den horisontella linjen är längst i USA betyder att klasskillnaderna är störst. Storbritannien är nästa stora land som driver samma politik.

Den rikaste tiondelen i Sverige når bara upp till vad den näst rikaste tiondelen i USA har.

Fast pratar man om de riktigt rika, den sista promillen visar alla länder upp stora förmögenheter hos några väldigt få.

Bilderna är dessutom för perioden före den stora kraschen 2008. Efter det har inkomstkillnaderna på jorden inte minskat, de har ökat.”

Se diagram, staplar och bilder i länkad artikel av Johan Ehrenberg.

Vi är de 99 procenten påpekar allt fler amerikaner och britter strejkar… Men förändras politiken? Kan en stark gräsrotsrörelse skapas, som gör att politiken måste ändras och vi få andra slags politiker? Även på vänsterkanten? Där människor inser att deras röster kan spela roll. Och bör spela roll. Jo, allt färre kommer att finna sig.Nej, det tricklar inte ner.

Se ”Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?”

Och privatiseringar verkar inte vara kuren, se de tidigare inläggen ”Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…” och ”Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…” Förhållandena har inte blivit bättre vare sig för de boende eller för vårdpersonalen.

Och som sagt, klyftorna mellan människor är oerhört stora i USA. Barbara Ehrenreich beskriver hur fattigdom ses som brottsligt/kriminellt där. Hemlösa får inte sova var som helst osv.

Det var i Storbritannien och USA som den nyliberala vågen med skattesänkningar, privatiseringar osv startade med Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Och idag är det den förhärskande politiken över hela världen och helt opportun överallt, de som ifrågasätter denna politik möts med minst sagt höjda ögonbryn. Med vad för följder har denna fått och kommer den att få för den lilla människan? Och denna politik är inte alls ofrånkomlig.

”Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ‘Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…

Den amerikanska drömmen finns inte i USA och den håller nog på att försvinna också här.

Vi kommer att bli ett fattigt land inte bara ekonomiskt, utan (ande)fattigt i andra avseenden också (se bara platt-TV:n kronprinsessan fick när hon fyllde 30 år), när färre och färre får chans att utvecklas efter sina förutsättningar (därför att de saknar diverse resurser och tillgångar).

Alla behöver en rimlig levnadsstandard, men det finns kanske andra värden än att ha det största huset, bilen osv av alla…

Paul Krugman har skrivit om lyxfeber och statusängslan – i USA.

Annonser

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Vilka är ”dom som inte arbetar”? Befordran av vi-och-dom-tänkande…

5 september, 2010 § 1 kommentar

… klyschan som med illa dolt förakt upprepas och delar upp medborgarna, ja.

[uppdaterad på sen eftermiddag]. Nej, att spela ut grupper mot varandra tjänar ingen på. De allra flesta vill inget hellre än att vara delaktiga i samhällets utveckling.

Söndra-och-härska-tekniken… Att spela ut människor mot varandra. Vad för slags samhälle skapar detta? Den/de ledare som använder denna teknik har de inga bättre argument att komma med? Vad för visioner har de?

Och vilka får komma till tals i dagens media? Får ALLA komma till tals? Eller handlar det bara om överklass- och lyxproblem?

Människovärde, vadå? Var ligger det? Och äkta respekt?

Illa dolt förakt för svaghet är vad det är. Andreas Gustavsson på ETC uttryckte det så bra:

”… den lättsinniga bristen på respekt för de med mindre makt.”

Se artikeln ”Arrogans och maktfullkomlighet”.

Men vad är ”svaghet”? Varför är vissa ”svaga”?

I de mest ojämlika samhällena är brottsligheten högre. Där får man ha fler poliser och fängelser. Ett samhälle där människor inte litar på varandra och bara ser om sitt eget hus, är det ett sådant vi vill ha? I ett sådant samhälle ökar den allmänna stressen? Och det påverkar både det ena och det andra.

Och vadå moral? Och retoriken till trots; att svartarbete blir mindre i ett samhälle med lägre skatter håller inte. Svartarbete existerar i USA också.

Fast min pojkvän där tror att de betalar minst lika mycket skatt som vi. Den är däremot där utplottrad på annat än inkomstskatt. Politikerna får hitta på alla möjliga andra sätt att dra in skatt.

Var går då skattepengarna där till? Inte till allmän sjukvård eller trygghetsnät eller skola och omsorg?

Vilka är egentligen vinnare i dessa system? Och förlorar inte den breda folkmassan på detta egentligen i många, många avseenden?

Se den amerikanske ekonomen Robert H. Frank i ”The income gap grows” där han skriver om hur inkomstojämlihet snabbt har vuxit i USA.

”I dessa ‘vinnare-tar-allt-marknader’ så omvandlas små skillnader i prestationer i enorma skillnader i ekonomisk belöning.”

Dvs. han menar att proportionerna mellan prestationer och utfall inte alls korresponderar.

”Den kombinerade effekten av marknadskrafter och ändringar i allmän politik har klart gjort livet svårare för medel- och låginkomstmänniskor.

De arbetar längre dagar, sparar mindre, lånar mer, pendlar över längre avstånd och klarar sig utan saker som de tidigare såg som nödvändiga./…/

Ungefär 45 miljoner amerikaner har idag ingen sjukvårdsförsäkring” [denna artikel skrevs 2005], vilket är 5 miljoner fler än under tidigt 90-tal.”

Läs också han artikel ”The Class War That Isn’t”.

Ja, lägre skatter kommer förr eller senare att missgynna breda delar av befolkningen och inte bara de längst ner i samhället, utan också medelklassinkomsttagarna.

Han skriver i den senare artikeln att det finns ett starkt samband mellan priset på hus och kvaliteten i den motsvarande skolan i grannskapet. Därför köper människor dyrare hus än de ganska modesta ökningar i inkomster borde tillåta dem.

För att klara detta får medelklassfamiljer nu precis som jag skrev ovan arbeta längre dagar, låna mer, spara mindre och pendla längre sträckor för att kunna fortsätta skicka sina barn till skolor precis ovanför medelnivå vad gäller kvalitet. Dvs. Frank menar att kvaliteten på skolorna skiljer sig åt!

Detta är den effekt segregeringen får där.

Ja, det handlar om politik och inget är ödesbestämt. Vi KAN välja väg även om experterna påstår motsatsen.Som Ulf Lundén skriver:

”Den borgerliga överhögheten, bestående av nationalekonomer och opinionsbildare, påpekar gång efter annan att det bara finns en väg att gå.

Att alla problem i samhället bara kan lösas genom sänkta skatter. Ja, till och med kulturpolitiken påstås gynnas av att välfärden minskas till en apelsinkärna.

Inte ett ord om framtiden, inte ens en smula vision.”

Men det finns inte bara en väg:

”Susan George (politiker), som länge varit kritisk mot globalisering, myntade motuttrycket TATA; There Are Thousand Alternatives (’Det finns tusentals alternativ’).”

I texten i länken ovan står det i slutet:

”Our current situation should not be used as a tool of the Tina ideologues, and it is certainly no excuse for broken promises.”

Översatt blir det ungefär:

”Vår nuvarande situation skulle inte få användas som ett verktyg för Tina-ideologer och det är verkligen inte någon ursäkt för brutna löften.”

Hur var det nu med chockterapi, ”för vårt eget bästa”? Och min pojkvän skickade en länk angående arbetslöshetsutvecklingen i Sverige mellan 2003 och 2010. Har arbetslinjen gett resultat? Kolla graferna!  Det tog tid att rehabilitera sig efter förra borgerliga regeringsperioden! Se kurvan en bit ner på sidan.

Ja, det behövs en motvikt till prestationssamhället. Se debattartikeln ”Kulturskymning väntar i gymnasieskolan” av Gunnel Stenqvist (fd departementsråd Utbildningsdepartementet).

Och Ulf Lundén menar att ”Den mentala krisen måste brytas.”

Tillägg på sen eftermiddag: Olle Svenning skriver om en arrogant utrikesminister som inte vill diskutera utrikespolitik med de rödgröna i ledaren ”Inte fyra år till med Carl Bildt”:

”Kriget har som alltid sina profitörer: ägarna till de privata arméerna, spekulanterna i oljetillgångarna, vapenproducenterna. De hade länge sin särskilde beskyddare i vicepresidenten och Halliburton-direktören Dick Cheney./…/

Bildt, mer av utrikespolitisk kommentator än minister, valde krig i Irak och försvarar så kraftfullt han förmår krigsuppdragen i Afghanistan.

För honom finns det ett givet samband mellan konflikter och affärer.

Sovjets sönderfall och de eviga konflikterna i Sudan bjuder också privatekonomiska möjligheter.

Den europeiska högern, som Bildt och Reinfeldt är delar av, bygger en del av sina framgångar på att propagera exkluderande nationalism och genom att ingå politiska allianser med främlingsfientliga partier.

De rödgröna har anständigare, om än politiskt tilltufsade, partivänner i Europa. Gränsen mot extremhögern är definitivt stängd./…/

Jan Eliasson, Carin Jämtin, Maria Wetterstrand eller någon annan möjlig utrikesminister har inte berikat sig på nykolonial oljehandel.

Carl Bildt vägrar debattera utrikespolitik med de rödgröna.

För hans personliga del är det begripligt; demokratiskt är det däremot skandalöst.”

Se också Åsa Linderborg i ”I skolan kommer de svaga i kläm.”

Och apropå kultur:

Uppdatering 6 september: Ja, är det verkligen ”Framåt tillsammans???” det handlar om?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin TATA – there are thousand alternativesreflektioner och speglingar II....