Om välgörenhet – eller filantropi …

5 juli, 2015 § 1 kommentar

Se tidigare inlägg om filantrokapitalism.

Andreas Gustavsson skriver i ledaren ”Är det Coca-Cola som ska få bestämma vem som har mat på bordet?”:

Filantropi och ett engagerat civilsamhälle har en viktig roll att spela vid sidan om den politiskt styrda och gemensamt finansierade välfärden.

Men. Vid sidan om. Inte som substitut. Inte i frånvaron av ett system som ska förhindra akut fattigdom, som måste ha den grundläggande funktionen att ingen – ingen! – någonsin – någonsin! – ska behöva rädda familjens middag genom att först tvingas bli medlem hos och sedan köpa kasserade produkter i en butik som startats av miljardomsättande bolag som vill addera hjärtnupen storytelling till sina bokslut.

Det är Stockholms Stadsmission som kommer att äga och driva butiken. Men initiativet – och pengarna – kommer från Axfood (Willys, Hemköp) och en rad andra företag, varav flertalet sysslar just med livsmedel: Coca-Cola, Nestlé, Orkla, Santa Maria.

Fint att de spänner ett skyddsnät för samhällets olycksbarn.

Fint att de har hittat en plats att sälja sådant som andra har möjlighet att rata.

Nej, näringslivet är inte ondskan. Helt säkert finns det anställda hos Coca-Cola som brinner för det här projektet, som ser andra fördelar med det än att sälja några extra burkar.

Men poängen är att jag närmar mig blodstörtning i samma ögonblick som vi på allvar förväntas jubla över att Coca-Cola och övriga finansiärer ska utgöra något slags lösning för Stockholms fattiga.

Det här är välgörenhet.

Det här är privatiserad välfärd.

Kanske god, garanterat godtycklig.

‘Det är viktigt hur man skriver annonsen’, sa Sinikka Johannesson i fjol till Dagens ETC.

Hon är administratör för Giving people, en Facebook-sida som kopplar samman den som är i akut behov av hjälp med den som är beredd att ge hjälp. Först måste du be om hjälp. Visserligen anonymt, men din situation formuleras av Giving people till en annons. Väcker den något hos gruppens nästan 100 000 följare kan du belönas med matkasse, kläder eller ett presentkort.

‘Här finns en liten grabb med dåligt immunförsvar vilket gör att föräldrarna får vabba mycket. Denna månad räcker enbart lönen till elen och hyran och kvar finns en gosse som behöver mat och kläder. Mamman önskar också ingredienser till att kunna baka en tårta till pojkens födelsedag.’

Hjärtat går sönder. Det är meningen.

Sverige har inte längre något välfärdssystem. Då blir det så här’, sa Sinikka Johannesson.”

Frågan är vad personerna bakom Giving People gör för att råda bot mot detta? Inte minst politiskt!

”Idag ligger nivåerna i riksnormen för försörjningsstöd, som beslutas av riksdagen, under nivåerna för vad Konsumentverket beräknar som normala levnadsomkostnader. För en ensamstående förälder med två barn kan det handla om en differens på drygt 2000 kronor/månad.

Det är ideella krafter som jobbar med Giving people. De gör en insats. Liksom de elbolag, leksaksaffärer och sportkedjor som donerar – mot att företagen nämns på sidan.

Men att Giving people lyckas ge den femårige pojken i Södertälje en födelsedagstårta han annars inte hade fått, förändrar inte att Giving people existerar för att något är på väg att erodera.”

Så sant! Bra skrivet! Det som håller på att erodera är:

”Välfärden för alla.

Den som inte är selektiv.

Den som inte avgörs utifrån hur mycket sympati som kan upparbetas via sociala medier.

Den som inte startar en kommersiell butik för fattiga.

Den som inte hymlar med att en sådan butik uppmuntrar politikens reträtt.”

Ja, ”Därför bör vi kritisera välgörenhetskulturen” som frilansskribenten Adriano Mérola Marotta skriver. Hittar tyvärr inte den artikeln på nätet.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Filip Hammarreflektioner och speglingar II....