Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

10 juli, 2015 § 11 kommentarer

Strukturell dumhet a

Har precis sträckläst Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen.”

Paulsen skriver om begreppet ”funktionell dumhet” ett begrepp som forskaren Mats Alvesson myntade. Begreppet funktionell dumhet:

”… syftar på frånvaron av kritisk reflektion.

En organisation som präglas av funktionell dumhet utmärks av enhet och konsensus vilket får medarbetarna att undvika ifrågasättande av beslut, strukturer och visioner. Funktionell dumhet var enligt Alvesson en bidragande orsak till finanskrisen 2007-08 [se ”A stupidity-based organization”*)].”

Vad innebär detta för produktiviteten på våra arbetsplatser? Arbetsplatser fyllda med ja-sägare och där taket är ganska lågt, där tystnaden brer ut sig mer och mer.

Hur många trivs egentligen på sin arbetsplats? Hur många vågar öppna munnen och ifrågasätta saker? Vi ska helst lyda och hålla tyst?

I debattartikeln ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar att spricka” skriver Alvesson bland annat:

”[Arbetslivet är] Inte längre en pyramid. Samhället i dag liknar en ballong, vars svällande ‘midja’ utgörs av en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Vi får yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning. Ett välfungerande samhälle kräver att man inte frestas blåsa upp ballongen så mycket som möjligt, skriver Mats Alvesson.

Samhället brukar beskrivas som en pyramid. Det finns få i toppen, flera nära denna, ett antal på mellannivå och den stora massan där nere. Liksom andra metaforer eller bilder har den sina för- och nackdelar. I dag är den mindre belysande än för några decennier sedan.

En bättre metafor är samhället som en ballong. Vi kan säga att vi lever i ballongsamhället. I detta finns förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt.

Men särskilt finns en mycket stor medelklass som bildar en tjock samhällsmidja. I denna trängs alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet.

Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring. Vi har till exempel en armé av lärare, från förskolan till högskolan.

Vi har en annan armé inom terapi, coachning och allmän människoförbättring [se tidigare postning om vad dessa självförbättringsguruers jobb kan åstadkomma].

Och en tredje som sysslar med kommunikation och medier. En fjärde sysslar med ekonomi och juridik.

Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.

I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation.

mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.”

Håller helt med!

En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ‘professioner’ [Alvesson själv är professor], med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.

I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.

Status blir en ständig oro.”

*) Om ”A stupidity-based theory of organizations” kan man läsa:

”De [Alvesson och Spicer] menar att det också kan finnas en allmän beredskap till functional stupidity. Denna beredskap – eller drift – står i motsats till den ofta framförda tanken att det i grunden, och i varje verksamhet och hos varje individ, finns en strävan mot och en önskan om utveckling mot ökad insikt och kunskap – smartness.

Den allmänna föreställningen är att organisationer rör sig mot en ökad och bredare kunskapsnivå. Denna ses ofta i litteraturen som ett ideal.

Man talar om kunskapssamhället. Detta protesterar Alvesson och Spicer emot. De menar att det också kan vara tvärtom – nämligen att det samtidigt med denna drift mot ‘smartness’ finns en stark drift mot att undvika att förstå och att hindra en kunskapsutveckling – att öka sin ‘stupidity’.

Alvesson och Spicer menar att denna drift också kan uttryckas som en beredskap. Det finns en inbyggd potential till functional stupidity.

Functional stupidity kan därför aktivt och medvetet utnyttjas, underblåsas och understödjas av en stor mängd inflytelserika organisatoriska aktörer, allt från vanliga medarbetare, samarbetspartners, konsulter, massmedia, chefer på olika nivåer och management gurus. De medvetna strategier som används för att framkalla och förstärka functional stupidity kallar författarna ‘stupidity management’.”

Men att leva ett helt liv på lögn vad är det för liv undrar den som gjorde sammanfattningen som jag citerat ovan. Håller med.

Ska försöka blogga om Paulsens bok senare.

§ 11 svar till Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

    • k skriver:

      Apropå ”Tomhetens triumf” (och ångestdrivna organisationer):

      ”Under vår utveckling har vi fått kämpa mot allsköns påhitt
      uppifrån om ”komplementärt ledarskap”
      ,
      ”chefsutbildningar”
      ,
      ”chefshandledningar”
      ,
      ”kvalitetsarbete” enligt diverse formler,
      ”visioner”
      ,
      ”implementeringar”, kvalitetspristävlingar,
      konsulter,
      miljöcertifieringar … För att få tid arbeta och lösa reella
      problem har vi tvingats kämpa emot, men det har tagit
      mycket kraft och arbetsglädje och en hel del eftergifter har
      varit nödvändiga.
      (Överläkare, chef för framgångsrik avd. inom psykiatri)”

      Och vidare:

      ”Behov av (funktionell) dumhet
      Betoning av teknisk kunskap men
      •Håll dig inom etablerade föreställningar och ramar
      •Undvik självständigt, kritiskt tänkande
      •Begär ej sakskäl för arrangemang, prioriteringar, mm
      • Reflektera ej kring vad vi håller på med
      Stupidity management
      •Motverka tänk (utanför boxen)
      •Minska kritisk reflektion
      •Imitera andra
      •Köp populärt framgångsrecept
      • Använd floskler”

  • k skriver:

    Byråkratin skulle ju minska, men har den det? Har antalet pappersvändare minskat eller kanske snarare ökat?

    Vad har det inneburit att t.ex. upphöja studierektorer till rektorer inneburit? Upp- eller nedgradering? Fler med högre lön än den stora massan under? Fler mellanchefer?

    Om forskaren Patrik Halls bok ”Managementbyråkrati” kan man läsa:

    ”När offentlig sektor ska marknadsanpassas ökar byråkratin och allt handlar om kronor och ören.”

    Se också ”Managementbyråkrati – ett kritiskt perspektiv på kvalitetsstyrning.”

    Ja, ökar verkligen kvaliteten på det som görs? Kan detta slags styrning verkligen appliceras på all slags verksamhet? Orsakar denna en massa extra pappersarbete, mer byråkrati, en omfattande kontrollapparat? Vadå, förtroende och tillit till dem som utför arbete av olika slag?

    Se Patrik Hall i akademisk kvart om detta.

  • k skriver:

    På arbetsplatserna sänker sig tystnaden. Människor avskärmar sig, reagerar inte, verkar inte tänka. Ja, man kan tala om (funtionell?) dumhet? Vissa (bland annat amerikanskan Barbara Ehrenreich) menar att detta har om inte lett till så i alla fall varit en högst bidragande faktor till t.ex. finanskrisen 2008!

    Och, ja, nu kommer ifrågasättanden:

    ”Tunna argument för individuella löner”:

    ”Det är föga förvånande att arbetsgivarna har förordat individuell lönesättning. Frågan är varför ett fackförbund som Kommunal gör det. Kommunals argument för individuell lönesättning håller inte för prövning. En förutsättningslös diskussion i frågan behövs, skriver ekonomen John Lapidus.”

    En som reagerat oerhört på detta med fegheten hos många av oss och som verkligen inte skräder orden är barnrättsadvokaten Andrew Vachss. Han har för länge sen tröttnat på att stryka medhårs.

    • k skriver:

      John Lapidus skriver:

      ”Att medlemmarna vill ha individuella löner är förstås ett tungt argument. Frågan är om det verkligen förhåller sig på det sättet.

      Jag har granskat och funnit brister i de återkommande medlemsundersökningar som Kommunal låtit göra genom åren.

      För det första har olika metoder använts vid de olika undersökningstillfällena, även om Kommunal tvärtom betonar likheterna i tillvägagångssätt mellan de olika studierna. Den senaste undersökningen sägs visa på ett kraftigt ökat stöd för individuella löner.

      Men undersökningen bygger på en av Kommunal förrekryterad webbpanel, en metod som anses föga tillförlitlig när det gäller enkätundersökningar.

      Även i fråga om svarsalternativens placering och ordalydelse finns en rad tveksamheter som alla talar till individuella löners fördel.

      När det gäller det andra argumentet är det inte uppenbart att individuella löner leder till ökad produktivitet. Forskningen är djupt splittrad i frågan.

      Det finns teorier som menar att arbetare presterar bättre om de tävlar med varandra om högre lön, men det finns minst lika många teorier som hävdar raka motsatsen.

      Enligt de sistnämnda teorierna tenderar individuella belöningssystem att hämma produktiviteten, bland annat genom att ökad konkurrens skapar minskat samarbete och att förlorarna i lönetävlingen blir mindre arbetsvilliga eller rent av deprimerade.

      Kommunal tycks inte ha beaktat forskningen på detta område, utan tar helt enkelt för givet att individuella löner ökar produktiviteten.

      Låt oss ändå anta att individuella löner ökar produktiviteten.

      Leder det till höjda löner för Kommunals medlemmar?

      Svaret är att det inte är ökad produktivitet som i första hand höjer lönerna för Kommunals medlemmar, då eventuella produktivitetsökningar är små jämfört med andra branscher.

      Det beror på att merparten av Kommunals medlemmar arbetar i en tjänstesektor som helt naturligt har lägre grad av produktivitetsökning än varusektorn, allt i enlighet med ‘Baumols sjuka’ där det klassiska exemplet är jämförelsen mellan Mozartstycken vid olika historiska tidpunkter.

      En stråkorkester kräver än i dag lika många musiker – och inte spelar den fortare heller. Samma sak kan sägas om en busschaufför: Ska hen öka sin produktivitet genom att köra fortare eller strunta i rött ljus?”

      • k skriver:

        Så här presenteras argumenten för individuella löner och det gör att folk tror att de är ensamma om att ifrågasätta om individuella löner verkligen leder till det de motiveras med?

        Fler skulle verkligen behöva upphöja sina röster och peka på fakta, som faktiskt finns. Fakta som stöttar ens känslor av kritik och ifrågasättanden?

        Nu ska också vi börja med kvalitetssäkring, men en ung kollega, som blev uttagen av chefen för att tillsammans med hen åka på information om detta, var kritisk. Mer pappersarbete och vad kostar denna ”kvalitetssäkring”? Leder den verkligen till högre kvalitet?😦

        Och vad signalerar detta också: att man inte litar på folk? Signalerar misstro och inte tillit? Hur svarar människor på detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: