”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Annonser

Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…

20 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Tips om video ovan från Lars Bäck i ”Ekonomerna vår räddning.” Ja, och är politiker vår räddning? Vilka skulle kunna vara det?

Karin Pettersson skrev i ledarkrönikan ”På söndag vill jag se Juholt som feminist” en massa intressant:

”Europas kris rasar vidare. I går föll börserna som en sten. Spanien, Italien, Grekland, Irland och Portugal genomför massiva nedskärningar för att få bukt med de underskott som uppstått till följd av havererade banksystem och ökad arbetslöshet.

‘Stora nedskärningar i de ­offentliga utgifterna’ betyder i stor utsträckning kvinnor i vård och omsorg som får sparken. Sänkta pensioner, ännu högre arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldts svar: De får skylla sig själva. Europa behöver ett stålbad.

Hon skriver om

”… utvecklingen i Sverige. Om alla de kvinnor som vill jobba mer men inte får, på grund av dåliga kommunala [och privata] arbetsgivare. Om de kvinnor som slits ut och får gå i pension i förtid till följd av usla arbetsförhållanden. Om att en stor del av förklaringen till att allt fler barn lever i fattigdom i Sverige är att ensamstående mammor får en allt uslare situation. Om att regeringens politik har gjort att skillnaderna i inkomst mellan män och kvinnor ökat, eftersom männen tjänar mest på sänkta skatter och kvinnorna drabbas hårdast av ned­ ­skärningar i sjukförsäkring och a-kassa./…/

Fredrik Reinfeldt vill att alla ska jobba mer. ‘Vi kanske får ställa in oss på att vi har två långa karriärer mitt i livet för att sedan vid 70 års ålder bli företagare’, sade han i Almedalen. Själv vill han jobba tills han är 80 [gubevare! Må han inte fortsätta som politiker till han fyller 80 år!]. Samma sommar kommer rapporter om att allt fler vårdanställda tvingas gå ner till deltid, för att arbetsförhållandena blir allt tuffare.

En del av dem hade säkert ­också velat jobba till 80. Om de bara orkat.

I helgen är det Reinfeldt mot Juholt. I höst Borg mot Waidelich. Gubbe mot gubbe, tupp mot tupp. Risken är stor att ­deras tal om kvinnor och jämställdhet blir trötta ramsor, måstevändningar.

Det finns en annan väg för Håkan Juholt. Nämligen att göra jämställdheten till ett centrum i politiken, en ­definierande fråga.

För satsningar på jämställdhet ­inte är någon lyx. Det är smart tillväxtpolitik. Och framför allt bra rättvisepolitik.”

Många, många män förlorar mindre på den politik som förs, i alla fall ekonomiskt (ekonomi är väl dock inte allt, i alla fall inte över en viss skälig levnadsnivå). Långt fler kvinnor har förlorat, inte bara ekonomiskt, utan också jobbmässigt. Dvs. blivit av med jobben för att de i så stor utsträckning jobbar i offentlig sektor – som betjänar alla landets invånare.

Kvinnor har också generellt lägre löner och har tjänat mindre på jobbskatteavdraget (samtidigt som de kanske ser de negativa effekterna av jobbskatteavdragen både rent konkret, men också känslomässigt). Många av de kvinnor som reagerar starkt och känslomässigt emot det som sker nu kommer från medelklass och väl utbildad medelklass.

De blir också i allt högre utsträckning drabbade av att vård och omsorg skär ned: de får ta hand om gamla föräldrar osv.

Och kvinnorna ser effekterna av dessa nedskärningar mer, både för att de konfronteras mer med dem, men kanske också för att de bryr sig om andra individer, mer än många (högre avlönade) män gör?

Och vad slags samhälle skapas?  Se forskaren Anders Bergman i artikeln ”Den globala finanskrisen är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade inflytande”.

Men Anders Behring Breivik kom inte från arbetarklass, så det är verkligen inte bara där extrema åsikter gror. Och det är viktigt att betona!

Tillägg: se Equality Trust om upploppen i London om ”Trickledowns död: kommer den stora konservatismen från de senaste 30 åren att överleva upploppen?” samt också ”Upplopp – vi behöver svar” och Susanna Alakoski i ”Fattigdomens vrål”.

Warren Buffet skriver i ”Stop Coddling the Super-Rich” eller ”Sluta gulla med de superrika”:

”Våra ledare har bett ‘att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.”

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.

Maria-Pia Boêthius skriver i ”Därför förblir jag optimist” om hur vi används av makten, som behöver oss som konsumenter av deras världsordning – en världsordning som många inte vill leva i längre.

Tillägg 22 augusti: och många av de som reagerar är både välutbildade och engagerade/hårt arbetande. Är verkligen inte bara de som vill åka snålskjuts (obs ironin). 

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Diverse texter…

2 oktober, 2010 § 1 kommentar

Kan detta bero på att denna väljargrupp, 65+, inte läser debatt som pågår på nätet (där betydligt fler röster gör sig hörda idag, ifrågasättande och kritiska – även mot de röda partierna och deras högervridning och mantrat att skattesänkningar och privatiseringar löser allt och är enda framkomliga vägen), utan förlitar sig på traditionell nyliberal media? Samt att de kanske är mer auktoritetstroende och tror på det som står i tidningarna litet mer okritiskt än vissa yngre?

Se Jonna Simas analys av det ovanstående; om varför yngre och äldre röstade som de gjorde. Den är väldigt bra!

[Tillägg 3 oktober: se Kildén & Åsman som refererar till Alternatives Economique no 295 oktober 2010  som visar att i norra Europa är sysselsättningsgraden högre i både åldersgrupp 55-64 (äldre) som i 25-54 (yngre).

”Med Sverige i absoluta toppen för sysselsättningen i båda åldersgrupperna framstår Alliansens tjat om ‘arbetslinjen’ för vad den är – ett angrepp mot det lilla som finns kvar av trygghet i anställningen och skyddet vid sjukdom.”

Detta talar traditionell media inte om.

Likaså tiger media (TV och tidningar) om att ”Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) Fas 3 garanterar varken jobb eller utveckling”. Läs inlägget om hur dessa pengar används av dem som ska få ut människor i jobb, det är väldigt intressant!

Och som en kommentator skrev:

”Högern och högermedias syfte är just att skapa en känsla av hopplöshet bland de som inte delar högeridealen.”]

Intervju med Kelly här.

Om pjäsen ovan:

”… dramathrillern Övergivna, skriven av den brittiske dramatikern Dennis Kelly, skildrar ett samhälle som vittrat sönder av ökade klasskillnader, otrygghet och sociala orättvisor.

I sådana samhällen växer främlingsfientlighet, rasism och hatbrott. I pjäsen gestaltas en ung man som av olika anledningar hamnat på samhällets botten. Hur han står rådvill i stormen för att sedan gradvis förvandlas till en livsfarlig krutdurk. Ja, det är fruktansvärda krafter som sätts i rörelse när den bruna marschkängan, förklädd till blankpolerad mysdoja, skaffar sig utrymme på nytt.”

Men höjdarna har skyddsnät, åtminstone ekonomiska. Hur är det med ”fallskärmar” för andra i samhället?

Och dessa fallskärmar försvaras, se nedan…

Undre medelklassen och neråt i USA ser INTE med blida ögon på dem ovanför och deras förmåner har jag förstått på min pojkvän där.

Undrar om gräsrötterna kan komma att börja reagera så småningom och högt ifrågasätta förhållandena? Och vad händer då och hur går det då för de mer välbeställda?

Här finns artikeln ovan (klicka på bilderna för att gör dem större och lättare läsbara) om att produktionsbolaget ”Meter söker snygg cancerpatient”:

”Ulf Torstensson [läkare] tror att önskemålen om vackra och framgångsrika människor som går mot döden varken hjälper folk att identifiera sig eller ger ökad förståelse för dödliga sjukdomar:

– Nej, det visar mest på en bristande insikt om hur det är att vara dödssjuk. Det är inte alls säkert att man blir en bättre människa på vägen mot döden. I verkligheten dör man ofta i den anda som man levt.”

Journalisten Hella Mörner som sitter i redaktionen för Meters dokumentär avfärdar kritiken:

”– Det är beklagligt om någon tagit illa upp, men söker man människor till en dokumentär då måste det fungera så.

Ser du programmet som journalistik eller underhållning?

– Tittarna för avgöra det. Själv är jag journalist, säger Hella Mörner.”

Arrogans och att ta till en undervisande ton har fått samhälleligt bifall.

Om samhälleligt bifall se den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet ”Hitler and Hatred” i sin bok ”Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

”What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

[se om fuskdebatten runt bland annat sjukförsäkringen och påstått missbruk av den i Sverige, något som använts för att försämra den och inte minst bidragit till den ton vissa kommentatorer använder på nätet mot dem som allvarligt ifrågasätter förhållandena och den politik som förs och påpekar missförhållandena om denna leder till, samt dem som varnat för det vi nu ser. Och nu sedan alliansen fortsätter i en minoritetsregering, så anser sig dessa ha fått ännu litet mer ‘legitimitet’ att uppfostra påstådda fuskare och utnyttjare av systemen? Det är okej att ge sig på dessa grupper i samhället, legitimerat av dem med makt och inflytande].

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society? That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual? Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia. He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Och vidare:

”I en sociologisk studie erhållen inte utan liten personlig risk på medlemmar av rasistorganisationer i USA, pekar Raphael Ezekiel ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper som påminner om livet hos de ytterst våldsamma lagbrytare som jag har undersökt [se All you need is hate?]. De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid sju års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och mödrarnas pojkvänner blev typiskt beskrivna som kalla, råa/våldsamma och misshandlande. Förbindelser med familj utanför kärngruppen var skör och det fanns litet föräldraskap på djupet genom en utvidgad familj. Kyrka och sociala instanser (andra än polisen) hade liten eller ingen modulerande roll i familjerna och banden mellan syskon var minimal. Skolgången var avbruten och skolk liksom frånvaro var vanligt förekommande.

[om Ezekiels bok ‘The Racist Mind: Portraits of American Neo-Nazis and Klansmen’]

Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar talade spontant om faderlig alkoholism och våld… Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism… familjevåld [och] tid tillbringad på häkten (?), fängelser. Jag är ganska säker… att det fanns en god portion ytterligare strafftid än detta. Åtskilliga hade blivit bortackorderade till fosterhem under barndomen. ‘Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, tankeväckande erinrande om de faktorer som jag har mött hos våldsamma brottslingar.

Konceptet att våldsamma impulser är skapade av upplevelser av misshandel och tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, som också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter [p.g.a. misshandel?] innebär väldigt viktiga implikationer (slutsatser/innebörder) för reduktionen och förebyggande av våld. Ansträngningar riktade mot mildrande av vilken som helst av dessa interagerande faktorer som orsakar våld skulle troligen ha stor betydelse. Den mest effektiva handlingen och troligen den lättaste att åstadkomma, dock, vore förebyggande av barnmisshandel genom sociala program och utbildningsprogram. Ett stort och viktigt steg i de första förebyggande åtgärderna av våldsbrott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all användning av kroppsbestraffningar av föräldrar och lärare.”

Han menar också att barnmisshandel (men av delvis annan sort) kan leda till trångsynthet eller bigotteri och skriver i sin bok:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

[barnrättsadvokaten Andrew Vachss skriver att känslomässig misshandel kanske kan vara t.o.m. ett snäpp värre för ett barn, för den går inte riktigt att ta på].

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Se ocksåMedierna vänder demokratin ryggen samt Var tog mediernas roll som opinionsbildare vägen?och om sponsrade bloggar på redaktionell plats.

Göran Greider i ledaren ”Ännu är Sverige inte genomkorrumperat” apropå Uppdrag Granskning om kommunala bostadsbolag  Göteborg och höga tjänstemäns handlande där:

… denna typ av korruption är den som trots allt är lättast att avslöja och komma på spåren, eftersom det rör sig om offentliga handlingar som det går att begära ut.

Hur mycket korruption finns det i hela den privata sektorn? Där går det överhuvudtaget inte att komma åt någonting.

Den världen är sluten.

Men när chefer och direktörer där skor sig på ett företags resurser eller tillgångar, ja, då går det i sista hand naturligtvis ut över de anställdas löner och hela fördelningen av samhällets rikedomar./…/

Hela den expanderande sektorn av välfärdsföretag livnär sig på skattepengar och via vinsterna som görs hamnar våra skattepengar ofta i den finansiella kapitalismens blodomlopp. Det borde uppröra oss, men den frågan lyfts sällan fram./…/

[är vi på väg mot] ett genomprivatiserat samhälle där girigheten och privatintresset är norm och normalitet. Och då kan vi lägga ut allt på marknaden.”

Och när Robert Sundbergs ledare ”Slutet för Nya Moderaterna” läggs ut på nätet skulle jag vilja länka till denna. Han skriver angående att Per Schlingmann avgår som partisekreterare:

”Varför kan då en förändring för en person i M-toppen leda till början på slutet för partiet, åtminstone dess framtoning som Nya Moderaterna?/…/

Statsvetare har konstaterat att Moderaterna är ett parti där ledaren har stor akt, som direktören i ett företag.

Så länge det går bra för partiet ifrågasätts inte ledaren, men går det dåligt riskerar ledaren bli utbytt./…/

Att förnya sig är svårt i regeringsställning, särskilt för partier  en minoritetsställning./…/

Alliansen kan knappast räkna med samma fullträff i nästa val.

Med Schlingmann borta som partisekreterare, och marknadsföringschef, och slitsamt, grått minoritetsregerande framöver kan det vi ser nu vara början till slutet på Nya Moderaterna.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin emotional abuse in childhood and its effectsreflektioner och speglingar II....