Solidaritet på modet igen?

16 juli, 2015 § 3 kommentarer

En trend: äntligen kommer kritik mer och mer över de senaste 40 årens politik komma? Robert Sundberg skriver en ledare och bokrecension ”Reagan – en kontroversiell ikon” av Karin Henriksson (En bok, en författare (2015)) i ”Skådespelarpresidenten”:

”Det är bra att ordet ikon finns i titeln, eftersom Reagan blivit idylliserad inhemskt och utomlands efter avslutad presidentperiod. För högerpolitiker är republikanen Reagan en förebild och i USA har han upphöjts till skyarna. Det är bortglömt att han hade låga popularitetssiffror särskilt de första åren av sin presidenttid.

Han gjorde flera försämringar i det lilla sociala välfärdsnät som fanns. Att nedskärningarna inte blev fler och större var det då demokratiskt dominerade representanthusets förtjänst.

Reagan sänkte skatter, vilket ledde till stora budgetunderskott och växande statsskuld. De togs som intäkt för att skära ned än mer i den offentliga välfärden [chockterapi*].

Till de ökade underskotten bidrog Reagans ofinansierade ökningar av försvarsanslagen. Gap gentemot Sovjetblocket skulle fyllas igen och vändas i amerikanskt övertag, var Reagans mål.”

Karin Lindström i ”Med djuren som språkrör”:

James Hollingworth får fortfarande barn och vuxna att sjunga högt och inlevelsefullt om solidaritet.

Under 70- och 80-talen gjorde James Hollingworth banbrytande skivor, radio och tv-serier. 2006 vann han en grammis tillsammans med Jojje Wadenius. Hans avtryck i svensk musikliv är odiskutabelt. Nästan alla har hört hans sånger, allra mest klassikern Älgarna demonstrerar, du har säkert sjungit med i den du också. Och nu är det dags att sjunga igen fast högre och med mer patos.

Budskapet är i allra högsta grad aktuellt; trygghet för fortsatt liv i skogen, allt liv, och inte bara för oss stora djur, och inte bara för oss som alltid levt i just den här delen av skogen eller under just det där trädet. Vi säger ofta att det är våra björkar och tallar, men det är väl snarare vi som är på tillfälligt besök i björkarnas och tallarnas trädgårdar.

Det var 1974 som skogens konung fick nog och började sparka bakut. Har det hänt någonting sen dess? Har vi blivit fyrtio år klokare, modigare, starkare, förnuftigare? Vanligt folk har absolut blivit det, säkert så, men miljöpolitiken är fortfarande feg. Därför och drygt 40 år senare besöker en något luggsliten skogens konung Barnteaterveckan i Leksand för att än en gång hålla sitt tidslösa tal. Och kampen har hårdnat. I dag kan problematiken ses ur ett globalt perspektiv.

– På 70-talet var den Gröna vågen en kraft som uppstod i Sverige för Sverige. Idag måste man se det ur ett globalt perspektiv, det handlar om allas vår överlevnad, om solidaritet med allt liv, med alla, säger James Hollingworth strax innan spelningen i Leksand. När människan kliver in och spelar gud uppstår förstås problem.

– Angående miljön är det politiska spelet fortfarande alldeles för defensivt.”

Se Holllingworths youtube-kanal, hans hemsida – som är under uppbyggnad fortfarande

* Kleins svar på kritiken.

Se också Dan Josefsson i ”Nödvändig läsning om Johan Norberg och Naomi Klein.” 

Vidare Lars Pålsson Syll i ”Milton Friedmanhyllningen vi nog klarar oss utan” om Johan Norbergs dokumentär om Milton Friedman.

Samt Göran Greider i ledaren ”All olust du känt inför marknaden men aldrig kunnat formulera”

Om Hollingworths Skapande skola-projekt ”Skriv och sjung” och fler låtar ur Djurens brevlåda.

Slutligen undrar jag ganska sarkastiskt vilka fakta som media vidarebefordrar till folket?

Annonser

Skattesänkarpolitiken och ekonomiska problem i vård, omsorg och skola …

18 mars, 2015 § 20 kommentarer

980

I lokaltidning har det varit en massa skriverier om landstinget och vårdpersonal som går på knäna och man har hängt ut landstingsrådet, kvinna och socialdemokrat. Om kritiken är berättigad eller inte handlar inte denna postning om.

Människor upprörs över att vård, skola och omsorg har ekonomiska problem – och samtidigt har de röstat för just skattesänkningar. Den övergripande problematiseringen lyser med sin frånvaro.

Man upprörs när servicen inte är sådan den varit, men man vill helst inte betala för den?

En debattör, som jobbat inom landstinget, påstod i kommentar att resurserna inte har minskat, men var går då pengarna? Inte till personal verkar det?

I bildtexten till bilden ovan kan man läsa:

”Sverige har en sjukvårdskris. Inte bara Dalarna. Ryt uppåt!”

Göran Greider skriver i ledaren ”Skärpning i landstingsdebatten” som illustrerats med ovanstående bild:

”Samtidigt måste vi göra klart för oss att hela denna bedrövliga konflikt ett tecken på att något i själva debatten är snedvridet. Bråket har andra, långt viktigare dimensioner. I sista hand handlar den inflammerade debatten om den ohållbara situationen för många av Sveriges landsting. Vi är nu inne på det nionde året av borgerliga statsbudgetar (ja, Löfvenregeringen förvaltar ju tyvärr Alliansens budget).

Under dessa nio år har enorma skattesänkningar genomförts och det borde stå klart för de flesta att det är grundorsaken till att den offentliga vården på så många håll i det här landet går på knäna: Vårdbehoven ökar konstant, men vården får inte mer pengar. Till slut tar resursbristen ut sin rätt./…/

Läget är likartat över hela landet, i landsting efter landsting, oavsett färgen på styret: Detta är priset för alla dessa år av borgerliga skattesänkningar. Men det är också priset för att tidigare socialdemokratiska regeringar inte heller gjort vad som behöver göras när det gäller satsningar./…/

De flesta uppger den nationella bristen som huvudskäl till rekryteringsproblemen. Och det är en ond spiral: Bristen på sjuksköterskor gör också arbetsmiljön sämre för dem som jobbar kvar, vilket leder till att fler slutar.
Men då uppstår ett lustigt fenomen. I varje län dominerar en borgerlig tidning som på debatt och opinionssidor och ofta även på nyhetssidor väljer att stenhårt angripa sina landsting för att vården har en massa problem.

Men aldrig knystas ett ord om att huvudorsaken till problemen är att anslagen till landsting och kommuner inte räcker.

Man angriper med full kraft konsekvenserna av, inte grundorsaken till, den generella politik som länge – och inte bara de senaste nio åren – förts i Sverige./…/

Landstingspolitiker, nyhetsreportrar och politiska kommentatorer har ett ansvar att få debatten att handla om det viktiga: Hur mycket mer resurser måste skjutas till landsting och kommuner för att arbetsvillkoren ska bli anständiga? På vilket sätt kan arbetsorganisationen förbättras? Hur skapas en anda där allt får sägas utan att det leder till samtalskollaps?

Men landstingspolitiker har också ett avgörande ansvar för att rasa över dessa frågor uppåt i sina egna partier – det borde Bo Brännström göra men det vågar han inte och det borde Inga-Lill Persson också göra. Det är däruppe striden måste ligga”

I slutänden kommer de som har råd att köpa sig till gräddfiler både när det gäller vård, skola och omsorg (så sker redan, men har mer resurser tillförts ”tack vare dessa”? Om så vore fallet borde det vara färre kriser i landstingen?). Samhället dras isär allt mer och blir allt mer segregerat. Detta vinner egentligen ingen på. Inte minst vad gäller samhällsklimatet.

Problemen är troligen akuta (och skulle verkligen behöva lösas), men det borde föras en övergripande debatt – också – och i all synnerhet. Så problemen också löses långsiktigt. En sån lyser dock med sin frånvaro. Jag tror Greider dock pekar på en grundliggande orsak, som det borde pratas mer om. Den grundläggande? Tror inte privat sjukvård är effektivare, så det är inte heller någon lösning.

Greider ställer bra frågor ovan. Om tillskjutande av resurser, hur arbetsorganisationen kan förbättras osv. Här borde krutet läggas.

Amerikanisering av sjukvården tror jag inte ett endaste dugg på. Det verkar allt fler också där ifrågasätta. Hur många skulle t.ex. vilja betala ca 12 000 kr i självrisk för sjukvård? Hur många KAN betala detta? Kan detta leda till att man i det längsta drar sig för att gå till doktorn och vad för detta i sin tur med sig?

Och hur många företagare har råd att erbjuda sina anställda privat sjukförsäkring? Inte småföretagaren skulle jag tro. Denna försäkring får nog den i småföretag anställde själv stå för (och på vad slags lön?).

Och det verkar också som allt fler börjar ifrågasätta de ekonomiska doktriner som politiker av alla kulörer i olika grader tror på och som lärs ut på universitet runt om i västvärlden. Väldigt intressant skulle jag vilja säga!

Igår svarade Greider en upprörd småföretagare som har fri-förskoleföretag, och som ansåg sig vara totalt kränkt och förtalad, i ledaren ”Replik: ‘Det du påstår om mig är förtal'” angående en tidigare ledare av Greider ”Kommersialiseringen av välfärden måste stoppas”:

”Fel. Jag angrep de riskkapitalister som lägger beslag på skattepengar i vinstsyfte. För det är det som inträffat nu, överallt i Sverige. Det var det jag skrev om och det tänker jag inte be om ursäkt för. Politikerna som införde friskolesystemet och gjorde Sverige till ett laboratorium för privatiseringsexperiment borde be om ursäkt./…/

… går man tillbaka till Friedmans ursprungliga text [i ‘Capitalism and Freedom] ser man att det utöver den marknadsliberala dogmen dessutom finns en kuslig elitism i konceptet: ‘Vårt nuvarande skolsystem’, skriver han, gör det svårt för ‘de lysande undantagen – och det är de som är framtidens hopp – att höja sig ovanför sin ursprungliga fattigdom.’

I Friedmans värld var det aldrig fråga om att höja standarden och förbättra skolan för alla, utan för några utvalda få. Och faktum är att det är exakt så som det fria skolvalet, i kombination med friskolesystemet, idag fungerar i Sverige. *)

Jag är övertygad om att du drivs av idealism i det du gör. Men det är också varje medborgares förbannade skyldighet att försöka se sammanhangen och vilka konsekvenser ens handlande får för helheten.” 

Precis! Vilka konsekvenser får ens handlande? Och befolkningen har röstat för skattesänkningar. Får inte detta konsekvenser? Jo, man borde fråga sig: förbättras eller försämras saker för landet och befolkningen som helhet eller inte? Om jag röstar för en viss politik; vad innebär det?

Solidaritetsunderskott, ja! Landet dras isär allt mer. Vi fortsätter ha -söndra-och-härska-politiken.

Jo, i fallet med sjukhusdebatten så borde kanske landstingsrådet också reagera uppåt i partiet! Vet inte om hon gjort det.

Greider skriver vidare:

”Vi har inte skolor/förskolor för att det är bra för företagandet. Jag menar att friskolerevolutionen har spätt på segregationen och dessutom sett till att ett antal riskkapitalister, som är för lata för att ta verkliga risker, att berika sig på våra skattepengar.

Jag vet inte om du vågar ta den matchen med dig själv: att din äkta idealism kanaliseras så att den försämrar för landet i dess helhet.”

*) Bland annat kan man läsa om Friedmans idéer, vilket bekräftar det Greider påstår:

”Government intervention in schooling can be justified on ‘neighborhood effect’ grounds or on paternalistic concern for children and irresponsible individuals.

‘Schooling’ and ‘education’ are different things. The proper subject of concern is education, and the activities of government are mostly limited to schooling.

‘A stable and democratic society is impossible without a minimum degree of literacy and knowledge’ and an agreed upon set of values among most people. ‘It promotes stability and democracy, creating significant neighborhood effects.’

Government may require a minimum amount of schooling of a certain kind. If the costs can be met by most families in a community, they should pay directly, with subsidies for the needy. This would reduce government’s tax-collecting burden in many neighborhoods as well as equalize the social and private costs of having children. Subsidies would decline with rising income levels. Currently the government pays for schooling in areas where direct payment is both feasible and infeasible, and does so for schooling beyond a required minimum.

‘The gain from these measures must be balanced against the costs, and there can be much honest difference of judgement about how extensive a subsidy is justified.’

Only certain kinds of schooling are justified. Purely vocational schooling that adds to the student’s economic productivity, but not to his citizenship or leadership, should not be subsidized, though the line between the two types of schooling is difficult to draw.

What levels of schooling provide the most community benefits and where government money should be spent should be decided by the community through established political channels.”

Elitistiskt, jo! På ett ganska kusligt sätt…

Om att finanskapitalet nu får makt och vinst från välfärdsföretagen (vård, skola och omsorg) istället för från den reala ekonomin och varuproduktionen, att göra upp med nyliberalismen även inom socialdemokratin, samt om de felaktiga grunder som sjukförsäkringen förändrats på…

21 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider i ledaren ”Välfärdsföretag ger makt åt finanskapitalet”:

”Men krisen 2008 var bara en i en lång rad av finansiella härdsmältor i den globaliserade ekonomin. Sedan sjuttiotalets början har det inträffat långt över hundra allvarliga bank-, finans – och valutakriser. Vi kan vara säkra på att finanskraschen hösten 2008 inte var den sista vi kommer att få uppleva.

Vi lever i en era av finansiellt driven kapitalism. Den finansiella sektorn växte okontrollerat och rekordartat under årtionden – och den gjorde det därför att det var inom denna som vinster kunde göras nog snabbt. I västvärldens realekonomi var det svårare.

[och nu behöver de andra arenor, där välfärdsföretagen är en anser Greider om jag förstår honom rätt. Och vad händer då vid nästa kris?]./…/

Under några höstmånader 2008 plockade Alliansregeringen, med Anders Borg i spetsen, moraliska poänger genom att hårt angripa bankernas bristande moral när det gäller hanteringen av våra samlade sparmedel.

Denna moraliska kritik av den finansiella kapitalismens avigsidor bidrog till att vända negativa opinionssiffror till positiva. Väljarna fick en känsla av att finansministern hade både moral och en känsla för det allmänna bästa.

De pågående privatiseringarna av tidigare offentliga verksamheter innebär emellertid i praktiken ingenting annat än att än större delar av ekonomin underställs den finansiella ekonomins inflytande, diktat – och väldiga risker.

Det är förstås inte så att företagsledare och kapitalägare plötsligt blivit mer humanistiska och sociala och därför intresserade av att driva vård, omsorg och skola.

Vad vi bevittnar är en ökande svårighet för kapitalägare och inte minst riskkapitalister att hitta lönsamma investeringsobjekt i den reala ekonomin, varuproduktionen.

Överskottskapitalet söker sig nya verksamheter – och när fältet öppnas inom vård, skola och omsorg släpps detta kapital ut på friskt grönbete: Här finns skattepengar att hämta, ja här kan kapitalet direkt seriekopplas med statsapparatens enorma skattekraft./…/

I den kanske inte alltför avlägsna framtid där välfärdsföretagen växt och expanderat och nästa finansiella kris inträffar, ja då ska det bli spännande att höra om Anders Borgs kritik av oansvariga kapitalförvaltare fortfarande fungerar.

Det är politiker av hans typ som levererat just det finanskapitalismen vill ha: nya jaktmarker.

Och kanske kommer självaste Maud Olofsson en dag att stå inför förödelsen när de ivriga bävrarna fått fallna träd att blockera vägarna.”

Och apropå det så har Arbetarrörelsens tankesmedja producerat rapporten ”Vinstvarning! Ska privat vinst vara tillåten i skattefinansierad verksamhet?”:

”… man bör avmystifiera vinstbegreppet och betrakta det mer realistiskt – i vilket ingår insikten att det inte alltid, och inte självklart, får positiva effekter.

Vinst kan skapas med fel sorts metoder, alldeles särskilt om man har ersättningsregler som direkt uppmuntrar till det.

Det är rimligt med vissa spärrar, exempelvis i form av kvalitetskrav såväl vad gäller verksamhet som arbetsvillkor, och det är nödvändigt med löpande kontroller och större insyn.

Detta inkluderar också bättre skattekontroll ­– och kräver kanske en särskild bolagsform för privata skattefinansierade verksamheter.”

I recension av Mona Sahlins bok ”Möjligheternas land – min vision för Sverige” så skriver Börje Henningsson:

”Sahlin fördömer i svepande ordalag nyliberalismen, men ser inte att Göran Perssons budgetsanering inte var en framgång, utan spiken i kistan. En huvudtes i Milton Friedmans nyliberalism är ju att minimera den offentliga sektorn.

I Sverige har detta skett genom att privatisera vård, skola och omsorg, samt genom att offentlig egendom sålts ut eller till och med skänkts bort för en symbolisk summa./…/

Om Sahlins vision skall genomföras, måste det till ett verkligt brott med nyliberalismen./…/

Säkerligen krävs att partiet arbetar för en klarare skillnad mellan privat och offentlig verksamhet. Någon måste övertyga Sahlin om att vissa mål som hon envist håller fast vid vilar på nyliberal grund och behöver överges om socialdemokratin skall komma närmare det i boken uppställda målet.”

Och slutligen läs också Ann-Marie Lindgrens snabbanalys av sjukförsäkringen och på vilka grunder man har försämrat den. Grunder som är felaktiga; att långtidssjukskrivningar bara är en fråga om för generösa ersättningar. Hela analysen är bara på fem sidor. Hon skriver bland annat:

Sammanlagt är det alltså mindre än tio procent av den grupp utförsäkrade, som passerat det inledande stadiet i Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram, som antingen har arbete i någon form eller bedöms som möjliga att direkt ta arbete.

Andelen måste över huvud taget betraktas som låg, och till saken hör dessutom att den stora majoriteten har någon form av subventionerat arbete, eller icke-subventionerat arbete av osäker varaktighet.

Det är i sig självt ett tecken på att det finns reala hinder – och inte ’bidragsberoende’ – för långtidssjukskrivna att återvända till arbetslivet.

Siffrorna i övrigt gör detta ännu tydligare:

• 4 518 personer, eller 27 procent av samtliga, har överförts till ’fördjupad kartläggning och vägledning’. Det innebär att deras arbetsförmåga bedöms som osäker.

• 3 157 personer, eller 18,7 procent, personer finns i ’arbetsinriktad rehabilitering’, dvs. de bedöms ha arbetsförmåga, men är ännu inte färdiga att gå ut i arbetslivet.

• 3 975 personer – 23,2 procent – finns antecknade hos Arbetsförmedlingen men får inte aktivitetsstöd. De klassificeras som ’arbetssökande med förhinder’, vilket betyder att de ’har begränsade alternativt obefintliga förutsättningar att delta i aktiva arbetsinriktade

Rehabiliteringsinsatser’. Rapporten bedömer att flertalet i denna grupp sökt ny sjukersättning.

Ytterligare ca 2 000 personer finns i andra typer av arbetsmarknadspolitiska program, som det verkar mest av förberedande karaktär, och 1053 personer, motsvarande 6,2 procent av hela gruppen, har lämnat Arbetsförmedlingen utan arbete./…/

Det är, naturligtvis, alldeles utmärkt med genomarbetade insatser för att få de sjukskrivna som har arbetsförmåga tillbaka i arbete.

Men varför ska det ske med hjälp av ett regelverk, som försvårar livet – och kanske tillfrisknandet – för den uppenbart mycket större grupp, som inte har dessa förutsättningar? Och som behöver helt andra åtgärder än arbetsmarknadspolitiska program.

Om rehabiliterande insatser alls ska vara meningsfulla, måste de utgå från den enskildes situation, inte från fyrkantiga tidsgränser som inte har någonting alls med denna situation att göra.”

”Arbetsförmedlingens insatser för målgruppen har inte enbart handlat om att ge adekvata arbetsrelaterade insatser i syfte att personen på sikt ska kunna få ett arbete.

En stor och resurskrävande uppgift har varit att agera stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet, hjälpa dem att förstå en komplex informationsmängd samt agera förmedlande kontakt till andra myndigheter, företrädesvis Försäkringskassan.

För vissa personer har det praktiska runt ekonomi, information och blanketter tagit all kraft från individen.

I dialog med medarbetare och i svaren från medarbetarenkäten framkommer att arbetet med målgruppen medför svåra samtal med människor i kris.

Arbetsförmedlingen har inte den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.

Denna situation hade kunnat hanteras på ett bättre sätt, för individen och för arbetsförmedlingen, om kontakt med Försäkringskassans personliga handläggare hade bibehållits.

Försäkringskassan har genom sitt uppdrag ett upparbetat kontaktnät lokalt med vården som Arbetsförmedlingen tidigare inte haft anledning att bygga upp.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin M. Friedmanreflektioner och speglingar II....