Utanförskap borde kallas utslagning, men inget är ödesbestämt – det är en fråga om politik…

11 september, 2010 § 1 kommentar

Men även människor med sjukersättning och A-kassa betalar skatt och bidrar därmed med skattepengar.

Är det ett tillbud när någon dör? undrar Johanna. Och om Arbetslivsinstitutet, se här. Se också artikelserien ”Arbete och hälsa” från Göteborgs universitet.

Se Ett hjärta RÖTT om människosyn. Vadå, mänsklig värdighet? Ja, den politik som bedrivs handlar om skambeläggningspolitik. Gäller inte ”positivt tänkande” här också? Åt båda håll så att säga! Dvs. att tro gott (positivt) om sina ”underordnade”? I lika hög grad som man kräver detta av dem. Se George Montbiot om de ledande klassernas paranoia, här, här och här.

Ja, det var det där med tillit också.

Och det här med att skydda och försvara dem ovanför sig, de starka, men inte de svaga… Har rötter, var? Och varför är vissa ”svaga”?

Ja, det där med förakt för svaghet. I länkad artikel står bland annat:

”I enlighet med sin grundsyn drev Hitler med kraft arbetslinjen, och under sitt första år vid makten halverade NSDAP de sociala kostnaderna i Berlin.

Tyskland blev ett land för dem som nazisterna betraktade som livsdugliga, medan övriga blev icke-personer, när de inte helt enkelt likviderades.

Beklagligtvis för Nazityskland ledde den förvirrade synen på vem som var stark och vem som var svag till att många av de främsta begåvningarna flydde landet, en naturlig följd då föraktet inte byggde på nyttohänsyn eller rationella överväganden överhuvudtaget./…/

Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren.

De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen.

Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa.

Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling.

Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse.

Ända in i döden behöll Hitler sin primitiva uppfattning om den starkares rätt.

Eftersom tyskarna lät sig besegras på slagfältet så var hans eget folk svagt och föraktligt, och hade svikit sin ledare.

Därför var det inte mer än rätt att Tyskland krossades, och Hitler försökte med sina sista order så gott han kunde bidra till den processen.

Och själv klarade han inte att konfronteras med sanningen, utan tog sitt liv. Under sin tid vid makten orsakade han enorm förödelse…

I artikeln om Ehrenreich och hennes bok om positivt tänkande kan man läsa:

Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet. Malin Ullgren läser en underhållande uppgörelse med positivitetskulten.

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ’att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet.

När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen.

Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.”

Är detta ”frihet”? Och vadå, inte bli styrd – i vad man ska känna och tänka eller hur man ska bete sig? Detta är inte diktatoriskt?

Att styra genom söndrande och härskande är inte så värst friskt som jag ser det. Och man måste ta till sådana metoder när man inte har andra? Eller bättre argument. Vadå, verkliga visioner för vad slags samhälle vi vill ha och skapa?

Och dessutom tror jag inte det är friskt att bara tillåta vissa känslor. Överdrifter i alla riktningar är troligen inte heller ”friskt”. Dvs. att man bara är positiv hela tiden eller bara ”negativ”. Att man bara är glad hela tiden eller djupt deprimerad. Är detta respektfullt? Och borde ge all anledning att ifrågasätta och protestera och vara ”negativ”? Magiskt tänkande som egentligen inte löser den ursprungliga orsaken ELLER senare anledningar till en uppkommen situation.

Men alla sådana ”överdrifter” har en orsak.

Och jag tvivlar på att rätta metoden är att manipulera sina känslor till något de inte är. Fast detta är egentligen ämne för en helt annan bloggpostning.

Och högerregeringen tror sig kunna lösa arbetslösheten med att anlita coacher. Jag blir så upprörd. De försöker liknande metoder som Ehrenreich ifrågasätter skarpt.

Ehrenreich säger i intervjun om sin bok länkad ovan:

Positivt tänkande är ett briljant system för social kontroll. När människor råkar ut för svåra saker så säger du ’Tja, det är bara din attityd du måste ändra!’”

Annonser

Ökande inkomstskillnader ger mindre social rörlighet och än större ojämlikhet, tro att alla är vinnare, att alla är oberoende och fria att göra och bli vad de vill…

23 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Robert Sundberg skriver i dagens ledare ”Reinfeldt är populistisk – han ger intryck av att erbjuda både sänkt skatt och bibehållen välfärd”:

”Bästa beskrivningen av Reinfeldt som politiker är den dåvarande SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson gav när han kallade Reinfeldt för tvålen. Detta eftersom det var svårt att få grepp om honom. Han slank undan allt negativt. Så är det nu också.

Trots att det är massarbetslöshet, nio procent eller fyrahundra tusen arbetslösa, belastar inte det Reinfeldt. Detta trots att han i förra valet hade jobben som viktigaste fråga jämte det han kallade för utanförskap, som blivit stort under Göran Perssons statsministertid.

Utanförskapet [som kallades utslagning på 90-talet, Daniel Lind menar, kanske förenklat, att om vi inte hade några socialförsäkringar skulle begreppet utanförskap inte längre vara nödvändigt] är i dag lika stort.

Men nu vill inte Reinfeldt ha det som valfråga.

Medierna finner sig i det./…/

Alliansens skattesänkningar har främst gynnat män och neddragningarna i välfärden har främst drabbat kvinnor. Utjämningen av inkomstklyftorna mellan könen har avstannat./…/

I en tid när kommersiella krafter med reklam genomsyrar samhället skulle mer motkrafter som kulturen kan bidra med behövas. Men då krävs satsningar. De uteblir med borgarna.”

Men sådana kostar ju pengar och borgarna tror inte några motkrafter behövs.

Och apropå ökade/ökande inkomstskillnader se tidigare inlägg om Daniel Linds bok ”Mellan dröm och verklighet? Frihet och livschanser i framtidens Sverige”.

Han skriver vidare (s. 77):

”USA är västvärldens minst socialt rörliga land. Ju fler perspektiv som belyses i den internationella jämförelsen, desto tydligare blir bilden./…/

… den som växer upp under fattiga förhållanden kommer att förbli fattig som vuxen, den som föds in i en välbärgad familj kommer att förbli rik

[så här är det främst i inkomstsvansarna, dvs. bland dem med lägst respektive högst inkomster, mindre i mellanskiktet?].

Den amerikanska drömmen är inget annat än en dröm.

Ingen annanstans går fattigdom och rikedom i arv i samma utsträckning.

[i de rika västländerna, till vilka de skandinaviska länderna tillhör, men detta närmar vi oss alltmer, precis som i USA och Storbritannien, som genomgick det systemskifte vi nu genomgår för 25-30 år sedan. Ett skifte som inte är ofrånkomligt. Flera ledande ekonomer ifrågasätter mantrat skattesänkningar för de rika].

Under de senaste 25-30 åren har den amerikanska realinkomstutvecklingen varit negativ eller nästan obefintlig för breda befolkningsgrupper.

[men fortfarande tror de på den amerikanska drömmen! Magiskt tänkande? Även om fler och fler börjar ifrågasätta den].

Den produktivitetstillväxt som har skapats i ekonomin har inte kommit stora delar av löntagarkollektivet till del.

Det amerikanska samhället kännetecknas därmed av både låg relativ och absolut social rörlighet.

Den amerikanska drömmen är i praktiken en mardröm och en myt som hindrar genuin social utveckling för det stora flertalet.

[många får inte utveckla sina förmågor, medan andra har alla möjligheter att göra det, både i form av pengar, information och uppbackning, i det samhälle].

Trots detta lever drömmen vidare.”

De i botten av samhället förblir i botten, de i toppskiktet blir kvar där. Mellanskiktet kan förändra sin situation, men med större grad av uppoffringar, därför att de inte har oceaner av resurser att ta ur.

Och inte minst, vad slags samhälle skapas av dylika förhållanden?

På s. 21 skriver han

Trots OECD:s starka tro på marknadens effektivitet har organisationen under senare år insett att denna målkonflikt inte nödvändigtvis är en faktisk realitet.

Deras generalsekreterare Angel Gurria sade för något år sedan i samband med att de släppte en ny rapport:

We found no evidence that inequality may be conducive to growth in OCD countries, as some have suggested.

There is nothing in this new study to suggest otherwise.”

Översatt blir det något i stil med:

”Vi hittade inga belägg för att ojämlikhet befrämjar tillväxt i OECD-länder, som några har framkastat.

Det finns inget i denna nya studie som föreslår något annat.”

På s. 38 skriver Lind vidare:

”Ökad valfrihet för vissa kan leda till ökad ofrihet för andra.

Den insikten är inte på något sätt ny eller revolutionerande, men förtjänar att diskuteras.

Är detta möjligt i en tid då den individuella individualismen skapat tron att alla är vinnare, att alla är oberoende och fria att göra och bli vad de vill. /…/

Kommer detta skifte att begränsa den sociala rörligheten för kommande generationer?

Är vi redan där, även om det ännu inte har fångats upp av statistiken?

Om vi vågar ta i den frågan kan vi kanske ta nästa steg och ställa fler frågor:

Vilka beslut vid köksbordet har störst negativ effekt på den sociala rörligheten?

Vilka köksbordsbeslut kan vi avstå från i syfte at skapa mer likvärdiga uppväxtvillkor och högre social rörlighet?

Kan samhället kompensera för denna minskade rörlighet med befrämjande åtgärder inom andra områden?

Vilka skulle det kunna vara?”

Och just det att våra barn och ungdomar har fått samma möjligheter utbildningsmässigt har gjort att vi har kunnat hävda oss så väl. Men hur blir det om vi får en underklass igen? Och vad innebär detta för samhällsklimatet också osv.?

Kan vi ge alla samma förutsättningar att få utvecklas till det de vill bli? Att alla får utvecklas? Att vi ser till allas behov så mycket som vi verkligen kan? Om vi lyckas med det vad skulle det innebära för enskilda människor – och för samhället i stort? Även samhällsekonomiskt?

Lind visar att ju större inkomstskillnader ju lägre social rörighet. Ökande inkomstskillnader, något vi är på väg mot, kommer att innebära olika möjligheter för olika individer, samt minskande social rörlighet.

Om rapporten “Growing unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries” översatt blir det ungefär ”Växande ojämlikhet? Distribution av inkomst och fattigdom i OECD-länder.”

På denna sida kan man läsa bland annat, om inkomstojämlikhet (stor inkomstojämlikhet) påverkar barnens förutsättningar att röra sig mellan klasserna, dvs. gör klassresor mindre sannolika:

“Did You Know? (income inequality) [Visste du? (inkomstojämlikhet)]

The gap between rich and poor and the number of people below the poverty line have both grown over the past two decades. The increase is widespread, affecting three-quarters of OECD countries. The scale of the change is moderate but significant.

[Gapet mellan rik och fattig och antalet människor under fattigdomsgränsen har båda ökat över de senaste två årtiondena. Ökningen är vitt spridd och berör tre fjärdedelar av OECD-länderna. Omfattningen av förändringen är måttlig men betydande].

[Table 11.1. Summary of changes in income inequality and poverty]

Income inequality increased significantly in the early 2000s in Canada, Germany, Norway and the United States. But incomes in Greece, Mexico and the United Kingdom became more equal.

[Figure 1.1. Gini coefficients of income inequality in OECD countries, mid-2000s]

[Figure 1.2. Trends in income inequality]”

Och om fattigdom I OECD-länderna:

“Did You Know? (poverty) [Visste du? (fattigdom)]

Around one person in 10 in OECD countries had in income below half of the national median in 2005.

[Runt en person i 10 OECD-länder hade en inkomstnivå under halva den nationella medianen 2005].

[Figure 5.1. Relative poverty rates for different income thresholds, mid-2000s]

The risk of poverty for older people has fallen, while poverty of young adults and families with children has risen.

[Risken för fattigdom för äldre personer har fallit*, medan fattigdom hos unga vuxna och familjer med barn har ökat.]

[Table 5.1. Poverty rates for people of working age and for households with a working-age head, by household characteristics]

[Table 5.2. Poverty rates for children and people in households with children by household characteristics]

Work reduces poverty: child poverty is lower in countries where more mothers work.

[Arbete minskar fattigdom: barnfattigdom är lägre i länder där fler mammor arbetar].

[Figure 5.8. Poverty and employment rates, around mid-2000s]
More key facts in the last page
of the
media brief: Are we unequal?

The rise in inequality is generally due to the rich improving their incomes relative both to low- and middle-income people.

[Ökningen i ojämlikhet beror på det hela taget på att de rika har förbättrat sina inkomster i relation till både låg- och medelinkomstmänniskor**].

[Table 1.1. and Table 1.2. Trends in real household income by quintiles, Gains and losses of income shares by income quintiles]”

* och alla partier har populistiskt fallit för sänkning av skatten för pensionärer generellt. Pust! Hur viktig är den frågan i jämförelse med en massa andra frågor och allmän fattigdomsgräns?

** dvs. även medelklassen har förlorat! Ja, Lind skriver någonstans att det är ett märkligt fenomen att medelklassen stöder skattesänkningar och sämre välfärd, men han hänför det till den envisa tron på ”den amerikanska drömmen”, även om folk sakta börjar ifrågasätta den. Något undersökningar har visat.

Om den orubbliga tron på den amerikanska drömmen och hinder mot framväxt av en mer progressiv politik, ja, det handlar om politik; insikten att inget är ödesbestämt…

22 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Daniel Lind skriver i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” (s. 33) om att

”Trots att det amerikanska samhället inte lyckas generera lika hög social rörlighet som andra utvecklade länder – och endast på samma nivå som Pakistan och Sydafrika – lever den amerikanska drömmen i allra högsta grad.

I förhållande till omvärlden utmärker sig amerikanerna i meningen att de mer än andra tror att människor belönas för sin kompetens och intelligens, att en förmögen bakgrund inte ger fördelar i livet och att det inte är statsmaktens uppgift att minska inkomstskillnaderna.

Detta gäller även för de ekonomiskt och socialt mest utsatta grupperna.

Tron på det amerikanska samhällssystemets förmåga till social rörlighet består samtidigt som det i forskningen är tydligt att andra samhällsmodeller lyckas bättre.

Denna starka amerikanska tro – ibland definierad som prospect-of-upward-mobility-hypothesis (POUM) – hindrar framväxten av en progressiv politik eftersom människor mer tror på drömmen än den politik som skulle kunna ta dem dit.”

Lind menar att (s. 44)

”Precis som i sysselsättningspolitiken i allmänhet som i a-kassefrågan i synnerhet appellerar regeringen till den skötsamma medelklassen och utmanar dess solidaritet med andra, svagare grupper i samhället.”

Ja, söndrar och härskar. Som vår nuvarande statsministers användande av begreppet ”samhällsbärarna” nu senast.

Om Daniel Linds bok kan man läsa:

”Vilken sorts samhälle vill vi ha? Hur når vi dit?

Den här boken är en mytkrossare om social rörlighet. Den visar vilka faktorer som påverkar den sociala rörligheten och den ställer frågan om vilket samhälle vi vill leva i.

Myten som spräcks är den om USA som landet där vem som helst kan starta med två tomma händer, skapa ett gott liv och en förmögenhet.

Daniel Lind visar med stöd av internationell forskning att sanningen är en annan. Möjligheterna är större i Sverige och de andra nordiska länderna än i USA att förverkliga den drömmen.

Eller har varit för nu är utvecklingen i Sverige på väg åt fel håll.

Hur kan detta förklaras? Daniel Lind förklarar det med att livschanserna är mer jämlikt fördelade i länder med den nordiska välfärdsmodellen.

Inte minst handlar det om utbildning, om att kompensera brister i uppväxtvillkor och familjeförhållanden.

Nu när modellen krackelerar sprids livschanserna inte lika jämnt och den sociala rörligheten minskar.”

Se ”recensionen” ”Mytisk USA-dröm är sann i Sverige”:

”Från högerhåll framhålls det dynamiska och flexibla i USA.

Där driftiga och företagsamma individer inte hindras av statsregleringar, starka fackföreningar, betungande skatter, byråkratiskt pappersarbete och klåfingriga politiker.

Där den amerikanska drömmen tillåter varje individ att börja med två tomma händer och bli rik. Bara du vill och arbetar hårt kan du byta klass.

Men det är en borgerlig propagandamyt.

Den amerikanska verkligheten är snarast en mardröm: ’USA är västvärldens minst socialt rörliga land’.

Där (och i Storbritannien) är det svårast att byta klass.”

Och även om tron på den amerikanska drömmen fortfarande är stark i USA, så visar opinionsundersökningar att tvivlen på den börjar öka (s. 28). Tillväxtökningar har fördelats som följer: 50 procent av den samlade reallöneinkomstökningen sedan 1960-talet har tillfallit gruppen med de allra högsta lönerna.

”Då blir det inte mycket kvar för de resterande 90 procenten av befolkningen”

som han skriver (s. 56-57).

Och han påpekar i slutet av boken (s. 88):

”Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Se “More Inequality, less social mobility” (bara fyra sidor) av forskarna Dan Andrews och Andrew Leigh.

Läs också Storstad i blogginlägget ”Vad säger Nobelpristagare om högre skattesänkningar för de rika?

Tankar från Västanbäck skriver också om de påstått dynamiska effekterna av större inkomstskillnader.

Pengar finns inte i USA till den förment hejdlöst slösaktiga välfärdstaten, men däremot till magiskt-tänkande-program som att ’bygga starka familjer’…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 15 augusti, se slutet. Tillägg 19 augusti: och nu ska arbetslösa här i Sverige bli räddade av (förmodligen jättedyra) coacher. Se motreaktionen i USA mot positivt tänkande-, teambyggar- och motivationsindustrin].

Hittade denna artikel i Huffington Post, av Michelle Chen, som skriver i ”’Främjande av äktenskap’ i välfärden fungerar inte, ras har fortfarande betydelse”:

“I tider när konservativa ursinnigt har attackerat den förment hejdlöst slösaktiga välfärdsstaten, är det inte konstigt att det alltid finns pengar till magiskt-tänkande-program som ’Building Strong Families’?”

Välfärdsreformernas program för främjande av äktenskap har haft liten effekt på den svåra situation som fattiga familjer befinner sig i. Det ser också ut som om de har gjort ett dåligt jobb genom att tvinga utfattiga par in i högerns familjevärderingar.

Något som heter ”Mathematica Policy Research” har utvärderat Building Strong Families, de äktenskapsfokuserande programmens flaggskepp som drivs i åtskilliga stater, och drar slutsatsen att det har varit en flopp.

Generellt så har programmet misslyckats med att öka sannolikheten att paret ska knytas samman mer, det har inte ökat troheten, ’förbättrade inte parets förmåga att hantera sina konflikter’ och ’hade ingen effekt på sannolikheten att man [inte] skulle uppleva intimt våld mot partner.’

En Joseph DiNorcia Jr hävdar att detta program från start inte var avsett att tjäna fattiga familjer, utan bara tjäna en högeragenda.

Han menar att projekt som Building Stronger Families är meningslösa därför att de befordrar specifika värderingar, snarare än ett generellt välmående.

Dess avsikt är faktiskt inte effektivitet menar han. Istället försöker de hitta saker som framgångsrikt främjar en särskild moralisk agenda: i detta fall heterosexuella äktenskap.

Chen undrar:

”Varför plöjer snåla och gnidiga lagstiftare ner federala gåvor i obeprövad social ingenjörskonst som torgför omoderna och ofta rasistiska värderingar, medan de samtidigt inte kan hitta pengar till skolor, för att skapa jobb eller till livsmedelsförsörjning för barn – program som kanske skulle göra mer för att stärka familjer och gynna möjligheter, än vad utbytandet av högtidliga löften [i äktenskap] någonsin kan göra.”

Om man översätter detta: sätt en vigselring på en fattig moders finger och hon kommer fortfarande att vara fattig. Washingtons fixering vid äktenskap, som har fortsatt under Obama, men i en mer tyglad form, slösar inte bara bort pengar för att främja likriktning, men skyler också nödtorftigt över de strukturella försakelserna (min kommentar: dvs. saker i strukturer och förhållanden vilka orsakar problem eller i vart fall gör livet betydligt krångligare och svårare att hantera), för vilken instabilitet i familjen är ett typiskt symtom snarare än en orsak.

De personer som drar upp riktlinjerna för politiken lever i en sagovärld där de tror att regeringen kan skapa starka familjer i avsaknad av starka samhällen, i en socioekonomisk hierarki som fräter sönder föräldra-barn-bindningarna och kriminaliserar fattigdom.

Det verkliga måttet på familjestyrka är faktumet att så många ensamföräldrar idag klarar att göra rätt mot sina barn trots överväldigande svårigheter.

De överlever med eller utan stöd från politiker som försöker reducera dem till brickor i ett kulturkrig.

Och dylika program som ovan är de inte också ganska förödmjukande?

Tillägg 15 augusti: Och är detta valfrihet; att själv få avgöra, och inse att man behöver söka hjälp för familjeproblem (om det är vad man behöver) ELLER ha pengar till ett anständigt liv. Eller kanske helst både/och. Är detta respekt för individer? Och tala om förmynderi! Och moraliserande, att slå sig för bröstet! Hur var det nu om det där med ”vi vet bäst och vet bäst för alla andra”?

Och det där med arrogansPåståenden som att ”dynamiska effekter” minskar klyftorna. När dessa klyftor snarare har ökat påtagligt…

Det var det där med trickle down-effekten, se tidigare inlägg om Alan Greenspan. Och här är mer om denna förmenta nedsippringseffekt, men i en helt annan världsdel. Är detta i vårt allmänna intresse?

Hög standard

av och med Peps Persson

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, va fan är hög standard.
Litar du på myten om vårt rika västerland,
känner du dig trygg och mätt min vän,
eller gnager tvivlet i dig som en dålig tand,
känner du dig lurad på nåt sätt?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Va ska du med bil och villa,
när du mår så jävla illa,
av det du äter och dricker att du helst ville spy?
Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.


Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
när din hjärna fylls med PCB, PCB,
och du förgiftas så sakta av lungornas rytm.
Tror du på att lyckan ryms uti en penningpung,
eller säljs i engångspack,
tror du på reklamen, att den gör dig evigt ung.
torskar du på deras välståndssnack,


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkotrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,
så du blir jagad och jäktad och ensam och rädd?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Du slösar bort din energi,
går omkring och tror att du är fri,
tills du fattar en dag att du gått på en stöt.

Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt…

Om utanförskap, tystad kritik, att tänka positivt, att valfrihet inte är detsamma som frihet…

12 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

artikeln om Ehrenreichs bok om positivt tänkande kan läsas här.

Recensionen ”Våra liv – en privatsak. Ulf Lundén läser Bengt Göransson och kräver politikens återkomst” över Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” på förlaget Ersatz var jättebra och intressant. Där kan man bland annat läsa:

”Bengt Göransson beskriver på ett mycket träffsäkert sätt hur nyliberalismen under ett kvartssekel förvandlat och förvanskat ordens egentliga betydelse.

Friskola är inget annat än privatskola.

Hit når varken yttrandefriheten eller offentlighetsprincipen som gäller i kommunala skolor. Det är djupt allvarligt.

Politiken av i dag handlar inte längre om att bygga ett [bra] samhälle [för alla] utan om ett slags kameralt förvaltarskap [teknokratiskt, utan riktiga visioner och har man några så kan man inte förmedla dem].

Politik är numera underordnad den så kallade marknaden. Frihet har i händerna på nyliberalerna fått betydelsen valfrihet vilket är något helt annat [valfrihet är inte detsamma som frihet! Och frihet är inte detsamma som valfrihet, men inte motsatsen heller. Vad är verklig frihet och valfrihet? Vad skulle det kunna vara?].

Göransson påpekar att valfriheten är en privatsak för var och en. Den tanken leder oss ut på djupt vatten, reducerar oss som medborgare, förminskar samhällsansvaret.

Djungelns lag får hellre råda än rättfärdiga sociala reformer som ser till att människor inte slås ut från samhällsgemenskapen.

I kölvattnet ser vi ökade klasskillnader och ökad ojämlikhet eftersom det handlar om att den med tjockare plånbok och makt alltid kan putta undan människor med tunnare plånböcker. De som inte har någon makt över varken sitt liv eller arbete./…/

Bengt Göransson efterlyser eftertänksamhet framför snabba beslut som i efterhand visar sig vara mer eller mindre katastrofala.

Kommunaliseringen av skolan är ett sådant exempel.

Det är inte att vara nostalgisk när man efterlyser en större och levande intellektuell debatt av våra beslutsfattare.

Ett samhälle mår bättre av fria tankeutbyten, långsamhetens lov, tålamod och framför allt klokskap förvärvad av erfarenheter.

Bengt Göransson riktar bitvis mycket hård kritik mot det nyliberala samhället som förvandlat oss från samhällsmedborgare till skattebetalare. Tanken är att alla skall vara vinnare.

Alla skall först och främst vara egoister eller individualister som nyliberalerna hellre vill kalla det. Att det också förutsätter förlorare låtsas man inte om.

Enligt Bengt Göransson kan samhället av i dag liknas vid en affärsrörelse. Vi är inte längre medborgare med samhällskontrakt utan kunder. Vi shoppar allt, till och med politiska partier efter kortsiktiga egoistiska behov.

Här finns ingen tanke om att vi alla blir äldre, kan drabbas sjukdom eller olycka. Att vi alltid förblir där vi står i dag.

Solidaritet betyder just att det är slumpen som avgör var vi hamnar i livet. Den starke kan bli svag, den friske kan bli sjuk och så vidare./…/

Vad har borgerligheten att bjuda mer än fortsatta skattesänkningar?

Vi skönjer redan ett borgerligt lyckorike med en rad inhägnade rikemansområden, slutna reservat, där den självutvalda eliten spelar golf, alstrar barn, byter fruar med varandra, passas upp av lågavlönade hembiträden, får gräset klippt av lika lågavlönade vaktmästare och som har kultur som ett slags tidsfördriv.”

I ledaren ”Mer bakåt än framåt i alliansens kampanj” skriver Kennet Andreasson bland annat om

Kunskap i folkpartistisk tappning ska nötas in med skampedagogik och stämpling av föräldrar till ’stökiga’ barn.”

Och Katrine Kielos skriver i ledaren ”Det är inte alls bra, Reinfeldt”:

”Fattigdomen i Sverige fortsätter öka. Sjuka människor kastas ur skyddsnäten.

Samtidigt har skatten sänkts med 100 miljarder. Jobb försvinner i välfärden.

Det hade inte behövt vara så här.”


Företagande och social trygghet – och också litet om olikhet i uppväxtvillkor…

12 juni, 2010 § 1 kommentar

Debattartikel i Dalademokraten lördag 12 juni.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar.

I USA betalar arbetsgivarna sjukförsäkring m.m. för sina anställda och vad kostar det för företagarna?

Det verkar MINST lika krångligt och byråkratiskt att anställa där som här, att döma av vad min pojkvän vittnat (han är amerikan och egen småföretagare i USA). Dock är han så hjärntvättad med propaganda mot skatter och har en god portion politikerförakt (som missgynnar dem med svag eller ingen röst).

Och för honom personligen skulle ju ett skyddsnät finansierat av alla betyda oerhört. Skapa en trygghet som skulle göra honom mer kreativ och förmögen att lösa problem.

Kortsiktigt kanske man blir problemlösande och kreativ av att ”få” kämpa, men på lång sikt tror jag att det BARA leder till sämre prestationer och sämre resultat för majoriteten av oss människor.

Läste också nu på morgonen krönikan ”Jag blödde näsblod – och stod kvar” i Lärarnas tidning, där man kan läsa om hur häpen den då färska läraren blev över hur barn kan ha det:

”Direkt från lärarutbildningen, med tusen idéer om hur olika situationer ska hanteras, ut i en verklighet som sannerligen överträffade fantasin.

Denna verklighet innebar ett brutalt uppvaknande för mig.

Om hur det ser ut i vissa familjer och hur lite skolan har att erbjuda dem som behöver mer.

En del elever åt sitt första varma mål sedan fredagen, på måndagen i skolan.

En elev hade med sig en potatis på fruktstunden.

En annan hade hål i skorna och såg nog gladast ut av alla när vi bestämde att vi hade frivillig innerast om det regnade.

Många hade kroppen full av oro av det slaget som inte är förenlig med koncentration på skolarbete.”

Om att plocka russinen ur kakan – men en annan värld är faktiskt möjlig, den vi har nu är inte ofrånkomlig…

5 juni, 2010 § Lämna en kommentar

Två rektorer oberoende av varandra och vid helt åtskilda tidpunkter:

”Friskolor plockar russinen ur kakan.”

Friskolor tar de billigare programmen och överlåter de dyrare som estetiska programmet och fordonsprogrammet till den kommunala skolan.”

Undra på om kommunala skolan går på knäna och privatskolorna går med vinster. En kommentator till artikeln ”Wallenberg ringer in” skriver:

”Gud vad Fokus tjatar om vinster i skolkoncerner. Kommer ni direkt från (v):s kongress? Rationaliserar man för mycket finns det inget som hindrar eleverna att byta skola. Detta hot är tillräckligt för att hålla bolagen på mattan.

Varför granskar ni inte slöseriet i den kommunala skolan istället – det är ju detta som gjort det möjligt för privata bolag att göra stora vinster. Slöseri måste väl ändå vara värre än vinster?”

Handlar det om slöseri i den kommunala skolan?

Dessutom har jag viss inblick i privata företag och arbetsplatser (en bror är civilingenjör) och där verkar det inte vara så värst mycket mer effektivt alla gånger.

Jag pluggar gymnasieengelska (fräschar upp min gamla gymnasieengelska) på distans. Kommunen där jag bor, som fick blått styre vid förra valet, har upphandlat tjänster för Komvux hos företag som bedriver sin undervisning på distans.

Kanske passar detta vissa jättebra: att kunna sitta hemma och jobba i sin egen takt. Men jag saknar den sociala biten. Har inte utnyttjat rummet på nätet för utbyte och inga andra verkar göra det heller.

Som lärare (dock inom musikområdet: instrumentalundervisning) så kan jag inte låta bli att reflektera över ditten och datten i denna form av utbildning: Du har dina uppgifter i denna engelskakurs, som är desamma för alla och som inte ändras alls (?) under tidens gång och med nya studenter. Praktiskt för lärarna. Kanske kan de ägna sig åt annat istället? Men gör de det? Och kanske kan det kännas ”tryggt” eller bekvämt för vissa elever?

Alla får visserligen då ”samma utbildning” (exakt samma). Men hur blir det med individanpassningen? Kan läraren anpassa undervisningen efter de behov som finns (uppdagas), med särskilda övningar och uppgifter för sådant som är svårt?

Och det har ju också sagts oss lärare att elever har olika inlärningsstilar. Passar detta studiesätt alla? Finns den omsjungna valfriheten i detta koncept att bedriva vuxenundervisning?

Jag som student får skriva ut material själv; får inga kopior från skolan, sådant som elever i reguljär undervisning får och inte behöver bekosta själva.

Gymnasiechefen i kommunen där jag bor är f.d. militär, rektorerna under honom (vissa i alla fall) verkar hylla skolminister Jan Björklund. Kanske inte så konstigt? Björklund är ju också f.d. militär. Så hans språk och kanske ledarstil går hem hos dessa (manliga chefer/rektorer)?

Och hur var det nu med ”möjligheternas land”?

Se tidigare postning om ett offerklandrande synsätt. Samt om tron att marknaden kommer att ta hand om alltihop och rätta till det, om självbedrägeri eller villfarelse.

Ju otryggare människor är desto mer tar man till magiskt tänkande?

Och förlitar sig på ”starka män”, något Owe Wikström uttryckte farhågor för i sin bok ”Långsamhetens lov”, där han skrev något om ”stöveltramp i fjärran”:

”Ropen efter starka ledare, klara bud och enkla lösningar kan förr än vi anar bli attraktiva (s. 44).”

Ja, det är vad vi redan ser i bland annat ledande politikers (inte minst i regeringen) krav på hårdare tag både i skolan och kriminalvården. Men hårdare tag ger inte färre brott. Se också Dave Eggers om ”vilda barn” i skolan:

I Vildingarna ville jag undersöka hur dagens samhälle hanterar vilda barn som Max.

De ges allt mindre utrymme att fara omkring och skrika och bete sig som galningar.

Men, tro mig, de behöver det utrymmet.”

Han var själv ett ”vilt barn”.

Och se Ingmar Bergman om bohemer apropå filmen ”Hets” och hans egen skolgång. Men självständigt tänkande individer vill inte Björklund och hans stab ha!? De vill ha en massa små Björklundkopior, som är tysta och lyder?

Pratade just med min pojkvän i USA om en av Hitlers närmaste män, Albert Speer, som var strängt, kyligt och väldigt väluppfostrad i ett välbärgat hem. Och därmed hade hans medkänsla med andra blivit kraftigt avtrubbad och det ledde till att han blev nära medarbetare till Hitler och inte kunde (ville) se vad som skedde. Han kunde vända bort blicken och bli medlöpare.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin magical thinkingreflektioner och speglingar II....