Om självförsköning – och också om att ojämlikhet urholkar solidariteten och ökar ensamheten …

26 december, 2015 § 11 kommentarer

”Istället för att vara blygsam börjar man skryta med sina prestationer och sin förmåga, överdriva sitt eget värde, nästan som en reklamkampanj”

skriver britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett i pamfletten ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet.”

I ojämlika samhällen blir detta viktigt; att framhålla sig själv. Den sociala väven och solidaritet mellan människor slås sönder.

Se ”Egos Inflating Over Time: A Cross-Temporal Meta-Analysis of the Narcissistic Personality Inventory” eller ”Egon som pumpas upp med tiden: en cross-temporal meta-analys över narcissistismpersonlighetsförteckningen” (eller något i den stilen). Den här studien …

”… fann att nivåerna av narcissism har ökat över generationerna i 85 stickprov bland amerikanska studenter som avslutade 40-punktslistan rörande narcissistisk personlighet mellan 1979 och 2006 (totalt 16 475 studenter [??])./…/

Sålunda ligger nästan två tredjedelar av dagens studenter över medelvärdet från 1979-1985 vad gäller poäng för narcissism, vilket är en 30-procentig ökning.

Resultaten kompletterar tidigare studier som funnit ökningar gällande andra individualistiska drag som självhävdande, förmåga att agera, självkänsla [eller självöverskattning, egenkärlek] och utåtvändhet.” 

I ”Who Feels Inferior? A Test of the Status Anxiety Hypothesis of Social Inequalities in Health” eller ”Vem känner sig underlägsen? Ett test av hypotesen rörande statusängslan av ojämlikhet i hälsa” kan man läsa:

”The empirical association between income inequality, population health, and other social problems is now well established, and the research literature suggests that the relationship is not artefactual.

Debate is still ongoing as to the cause of this association. Wilkinson, Marmot, and colleagues have argued for some time that the relationship stems from the psycho-social effects of status comparisons.

Here, income inequality is a marker of a wider status hierarchy that provokes an emotional stress response in individuals that is harmful to health and well-being.

We label this the ‘status anxiety hypothesis’. If true, this would imply a structured relationship between income inequality at the societal level, individual income rank, and anxiety relating to social status.

This article sets out strong and weak forms of the hypothesis and then presents three predictions concerning the structuring of ‘status anxiety’ at the individual level given different levels of national income inequality and varying individual income.

We then test these predictions using data from a cross-national survey of >34,000 individuals carried out in 2007 in 31 European countries.

Respondents from low-inequality countries reported less status anxiety than those in higher inequality countries at all points on the income rank curve.

This is an important precondition of support for the status anxiety hypothesis and may be seen as providing support for the weaker version of the hypothesis.

However, we do not find evidence to support a stronger version of the hypothesis which we hold requires the negative effect of income rank on status anxiety to be exacerbated by increasing income inequality.”

Wilkinson och Pickett skriver s 26:

”Data visar att båda dessa mönster är i verksamhet [den första är att man saknar förtroende, har låg självuppskattning, är deprimerad och dukar under för känslor av underlägsenhet. Den andra, helt annorlunda, reaktionen är en sorts självförhävelse och narcissism. då man försöker framställa en positiv bild av sig själv]. 

Människor i mer ojämlika samhällen lider av mera statusoro på alla nivåer i den sociala hierarkin [vissa dukar under av underlägsenhet och andra överdriver sin betydelse]. 

De lider också i högre grad av depression och mentala sjukdomar [forskning har visat ökade nivåer av schizofreni i länder med inkomstojämlikhet]. 

Dessutom visar [alltså] amerikanska data att narcissism ökade under 1980- och 1990-talen, när inkomstskillnaderna ökade som mest.

Och människor ägnar sig mer åt vad psykologer kallar ‘själv-försköning’ i mera ojämlika samhällen.”

Man är mest intresserad av sig själv och måttligt intresserad av andra. Jag-först-störst-bäst! Vadå, intresserad av andra? Skönt att höra, för det är exakt så jag upplever det! Jag har varit med så länge och jobbat så länge så jag märker skillnaden, även här! I USA har jag också verkligen upplevt den! De har bara pratat om sig och sitt, inte varit intresserad av en annan …

Så om man inte trivs i detta samhälle, så är det troligen inte så konstigt!

Wilkinson och Pickett menar att denna statusängslan driver på konsumtionen och därmed förbrukningen av jordens resurser. Vi är inne i ett negativt ekorrhjul, som troligen kan vara svårt att bryta. Krävs enorm styrka att gå emot trycket och leva sitt egna liv: utan stort hus, stor bil, flera bilar, tipptopp allting.

De skriver också att i mer ojämlika samhällen sätter sig människor mer i skuld.

Och vi bidrar till allt detta genom att sätta våra barn i friskolor, anlita privata vårdcentraler och äldreboenden; icke-solidariskt verkande för allas bästa. Något vi alla förlorar på skulle jag vilja hävda.

Wilkinson och Pickett skriver i slutet om vad de tror skulle behövas för att bryta denna utveckling; bland annat att man t.ex. inte ska kunna sälja en vårdcentral och håva in massor med pengar.

Annonser

Prestationssamhället – ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten …

29 oktober, 2015 § 10 kommentarer

– Hvad vil du være, når du bliver stor?- Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!- Nej, altså, jeg mener: Hvordan…

Posted by Svend Brinkmann on Thursday, October 29, 2015

Som sagt, det tål att upprepas:

”- Hvad vil du være, når du bliver stor?
– Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!
– Nej, altså, jeg mener: Hvordan vil du sælge din arbejdskraft?

(Se, jeg er ikke imod et ‘præstationssamfund’. Jeg har blot en anden idé om, hvad det er værd at præstere)

Henrik Schyffert om…

… vägen till lycka och tillfredsställelse:

Sänkta förväntningar.

Förvänta dig inte att du och din partner ska tycka lika om allt, fastna för samma resmål eller vilja ligga lika mycket som du.

Förvänta dig inte att alla på jobbet ska lyckas samarbeta eller att dina barn ska vara bäst i klassen.

De kommer att vara halvbra i skolan, precis som du var.

Ja, jag hävdar fortfarande att ”Skolval är ett falskt val”! Och den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann skriver i ”Våga vägra förbättringshetsen”:

Han vill att vi stannar upp och ifrågasätter vår tids utvecklingskultur som börjar redan i förskolan och följer oss genom arbetslivet. Ständig förbättring gäller från vaggan till graven. Även privat jobbar många mot att få, som Brinkmann uttrycker det, ‘en flott kropp, en flott karriär, en flott familj’.”

Och vi sätter våra barn i friskola för att vi tror att det ska göra dem mer fantastiska än de är skulle jag vilja sticka ut hakan och säga. Folk har det sjåigt! Förra veckan råkade jag tvingas se ”Vardagspuls” i TV4 och reagerade instinktivt väldigt negativt! Undra på om folk är utbrända!

Han tar även in sociologin för att förklara sin samhällskritik. Han är bland annat inspirerad av den polsk-brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och nämner skiftet från äldre tiders förbudskultur till dagens påbudskultur som ett exempel. Freuds psykoanalys var ett uttryck för förbudskulturen, menar Brinkmann.

Samhället krävde att man skulle sublimera sina drifter, hålla tillbaka sina känslor.

– Nu säger vi ‘du ska, du ska, du ska’. Vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem.

Svend Brinkmann nämner en äldre sexolog som sagt att förr kom människor till henne för de hade problem med för sina alltför stora lust till sex. De klienterna har hon inte längre. Nu är problemet att de har för lite lust.

I en ständigt föränderlig kultur växlar våra känslor snabbare än någonsin förut. Ena dagen är vi passionerat engagerade i välgörenhetsarbete, nästa i en amerikansk tv-serie. Den accelererande kulturen har inga problem med att människor är känslosamma, driftiga, lystna. Tvärtom. Man ska prestera, optimera, vara motiverad, positiv, men når aldrig tillräckligt långt.

– Våra känslor är inget stadigt fundament att stå på. Vi har den här eviga känslan av att vi inte är bra nog, vilket kan leda till att vi tappar både lusten och motivationen.

Kommer lust och motivation tillbaka om man står fast, säger nej och dröjer i det förflutna?

– Det är jag inte säker på. Men jag tror inte att vi är byggda för att aldrig få stå stilla, att vi aldrig ger oss tid för eftertankar.”

Och vidare:

”– Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress, ensamhet. Vad gör vi för att stoppa detta?

Samtidens svar är ofta att vi ska lära oss att vara mer i kontakt med oss själva, att varje individ ska blicka inåt för att söka svar. – Det är precis det som är problemet. Jag menar att vi ska lära oss att titta ut från oss själva och intressera oss för andra, intressera oss för plikten.

Vägrar du då själv utvecklingssamtal på jobbet? – Nej, men jag försöker vara saklig. I många år har ledning handlat om att leda ‘hela människan’, ett slags intimitetstyranni. Svend Brinkmann tycker att chefen ska vara ledare för halva människan. Den halvdel som är på arbetet.

– Sen ska var och en ha lov till att ha något som inte blir kapitaliserat.

Det är faran när allt det personliga, det emotionella flyter in i utvecklingssamtalen, menar han.

– Det är sunt att bära mask när vi agerar professionellt.”

Och vidare ”Henrik Schyffert: ‘Extremister har ingen humor.'”:

”De senaste åren har han turnerat landet runt tillsammans med Fredrik Lindström och stand-up showerna Ljust och fräscht och den nu aktuella ÄGD – Vad kostar ett rikare liv som är inne på fjärde säsongen nu.

– I den driver vi tesen att varje tid kräver sitt trossystem och att vi är lika troende idag som för 100 år sedan, fast nu tror vi på tillväxten och marknaden, inte på Gud. Liksom varje trossystem har marknadstron baksidor och kommer att falla förr eller senare/…/

Vettigt att betala skatt

Det är det lilla gnagande missnöjet som håller hjulen i rullning, enligt Henrik Schyffert.

– Den nöjda människan är livsfarlig för tillväxten och marknaden. Vi kan inte ha folk som sitter hemma och är nöjda med sina tjock-tv-apparater och Nokia 3510. Då rasar hela religionen. Det är ju ett pyramidspel ­alltihop, som bygger på att ju mer pengar vi gör av med desto rikare blir vi – raka motsatsen till ordet ekonomi, som betyder hushållning, alltså, säger han.

Rasar det måste vi hitta något annat tro på./…/

Trots miljonerna som trillar in och en bakgrund inom MUF betraktar han sig som socialist – eller som Fredrik Lindström etiketterat honom: champagnesocialist.

– Den beskrivningen är helt sann. Jag tar det som en komplimang. Man behöver inte tillhöra en viss klass för att få ha vissa värderingar. Om bara hbtq-personer får ha åsikter i hbtq-frågor blir debatten väldigt snäv, säger han.”

Ja, jag föddes in i medelklassen och tillhör nog den fortfarande, men jag reagerar, för jag tror detta slags samhälle inte gynnar någon särskilt mycket.

”Vad betyder det för dig att vara socialist?

– För mig handlar det om en slags grund­empati – att alla är lika mycket värda och ska ha en hyfsad chans att ta sig dit de vill. Det är kul att tjäna pengar, men det är vettigt att betala 51 procent i skatt också, säger han./…/

Samtidigt har SD seglat upp som tredje största parti, en utveckling han skyller på åtta år med alliansen.

– Att de rika blivit rikare och de fattiga fattigare gör många längre ner på stegen frustrerade. Släng på ett yttre ‘hot’ så pekar de på det. Det är en enkel lösning. Men tanken att pensionärerna inte ska få mat för att vi tar emot flyktingar är så dum. Eller minns du gamarna som svävade över seniorboendena när Maud Olofsson spelade bort 93 miljarder på Nuon-affären? Vi har råd, säger han.

Du har sagt att Sverigedemokrater saknar humor. Det är ju ett allvarligt lyte.

– Det är nog det värsta man kan anklaga någon för. Bo Lundgren blev ju avsatt för att han inte hade humor. För att motbevisa det gick moderaternas presstalesman ut med ett av de roligaste pressutskicken någonsin där det stod att Bo Lundgren visst hade humor. Beviset var att han medverkat i studentspexet Agent 007 – Jöns Bonde…! Bara det var ju jättekul, säger han.

För att ha humor måste man kunna skratta åt sig själv menar han.

– Kan du inte se dina egna brister, motsägelser och tillkortakommanden så kan du inte skratta åt något annat heller. Extremister, vare sig de är höger eller vänster, kan bara se att andra är problemet.”

Se vidare:

”Svend Brinkmann: Et ordentligt menneske tænker på andre end sig selv” eller ”En ordentlig människa tänker på andra än sig själv”

”Hvad er din diagnose? – Du er ikke trist – du har en depression. Dit barn har ikke ild bagi – det har ADHD. Diagnoser er blevet vores nye sprog til at forstå og tale om at have det svært. Psykologiprofessor Svend Brinkmann står bag ny bog om diagnosernes ‘usynlige revolution'” eller ”Vilken är din diagnos? Du är inte ledsen – du har en depression. Ditt barn har inte eld i baken – det har ADHD. Diagnoser har blivit vår tids nya språk för att förstå och tala om det som är svårt.”

”Svend Brinkmann: Det er tid til selvafvikling” eller ”Det är dags för självavveckling”

”Svend Brinkmann: I moralsk forstand er vi blevet en flok kynikere. Moral praktiseres efterhånden kun for vores egen psykologiske vindings skyld, mener professor Svend Brinkmann” eller ”I moralisk förståelse har vi blivit en flock cyniker. Moral praktiseras efterhand bara för vår egen psykologiska vinnings skull”

”Landet, der holdt op med at give mening – Danmark er blevet et land, hvor intet længere er et formål i sig selv. Hverken i politik eller i vores private liv. Alt i konkurrencestaten – de arbejdsløse, flygtningene, vores dannelse og vores børn – er middel til noget andet, mener professor i psykologi, Svend Brinkmanneller ”Landet som har slutat ge mening – Danmark har blivit ett land där inget längre är föremål i kraft av sig själv. Varken i politik eller i våra privata liv. Allt i konkurrensstaten – de arbetslösa, flyktingarna, hur vi formas och våra barn – är medel till något annat”

”Nej-hattens konge er en ægte tryghedsnarkoman” eller ”Nejhattens kung är en äkta trygghetsnarkoman”

”Ledere, tag nejhatten på – stop med at være guru” eller ”Ledare, ta på er nejhatten – sluta att vara gurus”

”Vi er vidner til et ulmende oprør mod konkurrencestatenHvor 68-oprøret var marxistisk og stod i opposition til forbrugersamfundet og ’kapitalisterne’, står det nye oprør i 10’erne i skarp opposition til konkurrencestaten” eller ”Vi är vittnen till en sjudande uppgörelse med konkurrensstaten. Där 68-upproret var marxistiskt och stod i opposition med konsumtionssamhället och ‘kapitalisterna’, står det nya upproret vårt decennium i skarp opposition till konkurrenssten” (gör det? Inte än i alla fall, men gror detta uppror så smått här och där?)

”Skru ned for det elitære sundhedsformynderiSundhed er godt. Men…” eller ”Skruva ner det elitistiska sundhetsförmynderiet – sundhet är bra, men…”

Se också ”Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …”

Bob Hansson i ”Kärleken är ingen jävla saga”

Och Erik Helmerson i ”Vi ses i baren på åsiktshotellet”:

”Sverige har inte en åsikts­korridor utan flera. Problemet är att de så sällan möts.

Jag fick mig tillsänd en studie med en intressant titel: ‘Men det får man väl inte säga i det här landet – Ett experiment i politisk korrekthet’.
Det är en kandidatuppsats från Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet där Johan Floderus undersöker människors vilja att uttrycka ‘obekväma’ åsikter under grupptryck.”

”Vi skördar den ohälsa som samhället förtjänar”:

”Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer allt fler, skriver Torsten Green-Petersen.

Mina arbetsdagar är fyllda av möten med unga människor som på ett eller annat sätt far illa samtidigt som de själva inte har möjlighet att reda upp sina liv på egen hand. Det innebär att jag möter fler unga kvinnor än män – personer som i hög utsträckning varit utsatta för såväl sviktande omsorg som mer öppen traumatisering. Det kan handla om fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, mobbning och utsatthet. Övergivna av det vuxna samhället liksom av skola, socialtjänst och sjukvårdsapparat vandrar dessa personer omkring i samhällets utkanter.

Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer alltfler.

Det är inte lätt att vara ung idag. Inte i vårt samhälle. Och förmodligen betydligt mer komplicerat än tidigare då vi så kallade vuxna genomlevde våra tonår. De nya svårigheterna löper längs flera olika linjer samt skiftar mellan könen, inklusive gruppen som inte faller in i traditionella roller./…/

Pojkar väntas bära stålmansdräkt medan flickor och kvinnor utsätts för eskalerande krav på sexualitet. Jämställdhet är i hög grad en ren önskedröm. Ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten.

I skuggan av Paradise Hotel, globaliseringens nya möjligheter, internetvärldens öppna fönster ser vägen till personlig utveckling och lycka ut att vara varje människas egendom. I själva verket är arbetsmarknaden ett svart hål, tidigare vägar till okvalificerade men viktiga samhällsuppgifter är stängda och rationaliseringar tvingar bort alltfler yngre från att delta i samhällets myrstack. De allt högre kraven på utbildning stänger dörren för de sargade eller de som saknar egna resurs­er att armbåga sig fram. Och alltsammans börjar därhemma. Eller i skolan.

Vi ser även en utveckling där unga människors nätverk splittrats med flyttlassen från Norrland och andra glesbygder samtidigt som generationer avlägsnar sig från varandra även av andra orsaker. Många är de ensamstående unga mödrar jag möter som saknar en farfar eller mormor som kunde förklarat hur man tar hand om en trött och snuvig treåring som inte vill kläs på en tidig morgon inför dagislämning. Eller kan rycka in ett veckoslut när allt är av i alla ändar.”

Så bra skrivet!

Om centreringen på självet i dagens samhälle och dess effekter, men det FINNS alternativ (om bara fler inser det) …

11 oktober, 2015 § 10 kommentarer

Ktitikkens U-vening

Om denna bok kan man läsa här:

”‘Kritikkens U-vending’ handler om vilkårene for kritik i dagens samfund. Bogens tese er, at kritik i dag ser markant anderledes ud end tidligere: Hvor man førhen kritiserede samfundet og omverdenen, er der i dag sket en U-vending, så kritik især har karakter af selvselvkritik.

Bogen analyserer kritikkens U-vending med udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler [medarbetarsamtal] og fitness, der alle på hver deres måde er udtryk for en selvkritisk position, hvor forandring er det samme som selv-forandring, og hvor problemer bedst kan løses ved, at man forbedrer sig selv nærmere end omverdenen.”

Och här kan man läsa:

I ‘Kritikkens U-vending’ behandler Rasmus Wilig vilkårene for kritik i dagens samfund.

Rasmus Wilig tager i ‘Kritikkens U-vending’ udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler og fitness, som alle er et udtryk for selvkritik og selv-forandring.”

Dansk sociologiförening menar apropå Rasmus Willigs bok och ett föredrag han höll om teserna i boken, att:

”Flere nulevende sociologer og filosoffer mener at ‘dampen er gået af samfundskritikken’ [ungefär ‘ånganb har gått utr samhällskritiken], eller den er blevet ‘tandløs’ eller ligefrem er ‘reduceret til nostalgi’.”

Ja, vi har blivit matade med Margaret Thatchers TINA – There Is No Alternative. Mer om detta nedan.

”Det ikke længere samfundets skyld, men min egen skyld’. Sådan er der flere som tænker og det betyder at den traditionelle samfundskritik er blevet til selvkritik.

Nu er det ikke længere de herskende klasser som anklages for samfundets uretfærdigheder, men de enkelte individer, som ikke er selvansvarlige og som ikke kan forvalte deres talenter, færdigheder eller evner.

Foredraget sætter ord på, hvordan der er sket en u-vending af kritikken og hvilke konsekvenser det får for både samfund og individ.”

Motgiftet

Om ”Motgiftet – lycka för pessimister”:

”Den som tar ut riktningen i sitt liv genom att ställa sig frågan ‘Hur kan jag bli lycklig’ blir ofta olycklig på kuppen, menar journalisten Oliver Burkeman som i Motgiftet undersöker vad det finns för alternativ till den ständiga lyckojakten. Han presenterar fördelarna med att ha en negativ inställning och bejaka osäkerheten, acceptera misslyckandet och att hylla det imperfekta.

Oliver Burkeman söker upp och utforskar olika förhållningssätt till livet där det gemensamma draget är att acceptera det i all sin ofullkomlighet. Han pratar med stoiker och buddister, prövar tyst retreat och firar de dödas dag .

Vi måste alla hitta ett sätt att förhålla oss till livet. Och på den negativa vägen genom livet finns fler positiva upplevelser än man kan ana.”

Det är nu ”Mer accepterat att inte vara en superglad skit” påstår artikelförfattaren. Är det egentligen det?

”Det våras för pessimisten. Vissa studier hävdar rentav att den som tror att allt kan skita sig lever längre än optimisten.

För författaren och komikern Åsa Asptjärn är glaset halvtomt. Och hon är rätt nöjd med det.

Natten mellan den 10 och 11 maj 1996 omkom åtta klättrare när de just hade bestigit Mount Everest. Klättrarna hade envist fortsatt upp till toppen trots att den senast säkra vändningstiden var passerad. På nervägen mötte de en storm och dog i mörkret på berget, otillgängliga för räddningsteamen.

Klättringskatastrofen har varit föremål för en rad teorier och analyser. Hur kunde detta ske, de var ju kunniga klättrare?

En av teorierna utgår från idén att klättrarna dog för att det var alldeles för fixerade vid sitt mål. Att de i sin optimistiska strävan uppåt valde att bortse från vissa uppenbara risker.

Teorin finns med i den brittiske The Guardian-journalisten Oliver Burkemans bok ‘Motgiftet. Lycka för pessimister.’ Boken, just utkommen på svenska, går ut på att försöka motbevisa det positiva tänkandets ideologi och istället ge möjligheter till att finna lyckan den negativa vägen.

Burkeman menar att vi behöver lära oss att leva med insikten om vår egen dödlighet, våra misslyckanden och vår osäkerhet för att kunna leva ett lyckligt liv.

För ungefär ett år sedan kom en studie från ett tyskt forskarteam som pekar åt samma håll: Den visade att äldre människor med en överdrivet optimistisk grundsyn löpte större risk att dö inom det närmaste decenniet. Medan pessimism istället kunde få äldre personer att tänka mer på sin hälsa och därigenom leva längre.

Kanske låter det lite dystert jämfört med det positiva tänkandets enkla lösningar: ‘Don’t worry, be happy!’ ”Det är inte hur du har det utan hur du tar det!”

Malmöbon Åsa Asptjärn tror på vad hon kallar en rimlig pessimism. En livshållning hon har fått med sig från barnsben. Och den handlar inte om att svartmåla allt.

– Det är snarare i positiv bemärkelse, att man har en mer realistisk syn på tillvaron. För mig är det också kopplat till humor.”

Oliver Burkemans blogg och hans twitterkonto. Han skriver om sig själv som följer:

”I’m a writer for The Guardian based in Brooklyn, New York. My new book The Antidote: Happiness for People Who Can’t Stand Positive Thinking explores the upsides of negativity, uncertainty, failure and imperfection.

Each week in This Column Will Change Your Life I write about social psychology, self-help culture, productivity and the science of happiness, and make unprovoked attacks on The Secret.”

CRITCHLEY-PPC.indd

Om ”How to Stop Living and Start Worrying” av den brittiske filosofen Simon Critchley:

”The question of how to lead a happy and meaningful life has been at the heart of philosophical debate since time immemorial. Today, however, these questions seem to be addressed not by philosophers but self-help gurus, who frantically champion the individual’s quest for self-expression and self-realization; the desire to become authentic.

Against these new age sophistries, How to Stop Living and Start Worrying tackles the question of ‘how to live’ by forcing us to explore our troubling relationship with death.

For Critchley, philosophy begins with the question of finitude and with his understanding of a key classical theme – that to philosophize is to learn how to die.

Learning how to accept both our own and others’ mortality as a part of life also raises the question of how to love. Critchley argues that the act of love requires us to give up something of ourselves, to lose control so as to be open to the demands of love. We will never be equal to this demand and so we are brought face to face with our own limitations – one form of which is what Critchley calls our ‘originary inauthenticity’. By scrutinizing the very nature of humour, Critchley explores what we need to laugh at ourselves and presents the need to confront the inescapable ridiculousness of life.

Reflecting on the work of over 20 years, this book provides a unique, witty and erudite introduction to the thought of Simon Critchley. It includes a revealing biographical conversation with Critchley and a fascinating debate with the critically acclaimed novelist Tom McCarthy about the nature of authenticity. Taken together the conversations give an intimate portrait of one of the most lucid, provocative and engaging philosophers writing today.”

I det här samhället, som vi tror att det är (därför att vi blivit så matade med det), är det bara rationellt att se till sitt exklusivt! Inte slösa energi på andra, annat än om vi kan ha nån slags nytta av hen. Det blir rationellt att gå fram som en ångvält. Och till slut tror vi alla att det inte finns några alternativ, There Is No Alternative, och snart har vi detta samhälle.

Människor tror att katastrofen kommer att inträffa om vi inte inför den här sortens samhälle, där vi inte bryr oss om varandra! Bara bryr oss om en snäv krets runt oss. ”Räddas det som räddas kan.”

En vän på facebookforum skrev apropå decemberöverenskommelsen, som troligen går i stöpet, något i stil med:

”Som jag har hoppats!”

Solidaritet är ute? 😦

I den engelskspråkiga wikipediaartikeln kan man läsa:

”In economics, politics, and political economy, it has come to mean that ‘there is no alternative’ to economic liberalism—that free markets,free trade, and capitalist globalization are the best or the only way for modern societies to develop./…/

In the early 1990s, Francis Fukuyama wrote a book called The End of History and the Last Man, which in a similar vein argued that liberal democracy had triumphed over communism and that the historic struggle between political systems was over (although there could still be future events).”

Jag tror inte vi kan fortsätta som vi gjort och gör. Jag tror vi måste börja leva andra liv och ja, kanske inse hur kort stund på jorden vi har och lever.

Att vara en egoistisk skitstövel…

29 september, 2015 § 3 kommentarer

Ayn Rand…

”Famous for her philosophy of objectivism, which is a nice way of saying ‘being a selfish asshole.”

Så bra sagt!

Last Week Tonight på youtube. Om John Oliver på wikipedia, hans twitterkonto.

Egoism och individualism…

10 augusti, 2015 § 6 kommentarer

EMPATIbog_cover

Om denna bok kan man läsa här:

”Empati, det som håller samman världen

Den här boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man stödjer människor i att förbättra kontakten med sig själv och varandra. Ordet empati betecknar förmågan att leva sig in i andras situation, med allt vad det innebär av förståelse, samhörighet, medkänsla med mera. Empati är med andra ord det kitt som håller samman den mänskliga gemenskapen.

Ju bättre kontakt man har med sig själv, desto bättre förstår man andra. Bara när man vilar i sig själv kan man förhålla sig på ett djupare sätt till andra människor och till en komplex värld, där både barn och vuxna har svårt att hitta förebilder och riktmärken. Det är författarnas uppfattning att barn – och även de flesta vuxna – i dag mer än något annat behöver redskap för att utveckla förmågan att vila i sig själv.

Alla föds med anlag för att utveckla förmågan till empati och att vila i sig själv. De här anlagen kan utvecklas och övas upp. Träningen syftar inte till att man ska lära sig något nytt. Den handlar om att bli uppmärksam på det man redan kan.

Men varför? För att världen behöver empati – i allt från klassrum och middagsbord till parlament och toppmöten.

EMPATI har vuxit fram ur författarnas arbete i Foreningen Børns Livskundskab i Danmark. Boken vänder sig till barn såväl som vuxna och samtidigt mera specifikt till pedagoger och andra som arbetar med barn och ungdomar.”

Tankar jag fick när jag läste en krönika i morse och efter en argumentering på socialt forum igår:

Allt mer bryr vi oss bara om oss själva! Vi har fullt sjå med oss själva: att feja på ytan… Vi (eller förskräckande många) bryr oss mindre och mindre om andra/varandra. Allt mer bara om vissa, om vi nu alls bryr oss om någon annan.

Att bry sig om sig själv och om andra utesluter inte varandra. Vi kan gå ihop för att förbättra och förändra för allas vårt bästa.

I dagens samhällsklimat ingår också att göra reklam för sig och sitt ganska högljutt och framhålla sig och de sina om tillfälle ges!

Något jag märkt av på mitt jobb…

Och vi har inte blivit bättre människor i detta klimat, snarare har klimatet hårdnat och hårdnar mer och mer. 

Reinfeldt och Borg har nu dragit sig undan, för de har lyckats med det de ville åstadkomma. 😦

Tankar jag alltså fick efter att ha läst krönikan ”Jävla borgarväder” av Emil Jensen nu på morgonen. Där skriver han:

”Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ‘avslöjade’ Jason Timbuktu Diakité som ‘hycklare’. 

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på [blogginlägget ‘Andra ska bidra’].

Desto bättre tänkte jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.”

Även om saker gynnar mig så kan jag reagera över samhällsfenomen och de fenomen som gynnar mig.

Jensen menar att blickarna riktas bort från själva huvudproblemet dvs i detta fall hur vi vill att samhället ska fungera.

Han skriver vidare:

”Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.”

Jo, det kan ju i och för sig vara viktigt att påpeka, att den person som kritiserar systemet tjänar på det … Men … Weidmo Uvell skriver ju inte om det Timbuktu tydligen faktiskt sa! Bemötte inte detta, utan kritiserade Timbuktu och hans vandel. Riktade blickarna på person och inte sak.

Jensen skriver vidare:

”Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.”

Och Elin Grelsson Almestad publicerar brev hon skickade till Göteborgsposten i blogginlägget ”Tack och hejdå” där hon säger upp sig, därför att hon inte vill medverka i en tidning som sprider de uppfattningar som hon tycker är farliga, men hon betonar att hon har möjlighet att göra detta, därför att hon inte är beroende av det hon tjänar där.

Där skriver hon bland annat:

Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka.

Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.

Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner.

Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.

Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter.

Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ‘minskade volymer’, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ‘skönmåla verkligheten’ och vara ‘moraliskt förkastliga’. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Daniel Byström på twitter.

I debatt om sjukvården och valfrihetsfloskeln:

”Skattesänkningarna och medföljande brist på resurser döljs under valfrihetsfloskeln? Lösningen blev att privatisera: politikerna löste problemet så; med att tillåta utförsäljningar och privatiseringar? Resurserna splittras upp?

För över 25 år sen gick behandlingar att få genom offentligt driven sjukvård. Jag tror inte såna skulle gå igenom idag. Min sambo, som är amerikan, tror att jag har rätt baserat på den erfarenhet han har från USA! Det samhället är högsta grad segregerat.

‘En del’ [ganska många, medan andra bor i världens ruckel] bygger större och större hus och har flera stora bilar, har pool osv osv, precis som det verkar bli här.

De med pengar behöver inte vara oroliga för sjukvård eller omsorg. Dem jag träffat där är i hög grad bara intresserade av sig och sitt och vi anammar detta! Urtrist!

För nog är det viktigare med ett stort hus och ett urflott kök osv än resurser till det gemensamma, t.ex. en god sjukvård för ALLA, både nu OCH i framtiden. Där vi kan vara ganska (helst HELT trygga) trygga med att vi ska slippa välja eller omvälja när vi som allra mest behöver vård och omsorg. Att vi blir värdigt, respektfullt och professionellt bemötta och att ALLA blir det.”

Och

”… egoismen frodas: jo, man kan värna om de egna, men kan samtidigt, gärna [mest effektivt] kraftfullt tillsammans med andra, försöka påverka en situation som missgynnar andra, om man är så gynnad så man får det man behöver (vidga blickarna utåt från den egna snäva kretsen), till dem som kanske inte är lika gynnade, solidariskt ja (och egentligen är vi då också solidariska med oss själva skulle jag vilja påstå)!”

När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

8 februari, 2015 § 3 kommentarer

John LapidusJohn Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin selfishnessreflektioner och speglingar II....