Samhälle som affärskontrakt…

26 april, 2012 § Lämna en kommentar

Vad bra att facket reagerar! Att det verkar börja vakna. Ja, funktionshindrade och andra brukare (inklusive alla avnämare i skola, vård och omsorg skulle jag vilja påstå) blir som handelsvaror i denna nya värld. Lööf vill minska inflytandet för oss medborgare och att vi gör oss av med företag vi som nation tjänat pengar på. Jag börjar instämma i det många har skrivit om Lööf: vad vet hon?

Bara 29 år och har aldrig varit ute i arbetslivet, men nu har en årslön på bortåt 2 miljoner.

Nej, hon nöjer sig inte förrän undersköterskor har en årslön som är lika stor som Lööfs månadslön. Enligt Josefin Brink den partiledare som har högst lön av alla partiledare, samtidigt som hon är den yngsta. Människor tvingas in i förnedrande åtgärder och de moraliserande tonerna sprider sig från personer sittande på höga hästar!

Om Jon Wemans bok ”Åtgärdslandet – arbetsförmedlingens svarta bok” kan man läsa i recension bland annat:

”Åtgärdslandet [dokumenterar] ingående det politiskt beslutade geschäft, där dagens entreprenörer får rundligt betalt med skattepengar för att utnyttja och förnedra arbetslösa.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Samhället som affärskontrakt”:

”Är detta bra? Ja, utbildningssatsningar är nästan alltid bra. Men jag gillar inte alls det där med kontrakt. Ska den enskilde individens relation till samhället alltså utgöras av ett slags affärskontrakt? Det luktar marknadsliberalism lång väg. 

Bör man som medborgare rentav skaffa sig advokat för att bevaka sina rättigheter och tyda allt det finstilta i kontraktet? Vilken syn grundläggs då på själva idén om utbildning om den förknippas med tvång och villkor?/…/

Men vad är då egentligen gammal hederlig arbetarmoral? Jag är inte säker på att en moralkod som har hundra år på nacken självklart är giltig idag. Det finns ett drag av självplågeri i den där arbetarmoralen: Stå ut med allt, bara du får vissa rättigheter!/…/

Ett problem med den nya hållningen är att partiledningen numera tycks acceptera att olika sociala rättigheter – t ex den till utbildning eller till a-kassa – omtalas som just bidrag, trots att det är något som arbetarrörelsen genom årtiondena fått kämpa sig till. 

Kort sagt: den nya ledningen är inte intresserad av någon gammal arbetarmoral utan månar mest om att slippa kritik från borgerligt håll: det är snarare den nya borgarmoralen man hedrar en smula.

I den ansträngningen riskerar partiledningen tyvärr att godkänna den rådande dagordningen i svensk politik.”

Bra skrivet!

Och så läste jag om skola, som i övrigt fått ganska väl godkänt, som fått kritik för avsaknad av dokumentation kring dess kvalitetsarbete.

Tänker på det jag nu håller på att läsa i ”Managementbyråkrati”, om hur gammal byråkrati ersatts med ny och knappast blivit mindre, utan till och med kanske större i många fall! Hur skolfolk bland annat sitter med sina skriverier och att dessa skriverier riskerar göra att det vi är satta att göra kommer i andra hand. Att jaga pinnar, som t.ex. Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets – en bok om skolan.”  Se även här om denna bok och föreläsning nyligen av Liedman.

Ja, det finns tendenser till jantelag i detta! 

Slutligen, avskriv svenskarnas skulder, ”Dags för skuldamnesti”:

”Skulder, säger [amerikanske] antropologen David Graeber i sin välresearchade bok Debt – the first 5 000 years, är i allmänhet något som de undertryckta har till de mäktiga, men de har egenskapen att få en maktrelation att framstå som ett objektivt, matematiskt faktum, och samtidigt ge intryck av den på något sätt är offrens eget fel. Det är talande att exempelvis svenskan och tyskan har samma ord för de engelska ”guilt” och ”debt”.

När Göran Persson sade till svenskarna att ‘den som är satt i skuld är icke fri’ aktiverade han en djupt liggande skam och skräck för att stå i skuld som präglats in i oss genom historien. Formuleringen var så effektiv att den gjorde en ekonomiskt vansinnig nedskärningspolitik populär.

Genom historien har många gånger skuldamnestier varit nödvändiga för att inte det sociala systemet ska bryta samman, konstaterar Graeber, och antyder att det nu vore dags för en ny. Men han uppmanar också till att sluta tänka så mycket över vem som är skyldig vem vad, och tänka mer på vilken sorts samhälle vi vill ha istället.”

Annonser

Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Skolans fallande resultat…

18 april, 2012 § 2 kommentarer

Skolans resultat faller och det har skrivits spaltmeter om den urusla svenska skolan. Hur kan man (skolinspektionen – OCH kommunen?) då ge tillstånd, på vad som för mig verkar vara ganska lösa boliner, åt personer som har kanske INGEN erfarenhet av att jobba inom skolan, vare sig som lärare eller skolledare och som inte har kanske ens det minsta pedagogiska utbildning? 

Handlar detta verkligen om barns och ungdomars bästa? Från vare sig skolinspektionens eller de som ansökt om att starta gymnasial friskolas sida? Finns det andra motiv, mer eller mindre medvetna eller utsagda?

Är detta ett sätt att frånsäga sig ansvar från myndighets sida? Från (okunniga?) tjänstemäns sida på skolinspektionen? Och politiker som OCKSÅ frånsäger sig ansvar? Som skjuter det ifrån sig och hoppas att en entrepreör ska fixa till det?

Se Patrik Hall i boken ”Managementbyråkrati.”

Om nu skolprestationerna sjunker finns det då inte än större anledning att i högsta grad se över till vilka man ger tillstånd att starta skola?

Motsäger man inte sig själv? Vad är det som säger att de som saknar erfarenhet eller pedagogisk utbildning ska skapa den där skola vi säger oss behöva? Man kan inte låta bli att undra vem som egentligen har nytta av av att denna skola startas? 

Vi skulle ju också komma bort från ”flumskolan”! Hur ”oflummiga” är tillstånden som ges för att starta en friskola? Och är dessa nya skolor mindre ”flummiga”? Hur bred utbildning kommer eleverna att få på detta nya naturbruksgymnasium? Vad behöver de för att fungera väl i vuxenliv och samhälle?

Är detta vägen att gå för att skolresultat och -prestationer ska bli bättre och skolan mindre ”flummig”? För att vi ska få allsidigt utbildade elever, som konstruktivt ifrågasätter och förmår reflektera självständigt och intelligent, samt är fritt kreativa och alltså kan lösa de problem vi förmodligen kommer att möta i framtiden? Dvs som har ”brett kunnande inom ett brett spektrum av kunskapsområden, förståelse för politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att förstå världen”? Och som kan lösa de problem vår jord kanske kan komma att möta på ett för vår mänsklighet bra sätt.

Tillägg: Och detta sker trots eller tack vare höga löner hos tjänstemän och politiker som godkänner detta? Ser de om sitt egna hus bara? Bryr de sig VERKLIGEN om sina ”avnämare”? Om barn, ungdomar, befolkningen i stort, utanför den egna kretsen?

Handlar det bara om att lösa ett problem så enkelt som möjligt? Och handlar det egentligen alls om att handskas ytterst väl med skattepengar(na)? HUR mycket man än säger sig (retoriskt) ta ansvar, från både vänster- och högerhåll?

Kan det också vara så att ”Barn har en rätt att utveckla en rad olika kompetenser – på sina egna premisser?” Där ingen annan än de har ”the say so”?

Och apropå ekonomer och dessas diskussioner om IQ, så funderade jag vidare:

Empatiunderskott verkar öka… Undra på det? Var och en ska se om sitt eget hus och när konsekvenserna är så digra (ökar) så kommer vi att få se mer och mer av detta? Samhället blir alltmer osolidariskt, inte minst med de ”svagaste” och inte minst från dem som har makten och som formar samhället! Där ekonomer har oproportionerligt mycket ”say so”! Mer än någonsin? Vilket gör att ganska många av dem agerar ganska, jag vet inte hur jag ska uttrycka det; besserwissrigt eller grandiost? De vet allt om allt och har svar på allt? Betygssättning, skola också!?

Naturligtvis har vi alla som medborgare rätt att diskutera institutioner i samhället! Ja, det är viktigt att vi gör det och får göra det! Men det är något jag reagerar emot, som jag inte kan sätta fingret på eller uttrycka i ord.

Vad slags samhälle vill vi ha?

Höga studieprestationer kan vara kopplade till milda former av autism (kanske också ibland inte de mildaste). Jag tror dock inte dessa egenskaper är genetiskt kopplade, utan handlar om hur man behandlar barn (både ”intelligenta som ointelligenta”). Handlar om vår förmåga/oförmåga att visa respekt mot barn från vuxenvärldens sida.

”Barns intelligens är inte lägre – bara annorlunda.”

Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

5 februari, 2012 § 11 kommentarer

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv…

30 december, 2011 § 2 kommentarer

[Uppdaterad på kvällen med två länkningar, se slutet av postningen]

Diane Ravitch skriver på sidan 11 i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” i min snabböversättning från engelskan:

”Marknadsreformer appellerar till vissa av dem som är vana att ‘se som staten’ [politiker och policymakers, med olika samhälls- och människosyn till grund för sin politik?].

Det finns något tröstande/lugnande i tron att den osynliga handen hos marknaden, som Adam Smith kallade den, kommer att komma med förbättringar genom någon slags okänd kraft [ödestro].”

Barbara Ehrenreich har också pratat om den passiviserande effekten som denna tro kan åstadkomma. Det är bara att luta sig tillbaka och låta denna kraft ta hand om allt till allas vårt fromma. Jo, kanske det behövs en balans mellan denna syns två ytterligheter? Inte bara förlita sig på någon slags låt-gå-politik!

Ja, det finns något motsägelsefullt här? I vissa avseenden så misstror högern, som nu sitter i regeringsställning, människor och i andra har man en blind tro på dem?

Är det också så att vi tenderar att se upp på framförallt fadersfigurer? Alldeles särskilt när det finns anledning att misstro dem? Och kanske framförallt när de vill spela fadersfigur att luta sig mot och förlita sig på?

När människor börjar se upp så kan vissa gripas av någon slags övertro på sin förmåga. Något som kan drabba alla oss som har någon slags position över någon annan på olika nivåer.

Självklart orsakar den mest skada som har makt över en massa människor, inte minst den som sitter i makten för ett helt land.

Det är ju oerhört viktigt att den personen kan ändra sig när han/hon ser resultaten av en viss sorts politik. Ungefär som Diane Ravitch gjort och nu går ut med i böcker, artiklar, på seminarier osv.

Eller att de som röstar reagerar.

Litet högt tänkande här…

Det kan vara lätt att gripas av storhetsvansinne i större eller mindre grad om människor runt omkring okritiskt höjer till skyarna?

Något som vi ser med media i Sverige idag? Och den som har gripits av storhetsvansinne reagerar med irritation (som ett barn) när människor börjar ställa frågor, ifrågasätta.

Ravitch fortsätter:

”Inom utbildning så låter denna tro på marknadskrafterna oss vanliga dödliga ta oss ur knipan, särskilt de av oss som inte har räknat ut/förstått hur man förbättrar lågpresterande skolor eller hur man bryter genom liknöjdheten hos omotiverade tonåringar.”

Ja, denna tro på marknadskrafterna kan erbjuda en enkel lösning ur ett betydligt mer komplicerat problem! Skolan (och hela samhället) utsätts för ett gigantiskt experiment, som vi inte vet hur det ska sluta. Vadå, lyssna på ”experterna”, dvs de ute på fältet?

Och Ravitch har också pekat på vilken roll elevernas bakgrund spelar, hur stor ojämlikhet påverkar skolresultat och –motivation, samt kritiserat oerhört välbeställdas inlägg i skoldebatten. Nej, jag tror inte man kommer åt problemen med överplåstrande åtgärder eller att ägna sig åt försök att bota symptomen på något som är i obalans i samhället och som borde åtgärdas på annat sätt.

”Istället för att ta itu med hätska [vet inte hur man ska översätta ‘rancorous problems’ här, kanske ‘ibland svåra’?] problem som hur man lär ut läsning eller hur man förbättrar testande, kan man forma om ledning och struktur i skolan och koncentrera sig på incitament/stimuleringsmedel och sanktioner.

Man behöver inte veta något om barn eller utbildning.”

Nej, precis!

Skolforskaren Gerhard Arfwedson sa något i stil med, att:

”I och med kommunaliseringen av skolan så kom en massa okunniga in i skolan och alla misstag som gjorts tidigare gjordes om igen.”

Nu går man vidare med att omforma skola, vård och omsorg efter företagsidéer, driva dem med förtagsidéer och -lösningar.

”Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv.

Detta är väldigt lockande, i all synnerhet när så många till synes välplanerade skolreformer har misslyckats med att leverera det de lovat.

De nya företagsreformatörerna avslöjar sin svaga förståelse av utbildning genom att dra felaktiga/oriktiga jämförelser mellan utbildning och företagande.

De tror att de kan fixa utbildning genom att applicera företags-, organisations-, lednings-, juridiska och marknadsföringsprinciper och genom att utveckla ett gott datasamlingssystem som förser med nödvändig information för att motivera arbetskraften – rektorer, lärare och elever – med lämpliga belöningar och sanktioner.”

Som om inte lärande och kunnande i sig borde räcka väldigt långt?

Dessutom har forskning visat att det som motiverar och driver människor är mycket mer mångfacetterat än så! Men vad bryr sig ansvariga politiker om det? Vadå ”flum”? Och vadå ge dem som tröttnade ut chans senare i livet? Även jag som har en gymansieexamen skulle förmodligen idag plugga betydligt hårdare än vad jag gjorde då. Sådana som jag kanske senare vill växla spår i livet. Något jag tror hela samhället skulle kunna tjäna på: hur presterar människor som tvingas kvar i ett arbete som de utvecklats bort från kanske?

Tillägg på kvällen: två inlägg angående privatiseringar i vården, först läkaren Ingrid Eckerman i ”Följ USA: Rasera välfärdssystemen”, hon ser med oro på hur vården försämras, samt Alf Norberg om att ”Caremadebatten visar att högern är rökt.”

Om att tro sig vara gud och om ruffel och båg…

25 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Se ”Han kom, han sågade, han förlorade – I augusti förra året tyckte den nyblivne villaägaren i Bromma att ett antal furor på kommunal mark i det populära strövområdet ner mot vattnet hade skymt färdigt hans utsikt med länkar.

Jo, Bob Scharf har förmodligen rätt när han i essän Leaders skriver att de med starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda. Tenderar lätt att se sig om gudar eller övermänniskor mer eller mindre?

Se “See No Evil — A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” eller “Att inte se ondskan – en politisk psykolog förklarar förnekandets, känslans och barndomsstraffandets roll i politiken” där Michael Milburn blir intervjuad av Brian Braiker.

Ja, tyvärr saknar vi medier som står fria mot makten och därför inte talar om sanningen för medborgarna!

Nej, och ett starkt ojämlikt samhälle kan inte botas med en aldrig så likvärdig skola. För att lätta sitt onda samvete och rättfärdiga ojämlikhet försöker man fernissa över med att skapa en ”likvärdig” skola? Det är tveksamt om ens den skolan kommer att ge alla barn samma förutsättningar…

Och hårda tag eller ”mer av samma” löser ingenting. Framförallt inte på lång sikt.

Och återigen vi kommer aldrig att riktigt lösa problem i ett starkt ojämlikt samhälle.

Iskallt Sverige och om hur människor förmodligen skulle rösta om de verkligen fick veta sanningen i media om hur det verkligen är…

14 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Ja, ”Reinfeldt fortsätter att gömma sig” och”Välfärden ska monteras ner” (klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara):

Ja, det var det där med ”Den nya modellen”:

”Pockettidningen R behövs om sanningen skall fram.

Här kokar en vrede och samhällskritik över sidorna som är skrivna av tre journalister som tagit reda på kalla fakta om tillståndet i dagens Sverige.

Journalisten Börge Nilsson gör upp med den officiella bilden att det här landet befolkas av bidragsfuskare [se hela hans artikel*]. Forskningen visar att det inte var fusk som fick sjukfrånvaron att galoppera runt millennieskiftet. Det var 90-talskrisens nedskärningar i den offentliga sektorn som tillsammans med en rad ändrade regler slog sönder rehabiliteringsarbetet så att sjukskrivningarna blev längre för svårplacerade sjukfall.

Här finns även tankeväckande läsning om hur det gick till när samhället övergav de mest utsatta i samhället – de hemlösa – och hur en alltmer välmående medelklass vänt solidariteten ryggen. Den är mest mån om sig själv men struntar i andra.”

Men ojämlikhet är inte bra för hälsan.

Se populärutgåvan av Jämlikhetsanden.

LO om en rättvis sjukförsäkring och varför den är så viktig.

Och se vad som händer där dessa trygghetssystem har gjorts om till inte allmänna försäkringar, hur utsatta dessa familjer är ekonomiskt, ÄVEN i medelklassen; det befaras att medelklassen (som tror de sitter säkert i båten) riskerar en kommande kollaps.

Se Ett hjärta RÖTT om att ”Efter valet kommer kritiken” om Vårdval Stockholm och privatiseringen av apoteken där hon skriver att t.om. Hanne Kjöller kritiserar dessa två saker – men först efter valet.

Läs också Pierre Gilly i ”Vann rätt block” angående hur sanningen presenteras och den så gjordes skulle förmodligen människor rösta kanske helt annorlunda än de gör idag.

* I denna artikel kan man läsa på slutet (det är skillnad på fusk och fusk):

”En pikant del i den här historien är att det finns en förmånssort vars fusk Försäkringskassan inte alls räknar in i sin bedömning.

Det är den så kallade assistansersättningen.

Två män är anmälda för ett mycket omfattande fusk. Två män som varit anställda vid Försäkringskassan för att administrera stödet till de handikappade som behöver assistans.

Fast det var inte kassan själv som upptäckte brotten. Det var i stället en bank som slog larm om flera mångmiljoninsättningar i tät följd till privata konton.

En 28-årig man och hans 38-årige kusin betalade via döda personers identiteter ut 36 miljoner kronor till konton som de själva kontrollerade.

Mångmiljonsvindeln avslöjades i våras och vid rättegången i juli dömdes 28-åringen till fyra års fängelse för trolöshet mot huvudman.

Den 38-årige kusinen fick två års fängelse och kusinens hustru villkorlig dom.

Men åtalet för grovt bedrägeri ogillades i rätten.

Försvaret hävdade att Försäkringskassans totala brist på kontroll av de utbetalningar som de anställda gjort, var en förmildrande omständighet.

Trots att huvudmannen var praktikant från Arbetsförmedlingen fick han omedelbart rätt att hantera hundratals miljoner varje månad.

Enligt referat från rättegången var han ångerfull men ansåg samtidigt att Försäkringskassan borde ha kommit på honom långt tidigare.

Kontrollanter fanns det gott om. Men de misstänkte de sjuka, de pensionerade och de handikappade. Inte Försäkringskassans egen personal.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin megalomania/storhetsvansinnereflektioner och speglingar II....