Ökande klasskillnader och vad de kan orsaka …

21 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Apropå debattartikeln ”Rasismen är inget naturligt”: Klassklyftorna ökar p.g.a. skattesänkningar och samtidigt ökar främlingsfientligheten (hittar ingen länk till detta än).

Ja, det är troligen sant att ”Våldsbrott är en klassfråga”:

”Det är dags att betrakta våldsbrott som en klassfråga – inte som en etnisk fråga. Våra politiker har inte lyckats utjämna ekonomiska och sociala skillnader.

‘Medelklassen’ är tungan på vågen i valen. Jobbskatteavdragen har bidragit till en välmående ‘medelklass’ i Sverige.

Hur ska gruppen ungdomar som inte tar sig in på arbetsmarknaden kunna bli ”medelklass”? 80 procent av unga arbetslösa mellan 18–24 saknar A-kassa. Hur många invandrare och ensamstående kvinnor kan skryta med att de har det lika bra som medelklassen? Människor i dessa samhällsgrupper upplever brister på materiella, kulturella och sociala resurser och känner sig exkluderade.

Det är hög tid för våra politiker att minska inkomstskillnaderna som ökar mer än i något annat europeiskt land. Annars riskerar de som är fattiga att bli ännu fattigare. Angrip orsakerna till fattigdomen och våldskriminaliteten i Sverige.”

Men inte heller medelklassen borde känna sig alltför säker! Detta har USA-politikern Elizabeth Warren påpekat, se videon ”The coming collapse of the middle class.”

Roffe Wikström sa i intervju (se ”Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…”):

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.”

Skola, vård och omsorg måste spara p.g.a. mindre i skatteintäkter och vad kan detta betyda på sikt? Påverkar inte detta kvaliteten? Och allt mer kan dessa som fått dessa 40 000 kr mindre i skatt per månad köpa sig en vård och omsorg som andra inte har råd med. Späder på klyftorna ännu mer.

Jag förstår inte hur privatiseringar ska göra vård, skola eller omsorg bättre. Förstår inte den logiken alls.

Att vård, skola och omsorg måste spara beror ju inte på flyktingar eller invandrare, utan på skattesänkarpolitiken.

Ulf Lundén skriver så tänkvärt i ”Sluta moralisera över fattiga människor”:

”Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester.

Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor.

Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får ‘ta sig i kragen’. Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav.

Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.’

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim.

De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.”

Apropå potatissvälten på Irland.

”Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.”

Läs mer om boken ”Svart potatis” här.

Annonser

Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…

2 augusti, 2015 § 2 kommentarer

Jon Stewart

Ja,

”Hur kan det komma sig att om du utnyttjar ett skatteavdrag [Corporate Tax Break] då är du en smart näringsidkare, men om du utnyttjar något som gör att du inte går hungrig, då är du en snyltare.”

Ja, nog är det märkligt!

Solidaritet
(Jävla måndag 1978)

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Vi har inga fabriker
vi har inget kapital
men det finns något annat
hos alla och envar

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Om dom stjäl den ifrån oss
så har vi ingenting kvar
Då står vi nakna där i kylan
med hela rumpan bar

Så låt er ej förvillas
och tro det som dom vill
Att ensamhet är styrka
och att svikaren blir fri

Vi har inget annat
än vår solidaritet”

I ”Roffes blues är röd” kan man läsa:

”… jag tror att medvetandet styr den materiella utvecklingen lika mycket som tvärtom, så striden om tanken är viktig.

Makten över tanken, hur ser du på mediasituationen i dag?

– Man blir ledsen. Att arbetarrörelsen sålde ut A-pressen, och trodde att slaget var vunnet. Att public service skulle behålla sin objektivitet och opartiskhet.

Ge ett exempel.

Elisabeth Höglund, till exempel, även om hon slutat nu. När sjuksköterskorna strejkade, ansåg hon att tjänar man 25 000 i månaden, är man då inte girig som kräver högre lön? Jag blev så vansinnigt arg att jag ringde redaktionen och bad att få prata med henne, men hon slängde bara på luren. Jag brukar inte ringa upp så där, men den gången blev jag rosenrasande.

Du måste ha ett starkt klassmedvetande för att göra en sån grej.

– Jag kan inte umgås med människor som har ett annat ursprung än jag, med såna som har ett grundläggande förakt för andra människor. Som moderater, som tar för givet att man ska lyssna på dem, som pekar med hela handen och aldrig behöver ta in andras synpunkter./…/

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.

En av dina klassiker är ‘Vi har inget annat än vår solidaritet’, funkar en sån rad i dag?

– Jag spelade den låten senast häromdan. Jag tror minst hälften av alla människor längtar efter solidaritet, men allt i samhället är ju så individinriktat.

Så vad vi ska vi göra?

Här börjar Rolf Wikström säga saker som han inser inte går att trycka. Jag lägger bort pennan i samförstånd över sakernas desperata tillstånd. Vi enas om att Cornelis nog skulle känt likadant om han levat.”

Fattigdom – ett amerikanskt brott? Förbud mot tiggeri och hemlöshet börjar höras även här i Sverige…

12 oktober, 2011 § Lämna en kommentar


[Uppdaterad 13 oktober, se slutet].

Barbara Ehrenreich skriver om nyutgåvan av hennes bok “Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller “Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott” att…

”… när jag färdigställde det ursprungliga manuskriptet [till Nickel and Dimed, på svenska Barskrapad]  så befann sig USA i en era där välståndet verkade gränslöst. Tekniska innovatörer/uppfinnare och riskkapitalister förvärvade plötsliga rikedomar och köpte upp residens [McMansions] som dem jag städade i Maine och till och med ännu större.

Även sekreterare i en del hi-tech-firmor gjorde sig plötsliga förmögenheter på optioner. Man pratade löst om en permanent erövring av konjunkturcykeln och en kaxig ny anda som infekterade amerikansk kapitalism. På en affischtavla i San Francisco proklamerade en elektronikfirma ’Make love not war’ och underst ’skruva åt det ett tag till – och gör bara pengar.’

När Barskrapad kom ut i maj 2001 hade sprickor börjat uppträda i dotcombubblan och aktiemarknaden hade börjat vackla, men boken kom ändå uppenbarligen som en överraskning, till och med som en uppenbarelse, för många.

Gång på gång så kom folk fram till mig det första året eller två efter den publicerats och öppnade med orden ’Jag hade ingen aning…’ eller ’Jag insåg inte…’

Till min egen förvåning klättrade Barskrapad snabbt på bestsellerlistorna och började vinna priser. Kritik har förstås också samlats under åren. Men för det mesta så har boken blivit mycket bättre mottagen än jag någonsin kunde föreställa mig att den skulle bli, med ett inflytande som sträcker sig långt in i mer välbeställda klasser.

[Jo, jag tror att det kan finnas människor som har det okej som inte har en aning om hur många människor faktiskt lever och jag tror också att det finna många som har det bra ställt som inte alls tycker att situationen är bra och reagerar över förhållanden här i Sverige också. Alla med en massa pengar är inte egoistiska girigbukar och får kanske oförskyllt ta skit för alla dem som skiter i sina medmänniskor].

En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet. Och om jag fått 25 cent (knappt 2 svenska kronor) för varje människa som talat om för mig att han eller hon nu ger dricks mer generöst, skulle jag kunna starta min egen stiftelse.

Det som är ännu mer glädjande för mig är att boken har lästs av många låglönearbetare. De senaste åren har hundratals skrivit till mig för att berätta sina historier: mamman till en nyfödd vars elektricitet just slagits av, kvinnan som precis hade fått en cancerdiagnos och som inte har någon sjukvårdsförsäkring, den man som nyligen blivit hemlös som skriver från en biblioteksdator.

[I somras var jag på ett bibliotek i stad i mellanvästern för att försöka hitta en film att se på datorn. De hade mest VHS-filmer, dvd-filmerna var svåra att hitta. Jag blev ganska beklämd när jag såg detta och tror att vi fortfarande har bättre bibliotek här i Sverige, men tror vi är på väg mot allt sämre bibliotek här. Trots att det egentligen finns pengar, men alltmer koncentrerat till allt färre. Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Jag tror att det håller på att bli så här också. Fast det är ju synd om de rika].”

Kommer att fortsätta översätta denna artikel de kommande dagarna, kanske kommande vecka…

I Sverige finns också idéer om att förbjuda hemlöshet (dvs. att göra det brottsligt).

Se Situation Stockholms blogg.

Se också kommentarer till Ehrenreichs artikel här (se citat längst ner i denna postning).

”30 years ago when Reagan put us on this ”money above all else” course, I tried to tell people this was gong to be a disaster. I was called names, told that I didn’t know what I was talking about and looked on as a pariah. I said that these policies wold lead to an unsustainable amount of greed, that this was an assault on the very soul of this country, and that it would only lead to problems for us. Again, I was told I was a traitor, and that greed was good, I had better start chasing that almighty dollar, too, if I knew what was good for me. Now look where those people are. They are all on MY side and conveniently don’t remember a thing they said back then.

You can chase the dollar or you can care about humans. You can’t do both. We have, for the last 30 years, chased the dollar and cut the humans loose to float in the wind. We do NOT have a country or a community anymore. What we have is a selfish, greedy, pig hearted place with no citizens, just consumers (I HATE that word, always have. It’s w2ay too easy to go from ”consumer” to ”useless eater”). We have no soul left, we sold it to the lowest bidder.

We worship money. We see what you HAVE as being more important than who you ARE. We point to people like Donald Trump and tell our kids to be like that, rich and successful. We SHOULD be pointing to the teacher who showed year after year of young minds how to think and telling our kids to be like THAT. Or to the worker in any field who does what they do to the best of their abilities and make life better for others. We need to get off of this idiot dog eat dog nonsense and realize that life means more than money, or at least it SHOULD. Money is NOT the reason to live, and it shouldn’t be seen as the point to our existences.

We should be telling our kids to be ashamed of the rich. To see them as the totally flawed humans they are. To see that their goal of having more than everyone else is a sickness, and should be pitied or better yet, TREATED. THESE are the people who should be drugged into submission, not the rest of us. We need to start looking on these people as the PROBLEM that they are, and not the answer to anything. These people are the biggest problem we have and it’s time to start SEEING them as such.”

”You are of course right. Ms. Ehrenreich’s commentary is on point, and yet does not identify the root of our troubles. You are closer to the mark here when you finger the Reagan policies that broke apart the social contract.
Yes, there were many failed policies of the Great Society. But people were not viewed as expendable, and society was held to a standard of responsibility for its poor. What has happened since the demise of the social contract, however, is the enshrinement of wealth as a moral value. Those who succeed are framed as morally superior to those who do not.
This is a long way from medieval times, by the way. The ways of the world, and especially those concerning Mammon, were regarded as temporary and misleading, and wealth was a spiritual encumbrance that could impede one’s ultimate salvation. No more. Society has done a 180-degree turn.

(Another aside: the term ”Mammon” may be the only Aramaic word to have infiltrated the English language…. does anyone know of any others?)

All this of course has been due to the influence of the wealthy in controlling the media, the messages, the electronic coccoon that serves as an effective prison for the public consciousness.”

Uppdatering 13 oktober: Martin Moberg i ”Höjda frikortsgränser för sjukvård och mediciner samt en dyrare och sämre A-kassa…” Ja, visst låter det som en politik vi känner igen! En högerpolitik…

”… som den moderatstyrda minoritetsregeringen eller som den vill bli kallad för alliansen driver igenom med stor frenesi trots att man inte har majoritet i riksdagen. För Sverige ska danas om från ett land där vi gemensamt hjälps åt efter bärkraft och får hjälp efter de behov var och en har till ett land där var och en bäst får hanka sig fram oavsett om det går eller inte.”

Och tydligen så är det så att

”… ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker. Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger. Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner.”

Låter som det Ehrenreich skriver om USA!

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Maktkamp…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Paul Krugman skriver ironiskt om ett subtropiskt Wisconsin apropå videon ovan.

I “Wisconsin Power Play”eller ”Maktkamp i Wisconsin” skriver han om en Paul Ryan i Representanthuset (se nedan) som, som Paul Krugman skriver, gjorde en oavsiktligt välfunnen jämförelse mellan det som händer i Wisconsin och det som hänt i Kairo.

Fast, tillägger Krugman ironiskt, det kanske ändå inte var den smartaste sak att jämföra Wisconsins guvernör med Mubarak. Dock hade Mr. Ryan mer rätt än han visste…

Här kommer en snabb amatöröversättning av denna artikel.

”För det som händer i Wisconsin handlar inte om statens budget, trots Mr. Walkers förespegling att så är. Det handlar faktiskt om makt. Det Mr. Walker och hans uppbackare försöker göra är att göra Wisconsin – och så småningom, Amerika – mindre till en fungerande demokrati och mer en tredje-världs-aktig oligarki. Och det är därför som var och en som tror att vi behöver motvikt mot den politiska makten, hos de stora pengarna, borde vara på de demonstrerandes sida.

En liten bakgrund: Wisconsin står ansikte mot ansikte inför en budgetkris, fastän dess svårighetsgrad är mindre allvarlig än dem andra stater står inför./…/

I denna situation verkare det vettigaste vara att dela på uppoffringarna, inkluderande penningeftergifter från statliga arbetare. Och fackföreningsledare har signalerat att de faktiskt är villiga att göra sådana eftergifter. 

Men Mr. Walker är inte intresserad av att göra någon överenskommelse. Delvis därför att han inte vill dela uppoffringen: även fast han proklamerar att Wisconsin står ansikte mot ansikte med en hemsk finansiell kris, har han drivit igenom skattenedskärningar som gör underskottet ännu värre. Huvudsakligen har han dock gjort klart att han hellre än att förhandla med arbetare så vill han göra slut på arbetares rättigheter att förhandla./…/

Talande nog så är en del arbetare – nämligen de som tenderar att luta åt republikanskt håll – undantagna från förbudet; det är som om Mr. Walker skryter med den politiska naturen i sitt handlande.

Varför slå sönder facken? Som jag sa, det har ingenting med att hjälpa Wisconsin att hantera sin nuvarande finansiella kris. Inte heller kommer det att hjälpa statens framtida budgetperspektiv ens på lång sikt; i motsats till vad du kanske har hört, offentliganställda arbetare i Wisconsin och på andra håll med jämförbara kvalifikationer är något mindre betalda än den privata sektorns, så det finns knappast rum för att ytterligare pressa ner betalningar.

Så det handlar inte om budgeten: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner./…/

I sanning så har Amerika blivit mer oligarkiskt och mindre demokratiskt över de senaste 30 åren – vilket det har – och det beror i betydande omfattning på nedgången i fackföreningar för privata sektorn.

Och nu försöker Mr. Walker och hans hjälpare att bli kvitt de offentliganställdas fackföreningar också.    

Det finns en bitter ironi här. Den finansiella krisen i Wisconsin, precis som i andra stater, var i stor utsträckning orsakad av den ökande makten hos Amerikas oligarki. När allt kommer omkring så var det de superrika spelarna, inte den allmänna publiken, som pushade för finansiell avreglering och därmed bäddade för den ekonomiska krisen 2008-9, en kris vars efterverkningar är den huvudsakliga anledningen till den nuvarande budgetkrisen. Och nu försöker den politiska högern utnyttja just denna kris, använda den för att ta bort ett av de få kvarvarande hindren för oligarkiskt inflytande.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

11 januari, 2011 § 1 kommentar

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Svensk överklass bär sin obildning som ett smycke?

31 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Nej, är det konstigt om servicen blir sämre? Har vi nått gränsen för vad sänkt skatt och allmänna trygghetssystem ska gå ihop?

Ja, saknar Reinfeldt empati? En av flera iskalla, arroganta politiker?

Forskare undrar om sjukförsäkringen idag verkligen ger ett generellt standardskydd, se Tankar från Västanbäck.

Eliten (dock inte alla i den) slår sig för bröstet och tror att de står över allting, allt och alla och inte själva kommer att drabbas eller vara i behov av hjälp, allra minst från samhället? Eller tror de att de är mer värda denna hjälp och trygghet och tillgång till både det ena och det andra än vissa andra?

Ja, hoppas att det blir en het höst! Även medelklass, som ingenjörer som inser att de också sitter trångt  högerpolitikens Europa (och övrig värld), strejkar tydligen!

Göran Greider skriver i ledaren ”Rationellt att säga emot lärarlegitimationen”:

”I viss mening kan man se idén om lärarlegitimation som ett led i den allmänna tendensen att, som det heter, ge läraryrket högre status. En gång i tiden hade läraren en mycket hög status. Den yttrade sig framförallt i det faktum att ingen vågade säga emot honom eller henne. Det var tyst i klassen, men ofta också i huvudena på såväl lärare som elever. När statusen för läraren sjönk stod det i direkt proportion till att de antiauktoritära idealen i samhället växte sig starkare.

På senare år har statustänkandet kommit tillbaka. Det är den logiska följden av ett mer ojämlikt samhälle, för i sådana samhällen värderar människor varandra statusmässigt mycket mer. Alltså löser man ett problem – i det här fallet problem i skolan – genom att ge titlar och officiellt höjd status till en yrkesgrupp. Visst, det kan ibland vara bra./…/

Skolans huvudproblem idag handlar mer om dels bristande resurser, i form av alltifrån gamla och trasiga läroböcker till för litet personal. Och dels den tilltagande segregationen, när friskoleexplosionen slungar elever med olika bakgrund åt olika håll. Det som behöver uppvärderas är i själva verket skolvärlden i sin helhet.
Eleverna status är exempelvis för låg, om man nu ska använda det språkbruket.
Det yttrar sig i att elevens skolmat knappt får kosta något alls, att elevens läroböcker är för gamla och att eleven värderas efter vad han eller hon har för förmåga att hantera en skrivning (resultat från en skrivning är i hög grad en värdering av elevens förmåga att hantera själva skrivningen, inte kunskaperna).

Därmed inte sagt att det bara är nackdelar med lärarlegitimation. Men den skoldebatt som dominerar är kusligt ensidig. Det är rationellt att säga emot.”

Det är fler som tycker att skoldebatten är för ensidig/endimensionell.

Och Bo Degerman skrev i recension av Nils Petter Sundgrens bok ”Inte bara bio” (Norstedts):

”Nådig är Nils Petter Lundgren inte heller mot dagens moderater. För att vällustigt citera:

‘Näringslivets folk uppmanades att vara med och subventionera svensk kultur. Men människorna i detta yllade näringsliv är knappast mer kulturintresserade än den genomsnittlige svensken. Han understryker sna ord från 1973:

‘Den svenska överklassen bär sin obildning som ett smycke.’/…/

Varför påverkar inte god konst när allt annat, reklam och idrott och propaganda till exempel, påverkar oss? God konst lär oss känna andra och oss själva: det där Gunnar Ekelöf skrev om att boskap hos dig finns också hos andra, om att botten i dig är botten också hos andra.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin paranoia – leading classesreflektioner och speglingar II....