Frihet eller konformism – reträtt från det verkliga dramat – eller förlusten av kontakt med ens egna känslor…

6 mars, 2010 § 1 kommentar

“Always Look on the Bright Side of Life” ur “Life of Brian” eller ”Ett herrans liv”, ja, ”se alltid den ljusa sidan i livet,” med Monthy Pyton.

Barbara Ehrenreich skriver (nedan är min översättning och tolkning av den engelska texten) på sidan 153 i ”Bright-Sided. How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America,” om när hon nyligen försökte intervjua Martin Seligman och han tog med henne på en museivandring där det var nästan omöjligt att föra anteckningar från intervjun och distraktionerna fullt förståeligt var många, men ändå:

”Det var omöjligt att inte uppehålla sig vid det faktum att Seligmans tidiga arbete, innan han annonserade sjösättningen av positiv psykologi, hade handlat om ’inlärd hjälplöshet.’

En forskning som visade att när hundar slumpvis plågas eller torteras så blir de passiva, deprimerade och oförmögna att försvara sig själva.”

Och på sidan 53 i kapitlet ”The Years of Magical Thinking” eller ”Åren av magiskt tänkande” skriver hon att i en berömd studie i början av 1980-talet fann sociologen Arlie Hochschild att flygvärdinnor/stewarder blev stressade och känslomässigt utarmade av kravet att de skulle vara glada mot passagerare hela tiden.

”De förlorade kontakten med sina egna känslor”

sa Hochschild till Ehrenreich i en intervju. Ja, tänk om det är vad som sker med ”positiv-tänkar-människor”?

Se Hochschilds bok “The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling” eller “Det hanterade hjärtat: kommersialisering av mänskliga känslor” som nyutgavs 2003, tjugo år efter den först publicerades. Läs delar ur den här.

Valet verkar uppenbart skriver Ehrenreich vidare (s. 54). Kritiska och utmanande personer eller leende ja-sägare? Och ju mer inrotad gladlynthetskulten blir, ju mer tillrådligt är det att omforma sig, dvs. bli konform.

Men VAR är den utlovade och beryktade friheten i allt detta? Och varför är bruket av antidepressiv medicin så hög i USA och ökande i andra delar av världen?

Straffet för ickekonformism har ökat menar Ehrenreich, från möjligheten att förlora jobbet och jobbmisslyckande, till socialt misslyckande och total isolering, för människor råds att undvika negativa människor (s. 55).

Vad kan rådet att eliminera alla de ”negativa människorna” ur ens liv i praktiken betyda? Ja, kanske vore det ett gott drag att separera från en kroniskt gnatande make/maka, men det är inte så enkelt att överge ett gnällande småbarn, ett kolikbarn eller den sura tonåringen (s. 55). Eller? Man kan bara gå ut och lämna det!? Till det blir snällt igen?

I ”Skolpolitiken har havererat” på Kulturhyllan i DD kan man läsa:

”Folkpartiet har ansvaret för utbildningspolitiken, men har den politik som Jan Björklund står för har en förankring i den liberala teorin?


Det tycker inte Johan Ernestam, liberal debattör./…/


’Mycket tyder på att delar snarast går i i en icke-liberal riktning och i stället är en intressepolitik för den utbildade medelklassen.’”

Och på arbetsplatsen (eller i samhället), där det troligen är tillrådligt att kunna identifiera dem som visar tecken på att kunna bli massmördare, så finns det andra irriterande människor som kanske kan ha något användbart att säga: som till exempel den som har hand om finanserna på en bank angående subprimelån eller bilvd:n som ifrågasätter företagets överinvesterande i Suvar och små lastbilar. Eller liknande saker.

Att rensa bort alla dem som ”drar ner dig” gör att du riskerar att bli väldigt ensam, eller ännu värre, avskild från verkligheten.

Utmaningen i familje- eller gruppliv av alla slag är ju att fortsätta att bedöma andra människors sinnestämningar, anpassa sig till deras insikter och erbjuda tröst när så behövs menar hon.

Men i positivt-tänkande-världen så är andra människor inte där för att näras eller för att förse oss med ovälkomna realitetstestningar. De är där för att nära, prisa och bekräfta oss.

Och många vanliga människor tar upp ”positivt tänkande” (och ständig ”lycka”) som sitt credo, sin trosbekännelse och bannlyser klagande och klagare.

Ehrenreich menar att det verkar finnas ett massivt empatiunderskott, vilket människor reagerar på med att dra undan sin egen medkänsla. Ingen har tid, ork eller tålamod för någon annans problem (s. 56).

Och detta är inte nog. Att sortera ut de negativa människorna ur ens liv ur ens närmaste kontakter, innebär att information om den vidare mänskliga världen också omsorgsfullt måste censureras. Och, jo, somliga amerikanska motiverare och gurus i positivism håller med om att det är ett misstag att läsa tidningar eller titta på nyheter (s. 57).

Barbara Ehrenreich kunde inte låta bli att på en National Security Agency konvention fråga

”en lång man vars rakade huvud, ickeleende ansikte och strama uppträdande antydde en militär bakgrund”

om han som coach hade tyckt att människor behöver pumpas upp därför att de är kroniskt deprimerade.

”Nej,”

svarade han,

”ibland är människor bara lata.”

Men han fortsatte med att medge att han också blev deprimerad när han läste om kriget i Irak, så nu undvek han noggrant nyheterna.

”Men hur är det med behovet av att informera sig för att kunna vara en ansvarsfull medborgare?”

undrade Ehrenreich.

Han gav henne en lång blick och föreslog sedan klokt nog att detta kanske var vad han skulle arbeta på att motivera människor att göra (s. 56).

Denna reträtt från det verkliga dramat och tragedin i mänskliga händelser talar för en djup hjälplöshet i kärnan av det positiva tänkandet menar Ehrenreich.

Varför inte följa nyheterna? Därför att, som Ehrenreichs sagesman vid NSA-mötet sa,

”Du kan inte göra något åt det.”

En Braley förkastar också rapporter om katastrofer.

Men detta innebär ju att möjligheterna att kanske bidra till hjälpinsatser ekonomiskt, att ansluta sig till anti-krigsrörelser eller att lobba för mer human politik hos regeringen inte ens övervägs menar Ehrenreich.

Men se bloggen Det progressiva USA om studentrevolt i Kalifornien i ”Studentprotesterna växer i USA, var är den svenska pressen?”

Ja, vad sysslar svensk media med – och svenska journalister? Vill de att vi ska sluta tro att vi kan påverka något, misstror och förakta politiker och politik? Men samtidigt ägna oss åt magiskt tänkande för att besvärja verkligheten? Tala om motstridiga mer eller mindre uttalade budskap!

Ehrenreich skriver att det åtminstone verkar finnas ett erkännande här att inga attitydjusteringar i världen kan göra goda nyheter av rubriker som börjar med ”Civila offer uppgår till…” eller ”Svälten sprider sig…”

Men om tankekrafterna verkligen var så ”ändlösa”, som påstås (”du kan få vad du vill, bara du…”), så skulle man inte behöva eliminera negativa människor ur ens liv, heller, man kunde till exempel helt enkelt välja att tolka deras beteende på ett positivt sätt, idka litet magiskt tänkande. På samma sätt som man ler mot allt omkring en och tolkar allt omkring en på ett positivt sätt.

Rådet att du måste ändra din omgivning – till exempel genom att eliminera negativa människor och nyheter – är ju faktiskt ett medgivande att det faktiskt kan finnas en ”verklig värld” därute som är totalt opåverkbar av våra, starkaste och innerligaste, önskningar.

Ställd inför denna förskräckliga möjlighet så är det enda svaret att dra sig tillbaka in i ens egen noggrant konstruerade värld med konstant bilfall, bekräftelser, försäkringar, goda nyheter och leende människor skriver hon (s. 59).

Annonser

Mer om lycka – och positivt tänkande…

4 mars, 2010 § 2 kommentarer

Mer ur artikeln ”The Pursuit of Happiness” av Carlin Flora.

Se också det tidigare inlägget ”Lycka…” om detta ämne.

Psykologen Martin Seligman vid University of Pennsylvania uppmanade kolleger att noga undersöka optimala sinnesstämningar med samma intensitet som de under så lång tid hade studerat sjukliga. Han sa att vi inte kommer att lära oss om fullt mänskligt fungerande om vi inte vet lika mycket om mentalt välmående som vi vet om mental sjukdom. Så en ny generation psykologer byggde upp en respektabel forskningssamling över positiva karaktärsdrag och lyckohöjande övningar. Samtidigt bidrog utvecklingen inom neurovetenskapen med nya ledtrådar till vad som gör oss lyckliga och hur detta ser ut i hjärnan.

Inte oväntat står det i Wikipedia:

”Martin Seligman född 12 augusti 1942, är en amerikansk psykolog och författare, mest känd för att ha myntat begreppet ’inlärd hjälplöshet’.

I skriften ’The Welfare Pigeon’ redogör han för experiment med duvor. De duvor som får belöning, utan någon koppling till sin prestation eller sitt beteende, har en tendens att hamna i ett depressivt tillstånd av passivitet. Dessa enkla djurförsök har sedan legat till grund för en nyliberal skola som menar att generösa välfärdssystem söver och passiviserar.”

Rättfärdigar passivitet på andra fronter? Tillbakalutad likgiltighet hos vissa?

Ekonomer samlade samtidigt på forskning som undergrävde den klassiska premissen att människor gör rationella val som ökar deras välmående. Vi är usla på att förutse vad som kommer att göra oss lyckliga.

Men det räckte inte att ett uppbåd av akademiska linjer som var den tändande gnistan till en massa insikter om den soliga sidan av livet samlades. Självutnämnda experter hoppade på tåget. En ytlig ocean av leenden ansikten (smiliesar), självhjälpsguruer och leverantörer av köksbordsvisdom har rivit ner vetenskapens grundtanke, dragit ut en massa dårarnas guld och stormat marknaden med garantier att förinta din oro, stress, ängslan, nedslagenhet och till och med leda. En gång för alla. Allt som krävs är litet tacksamhet. Eller kanske en massa.

Men allt är inte nödvändigtvis bra. Enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma tid som lyckorörelsen har florerat (på samma sätt som många andra länder blivit); kanske är det därför som de så ivrigt har köpt dess erbjudanden. Det kan vara så att unversitetsstudenter skriver in sig för lektioner i positiv psykologi i mängder i USA därför att hela 15 procent av dem rapporteras vara kliniskt deprimerade.

Det finns de som i lyckobrigaden ser en lättvindig och till och med nedslående bedrägligt sken av Pollyanna.  Så det är inte förvånande att lyckorörelsen har skapat en motrörelse, ledd av en akademisk trojka. Jerome Wakefield vid New Yorks universitet och Alan Horwitz of Rutgers har skrivitThe Loss of Sadness: How Psychiatry Transformed Normal Sorrow into Depressive Disorder (vilket ungefär betyder ”Förlusten av sorgsenheten: hur psykiatrin har omvandlat normal sorg till en depressiv störning”). De har sett att den främsta upptagenheten med lycka har kommit på bekostnad av sorgsenhet, en viktig känsla som vi har försökt att bannlysa från vår känslomässiga repertoar.

Horwitz beklagar att unga människor som är naturligt ledsna och vill gråta efter uppbrott ofta övertalas att medcinera sig själva istället för att arbeta sig igenom sin sorgsenhet. En annan psykolog är rasande över att vår upptagenhet med lycka är liktydig med ett ”mesigt nonchalerande” av känslor som har gett upphov till våra största konstverk.

Fast jag tror inte alls att vi måste lida för att vara kreativa. Däremot mår vi nog ALLA gott av att ha tillgång till hela spektrat av känslor, vare sig vi är konstnärligt arbetande eller inte.

”Den lyckliga människan är den tomma människan”

säger han. Fast det tror jag inte heller behöver vara sant nödvändigtvis. Så länge man har tillgång till och får känna alla andra känslor; ilska, sorg, vrede osv.

Men både lycko – och antilyckokrafterna är överens om något viktigt, nämligen att amerikaner tenderar att grabba tag i konstgjorda quick-fixes, sådana som extravagant köpande och fet mat, för att undertrycka eller dämpa varje negativ känsla som kommer över dem. Detta verkar röra sig omkring en idé att konstant lycka på något sätt är vår födslorätt. En mängd forskning visar verkligen att omedelbar skonsamhet lugnar ner oss – ett tag. Men de lämnar oss fattigare, fysiskt sjuka och vanligtvis ännu miserablare på längre sikt – och dessutom i avsaknad av de verkliga förmågorna som får oss att rycka upp oss.

Lycka är inte att le hela tiden. Det handlar inte om att eliminera dåliga sinnesstämningar eller att omsätta några slags Tolstoyinspirerade nyanser och ambivalenser mot människor och situationer med muntra uttryck utan några kritiska värdeomdömen som Carlin Flora skriver.

Vad är lycka? Den innehåller djup och överväganden. Den omfattar att leva ett meningsfullt liv, där vi får använda våra gåvor och vår tid, leva med tanke och mening.

Den maximeras när du också känner att du är del av en gemenskap. Och när du möter irritationsmoment och kriser med värdighet. Den inbegriper vilja att lära sig och sträcka sig ut och växa, något som ibland innehåller obehag. Den kräver att vi agerar på livet, inte blott och bart tar in det.

Se artikeln ”It’s not too late to save ‘normal’ – Psychiatry’s latest DSM goes too far in creating new mental disorders” av Allen Frances.

Lycka…

3 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sitt förord till “The Spirit Level” (i min översättning från den amerikanska utgåvan) att:

”Vi lever i en pessimistisk tid. Samtidigt som vi är oroade över de troliga utkomsterna av global uppvärmning så är det lätt att känna att många samhällen, trots sin materiella framgång, är tyngda av sina sociala misslyckanden.”

Och i det första kapitlet, ”The End of an era”, att:

“Det är en remarkabel paradox att vi, på höjden av alla mänskliga prestationer materiellt och tekniskt, finner oss själva ångestridna, benägna för depression, oroade av hur andra ser oss, osäkra om våra vänskaper, drivna att konsumera och med litet eller inget samhällsliv.

I avsaknad av den avslappnade sociala kontakten och den känslomässiga tillfredsställelse vi alla behöver, så söker vi tröst i att äta för mycket, tvångsmässigt shoppande och spenderande, eller så blir vi offer för överdrivet bruk av alkohol, psykoaktiva mediciner och illegala droger.

Hur kommer det sig att vi har skapat så mycket mentalt och känslomässigt lidande, trots nivåer av aldrig förut i historien skådat välstånd och komfort? Ofta så känner vi att det vi saknar är litet mer än tid då vi kan njuta av andras sällskap, men det kan kännas som om vi inte ens hinner det.

Vi pratar som om våra liv var en konstant kamp för psykologisk överlevnad, där vi kämpar mot stress och känslomässig utmattning, men sanningen är att lyxen och extravaganserna i våra liv är så stor att de hotar vår planet.”

Ja, se till exempel George Monbiot om lyxjakterna i Medelhavet och vad de spyr ut.

Så vi har måst muntra upp oss (och/eller muntras upp) med positivt tänkande de senaste tjugo åren och kanske mer.

Psykologen Carlin Flora avslutar sin artikel ”Jakten på lyckan”:

”Lycka är att anta din naturliga copingstil [dvs. att inte prackas på en stil av någon annan, hur mycket expert den än är].

Alla kan inte visa upp ett lyckligt ansikte. Barbara Held, professor i psykologi vid Bowdoin College, bland andra, är rasande [och raljerar] över ’tyrannin med den positiva attityden.’ ’Att se den ljusa sidan är inte möjligt för en del människor och är till och med kontraproduktivt,’ insisterar hon. ’När du sätter press på människor att cope [klara det stå pall, palla, orka] på ett sätt som inte passar dem, får det dem att känna sig som misslyckade personer ovanpå att de redan känner sig dåliga.’

Angreppssättet en-storlek-passar-alla för att hantera känslolivet är vilseledande, håller Julie Norem författare till ’The Positive Power of Negative Thinking’ [ungefär ’Den positiva kraften i negativt tänkande’] med om. Denna professor i psykologi vid Wellesley har i sin forskning visat att den defensiva pessimismen som oroliga människor känner kan tas i anspråk för att hjälpa dem få saker gjorda, vilket i sin tur gör dem lyckligare. En naturligt pessimistisk arkitekt till exempel, kan ha låga förväntningar inför en kommande presentation och revidera de dåliga utfall som hon föreställer sig, så att hon förbereder sig noggrant och ökar sina chanser att lyckas.

Lycka är att leva dina egna värderingar.

[ja, fast hur lätt är det? Man måste ha kommit till en stor mänsklig mognad för att kunna göra detta? Fast om vi lyckades med detta skulle vi bli lyckligare? Och känna oss mycket mer tillfredsställda]

Om du inte lever enligt dina värderingar kommer du inte att bli lycklig, hur mycket du än presterar. En del människor vet dock inte vilka deras värderingar är. Om du är en av dem så har Harris [nämnd tidigare i artikeln] en jättebra fråga till dig: ’Föreställ dig att jag kunde svinga ett trollspö så att du kommer att få bifall och beundran från varenda en på planeten, för alltid. Vad skulle du då välja att göra med ditt liv?’

Så snart du har svarat ärligt kan du börja ta steg mot den ideala bilden av dig själv. Du kan tejpa positiva affirmationer på din spegel eller du kan klippa sönder dina böcker med råd och göra papier-maché -saker av dem. Det spelar ingen roll vad, så länge som du lever medvetet. Lyckotillståndet är egentligen inte ett tillstånd alls. Det är ett pågående personligt experiment.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin happinessreflektioner och speglingar II....