Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

6 april, 2012 § 4 kommentarer

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Annonser

Om att befolkningstillväxt inte är ett problem – en ökning som äger rum bland dem som konsumerar minst, inte mest…

1 november, 2011 § Lämna en kommentar

Ur ledare av Göran Greider.

[Uppdaterad under dagen].

Borde inte media skriva om de saker som bloggare skriver om idag? Borde de inte göra det bättre än vad många av oss bloggare gör? Ha resurser att göra det? Bättre faktatillgång och framförallt mer tid?

George Monbiot om “Välståndsförstörare – företagen i city of London har skadat dig mer än du vet”.

Och han skriver I “It’s the Rich Wot Gets the Pleasure – population is much less of a problem than consumption. No wonder the rich are obsessed by it” eller “folkmängd är ett mycket mindre problem än konsumtion. Inte underligt att de rika är anfäktade av den” i min översättning från engelskan:

“Som en ny rapport påpekar så har ‘flykten från fattigdom och hunger blivit svårare på grund av snabb befolkningstillväxt.’ Denna sätter också press på biosfären.

Men hur stort är problemet?

Om du tror på de rika, äldre vita männen som dominerar befolkningsdebatten, så är detta det största problemet av alla.

2009 så möttes till exempel en grupp USA-miljardärer för att bestämma vilka hot mot planeten som allra mest pockade på deras uppmärksamhet.

[Se tidigare artikel av Monbiot ’Sluta klandra de fattiga. Det är Wallyyachtägarna som förbränner/eldar upp jorden. Befolkningstillväxt är inte ett problem – denna [ökning] äger rum bland dem som konsumerar minst. Så varför har ingen de rika som måltavla [istället, rika som kanske är de största bovarna]?” ’].

Vem kunde ha anat det?

Dessa män, som troligtvis konsumerar lika mycket av världens resurser på en halvtimme som medelafrikanen under en hel livstid, beslutade att det var befolkning [som var det främsta problemet].

Det är befolkningen du måste klandra om du inte kan medge ditt eget inflytande: det är inte vi som konsumerar, det är de där bruna människorna som förökar sig. Det verkar vara en pålitlig regel i miljöpolitik, att ju rikare du är desto mer sannolikt är det att du sätter befolkningsökningen närmast toppen över brott mot planeten[skriver Monbiot ganska sarkastiskt]./…/

Rapporten visar att sexualundervisning är avgörande, så är också tillgång till preventivmedel och erkännandet av kvinnors rättigheter samt förbättringar av deras sociala status.”

Lena Sommestad skriver i debattartikeln ”Den offentliga välfärden en nödvändig investering” apropå kvinnor, män och jämställdhet (något som i förlängningen påverkar våra barn och den av vissa så hyllade familjen, ja, hela samhället – och borde påverka dess organisation, samt våra trygghetssystem):

”… alliansen saknar gemensam familjepolitik. KD vill ha hemmafruar. Moderaterna, däremot, vill ha kvinnor i jobb. Men en sak förenar dem, mitt i striden.

De vill inte tala om vad hemmafrudebatten ytterst handlar om. Sanningen att svenska kvinnor står svikna, med dubbla jobb och en offentlig service som inte räcker till.  

Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj?

Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun?

Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till/…/

Förra veckans nyhet om hemmafru­trenden faller snabbt ihop, när jag granskar rapporten Sverigemamman 2011, på sajten familjen.se. Rapportens urval är både skevt och litet.

I stället hittar jag forsknings­resultat, som berättar en ­annan historia. Det finns ingen ­växande hemmafrutrend i Sverige. Tvärtom. Allt färre unga kvinnor vill bli hemmafru [denna rapport tror jag har ett helt annat, mer seriöst underlag]./…/

Kanske är det dags att äntligen diskutera annat än drömmen om hemmafrun? Kanske är det dags att förverkliga den jämställdhet, som alla talar om?

Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen. En jämställd föräldraförsäkring är första steget.

Jag föreslår också att vi ser den offentliga välfärden som en nödvändig investering – inte som en utgift att ständigt spara på.

Utan bra offentlig service faller jämställdheten som ett korthus.”

För att återgå till Monbiots artikel:

”Allt detta har varit viktiga faktorer i den demografiska övergång [Demografisk transition är ett demografiskt begrepp för att beskriva övergången från höga födelsetal och höga dödstal till låga födelse- och dödstal som oftast uppstår när ett land industrialiseras] som världen har bevittnat hittills.

Vi borde också energiskt kräva en bättre fördelning av välstånd: att fly från ständig fattigdom är en annan av de faktorer som har tillåtit kvinnor att få färre barn. Det högst ojämlika system som upprätthålls av de rika vita män som rasar över befolkningen är en av de viktigaste anledningarna till befolkningsökning.

Allt detta sätter de konservativa i en besvärlig sits.

De vill ge de fattiga skulden för miljökrisen genom att tillskriva den befolkningsökning.

Men ändå så är vissa av dem emot alla åtgärder – bättre och tidigare sexualundervisning, allmän tillgång till preventivmedel (för bland annat tonåringar), starkare rättigheter för kvinnor, omfördelning av välstånd – vilka sannolikt skulle minska den./…/

Jo, befolkningstillväxt bidrar till miljöproblem. Nej, den är inte den avgörande faktorn.

Till och med tillgången på spannmål [eller bristen på sådan] påverkas mer av ökande mängder boskap och användning av biobränsle – (på)driven, återigen, av konsumtion – än av mänsklig befolkningstillväxt.

Naturligtvis skulle vi kräva att regeringar hjälper kvinnor att återfå kontrollen över sina kroppar. Men bortom detta är det litet som kan göras. Vi måste istället bestämma hur vi bäst tar emot antalet människor som kommer, åtminstone för de kommande fyra decennierna, att fortsätta öka.”   

Att alliansens politik skapar klyftor var väl bara på tvärs med retorik som varande partiet som värnar allmänintresset. Och återigen så kommer inte bara de med lägst inkomster att drabbas, utan även vi i medelklassen, låg som högre (även dem med de högsta inkomsterna?), inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller samhällsklimat. Det tror jag. Vi borde göra uppror.

Lyd och håll tyst!

Och återigen; jag tror INTE på privatiseringen av Bollnäs sjukhus. Denna kommer inte att tillföra resurser till sjukvården eller patienter, utan kanske kommer skattepengar snarare att hamna i skatteparadis. Och fickor där de inte borde hamna.

Tillägg: Robert Sundberg har rätt i ledaren ”Borgarna är i minoritet”:

”S måste ta sig samman och presentera lösningar på de problem som finns i samhället.

Och lösningarna bör ligga i linje med de tidlösa principer som präglat S-politiken, som utjämnande av sociala och ekonomiska klyftor och en trygghetsskapande, skattefinansierad offentlig välfärd.”

Göte Johansson (s) skriver en massa bra i debattartikeln ”Människovärdet går förlorat när drevet går.” Ja, tydlig ideologi önskas från (s)!

Men mindre önskas av detta:

Klicka på bild för att göra den större.

Läs om David Harvey här.

”Efter gårdagens uppdrag granskning så förstår jag orsakerna till korruptionen i världen. Politikerna och kapitalisterna går hand i hand!”

Ja, klyftorna ökar också mellan tänderna.

Dan Josefsson har skrivit om att ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika.” Och även vi som inte tjänar på det går på det?

”I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad.

Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. ‘Friedrich von Hayek hade fel’, skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till ‘rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft’.

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

‘I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister.’

[Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med].

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit – om idéerna är osäljbara.”

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Howard Zinnreflektioner och speglingar II....