Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Annonser

Kunskaper och kunskaper, samt om småttighetens regemente…

27 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets! En bok om skolan” på sidan 265:

”Kunskaper kräver ett livslångt engagemang. Det är viktigt att befria dem från småttigheternas regemente som håller på att kväva hela skolsystemet med sitt okloka nit.”

Allt underkastas idag utilismens (ungefär ‘nyttighetens’) regemente [se om utilitarism, en slags nyttomoral]. Även och inte minst skolan. Men hur säkra kan vi vara på vad som kommer att vara till nytta i framtiden? 

Liedman skriver (s. 264):

”Varje åtgärd, varje penndrag måste kunna försvaras som vinstbringande i slutändan. 2000-talets utilism har också sina speciella uttrycksformer som skiljer den från 1700-talets. Nyttan ska numera säkerställas genom ett minutiöst övervakningssystem som tar den moderna informationstekniken till hjälp. Men en så omfattande apparat är djupt kontraproduktiv. En mängd onyttigt arbete krävs för att mata den med uppgifter av allehanda slag.

Nyttan skulle i vidaste mening bli större om det gavs mer utrymme åt lärares och forskares initiativkraft [jag kommer att återkomma till boken ‘Drivkrafter’ av amerikanen Daniel Pink när jag fått den och börjat läsa den]. Den ständig hyllade entreprenören får alldeles för litet rörelsefrihet i en överreglerad verksamhet.”

Ja, vi lärare ska fostra entreprenörer, men själva blir vi allt mer kontrollerade… Vad kostar all denna kontroll? När förtjänar vi frihet och förtroende? Med detta menar jag inte att skolor eller skolan som sådan inte skulle kunna ifrågasättas. Det ska den, liksom allt annat, när det finns skäl för det.

Se allmänläkaren Bengt Järhult i ”Registerentusiaster måste träda fram och ta sitt ansvar” om hur det är inom sjukvården för läkare, vad gäller ökad kontroll och ”jakt på pinnar” som Liedman litet småironiskt kallar det. Se vidare läkaren Susanne Bejerot i ”Kvalitetsregister – hot mot vårdkvalitet, arbetsmiljö och klinisk forskning”, Eva Nilsson Bågenholm svarar en annan läkare, Åke Thörn, i ”Kvalitetsregistren behövs”, Åke Thörns slutreplik till Eva Nilsson Bågenholm i ”Brist på problematisering underblåser felaktig bild” där han sätter fokus på maktfrågan:

”Processen har nu kommit så långt att ombud för Sveriges Kommuner och landsting (SKL) öppet kan framträda och tala om vad systemet verkligen gäller, kontroll och styrning av sjukvården [4] – och då är det inte läkarprofessionens styrning av det medicinska handlandet som avses.

Kvalitetsregistertänkandet är i själva verket en gren av new public management, som med ökad kraft dragit genom offentlig förvaltning under senare årtionden och med välkända negativa effekter [5] [Simonson N. Priset för telefonrådgivning är att några barn kommer att dö. Dagens Medicin 2009;(25): 20.]. Den korporativistiska intressegemenskap som driver utvecklingen blir allt tydligare – näringsliv, fack, medier, myndigheter och den politiska eliten.

Det är ingen tillfällighet att det är näringslivets organisation, Svenskt Näringsliv, som upprepat på DN.debatt – utan att motrepliker släpps in – i samarbete med arvoderade läkare får torgföra sina ambitioner för sjukvården [6] och utifrån vinklad tolkning av registerstatistik får driva sina intressen [7]. Det är ingen tillfällighet att Svenskt Näringslivs nya vårdsajt ‹Om- Vård.se›, genom att köpa sig seminarieplats på Newsmill [8], kan bedriva omfattande lobbying och att Vårdföretagarnas partsinlägg där publicerats 23 gånger. Det är heller ingen tillfällighet att SBU:s ordförande, i den myndighet som ska granska näringslivets oprövade metoder/läkemedel, av Svenskt Näringsliv för 30 000 kronor per år köps in till deras medicinska expertråd.

Inte heller att Svenskt Näringslivs ‹OmVård.se› bereder marken [9] för den nya myndighet eller myndighetsliknande funktion som regeringen redan avsatt 42 miljoner till [10] och inom kort tänker inrätta [11]. Detta för att främja marknadsanpassning och privatisering av sjukvården.

Värderingen av kvalitetsregister och Öppna jämförelser ska [dessutom] i denna enhet ställas samman av byråkrater.”

Och slutligen ”Registerindustrin undergräver läkekonsten.” Se också andra halvan av denna postning, om privat vårdfinansiering och vad den kan leda till.

Liedman fortsätter:

”Till sist blir det bara den som vågar bryta mot de nu gällande normerna som kan göra en originell insats.

Den kritiska andan har sedan länge betraktats som ett avgörande inslag i kunskapen. Det är ifrågasättandet som driver vetenskapen framåt, och det är också ifrågasättandet som måste bli en avgörande ingrediens i varje individs intellektuella mognad. Men ifrågasättandet måste gälla allt, inklusive de påbud som överheten ålägger produktionen och reproduktionen av kunskaper, kort sagt också den verksamhet som pågår i skola och universitet.”

Det vill säga de verksamma där måste också få vara ifrågasättande mot de påbud som kommer uppifrån! Och inte tvingas till tystnad.

Jag misstänker också att en viss sorts personer nu dras till ledande befattningar inom skolan och/eller tvingas att trubba av varje kritik av det som nu sker för att alls överleva i den skola som nu ”sjösätts”?

Liedman skriver om

”… okloka förslag som röststarka politiker och ordningsbesatta byråkrater driver igenom (s. 266).”

”Förenklingar är säljande.”

Och detta gäller inte bara skolan, utan hela samhället och snart sagt varje verksamhet där.

En av kommentatorerna till Göran Greiders text om entreprenörer skriver väldigt bra (till saken hör att min pojkvän är så kallad ”entreprenör”, något som rent parentetiskt inte verkar vara en dans på rosor, men jag reagerar ändå, eller kanske bland annat därför, starkt negativt på ”glorifieringen” av dem. En massa olika människor behövs i vår värld, inom olika sorters verksamheter. Somligt passar bättre att drivas privat, men en massa saker passar bäst att drivas och finansieras gemensamt. Kanske är det inte helt inopportunt att kalla sig socialist, om man nu skulle vilja göra det! Både smarta och välutbildade människor kallar sig socialister. Människor som verkar ha både hjärna, hjärta, där vissa andra varken verkar ha det ena ELLER det andra):

”Greider kritiserar INTE företagsamheten. Han kritiserar den larviga – rent ut sagt intelligensbefriade – romantiken kring småföretagsamheten. Tänk bara vilket gigantiskt slöseri med resurser som orsakas genom mångdubbleringen av administrativt arbete jämfört med anställningsformen av förvärvsverksamhet! Man behöver inte vara en Einstein för att förstå hur otroligt ineffektivt det är alltihop. – Men här dominerar barnatro, slagord och emotionalism. En sådan diskurs är meningslös och bara fullständigt irrationell.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin calling things in questionreflektioner och speglingar II....