Att gilla läget eller mer om positivt tänkande…

22 februari, 2015 § 2 kommentarer

moteskultur-410x425”För att undvika improduktiva möten och möten som gör dig modfälld och nedslagen…

Det finns få saker som gör en så modfälld och nedslagen som improduktiva möten.

En fernissa av artig konversation döljer avsaknad av allvarlig och djup analys. Konflikter om viktiga antaganden och synpunkter undviks och bagatelliseras.

När såna möten är normen snarare än undantaget så töms snarare än skapas och upprätthålls den energi som behövs för den fortlöpande förbättringen av undervisandet och lärandet.

Här är några rekommendationer från Dan Rockwell [i bloggpostningen ‘Att lösa patetiska mötesproblem]’ för att undvika de här problemen och ”göra möten levande/glödande.”

  1. Skapa relationer mellan teammedlemmarna som möjliggör öppenhjärtighet. Distans skapar rädsla, anknytning mod.

  2. Systematisera avvikelser i åsikter. Kräv att hela teamet talar för och mot den fråga som står på dagordningen.

  3. Be dem som kommer med idéer att förklara varför dessa idéer inte kommer att fungera.

  4. Utarbeta tre lösningar och låt alla försvara alla tre.”

546584_435835073097290_1788718019_nI den senare länken kan man vidare läsa:

Ordnade ledarskapsmöten är patetiska och värdelösa. Huvudnickade sammankomster är övningar i meningslöshet som ödslar resurser, talang och tid.

Ställ in dessa och gör något produktivt.

Andan av enighet genomsyrar meningslösa ledarskapsmöten /…/

Meningsskiljaktigheter, till och med konflikter, behövs, ja, är verkligen önskvärda. Utan meningsskiljaktigheter och konflikter finns det ingen förståelse. Och utan förståelse finns det bara felaktiga beslut.

Vägen till glömska är jämn. Stora beslut föds i konflikt. /…/ Ledare som är lyckosamma skapar strukturer för konstruktiva skillnader i åsikter.”

untitledDessa citat apropå en konversation som utspann sig ungefär som följer (jag tyckte det som sas var så bra):

”Om gnäll.
Om gnäll tycker vi inte.
Och visst finns det tröttsamt, skavande ful-gnäll.
Sedan finns det sådant som mer är uppriktig oro, vånda och ängslan som vissa klassar som gnäll, för att de inte orkar höra.
Och då gnälls det på dem som gnäller.
Men att avfärda medmänniskors oro som gnäll är att förminska dem och jag tror att vi ska vara försiktiga med att drämma beskäftighetens gilla-läget-stekpanna i huvudet på varandra.
Ty, så bygger vi varken hållbara människor eller samhällen”

”Rädslan att ta in kritik eller gå in i dialog är inte bra i längden.”

”… hur ska man kunna/vilja/våga göra sig hörd och vara kritisk om det även finns en rädsla för att folk ska se kritiken som GNÄLL?! Usch…!

”Det är faktiskt en trivselfascistisk härskarteknik att slå ner på folks tvivel och ifrågasättanden genom att allt för enkelt kalla det gnäll.”

Annonser

Kunskaper och kunskaper, samt om småttighetens regemente…

27 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets! En bok om skolan” på sidan 265:

”Kunskaper kräver ett livslångt engagemang. Det är viktigt att befria dem från småttigheternas regemente som håller på att kväva hela skolsystemet med sitt okloka nit.”

Allt underkastas idag utilismens (ungefär ‘nyttighetens’) regemente [se om utilitarism, en slags nyttomoral]. Även och inte minst skolan. Men hur säkra kan vi vara på vad som kommer att vara till nytta i framtiden? 

Liedman skriver (s. 264):

”Varje åtgärd, varje penndrag måste kunna försvaras som vinstbringande i slutändan. 2000-talets utilism har också sina speciella uttrycksformer som skiljer den från 1700-talets. Nyttan ska numera säkerställas genom ett minutiöst övervakningssystem som tar den moderna informationstekniken till hjälp. Men en så omfattande apparat är djupt kontraproduktiv. En mängd onyttigt arbete krävs för att mata den med uppgifter av allehanda slag.

Nyttan skulle i vidaste mening bli större om det gavs mer utrymme åt lärares och forskares initiativkraft [jag kommer att återkomma till boken ‘Drivkrafter’ av amerikanen Daniel Pink när jag fått den och börjat läsa den]. Den ständig hyllade entreprenören får alldeles för litet rörelsefrihet i en överreglerad verksamhet.”

Ja, vi lärare ska fostra entreprenörer, men själva blir vi allt mer kontrollerade… Vad kostar all denna kontroll? När förtjänar vi frihet och förtroende? Med detta menar jag inte att skolor eller skolan som sådan inte skulle kunna ifrågasättas. Det ska den, liksom allt annat, när det finns skäl för det.

Se allmänläkaren Bengt Järhult i ”Registerentusiaster måste träda fram och ta sitt ansvar” om hur det är inom sjukvården för läkare, vad gäller ökad kontroll och ”jakt på pinnar” som Liedman litet småironiskt kallar det. Se vidare läkaren Susanne Bejerot i ”Kvalitetsregister – hot mot vårdkvalitet, arbetsmiljö och klinisk forskning”, Eva Nilsson Bågenholm svarar en annan läkare, Åke Thörn, i ”Kvalitetsregistren behövs”, Åke Thörns slutreplik till Eva Nilsson Bågenholm i ”Brist på problematisering underblåser felaktig bild” där han sätter fokus på maktfrågan:

”Processen har nu kommit så långt att ombud för Sveriges Kommuner och landsting (SKL) öppet kan framträda och tala om vad systemet verkligen gäller, kontroll och styrning av sjukvården [4] – och då är det inte läkarprofessionens styrning av det medicinska handlandet som avses.

Kvalitetsregistertänkandet är i själva verket en gren av new public management, som med ökad kraft dragit genom offentlig förvaltning under senare årtionden och med välkända negativa effekter [5] [Simonson N. Priset för telefonrådgivning är att några barn kommer att dö. Dagens Medicin 2009;(25): 20.]. Den korporativistiska intressegemenskap som driver utvecklingen blir allt tydligare – näringsliv, fack, medier, myndigheter och den politiska eliten.

Det är ingen tillfällighet att det är näringslivets organisation, Svenskt Näringsliv, som upprepat på DN.debatt – utan att motrepliker släpps in – i samarbete med arvoderade läkare får torgföra sina ambitioner för sjukvården [6] och utifrån vinklad tolkning av registerstatistik får driva sina intressen [7]. Det är ingen tillfällighet att Svenskt Näringslivs nya vårdsajt ‹Om- Vård.se›, genom att köpa sig seminarieplats på Newsmill [8], kan bedriva omfattande lobbying och att Vårdföretagarnas partsinlägg där publicerats 23 gånger. Det är heller ingen tillfällighet att SBU:s ordförande, i den myndighet som ska granska näringslivets oprövade metoder/läkemedel, av Svenskt Näringsliv för 30 000 kronor per år köps in till deras medicinska expertråd.

Inte heller att Svenskt Näringslivs ‹OmVård.se› bereder marken [9] för den nya myndighet eller myndighetsliknande funktion som regeringen redan avsatt 42 miljoner till [10] och inom kort tänker inrätta [11]. Detta för att främja marknadsanpassning och privatisering av sjukvården.

Värderingen av kvalitetsregister och Öppna jämförelser ska [dessutom] i denna enhet ställas samman av byråkrater.”

Och slutligen ”Registerindustrin undergräver läkekonsten.” Se också andra halvan av denna postning, om privat vårdfinansiering och vad den kan leda till.

Liedman fortsätter:

”Till sist blir det bara den som vågar bryta mot de nu gällande normerna som kan göra en originell insats.

Den kritiska andan har sedan länge betraktats som ett avgörande inslag i kunskapen. Det är ifrågasättandet som driver vetenskapen framåt, och det är också ifrågasättandet som måste bli en avgörande ingrediens i varje individs intellektuella mognad. Men ifrågasättandet måste gälla allt, inklusive de påbud som överheten ålägger produktionen och reproduktionen av kunskaper, kort sagt också den verksamhet som pågår i skola och universitet.”

Det vill säga de verksamma där måste också få vara ifrågasättande mot de påbud som kommer uppifrån! Och inte tvingas till tystnad.

Jag misstänker också att en viss sorts personer nu dras till ledande befattningar inom skolan och/eller tvingas att trubba av varje kritik av det som nu sker för att alls överleva i den skola som nu ”sjösätts”?

Liedman skriver om

”… okloka förslag som röststarka politiker och ordningsbesatta byråkrater driver igenom (s. 266).”

”Förenklingar är säljande.”

Och detta gäller inte bara skolan, utan hela samhället och snart sagt varje verksamhet där.

En av kommentatorerna till Göran Greiders text om entreprenörer skriver väldigt bra (till saken hör att min pojkvän är så kallad ”entreprenör”, något som rent parentetiskt inte verkar vara en dans på rosor, men jag reagerar ändå, eller kanske bland annat därför, starkt negativt på ”glorifieringen” av dem. En massa olika människor behövs i vår värld, inom olika sorters verksamheter. Somligt passar bättre att drivas privat, men en massa saker passar bäst att drivas och finansieras gemensamt. Kanske är det inte helt inopportunt att kalla sig socialist, om man nu skulle vilja göra det! Både smarta och välutbildade människor kallar sig socialister. Människor som verkar ha både hjärna, hjärta, där vissa andra varken verkar ha det ena ELLER det andra):

”Greider kritiserar INTE företagsamheten. Han kritiserar den larviga – rent ut sagt intelligensbefriade – romantiken kring småföretagsamheten. Tänk bara vilket gigantiskt slöseri med resurser som orsakas genom mångdubbleringen av administrativt arbete jämfört med anställningsformen av förvärvsverksamhet! Man behöver inte vara en Einstein för att förstå hur otroligt ineffektivt det är alltihop. – Men här dominerar barnatro, slagord och emotionalism. En sådan diskurs är meningslös och bara fullständigt irrationell.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin critical – beingreflektioner och speglingar II....