Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Annonser

Mer om ”valfrihet” och lite om skatter …

13 augusti, 2015 § 2 kommentarer

Nej, ingen har blivit rik på egen hand! Ingen! 

… en del av det underliggande sociala kontraktet är att du tar ett stort stycke av detta och betalar vidare till nästa generation ungar som kommer.”

Ja, detta sociala kontrakt innebär att du betalar tillbaka något av det du fått!

Sambons svärdotter skrev i ”socialt” forum och bad om råd angående daycare/preschool. Hon fick en hel del svar, med skiftande förslag. Hon och sambons son liksom deras lille son är alla helylleamerikaner, födda där och av föräldrar som också är födda där.

Det blir allt mer så i Sverige också?

Man ska välja från vaggan till graven!

Tänk om man gör fel val till förskola, skola, vårdcentral, sjukhus (för att inte tala om ang. pensionen)! Jag kände bara jättestarkt:

”Borde vi inte värna om allt detta tillsammans, så ALLA får bästa vård, skola och omsorg.”

Min reaktion när detta kom så nära:

”Är inte detta absurt?”

Och vilka har resurser att avgöra? Har alla dessa resurser? Och vad innebär detta för de barn som fötts i familjer som saknar de resurserna eller familjer där föräldrarna kanske inte ens bryr sig eller inte kan ”bry sig”? Om vi nu inte bryr sig om dessa barn, så vad kan dessa barn senare ”bidra med” i samhället? Blir de bra och solidariska samhällsmedborgare?

Sambon och jag har nog lite olika politiska åsikter och han sa idag något i stil med tvångsbeskattning av folk. Jag svarade inte, men tänkte:

Med skatter betalas vägar vi alla åker på. Med skatter betalas annat som vi alla brukar…

Stellan Skarsgård har sagt ”Det är häftigt att betala skatt.”  

Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…

2 augusti, 2015 § 2 kommentarer

Jon Stewart

Ja,

”Hur kan det komma sig att om du utnyttjar ett skatteavdrag [Corporate Tax Break] då är du en smart näringsidkare, men om du utnyttjar något som gör att du inte går hungrig, då är du en snyltare.”

Ja, nog är det märkligt!

Solidaritet
(Jävla måndag 1978)

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Vi har inga fabriker
vi har inget kapital
men det finns något annat
hos alla och envar

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Om dom stjäl den ifrån oss
så har vi ingenting kvar
Då står vi nakna där i kylan
med hela rumpan bar

Så låt er ej förvillas
och tro det som dom vill
Att ensamhet är styrka
och att svikaren blir fri

Vi har inget annat
än vår solidaritet”

I ”Roffes blues är röd” kan man läsa:

”… jag tror att medvetandet styr den materiella utvecklingen lika mycket som tvärtom, så striden om tanken är viktig.

Makten över tanken, hur ser du på mediasituationen i dag?

– Man blir ledsen. Att arbetarrörelsen sålde ut A-pressen, och trodde att slaget var vunnet. Att public service skulle behålla sin objektivitet och opartiskhet.

Ge ett exempel.

Elisabeth Höglund, till exempel, även om hon slutat nu. När sjuksköterskorna strejkade, ansåg hon att tjänar man 25 000 i månaden, är man då inte girig som kräver högre lön? Jag blev så vansinnigt arg att jag ringde redaktionen och bad att få prata med henne, men hon slängde bara på luren. Jag brukar inte ringa upp så där, men den gången blev jag rosenrasande.

Du måste ha ett starkt klassmedvetande för att göra en sån grej.

– Jag kan inte umgås med människor som har ett annat ursprung än jag, med såna som har ett grundläggande förakt för andra människor. Som moderater, som tar för givet att man ska lyssna på dem, som pekar med hela handen och aldrig behöver ta in andras synpunkter./…/

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.

En av dina klassiker är ‘Vi har inget annat än vår solidaritet’, funkar en sån rad i dag?

– Jag spelade den låten senast häromdan. Jag tror minst hälften av alla människor längtar efter solidaritet, men allt i samhället är ju så individinriktat.

Så vad vi ska vi göra?

Här börjar Rolf Wikström säga saker som han inser inte går att trycka. Jag lägger bort pennan i samförstånd över sakernas desperata tillstånd. Vi enas om att Cornelis nog skulle känt likadant om han levat.”

Arbetsförmedlingen – lydnad och funktionell dumhet …

17 juli, 2015 § 3 kommentarer

Vi bara lyder

Kajsa Ekis Ekman skriver om Paulsens bok i recensionen ”Briljant studie i absurditet”:

”Arbetsförmedlingen skulle förmedla jobb men har i stället blivit en disciplinär instans. Kajsa Ekis Ekman läser Roland Paulsens spännande bok om en myndighet som inte fungerar.”

a

Paulsen valde alltså att undersöka hur Arbetsförmedlingen fungerar.

b

Folk kan alltså behandlas ganska förnedrande och som barn och som totalt oerfarna!

”Därefter fanns bara en fas kvar. Fas 3. Slutförvaringen. Fasen som ger företag femtusen i månaden per mottagen arbetslös. 

Fasen som inte bara bygger på det relativt hederliga konceptet ‘gratis arbetskraft’ till arbetsgivaren, utan på det lite säregnare konceptet ‘gratis arbetskraft plus en ordentlig peng för besväret att dela ut arbetsuppgifter (om det finns arbetsuppgifter – det spelar inte så stor roll.”

Absurt!

c

Och vad gör man för alla pengar? 72 miljarder kronor! Nästan fördubblad expansion under Bermudez-Svankvists ledning och alliansens regering. En summa som motsvarar tio miljarder mer än statens utgifter för vård och omsorg. Kunde de här pengarna användas bättre och till större gagn för människor i behov av dem, samt under betydligt mindre förödmjukande åtgärder och former?

d

Ja, Bermudez-Svankvist fick full lön, 142 000 per månad utan några som helst motprestationer!

e

Hon och andra beslutande och bestämmande borde få prova på att vara inskriven i Arbetsförmedlingen och prova på de åtgärder de själva varit med om att besluta om (liksom de vars parti de är företrädare för, som genomfört dessa åtgärder och de bestämmelser som ”kreti och pleti” måste genomlida i en kanske redan svår sits)!

f

Vilken syn på människor! Vilken människosyn präglar henne och andra som arbetar inom arbetsförmedlingen? Och så har hon mage att lägga till:

”Får du pengar ska du göra något.”

Hon behövde inte göra ett jota, men fick ändå en inkomst som bara på en månad är vad många tjänar på ett halvår! Och hur är det med andra höjdare? Sven-Otto Littorin t.ex. som var arbetsmarknadsminister. Ja, det är tydligen oerhörd skillnad på folk och folk? Vadå, föregå med gott exempel?

Och så fortsätter hon:

”Om samhället försörjer och ger ersättning för att du ska kunna leva på ett bra, lagom bra sätt – jag säger inte att det är bra – då ska du kunna ta vilket jobb som helst oavsett vad det är.”

Men det gäller tydligen inte henne eller Sven-Otto Littorin eller någon annan höjdare?

g

Och ja, så kommer då tillägget:

h

i

Och ja, man kan tala om hypercurlade generationer bland dem som nu går i pension – och som nu röstar blått och är för hårda tag för dem som nu är i arbetsför ålder, samt de som kräver extra guldkanter i tillvaron när de är gamla.

Josefine Brink skriver i  ”Äldrevårdsskandaler beror på resursbrist”:

”På 1970-talet var ‘Dagis åt alla’ kvinnorörelsens huvudparoll. Det var en strategisk och insiktsfull prioritering. Det gick lätt att förenas över klassgränserna kring kravet att slippa välja mellan föräldraskap och egen arbetsinkomst. Resultatet blev en historisk utbyggnad av barnomsorgen som haft en avgörande betydelse för kvinnors möjligheter till egen försörjning.”

Då hade vi råd, men nu när vi är rikare än nånsin …

”Den fråga kampen kommer att stå om de kommande fem-tio åren är om vi också ska ha en allmän och skattesubventionerad äldreomsorg. Den är minst lika avgörande för kvinnors försörjningsmöjligheter som barnomsorgen, men har av någon anledning inte lyfts fram som den centrala feministiska fråga den är.

De skandaler som ständigt upprepas på äldreboenden har en gemensam nämnare: Resursbrist. Att de värsta avarterna hittas i privata vårdföretag beror självklart på att ägarna utöver en redan snäv finansiering också ska pressa ut vinst. Men alldeles oavsett vinstintressenas inträde på arenan har äldreomsorgen sakta men säkert skalats ner under lång tid. Andelen av de äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med 10 procent, trots att antalet äldre stadigt ökat.

I stället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen om äldre. Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga. Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som alltså betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst. Och då har den stora äldreboomen ännu inte slagit igenom.

Fram till år 2040 beräknas andelen äldre i befolkningen öka med 30 procent. Det ställer oss inför två alternativ: Antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver. Steg i den riktningen har redan tagits, då privata vårdföretag redan säljer tilläggstjänster till dem som har råd. Det som Maria Larsson gärna pratar om som ‘guldkant på tillvaron’.

I praktiken är denna ‘guldkant’ ofta sådant som tidigare ingick i hemtjänstens utbud. Men som nu alltså måste köpas till med egna pengar.”

Detta ingick alltså tidigare i hemtjänstens utbud, men detta kände inte Maria Larsson till (eller låtsades inte om)?

”Och för dem som inte har råd återstår att lita till anhörigas insatser. En framtid med minimiutbud och tilläggstjänster, kommer med största sannolikhet att bli en framtid där allt fler medelålders kvinnor ser sig tvungna att avstå från löneinkomster för att oavlönat ta hand om sina gamla föräldrar.”

Och de här generationerna som nu går i pension de har ingen lust att bidra till andras välfärd, kanske alls!? Och vadå, deras barn och barnbarn? Går livet alltid på räls? Och tvärtemot som påstås så har ”försörjningsbördan” minskat! Se också Daniel Ankarloo i artikel på danska från 2014 ”VELFÆRDSMYTER – Selvfølgelig er der råd til velfærd.” 

”Brist på pengar i välfärden är en myt”:

”Hela idén om en ökad försörjningsbörda bygger på ett logiskt felslut. Man försörjer inte människor med människor i en marknadsekonomi. Man försörjer utgifter med inkomster från produktion. Och även om utgifterna har ökat – så har inkomsterna ökat ännu mer. Bördan har således minskat. Och så kommer det förbli även i  framtiden.”

Vi har blivit betydligt rikare!

j

k

l

m

Vad slags samhälle vill vi ha; för oss nu och för våra barn och barnbarn?

Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

10 juli, 2015 § 11 kommentarer

Strukturell dumhet a

Har precis sträckläst Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen.”

Paulsen skriver om begreppet ”funktionell dumhet” ett begrepp som forskaren Mats Alvesson myntade. Begreppet funktionell dumhet:

”… syftar på frånvaron av kritisk reflektion.

En organisation som präglas av funktionell dumhet utmärks av enhet och konsensus vilket får medarbetarna att undvika ifrågasättande av beslut, strukturer och visioner. Funktionell dumhet var enligt Alvesson en bidragande orsak till finanskrisen 2007-08 [se ”A stupidity-based organization”*)].”

Vad innebär detta för produktiviteten på våra arbetsplatser? Arbetsplatser fyllda med ja-sägare och där taket är ganska lågt, där tystnaden brer ut sig mer och mer.

Hur många trivs egentligen på sin arbetsplats? Hur många vågar öppna munnen och ifrågasätta saker? Vi ska helst lyda och hålla tyst?

I debattartikeln ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar att spricka” skriver Alvesson bland annat:

”[Arbetslivet är] Inte längre en pyramid. Samhället i dag liknar en ballong, vars svällande ‘midja’ utgörs av en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Vi får yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning. Ett välfungerande samhälle kräver att man inte frestas blåsa upp ballongen så mycket som möjligt, skriver Mats Alvesson.

Samhället brukar beskrivas som en pyramid. Det finns få i toppen, flera nära denna, ett antal på mellannivå och den stora massan där nere. Liksom andra metaforer eller bilder har den sina för- och nackdelar. I dag är den mindre belysande än för några decennier sedan.

En bättre metafor är samhället som en ballong. Vi kan säga att vi lever i ballongsamhället. I detta finns förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt.

Men särskilt finns en mycket stor medelklass som bildar en tjock samhällsmidja. I denna trängs alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet.

Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring. Vi har till exempel en armé av lärare, från förskolan till högskolan.

Vi har en annan armé inom terapi, coachning och allmän människoförbättring [se tidigare postning om vad dessa självförbättringsguruers jobb kan åstadkomma].

Och en tredje som sysslar med kommunikation och medier. En fjärde sysslar med ekonomi och juridik.

Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.

I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation.

mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.”

Håller helt med!

En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ‘professioner’ [Alvesson själv är professor], med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.

I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.

Status blir en ständig oro.”

*) Om ”A stupidity-based theory of organizations” kan man läsa:

”De [Alvesson och Spicer] menar att det också kan finnas en allmän beredskap till functional stupidity. Denna beredskap – eller drift – står i motsats till den ofta framförda tanken att det i grunden, och i varje verksamhet och hos varje individ, finns en strävan mot och en önskan om utveckling mot ökad insikt och kunskap – smartness.

Den allmänna föreställningen är att organisationer rör sig mot en ökad och bredare kunskapsnivå. Denna ses ofta i litteraturen som ett ideal.

Man talar om kunskapssamhället. Detta protesterar Alvesson och Spicer emot. De menar att det också kan vara tvärtom – nämligen att det samtidigt med denna drift mot ‘smartness’ finns en stark drift mot att undvika att förstå och att hindra en kunskapsutveckling – att öka sin ‘stupidity’.

Alvesson och Spicer menar att denna drift också kan uttryckas som en beredskap. Det finns en inbyggd potential till functional stupidity.

Functional stupidity kan därför aktivt och medvetet utnyttjas, underblåsas och understödjas av en stor mängd inflytelserika organisatoriska aktörer, allt från vanliga medarbetare, samarbetspartners, konsulter, massmedia, chefer på olika nivåer och management gurus. De medvetna strategier som används för att framkalla och förstärka functional stupidity kallar författarna ‘stupidity management’.”

Men att leva ett helt liv på lögn vad är det för liv undrar den som gjorde sammanfattningen som jag citerat ovan. Håller med.

Ska försöka blogga om Paulsens bok senare.

Om förändringsstress och litet mer om skolan, samt om människovärde …

18 april, 2015 § Lämna en kommentar

FörändringsstressOm Cecilia Jonsson.

Se också recensionen ”Ett nödrop från skolan” om boken ”Inte gå under”:

”Skolan har också länge varit en politisk experimentverkstad. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvaret för detta. Besluten har varit många genom åren. Kommunalisering, privatisering, fria skolval, nya läroplaner, förändrad lärarutbildning.

Under samma period har vård, skola och omsorg gått omkring i alldeles för ‘trånga jeans’ sedan 1990-talets krisår. Nedskärningarna har slagit hårt. Elevvårdande insatser har försvunnit. Segregationen börjar bli monumental.

I Malin Hedins roman möter vi Mirjam som är nyutexaminerad lärare. Hon söker och får ett jobb på en privat skola som är FN-certifierad. Men bakom den glassiga ytan och marknadsföringen döljer sig en betydligt gråare verklighet. Ägaren till skolan är bara intresserad att göra vinst på verksamheten. Eleverna är vandrande penningpåsar och lärarna minusposter i resultaträkningen. Är det en sund arbetsmiljö som gynnar lärande?

Mirjam kämpar på och hamnar i olika konflikter både med sig själv och kollegor. Hennes yrkesval har gått i arv. Hon har en moder som också varit lärare men som blev deprimerad och utbränd på kuppen. Det hände under nedskärningsåren. Även hennes mormor var lärare på sin tid. Då var yrket något helt annat. Det är ett bra grepp av författaren, skapar perspektiv över en längre tidsaxel.”

Vidare kan man läsa om denna bok:

”Efter ett smärtsamt uppbrott från en långvarig relation söker hon sig till en ny skola i en ny stad. Skolans unika pedagogik tilltalar henne och hon ser både flytten och det nya arbetet som en motiverande nystart.

Trots alla larmrapporter om en skola i förfall tror hon starkt på det svenska skolväsendet och känner en omisskännlig stolthet för sitt yrke. Kontinuerligt under sin resa minns hon glimtar ur sin barndom, med både en mamma och en mormor som har haft yrket lärare innan henne själv.

Mormodern är en stark inspiration och drivkraft, en varm röst som med övertygelse upprepar mantrat att hon älskar alla sina elever. Hennes mammas berättelse är en motpol och handlar om någon som gav allt hon hade tills hon själv blev utbränd och djupt deprimerad, som tillslut lyckades komma undan med livet i behåll och hamnade i en liten antikaffär.

Väldigt fort inser Mirjam att skolan som hon har hamnat på dras med stora problem. Oron är stark bland både elever och lärare. Rektorer kommer och går och ägare byts ut.

Huvudproblemet som Mirjam stöter på, förutom entreprenörerna som ser skolan som ett företag vilket som helst och eleverna som kunder, är den ständiga oviljan att ta ansvar. Ju längre upp i hierarkierna som man kommer, desto lättare tycks det vara att glida undan.

Så fort en rektor eller vd lämpar över, säljer och går vidare, är det de svagaste eleverna som blir lidande. Som oavsett hur många lagar som finns för att skydda dem aldrig får den hjälp de har rätt till.”

Göran Greider i ledaren ”Människans värde och pris”:

”I ojämlika samhällen värderar människor varandra mycket oftare än i mer jämlika samhällen. På några sekunder gör vi, utan att vara medvetna om det, en värdering av den andres status. Vi sätter ett pris på andra människor, kan man säga.

Där det finns konkurrens och statusjakt sätter vi ett pris på andra människor.

Jag läste nyligen en bok av en moralfilosof som menade att något avgörande händer med ett ting, en människa eller en verksamhet när de hamnar på marknaden och får just ett pris. Värdet av det degraderas. Korrumperas.

Och han tog några kusliga exempel. I USA är det vanligt att stora företag ger sina anställda en livförsäkring – utan att de anställda vet om det. När den anställde sedan dör, så faller försäkringen ut – men inte till de anhöriga, utan till företaget.

Ganska många av dem som dog i terrorattacken mot World Trade Center hade faktiskt sådana försäkringar. Döden blev en vara. Den fick ett pris i pengar.

Hur ger man en människa ett värde? Vi kan uttala ordet Människovärde. Det är en besvärjelse. Det besvärjer fram en värld där vi inte sätter ett pris på människor. Där vi egentligen inte ens sätter ett värde på människor.

Vi sätter helt enkelt bara värde på människor. Och vi gör det genom att se dem, höra dem, lära känna dem.”

nyberg1Ja, ”Vad kostar en människa?”

Se också om existentiell filmfestival arrangerad av Högskolan Dalarna:

”Existentiell filmfestival Dalarna sätter samtalet om film i fokus – tillsammans vill vi diskutera högaktuella ämnen och ständiga frågor kring människors vardag, existens och livsval.

Vi lever i en samtid som präglas av både politisk och ekonomisk osäkerhet där rasistiska och människofientliga partier ständigt talar om människors kostnad, aldrig om deras värde.

Samtidigt ser vi många aktuella filmer som lyfter frågor om det pris människan tvingas betala för sin överlevnad, om det inre värde hon ser i sig själv och andra i henne. Värdet av rörelsefrihet blir tydligt för turisterna i Terraferma då flyktingar från avlägsna krig når de italienska solstränderna via flottar. I land flyter även döda kroppar från andra desperata människor som tvingats ut på havet på väg mot ett stängt Europa.

Möjligheten att skapa profit på dem som saknar valmöjligheter blir även tydlig i Dallas Buyers Club där illegala bromsmediciner blir enda utvägen för att sakta ner döden.

Att våga leva med hopp inför framtiden är en stor utmaning för de utsatta ungdomarna på korttidsboendet i Short Term 12. Den unga personalen som lever genom tanken ‘rädda en person, rädda en hel värld’ blir livbojar för de barn som vuxenvärlden svikit.

I Under Gottsunda finner vi andra osedda barn i den förort där den enda mening som existerar i ett liv av utanförskap är den som skapas av ungdomarna själva.

Ansvaret inför att göra ett val finner vi i Två dagar, en natt där industriarbetaren Sandra tvingas konfrontera sina kollegor i solidaritetens namn när hennes jobb vägs mot en efterlängtad bonus. Valet för den unga nunnan i Ida står mellan det trygga kloster hon växt upp i och möjligheten till upprättelse för den familj som hon aldrig känt i en brutal omvärld.

Skenbarheten i att mäta människans värde i förhållande till ägodelarna skiner tydligt i The Bling Ring där unga högklackade tjuvar förblindas av längtan efter kändisskapet. Inte heller de skidor som Simon stjäl i Syster har ett egenvärde – de är bara en väg mot att bli sedd och bekräftad.”

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin absence of criticism and examination and the results from thisreflektioner och speglingar II....