Ingen blir rik på egen hand – om fördelen med att alla betalar skatt …

Elizabeth Warren säger att ”Ingen blir rik på egen hand”! Postar denna video igen!

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kommentar till bilden ovan:

”Oh the irony of thanking firefighters for saving your home at great risk and public expense, while wearing a shirt claiming lower taxes + less government = more freedom.”

Eller:

”Ironin att tacka brandmän för att de räddat ens hem med stor risk [för säkerhet och liv] och tack vare offentlig finansiering, medan man samtidigt bär en t-shirt som hävdar lägre skatt+mindre stat=större frihet.”

Se socialminister Annika Strandhäll (S) i en interpellation med ung, moderat riksdagsman angående sjukförsäkringen och arbetsgivaransvaret. Hon svarar väldigt skarpt – och jättebra – och påpekar att det inte är en valdebatt de borde syssla med.

Tips från bloggningen ”Annika Strandhäll vet hur en moderat ska sättas på plats.”

Ökande klasskillnader och vad de kan orsaka …

Apropå debattartikeln ”Rasismen är inget naturligt”: Klassklyftorna ökar p.g.a. skattesänkningar och samtidigt ökar främlingsfientligheten (hittar ingen länk till detta än).

Ja, det är troligen sant att ”Våldsbrott är en klassfråga”:

”Det är dags att betrakta våldsbrott som en klassfråga – inte som en etnisk fråga. Våra politiker har inte lyckats utjämna ekonomiska och sociala skillnader.

‘Medelklassen’ är tungan på vågen i valen. Jobbskatteavdragen har bidragit till en välmående ‘medelklass’ i Sverige.

Hur ska gruppen ungdomar som inte tar sig in på arbetsmarknaden kunna bli ”medelklass”? 80 procent av unga arbetslösa mellan 18–24 saknar A-kassa. Hur många invandrare och ensamstående kvinnor kan skryta med att de har det lika bra som medelklassen? Människor i dessa samhällsgrupper upplever brister på materiella, kulturella och sociala resurser och känner sig exkluderade.

Det är hög tid för våra politiker att minska inkomstskillnaderna som ökar mer än i något annat europeiskt land. Annars riskerar de som är fattiga att bli ännu fattigare. Angrip orsakerna till fattigdomen och våldskriminaliteten i Sverige.”

Men inte heller medelklassen borde känna sig alltför säker! Detta har USA-politikern Elizabeth Warren påpekat, se videon ”The coming collapse of the middle class.”

Roffe Wikström sa i intervju (se ”Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…”):

”Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.”

Skola, vård och omsorg måste spara p.g.a. mindre i skatteintäkter och vad kan detta betyda på sikt? Påverkar inte detta kvaliteten? Och allt mer kan dessa som fått dessa 40 000 kr mindre i skatt per månad köpa sig en vård och omsorg som andra inte har råd med. Späder på klyftorna ännu mer.

Jag förstår inte hur privatiseringar ska göra vård, skola eller omsorg bättre. Förstår inte den logiken alls.

Att vård, skola och omsorg måste spara beror ju inte på flyktingar eller invandrare, utan på skattesänkarpolitiken.

Ulf Lundén skriver så tänkvärt i ”Sluta moralisera över fattiga människor”:

”Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester.

Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor.

Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får ‘ta sig i kragen’. Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav.

Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

‘Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.’

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim.

De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.”

Apropå potatissvälten på Irland.

”Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.”

Läs mer om boken ”Svart potatis” här.

Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…

Ja,

”Hur kan det komma sig att om du utnyttjar ett skatteavdrag [Corporate Tax Break] då är du en smart näringsidkare, men om du utnyttjar något som gör att du inte går hungrig, då är du en snyltare.”

Ja, nog är det märkligt!

”Solidaritet
(Jävla måndag 1978)

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Vi har inga fabriker
vi har inget kapital
men det finns något annat
hos alla och envar

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Om dom stjäl den ifrån oss
så har vi ingenting kvar
Då står vi nakna där i kylan
med hela rumpan bar

Så låt er ej förvillas
och tro det som dom vill
Att ensamhet är styrka
och att svikaren blir fri

Vi har inget annat
än vår solidaritet”

I ”Roffes blues är röd” kan man läsa:

”… jag tror att medvetandet styr den materiella utvecklingen lika mycket som tvärtom, så striden om tanken är viktig.

Makten över tanken, hur ser du på mediasituationen i dag?

– Man blir ledsen. Att arbetarrörelsen sålde ut A-pressen, och trodde att slaget var vunnet. Att public service skulle behålla sin objektivitet och opartiskhet.

Ge ett exempel.

– Elisabeth Höglund, till exempel, även om hon slutat nu. När sjuksköterskorna strejkade, ansåg hon att tjänar man 25 000 i månaden, är man då inte girig som kräver högre lön? Jag blev så vansinnigt arg att jag ringde redaktionen och bad att få prata med henne, men hon slängde bara på luren. Jag brukar inte ringa upp så där, men den gången blev jag rosenrasande.

Du måste ha ett starkt klassmedvetande för att göra en sån grej.

– Jag kan inte umgås med människor som har ett annat ursprung än jag, med såna som har ett grundläggande förakt för andra människor. Som moderater, som tar för givet att man ska lyssna på dem, som pekar med hela handen och aldrig behöver ta in andras synpunkter./…/

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.

En av dina klassiker är ‘Vi har inget annat än vår solidaritet’, funkar en sån rad i dag?

– Jag spelade den låten senast häromdan. Jag tror minst hälften av alla människor längtar efter solidaritet, men allt i samhället är ju så individinriktat.

Så vad vi ska vi göra?

Här börjar Rolf Wikström säga saker som han inser inte går att trycka. Jag lägger bort pennan i samförstånd över sakernas desperata tillstånd. Vi enas om att Cornelis nog skulle känt likadant om han levat.”

Skattesänkarpolitiken och ekonomiska problem i vård, omsorg och skola …

I lokaltidning har det varit en massa skriverier om landstinget och vårdpersonal som går på knäna och man har hängt ut landstingsrådet, kvinna och socialdemokrat. Om kritiken är berättigad eller inte handlar inte denna postning om.

Människor upprörs över att vård, skola och omsorg har ekonomiska problem – och samtidigt har de röstat för just skattesänkningar. Den övergripande problematiseringen lyser med sin frånvaro.

Man upprörs när servicen inte är sådan den varit, men man vill helst inte betala för den?

En debattör, som jobbat inom landstinget, påstod i kommentar att resurserna inte har minskat, men var går då pengarna? Inte till personal verkar det?

I bildtexten till bilden ovan kan man läsa:

”Sverige har en sjukvårdskris. Inte bara Dalarna. Ryt uppåt!”

Göran Greider skriver i ledaren ”Skärpning i landstingsdebatten” som illustrerats med ovanstående bild:

”Samtidigt måste vi göra klart för oss att hela denna bedrövliga konflikt ett tecken på att något i själva debatten är snedvridet. Bråket har andra, långt viktigare dimensioner. I sista hand handlar den inflammerade debatten om den ohållbara situationen för många av Sveriges landsting. Vi är nu inne på det nionde året av borgerliga statsbudgetar (ja, Löfvenregeringen förvaltar ju tyvärr Alliansens budget).

Under dessa nio år har enorma skattesänkningar genomförts och det borde stå klart för de flesta att det är grundorsaken till att den offentliga vården på så många håll i det här landet går på knäna: Vårdbehoven ökar konstant, men vården får inte mer pengar. Till slut tar resursbristen ut sin rätt./…/

Läget är likartat över hela landet, i landsting efter landsting, oavsett färgen på styret: Detta är priset för alla dessa år av borgerliga skattesänkningar. Men det är också priset för att tidigare socialdemokratiska regeringar inte heller gjort vad som behöver göras när det gäller satsningar./…/

De flesta uppger den nationella bristen som huvudskäl till rekryteringsproblemen. Och det är en ond spiral: Bristen på sjuksköterskor gör också arbetsmiljön sämre för dem som jobbar kvar, vilket leder till att fler slutar.
Men då uppstår ett lustigt fenomen. I varje län dominerar en borgerlig tidning som på debatt och opinionssidor och ofta även på nyhetssidor väljer att stenhårt angripa sina landsting för att vården har en massa problem.

Men aldrig knystas ett ord om att huvudorsaken till problemen är att anslagen till landsting och kommuner inte räcker.

Man angriper med full kraft konsekvenserna av, inte grundorsaken till, den generella politik som länge – och inte bara de senaste nio åren – förts i Sverige./…/

Landstingspolitiker, nyhetsreportrar och politiska kommentatorer har ett ansvar att få debatten att handla om det viktiga: Hur mycket mer resurser måste skjutas till landsting och kommuner för att arbetsvillkoren ska bli anständiga? På vilket sätt kan arbetsorganisationen förbättras? Hur skapas en anda där allt får sägas utan att det leder till samtalskollaps?

Men landstingspolitiker har också ett avgörande ansvar för att rasa över dessa frågor uppåt i sina egna partier – det borde Bo Brännström göra men det vågar han inte och det borde Inga-Lill Persson också göra. Det är däruppe striden måste ligga”

I slutänden kommer de som har råd att köpa sig till gräddfiler både när det gäller vård, skola och omsorg (så sker redan, men har mer resurser tillförts ”tack vare dessa”? Om så vore fallet borde det vara färre kriser i landstingen?). Samhället dras isär allt mer och blir allt mer segregerat. Detta vinner egentligen ingen på. Inte minst vad gäller samhällsklimatet.

Problemen är troligen akuta (och skulle verkligen behöva lösas), men det borde föras en övergripande debatt – också – och i all synnerhet. Så problemen också löses långsiktigt. En sån lyser dock med sin frånvaro. Jag tror Greider dock pekar på en grundliggande orsak, som det borde pratas mer om. Den grundläggande? Tror inte privat sjukvård är effektivare, så det är inte heller någon lösning.

Greider ställer bra frågor ovan. Om tillskjutande av resurser, hur arbetsorganisationen kan förbättras osv. Här borde krutet läggas.

Amerikanisering av sjukvården tror jag inte ett endaste dugg på. Det verkar allt fler också där ifrågasätta. Hur många skulle t.ex. vilja betala ca 12 000 kr i självrisk för sjukvård? Hur många KAN betala detta? Kan detta leda till att man i det längsta drar sig för att gå till doktorn och vad för detta i sin tur med sig?

Och hur många företagare har råd att erbjuda sina anställda privat sjukförsäkring? Inte småföretagaren skulle jag tro. Denna försäkring får nog den i småföretag anställde själv stå för (och på vad slags lön?).

Och det verkar också som allt fler börjar ifrågasätta de ekonomiska doktriner som politiker av alla kulörer i olika grader tror på och som lärs ut på universitet runt om i västvärlden. Väldigt intressant skulle jag vilja säga!

Igår svarade Greider en upprörd småföretagare som har fri-förskoleföretag, och som ansåg sig vara totalt kränkt och förtalad, i ledaren ”Replik: ‘Det du påstår om mig är förtal'” angående en tidigare ledare av Greider ”Kommersialiseringen av välfärden måste stoppas”:

”Fel. Jag angrep de riskkapitalister som lägger beslag på skattepengar i vinstsyfte. För det är det som inträffat nu, överallt i Sverige. Det var det jag skrev om och det tänker jag inte be om ursäkt för. Politikerna som införde friskolesystemet och gjorde Sverige till ett laboratorium för privatiseringsexperiment borde be om ursäkt./…/

… går man tillbaka till Friedmans ursprungliga text [i ‘Capitalism and Freedom] ser man att det utöver den marknadsliberala dogmen dessutom finns en kuslig elitism i konceptet: ‘Vårt nuvarande skolsystem’, skriver han, gör det svårt för ‘de lysande undantagen – och det är de som är framtidens hopp – att höja sig ovanför sin ursprungliga fattigdom.’

I Friedmans värld var det aldrig fråga om att höja standarden och förbättra skolan för alla, utan för några utvalda få. Och faktum är att det är exakt så som det fria skolvalet, i kombination med friskolesystemet, idag fungerar i Sverige. *)

Jag är övertygad om att du drivs av idealism i det du gör. Men det är också varje medborgares förbannade skyldighet att försöka se sammanhangen och vilka konsekvenser ens handlande får för helheten.” 

Precis! Vilka konsekvenser får ens handlande? Och befolkningen har röstat för skattesänkningar. Får inte detta konsekvenser? Jo, man borde fråga sig: förbättras eller försämras saker för landet och befolkningen som helhet eller inte? Om jag röstar för en viss politik; vad innebär det?

Solidaritetsunderskott, ja! Landet dras isär allt mer. Vi fortsätter ha -söndra-och-härska-politiken.

Jo, i fallet med sjukhusdebatten så borde kanske landstingsrådet också reagera uppåt i partiet! Vet inte om hon gjort det.

Greider skriver vidare:

”Vi har inte skolor/förskolor för att det är bra för företagandet. Jag menar att friskolerevolutionen har spätt på segregationen och dessutom sett till att ett antal riskkapitalister, som är för lata för att ta verkliga risker, att berika sig på våra skattepengar.

Jag vet inte om du vågar ta den matchen med dig själv: att din äkta idealism kanaliseras så att den försämrar för landet i dess helhet.”

*) Bland annat kan man läsa om Friedmans idéer, vilket bekräftar det Greider påstår:

”Government intervention in schooling can be justified on ‘neighborhood effect’ grounds or on paternalistic concern for children and irresponsible individuals.

‘Schooling’ and ‘education’ are different things. The proper subject of concern is education, and the activities of government are mostly limited to schooling.

‘A stable and democratic society is impossible without a minimum degree of literacy and knowledge’ and an agreed upon set of values among most people. ‘It promotes stability and democracy, creating significant neighborhood effects.’

Government may require a minimum amount of schooling of a certain kind. If the costs can be met by most families in a community, they should pay directly, with subsidies for the needy. This would reduce government’s tax-collecting burden in many neighborhoods as well as equalize the social and private costs of having children. Subsidies would decline with rising income levels. Currently the government pays for schooling in areas where direct payment is both feasible and infeasible, and does so for schooling beyond a required minimum.

‘The gain from these measures must be balanced against the costs, and there can be much honest difference of judgement about how extensive a subsidy is justified.’

Only certain kinds of schooling are justified. Purely vocational schooling that adds to the student’s economic productivity, but not to his citizenship or leadership, should not be subsidized, though the line between the two types of schooling is difficult to draw.

What levels of schooling provide the most community benefits and where government money should be spent should be decided by the community through established political channels.”

Elitistiskt, jo! På ett ganska kusligt sätt…

Kapitalet och den nya underklassen – och de troliga konsekvenserna av ökande klyftor mellan människor och minskande skyddsnät…

Det vi sett i Frankrike nu är jag helt säker beror på de allt större klyftorna mellan människor.

Maria Küchen i ”Vem betalar priset för de rika?”:

”Andrew Sayer, professor i politisk ekonomi i Storbritannien, har just publicerat boken ‘Why we can’t afford the rich’. Där beskrivs bland annat hur vinst vrids ur samhällets infrastrukturer på de obemedlades bekostnad – vatten, elektricitet, järnvägar, vägar och sjukhus – medan politikerna maktlösa ser på. Gapet växer mellan fattiga och rika och nu fruktar vissa en revolution.

Riskkapitalisten Nick Hanauer tillhör de 0,01 procent av USA:s invånare som idag äger elva procent av landets tillgångar. I ett öppet brev till sina ekonomiska likar skriver han: ‘Visa mig ett extremt ojämlikt samhälle och jag ska visa dig en polisstat eller ett uppror. Det finns inga undantag.’/…/

I sin bok belyser Andrew Sayer sambandet mellan klimatkrisen och den extrema rikedomen. Vore det bara SCA-chefen som hade för vana att flyga omkring ensamma i jetplan för ett dussin personer, samtidigt som SCA vill profilera sig som ett miljömedvetet företag, då skulle miljöproblemet som de rika utgör kanske vara försumbart – men de lämnar ett större fotavtryck än så och ingen kan stoppa dem.

Nyliberalismen innebar att de politiska makthavarna abdikerade, men de ekonomiska makthavarna idag är inte de samhällsbärande entreprenörer som nyliberalismen satte sådan lit till. ‘Vi rika har felaktigt intalats, och vi har övertygat oss själva’, skriver Hanauer, ‘att vi är de som huvudsakligen skapar jobb. Det är helt enkelt inte sant.’

I det mänskliga samhällets äldsta konflikt, kampen om makt och medel, påpekar han, har de rika alltid lögnaktigt motiverat sin överordning med att det är för samhällets bästa. Förr ansågs överordningen gudagiven, idag talar man om trickle-down economics. ‘Vad är detta för nonsens? Är jag verkligen en så överlägsen människa? Hör jag hemma i centrum av moralens och ekonomins universum? Gör du?’

Svenska företagschefer skulle kunna fråga sig detsamma men det ser inte ut att hända, och i USA har Hanauer bokstavligen avfärdats som vansinnig.”

Här video med Andrew Sayer och här med Nick Hanauer.

Göran Greider skriver i ledaren ”Chockvågorna föder en farlig pessimism”:

”När beskedet kom i onsdags eftermiddag var det som om världen stannade till. Det särskilda allvaret i att en tidningsredaktion, och därmed det fria ordet, utsattes för dödligt våld gick snabbt upp för alla som följde nyheterna. Och man kunde timme för timme skönja hur chockvågorna fortplantade sig ut genom Paris gator och vidare genom världen./…/

För de icke-fanatiker som trots allt utgör den överväldigande delen av världens befolkning, är den glädjen eller den skadeglädjen absolut omöjlig att begripa. Oskyldiga liv släcks, och människor jublar. Det går egentligen inte att förstå./…/

Det som oroar mest är egentligen den samhällspessimism som riskerar att följa i spåren av terrordåd av det här slaget. Jag hittar inget bättre ord än detta dunkla ord ‘samhällspessimism’. Vad jag syftar på är känslan av att massor av människor samtidigt, och till och med av olika skäl, känner att en ond spiral verkar som inte går att bryta. Uppgivna och fatalistiska människor blir mindre engagerade. Det politiska livet berövas det sista av den förändringsvilja som måste finnas där, ja berövas den energi som behövs för att reformera samhället i bättre, mer progressiv och mer jämlik riktning. Ty det kräver ett mått av tillförsikt och optimism. Europa är redan nu härjat, hemsökt av massarbetslöshet och extrema rörelser och leds av politiker som i stort sett gett upp kampen för social välfärd och trygghet. Grogrunden för högerextremism och militant islamism (som i mina ögon också den är högerextrem) ökar.

Bara för några dagar sedan meddelade ett fredsforskningsinstitut att krigen i världen blivit allt fler de senaste åren. Förra året pågick en rad förödande konflikter i världen. I Syrien siktas inget slut på dödandet, förra året utbröt ett nytt Gazakrig samtidigt som striderna i östra Ukraina inte ser ut att lägga sig. Samtidigt har kampen för social jämlikhet nästan upphört.”

Läs också Kristian Lundberg i ”Kapitalet och den nya underklassen”.

Läs också om prekariatet.

Vad är att ”rusta våra elever för framtiden” egentligen?

Denna debattartikel triggade mig att skriva denna bloggpost.

Man kan läsa i artikeln ”We Must Out-Educate and Out-Innovate Other Nations” av den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i min översättning (både jag och min sambo, liksom en kommentator ifrågasätter dock om en nations skola ska måsta tävla med andra nationers, men det är delvis en annan bloggpostning):

”Över de senaste fyra åren har jag lärt mig vad vi behöver göra. För det första så måste vi upphöra med pressen på lärarna att lära för tester. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: vi vill ha lärare som lär ut på ett kreativt och passionerat sätt. Jag uppmanar stater att inte betala ut bonusar till lärare för att producera högre testpoäng och att sluta utvärdera lärare baserade på deras elevers testpoäng. Det måste upphöra nu. Naturligtvis ska lärare bli utvärderade av andra professionella, inte av sina elevers testpoäng.”

Jag tycker mig se tendenser i denna riktning här också! 😦

”För mycket testande dödar kreativitet och uppfinningsförmåga och det är därför vi måste sluta med detta – nu.

För det andra måste vi stärka och utveckla våra offentliga skolor. Vi måste upphöra med alla ansträngningar att privatisera dem. Jag är helt och hållet emot skolpeng. Jag vill att det statliga understödet till alla friskolor som inte söker upp och skriver in elever med funktionshinder eller elever som har hoppat av skolan upphör.

Jag uppmanar [de amerikanska] staterna att förbjuda vinstdrivna skolor och vinstdriven ledning av skolor. Varje dollar som tas från skattebetalare måste gå till klassrummen, inte till investerare.

Låt oss här och nu erkänna att offentlig utbildning är en oumbärlig institution i vårt demokratiska samhälle. Vi måste göra denna bättre, inte privatisera den.

Vi vill utveckla undervisning genom att förbättra livet för barn. USA har den största barnfattigdomen bland de utvecklade länderna. Detta är en skandal och vi måste djupt engagera oss i att reducera denna.”

Ja, fattigdom påverkar skolprestationerna! ”Fattigdom har betydelse”:

”It is all the rage among the pseudo-reformers to dismiss the importance of poverty. Although most of the pseudo-reformers grew up in affluence, attended elite private school, and send their own children to equally splendid private schools, they feel certain in their hearts that poverty is a state of mind that can be easily overcome. All it takes is one great teacher. Or three effective teachers in a row. Or lots of grit. Or a no-excuses school where children dress for success, follow rules without questioning, and act like little test-taking machines. One by one, the pseudo-reformers insist, they will end poverty.

No one needs a higher minimum wage. No one needs a change in the tax structure. Nothing need be done except fire teachers who can’t raise test scores and hire lots of TFA, whose enthusiasm is sure to overcome their lack of training and experience.

The fact that social scientists have demonstrated the significance of poverty on one’s life chances never penetrates the discussion./…/

The fact is that poverty does matter. No matter what standardized test you look at, the results portray the influence of socioeconomic status on test scores . Despite outliers, the kids with the most advantages are at the top, the kids with the fewest advantages are at the bottom. This is true of international tests, state tests, federal tests, the ACT, the SAT.

Standardized tests are the means by which privilege is distributed. The outcomes are predictable.”

Stor ojämlikhet påverkar skolprestationerna på diverse olika sätt och det är många i debatten på andra sidan Atlanten medvetna om, dock långt ifrån alla, som fortfarande tror på ”den amerikanska drömmen.”

”Vi är nummer 24 i världen som tillhandahåller undervisning tidigt [förskola/kindergarten]. Vi måste utvidga tidig undervisning för alla barn, särskilt för dem som är fattigast.”

De fattigaste får inte denna i mycket hög utsträckning, därför att dessa barns föräldrar inte har den drivkraften?

”En studie som kom förra året från organisationen The March of Dimes* visade att vi är nummer 131 bland 184 nationer som tillhandahåller hälsovård för gravida kvinnor innan barnet är fött. Kvinnor som inte får denna vård riskerar att få barn som har utvecklingsstörningar. Detta är oacceptabelt.”

Man vill inte gemensamt betala för detta! Men förlorar inte hela samhället på detta? Ja, ”Våra barn får betala priset för den sänkta skatten”:

”… både starka och svaga elever har försämrat sina resultat. En ny rapport från OECD visar att bra skolresultat skapas genom en kombination av hög kvalitet och hög jämlikhet.

Enskilda plånböcker kan inte lösa de stora samhällsutmaningarna. Det kan däremot de gemensamma resurserna. 

Tillsammans är vi rikare. Det här har de rödgröna partierna chansen att åter få politiken att handla om.”

Ravitch fortsätter:

”När alla våra barn börjar skolan friska och redo att lära sig kommer vi att vara ett bättre samhälle med bättre skolor. Låt oss börja nu.”

Detta alltså i ett av de rikaste länderna i världen! Och vi tar tyvärr efter dem. Vi borde kunna skapa ett samhälle som är bra för alla! Alla behöver inte nödvändigtvis ha det exakt lika bra, men jag tror att stor jämlikhet definitivt skapar problem på en massa olika sätt. 

Se också ”Vad amerikaner kan lära av Sveriges skolkatastrof.”

*The March for Dimes är en amerikansk icke vinstdriven organisation som arbetar för att förbättra hälsan hos mödrar och små barn. Den grundades av dåvarande presidenten Franklin D Roosevelt 1938 för att bekämpa polio. Sen dess verkar den för allmän hälsa hos gravida kvinnor och babyar.

Min sambo, som är amerikan och boende här sen snart 3 år, men har inte jobbat alls inom skolan, och jag har diskuterat detta med skolan och min kritik av den svenska skolan och nuvarande skolpolitik nu och då. Han förstår inte. Var är diskussionerna om pedagogik t.ex. undrar han med uppriktig förvåning? Och det pratas om ”eleven i centrum”, men om vi verkligen applicerade detta på allt vi gör kanske det funnes anledning att ifrågasätta både det ena och det andra av det vi gör: vad har egentligen en kurs i värdskap att göra med det vi gör med våra elever t.ex.? Vad tar sånt bort tid från? Kunde den tiden (och annan tid) kunna användas bättre och så att eleven verkligen sätts mer i centrum?

Och han förstår inte att datorprogrammering skulle framhållas framför andra skolämnen som ett sätt att rusta våra barn och ungdomar för framtiden! Vill man verkligen rusta eleverna för framtiden så ger man dem breda kunskaper, en bred allmänbildning. Och detta påpekar också Diane Ravitch! Se ”Take Action Now!”:

”What we need to improve education in this country is a strong, highly respected education profession; a rich curriculum in the arts and sciences, available in every school for every child; assessments that gauge what students know and can do, instead of mindless test prepping for bubble tests. And a government that is prepared to change the economic and social conditions that interfere with children’s readiness to learn.

We need high-quality early childhood education. We need parent education programs. We need social workers and guidance counselors in the school. Children need physical education every day. And schools should have classes small enough for students to get the attention they need when they need it.

We cannot improve education by quick fixes. We will not fix education by turning public schools over to entrepreneurs. We will not improve it by driving out experienced professionals and replacing them with enthusiastic amateurs.

We will not make our schools better by closing them and firing teachers and entire staffs. No high-performing nation in the world follows such strategies.”

Apropå ”Den svenska skolans kris” och f.d. chefredaktören på DN Hans Bergström och hans debatterande av skolan (det är värt att påpeka att hans fru startade engelska skolan:

”Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten [Hör och häpna!].

Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ [se artikeln ovan om att ‘Våra elever rustas för framtiden’] är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning.

Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.”

Väldigt bra fråga! En 14-årig Muf:are försöker att värva nya medlemmar med att fråga något i stil med ”visst vill du behålla rätten att välja skola?” Och en annan äldre tonåring är advokat för betyg tidigare i skolan, med argument i stil med ”hur ska man annars veta var man står?” Båda dessa tonåringar ståtar med egna hästar osv, så de kommer inte från familjer med färre resurser (själv kommer jag från liknande bakgrund, men min syn är annorlunda; med ponnyer och en massa utbildningar inom vitt skilda områden). När jag läste detta blir jag alldeles matt. Vilken värld lever dessa ungdomar i? Passar det inte så väljer jag bara en ny skola? Passar det inte så använder jag min makt för att sätta dit en lärare som inte stryker mig medhårs osv? Medan andra elever finner sig – och missgynnas, i alla fall kortsiktigt.

”Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Nej, inte konstigt alls!

”Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

Som sagt; hans fru Barbara Bergström startade friskolan Engelska skolan redan 1993:

”Internationella Engelska Skolan startades med ursprungligen en skola i Enskede 1993 av den i  USA födda läraren i naturorienterande ämnen (NO) Barbara Bergström. Detta efter att hon sedan sin flytt till Sverige 1968 (och giftermål med den svenske journalisten Hans Bergström) undervisat i svenska skolor och känt frustration över bristande ledarskap och studiedisciplin. I IES bedrivs uppåt hälften av undervisningen på engelska med många lärare från engelskspråkiga länder. Inriktningen är internationell med formell disciplin och lärarna tilltalas med efternamn, till exempel Mr/Ms Svensson.”

Mina elever kallar mig vid förnamn och jag tycker det är jättebra! Men, jo, elever i amerikansk skola säger Mr/Miss och så ens efternamn.

I en insändaren ”Naivt om engelska skolan” kan man läsa:

”Det enda som talar till Engelska skolans fördel är disciplinen och att man inte har några stökiga elever. Den som inte håller måttet slussas tillbaka till den kommunala skolan.”

Man plockar alltså russinen ur kakan. Och jag är inte säker på att jag tycker att detta talar till engelska skolans fördel!

”Engelska skolan har huvudsakligen etablerat sig på grundskole­nivån. På gymnasienivån är det svårare för eftersom barnen då har kommit upp i en ålder då de reagerar mot alltför mycket disciplin. Risken för stökiga klasskamrater är dessutom låg.”

Vad lär sig dessa elever? Hur behåller man disciplinen? Jag tror inte på det nyauktoritära i vare sig skola eller samhälle. Det skapar inte genuin respekt mellan människor.

”Väl där presterar barnen inte ett dugg bättre än om de skulle ha gått i den vanliga kommunala skolan tidigare, knappast ens i engelska.

Lärare är myndighetspersoner och i särskilt två avseendet är det viktigt – betygsättning och utvecklingssamtal. Samtalen med föräldrarna är de enligt lag skyldiga att föra på svenska om föräldrarna så kräver. Det är nog så svårt för en lärare som inte kan svenska mer än rudimentärt. För att sätta betyg krävs att man är behörig. Få eller inga andra skolor har så få behöriga lärare som Engelska skolan, ibland färre än hälften av dem.

Den skolpeng som följer varje enskild elev och som betalas ut av staten ligger på ett snitt av cirka 54 000 kronor, av dessa slussar Engelska skolan över 9 000 kronor till USA i vinst. Att man får så mycket pengar över beror på att man håller sig med genomgående stora klasser, att man lägger ganska små belopp på elever med särskilda behov och så vidare.

Så var det inte tänkt när staten bestämde sig för skolpengsystemet för 20 år sedan. Man uppträder extremt naivt. I inget annat europeiskt land är det möjligt för riskkapitalister att mjölka skolväsendet så flagrant som i Sverige. Utomlands har man förstått att sätta en broms för valfriheten ofta kopplad till en varierande hög egenavgift för föräldrarna. Det skulle behövas även i Sverige. I Norge och Danmark är det bara stiftelser och icke-vinstdrivande företag som får driva friskolor.

Engelska skolans affärsidé är genial – skumma av gräddan av Sveriges skol­elever, de som inte är så resurskrävande – skönmåla det hela som effektivisering som lätt kan åstadkommas under de förutsättningarna. Plocka sedan hem miljonvinsterna. Att svenska skolelevers kunskaper i det egna modersmålet och i andra skolämnen blir sämre på kuppen är inte så viktigt i det sammanhanget. Inte heller att deras kunskaper i engelska inte blir så särskilt mycket bättre.”

I ett starkt ojämlikt samhälle får fattigdom större konsekvenser, som sagt!

”Men JAG då?”

Katarina Mazetti skriver i krönikan ”Rödkål, motstånd och ett förtalat årtionde”:

”En gång hörde jag en intervju med högerns partistrateg Lars Tobisson. Hur hade man burit sig åt för att vända denna atlantskuta av solidaritet och vänsterengagemang till de kommande generationernas ‘satsa på dej själv’- inställning?

Han berättade småskrattande att man bland annat använt en beprövad högertaktik, idén om den så kallade Ägandedemokratin: det gällde att få medelklassen att fokusera på egna fördelar.

Därför motionerade han i riksdagen om att öka sparandet genom skattebefrielse på allemansfonder: ‘Att bredda bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället. Att öka det enskilda aktiesparandet är viktigt …’ (Prot. 1985/86:46 6 december 1985)”

Tobisson skrev boken ”Främling i folkhemmet”. Barbro Hedvall skriver om denna bland annat:

”Lars Tobisson var ledande moderat från 1974 till 2002, partisekreterare, vice partiordförande, gruppledare i riksdagen och moderat första namn i finansutskottet. Hans parti höll kursen också till priset av att spränga en borgerlig regering, våren 1981. Genom bokens alla 550 sidor löper undertexten: Om bara väljarna får klart för sig hur förnuftig den moderata politiken är, kommer de att strömma till.”

Ja, det tror jag! Vi har envist lärts upp (och låtit oss läras upp) att bara tänka på oss själva!

Typisk högerpolitik ja;

”Man vägrar se strukturella problem, utan lägger ansvaret på individen. Det är ett oanständigt sätt att argumentera på.”

Och, ja, ”Så blåste Lööf svenska folket”:

”‘Valrörelsen är över. Svenska folket har fattat sitt beslut. Vi nådde inte ända fram. De rödgröna har nu fler mandat än Alliansen, och vi kommer att hålla vad vi har sagt. Därför kommer jag nu lämna in min och regeringens avskedsansökan’, sa statsministern.

Det var logiskt. Och det var då.

Nu är det som att centerledaren Annie Lööf lever i ett slags parallellt universum där valet inte har varit och inget av detta har hänt.

Hon verkar drivas av ett närmast messianskt sossehat, där Löfven ska störtas till varje pris. Mot folkviljan och med röststöd från Sverigedemokraterna om så krävs.

Lööf är David som möter Goliat. Hennes historiska uppgift att sätta stopp för extrema vänsterförslag som gratis mediciner till barn och mer pengar till järnvägsunderhåll.

Sossarna ska knäckas en gång för alla och om detta må ni berätta runt läger­eldarna i hundratals år fram­över.

Eller något i den stilen.

I rapporteringen är allt ljus på spel, rasistisk propaganda och regeringsfrågan. Det är inte så konstigt när vi har ett nyfascistiskt parti som tagit svensk politik som gisslan.

Men riksdagsvalet handlade inte om något av det här. Väljarna röstade inte på spelteoretiska scenarier, definitioner av fascism eller på mest maktfullkomliga partiledare. De röstade på skolpolitik, vårdpolitik och jobbpolitik.

Och även om mycket är oklart just nu så finns det en enda sak vi vet med absolut säkerhet. Väljarna ville verkligen inte ha fyra år till med de förslag Alliansen gick till val på.

Att högerns valmanifest nu ograverat och tack vare SD blir verklighet är demokratiskt förkastligt och djupt förvirrande. Vad är meningen med att rösta om politikerna ändå bestämmer tvärtom när valet är klart?

Här är några exempel på saker de rödgröna hade i sin budget som nu inte kommer hända:

 Läx-rut blir kvar så att skattepengar även i fortsättningen går till ­bidrag till läxläsning för medelklassens barn.

 Det blir ingen tredje pappamånad, och fattigdomsfällan vårdnadsbidraget behålls.

 Den rödgröna budgetens kanske viktigaste löfte var en förbättring av den u­rholkade a-kassan. Den blir nu inte av. Och i sjukförsäkringen behålls den bortre tidsgränsen, så att cancersjuka även i fram­tiden kan tvingas arbets­träna.

 De ökade resurserna till äldreomsorgen fryser inne och ensamma fattiga mammor får inte höjt u­nderhållsstöd.

 Satsningen på mer personal i äldreomsorgen ställs in, pensionärerna får inte sänkt skatt och de ökade a­nslagen till underhåll av järnvägen blir inte av.

Allt detta är politik som fick ett större stöd i valet än den budget som nu r­östats igenom. Att dessa reformer ställs in, medan Alliansens rakt av blir v­erklighet är faktiskt inte riktigt klokt, rent ­demokratiskt.

Det är sant att de röd­gröna inte hade majoritet i riksdagen för sin budget. När SD hade haft sin propagandashow – och lovat permanent kaos i riksdagen om inte partierna gjorde som de ville – borde varningsklockorna ha ringt och förhandlingar tagit vid.

Så blev det inte. I stället sitter vi med ett nyval ingen ville ha, en politik som svenska folket röstat nej till och en supernöjd Annie Lööf.

Bisarrt, var ordet.”

Ja, ”Människan är en omogen tonåring”!

Och vi har journalister som den nedan! 😦

Men vi skulle behöva någon som tar upp de ideologier som partierna grundats på !

Svaga grupper spelas ut mot varandra! 😦

Och vi blir egoister och främlingsfientlighet frodas! Politikerna borde inte späda på detta! Om Hans Swärd kan man läsa här. Han forskar om fattigdom och hemlöshet. Här video med honom om svensk välfärd.

”Men JAG då?”

Mer om skolan…

För någon dag sen publicerade ETC denna artikel och min reflektion då blev något i stil med:

”Om skolan drivs offentligt får vi inte den här sortens bluffar!?”

Igår möttes jag igen av att ytterligare en annan friskola påstås ställa högre krav på sina elever. En manlig elev i sjunde klass sa apropå hur mycket det är att göra i skolan ungefär att:

”Lärarna ställer väldigt höga krav här, men det tycker jag är bra. Man lär sig mycket!”

Detta fick mig också att tänka. Ja, för barn som presterar bra i skolan, som har föräldrar som kan hjälpa (t.ex. själva har hög utbildning, som i detta fall) och där familjeförhållandena är stabila, precis som jag förmodar för denna elev samt för många som har och hade lätt för sig i skolan, men så tänker jag på andra elever.

Elever som inte har så lätt för sig, som ett par av mina elever som har dyslexi, varav en verkar ha väldiga krav på sig. Hur är det för dem? Hur hanterar skolan dem? Hur kan man komma att hantera dem på längre sikt? Och även om man skulle skriva in i lagen att skolor inte får neka elever tillträde som har särskilda behov, kan inte de eleverna få det svårt i skolan idag? Inte bara i friskolorna, utan också i de kommunala skolorna? Därför att alla nu ska konkurrera med varandra?

Har friskolorna verkligen lett till pedagogisk mångfald? Nej, jag tror inte det! Om man har ”nya” koncept, så handlar det om såna där eleverna jobbar friare och behöver mindre lärarhandledning. Elever som behöver mindre handledning och som är väldigt självgående kan hantera detta, men de som inte klarar det passar inte i dessa skolor. De resurser som frigörs i dessa skolor var går de? Till elever med särskilda behov (samt till elever som behöver mer stimulans och utmaningar) eller ner i skolägares fickor?

Inte minst skapar friskolorna ett segregerat samhälle. Det blir allt viktigare vilken skola du går i, vilka kontakter du får och liknande, även om varken undervisning eller lärare kanske är ett dugg annorlunda (eller lärarna mer kompetenta).

Och har verkligen den friskola som trodde sig ”ge eleverna en annan start” (än vad de påstås fått/får i kommunal skola), verkligen lyckats med detta? Eller ens lyckats bättre än många, många kommunala skolor? Lyckas inte kommunal skola med detta? Och när den person som startade en friskola med denna målsättning slutar fortsätter friskolan i samma anda?

Mamma till en liten son som går i andra klass konstaterade också att det är mer läxor och högre krav i den friskola som hennes son rätt nyligen fick en plats i. Jag är osäker på vad hon egentligen tyckte om det. Är inte säker på att hon tyckte det var odelat positivt att ställa så höga krav på ett så litet barn.

Och återigen; de barn som inte får uppbackning hemifrån, inte kan få uppbackning hemifrån eller barn vars föräldrar rentav inte bryr sig, hur är det för dem?

Är den här pressen bra ens för högpresterande barn?

Med detta inte sagt att man inte ska få ställa krav, att det alltid och i alla lägen är skadligt.

Föräldrar tror att de gör något väldigt bra för sina barn, men om de (och vi alla) kunde se framåt kanske vi skulle upptäcka att vi förlorade mer både som individer och samhälle på detta än vi vann, jämfört med hur det var innan?

Dock skolan är en spegel av samhället och idag är det mer egoistiskt (retoriken kallar detta individualistiskt, för det låter finare). Britten George Monbiot skriver så bra om att ”Ensamheten tar livet av oss.” Där kan man bland annat läsa:

”Allas krig mot alla – med andra ord konkurrens och individualism – är vår tids religion, som rättfärdigas genom en mytologi där ensamma vargar, enskilda näringsidkare, självgående personer och män och kvinnor som arbetat sig upp på egen hand går sin egen väg.

För den mest sociala varelsen, som inte kan frodas utan kärlek, finns det inget som heter samhälle, bara heroisk individualism. Det är att vinna som räknas. Resten är olycksfall i arbetet./…/

Och även om konkurrens skulle göra oss rikare skulle det inte göra oss lyckligare eftersom det välbefinnande vi skulle få ut av en inkomstökning skulle undergrävas av konkurrensens aspirationsrelaterade inverkan.”

Fler och fler börjar ifrågasätta (de nyliberala) nationalekonomernas dominans. Samt ”Galenskapen att driva ett land som ett företag.” Det internationella nätverket ”Rethinking Economics” eller ”Omprövning av naitonalekonomin” skapades av universitetsstudenter, tänkare och medborgare. Och redan i slutet av förra årtiondet protesterade studenter genom att helt enkelt promenera ut från en föreläsning i grundläggande ekonomi vid prestigetyngda Harvarduniversitetet för sin professor Greg Mankiw, för de ifrågasatte det han enkelspårigt lär ut.

Lars Pålsson Syll tillhör också kritikerna och debattörerna.

Göran Greider uttrycker det så bra i ”VINTER i välfärden”, samt om varför företagsmodellen är fel när det gäller utbildning…

Väldigt bra skrivet! Ja, det är VINTER i välfärden.

S borde sätta ner foten ordentligt och säga NEJ!

Greider skriver bland annat:

”Exempelvis blir de kvalitetskrav som det skissas på i praktiken betydelselösa, såvida inte en enorm och dyrbar kontrollapparat byggs upp.”

Sant! Ska skattepengarna verkligen gå till detta?Vinster borde förbjudas helt! Och tveklöst. Så bra skrivet!

Och mer om övermänniskoidealet: Och skolan plottras sönder. Den enes valfrihet blir den andres avsaknad av valfrihet. 

Och vad händer om skolor går i konkurs?

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Varför företagsmodellen är fel när det gäller utbildning”:

”Tim Holt skrev en fantastiskt bra postning för ett tag sen angående varför företagsmodellen inte är rätt modell för utbildning [i bloggpostningen ‘Utbildning och företagsmodellen‘]. Han postade den här som en kommentar.

Tim är naturkunskapslärare i Texas.

Han påpekar i sin postning att många nya företag öppnar varje år och nästan lika många företag läggs ner.

Det är häpnadsväckande att tänka på de företag som en gång var kända namn – som Polaroid, Eastern Airlines, Pan Am, Woolworths – som är borta.

Företag fungerar på det sättet. Nya öppnar, en del klarar sig, andra inte.

Gamla företag dör en efter en. Investerare lära sig att leva med omrörning, instabilitet, en viss mängd kaos.

[Detta slags] kaos är inte bra för barn. Inte heller är instabilitet det.”

Och i bloggpostningen  ”Skola driven med skolpeng slår igen, ungar övergivna” kan man läsa:

”En skola driven med skolpeng slog plötsligt igen sina dörrar, låste ute eleverna och kallade det att ge upp.

Skolans ägare sa att [skol/lokal]utrymmet bara kunde hantera 75 elever, men han hade skrivit in 400.

Föräldrarna var inte glada. De sa att skolan samlat in ungefär 2 miljoner dollar [ca 14 miljoner kronor]. De var förbryllade.

Det är jag också.

Hallå, detta är den fria marknaden. Affärer kommer och försvinner.

Saker händer.

Gå och handla nån annanstans, konsumenter.”

I länkad artikel kan man läsa:

”Sex veckor in i skolåret stängde en skola i Rocklin sina dörrar. Fyrahundra ungar fick i fredags veta att deras skola ska stänga och att tisdagen var deras sista dag i skolan. 

Men många föräldrar säger att Horizon-VD:n använder falska ursäkter för anledningen att dörrarna stängs till Horizon’s Accelerated Learning Academy campus. Arga familjer rasade ännu mer i tisdags över det många anser vara lama ursäkter för nedläggningen.

‘De får mellan 5 000 till 7 000 dollar i reda pengar [ca 35 000 till 49 000 kronor]  (för varje elev),’ sa föräldern Shauna Vorchers. ‘Det är 4,2 miljoner dollar [motsvande ca 29,4 miljoner kronor] i finansiering och han säger åt mig att vi inte kan stanna här och att han inte kan hitta en [annan, ny] byggnad eller fixa säkerhetsfrågorna? Skaffa en ny byggnad. Få hit polisen. Stoppa detta. Detta är inte sanningen.'”

Och varför har man säkerhetsproblem, kan man fråga sig! Inte undra på, i ett samhälle med enorma klyftor mellan människor.

Och privatiseringen av assistans utnyttjas av skrupelfria fuskare, vilket förmodligen gör att förtroendet för systemet undergrävs och det drabbar dem som verkligen behöver assistanshjälp! Bedrövligt!

Läs Ann-Charlott Altstad i ”Den sponsrade framtiden är inte vår – Ann Charlott Altstadt om sammanblandningen av samhällets eliter, och varför progressiva förändringar inte inträffar”:

”När kapitalet fick partibok – det senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden innehåller en av årets absolut viktigaste artiklar.

Daniel Suhonen och Felix Antman frågar vad som händer med vår demokrati när den politiska och ekonomiska eliten sammansmälter.

Näringslivets opinionsbildande verksamhet har som bekant varit en megasuccé, vi lever i ett land vi inte längre känner igen. Men idag har strategierna slipats till en skrämmande snillrik saklighet – om ett parti står i vägen för näringslivets intressen måste inte längre partiet förlora val, det måste förändra sin politik!

Suhonens/Antmans artikel hissar indirekt piratflagga över den socialdemokratiska kongressen 2013.

Kommer motionerna för att välfärdsimperierna ska fortsätta att håva skattepengar vara skrivna av pr-byråer på uppdrag av riskkapitalbolag? Vilka av kongressdeltagarna har själva armhålorna långt nere i syltburken och vilka sponsras direkt av näringslivspengar?”

Precis!

Och hon skriver vidare oerhört kritiskt mot media och journalistkåren:

”Till en krönika i Arbetet/LO-tidningen uppfann jag begreppet ‘Det eviga nuets diktatur’ för att fånga den tidsanda, politiska klimat där hur många Prime-, vård- eller korruptionsskandaler som helst kan avslöjas utan att det får några politiska konsekvenser.

För det är mediebevakningen som vaktar det tomma skalet demokratin och journalisterna och reportrarna stämmer av nyheter med det trånga borgerliga nuet utan att rapportera/analysera utifrån den ständigt expanderande rum-tiden.

Att vår samtid en gång häftig debatterades och kritiserades har fallit i glömska.

När det förgångna, bara några år tillbaka i tiden, kapats bort försvinner samtidigt de politiska alternativen och vägen mot framtiden smalnar av till en återvändsgränd. Allt vi har är detta nu-läge som tycks funnits förevigt format av naturlagar.”

Om att företagisera skolor; driva skolor som företag, med vinstkrav etc – om felriktad medicin för att lösa eventuella skolproblem…

Ja kolla inuti här. 

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Att göra skolor till företag” om…

”En intressant artikel [‘Ska vi göra företag av offentlig utbildning också?’] hos open.salon.com funderar över den nuvarande trenden att privatisera amerikansk offentlig undervisning.”

Hon påpekar bland annat i sin bloggpostning att skillnaden mellan finsk och amerikansk skola (bland andra viktiga skillnader) är att…

”…väldigt få barn eller familjer är fattiga.”

Och detta menar hon är en ytterligt viktig faktor för skolframgång – eller skolmisslyckande.

En kommentator skriver:

”När jag var rektor för en kämpande Title-1-skola brottades jag med orsakerna bakom mina barns svårigheter. Andras förslag [på orsaker till elevernas svårigheter] skulle ha varit – det är för att föräldrarna inte bryr sig, det är nånting med deras ras, det är för att de har haft dåliga rollmodeller osv.

Det föreföll uppenbart för mig att den underliggande orsaken till allt detta var enkel och ändå extraordinärt svår att komma tillrätta med. [Och] Den var fattigdom.

Inte förrän vi tar itu med den ökande vågen av fattigdom i vårt samhälle kommer alltför många av våra barn att svepas med denna våg in i liv som misslyckas med att ge dem förutsättningarna att bli effektiva, berikande medlemmar av vårt samhälle.

Om jordmånen är fattigdom så kommer inte plantan att växa sann och rak i en sån omgiving [annat än i extraordinära fall, den amerikanska drömmen är inte sann i USA sen länge].

Vissa skolor har haft stora framgångar i en fattig omgivning, men de är alltför få och vi verkar inte ha de resurserna för att kunna tillämpa de åtgärder som gjorde att de lyckades, på varje [annan] skola som behöver dem.”

I artikeln ”Ska vi företagisera offentlig utbildning också?” kan man läsa:

”These six factors, Berliner [se hans ‘Poverty and Potential: Out-of-School Factors and School Success‘] concluded, ‘are related to a host of poverty- induced physical, sociological and psychological problems that children often bring to school, ranging from neurological damage and attention disorders to excessive absenteeism, linguistic under-development, and oppositional behavior.

Berliner further observed that, ‘Because America’s schools are so highly segregated by income, race, and ethnicity, problems related to poverty occur simultaneously, with greater frequency, and act cumulatively in schools serving disadvantaged communities. These schools therefore face significantly greater challenges than schools serving wealthier communities, and their limited resources are often overwhelmed.’

The data which Berliner cites showed that, in 2006-2007, the average white student attended a public school in which about 30 percent of the students were classified as low-income. By contrast, the average black or Hispanic student attended a school in which nearly 60 percent of the students were classified as low-income, while the average American Indian was enrolled in a school where more than half of the students were poor. ‘These schools,’ Berliner concluded, ‘are often dominated by the many dimensions of intense, concentrated, and isolated poverty that shape the lives of students and families.’

Horace Mann believed that education had the potential to become ‘the great equalizer in the conditions of men.’ For that reason, he became an early advocate of the importance of public education for all citizens. Later, John Dewey insisted that ‘Since a democratic society repudiates the principle of external authority, it must find a substitute in voluntary disposition and interest; these can be created only by education.’

The continued de-funding and fragmentation of American public education- as exemplified by the growth of charter school movement – coupled with the relentless, continuing assault upon teachers, the imposition of management models dawn from the private sector, the continued dumbing down of curricula, and proposals to turn public education over to entrepreneurs and for-profit business are precisely the wrong direction for American public education. Sadly also, these proposals show how far this country has strayed from the grand visions of Horace Mann and John Dewey.

In his important book, What Money Can’t Buy, Harvard University political philosopher Michael Sandel warns against the continued creep of the values of market economy into the public square,  the end result of which he fears will be the creation of a market society in which everyone and everything is for sale. Decades earlier, the Marxist philosopher and social critic, Herbert Marcuse argued that ‘An economic system that encourages its young men and women to tailor their educations to the needs of the marketplace, irrespective of their hopes and ambitions, is an economic system that should be roundly condemned. A nation that discourages the study of art, music and the Humanities is a nation that will inevitably find itself populated by unthinking dolts and automatons.’

Everyone who is concerned about the future of this fragile democracy and about the education of our children and grandchildren must hope that it is not too late to reverse the trend toward the continued corporatization of American public education.

Pretty soon we’re not going to have a choice. It’s true, everything you say here, but government revenues are so drained as it is, privatization is pretty much through the breach.”

En kommentator till denna artikel skriver:

”Det jag tycker är verkligen skrämmande är att Obama har flyttat fram skolor baserade på skolpeng och skolprivatisering mer än någon president de senaste 50 åren – inkluderande Reagan och George W.”

Ja, nyliberalismen härjar även hos ”vänstern”, tyvärr! Se hur det är i Europa (Blair t.ex.) och här i Sverige (med s-politiker). Tror liberaler, (s) m.fl. att de ska vinna röstare genom detta? Förlorar de möjligen än mer på att de som troget röstat på dem ger upp helt om politik och blir soffliggare? Och vinner de ens heller medelklassröstare på denna högerpolitik? 

En annan skriver:

”Presidenten vill inte ens låta sina egna barn gå i offentlig skola. Varför ska mina då göra det?”

Trist! vadå, solidaritet med varandra – och kanske också oss själva? För vad slags samhälle håller på att skapas?

Nej, de som driver igenom denna skolpolitik sätter sina egna barn i annan slags utbildning än de beslutar för andra barns ungar. Dem vars förtroende de fått som folkvalda. 😉

En tredje säger:

”…offentlig utbildning reflekterar samhället runt den, endemisk arbetslöshet, grannskap vars enda synliga karriärväg är att handskas med droger, vapen eller kroppar och djup förståelse att spelet är riggat och detta kan inte kureras av något enda utbildningssystem.”

Så sant!

En fjärde skriver om:

”…lamebrained legislators attempt to force education to conform to the business model — that has been an absolute disaster.

The solution proposed — uniformity and rigidity — leads only to teaching to tests, and that will never lead to education. The only skill that develops is memorization. What we desperately need to teach is critical thinking skills — and that is a much more difficult task.

And that task is made even more difficult because so many of our religious and business (but I repeat myself) institutions insist on conformity, not ingenuity.

The business model doesn’t work because the raw material sent to our ‘learning’ factories is all too often inferior, that is to say, it is utterly unprepared by parents. No business can survive that routinely accepts inferior materials from its suppliers./…/

Once again, we see the triumph of so-called conservatism over reality, and we see the travesty of ‘American Exceptionalism’ rear its ugly head. As long as we continue to believe in our superiority as a people, and more particularly as long as we continue to believe the myth of the superiority of private business over public business, we will continue slide down the path toward mediocrity.”