Om att betala skatt …

26 december, 2015 § 1 kommentar


Nicholas Freudenberg i boken ”Lethal but Legal – Corporations, Consumption and Protecting Public Health”:

”Lethal but Legal examines how corporations have impacted – and plagued – public health over the last century, first in industrialized countries and now in developing regions.

The reforms outlined here aim to strike a healthier balance between large companies’ right to make a profit and governments’ responsibility to protect their populations.”

Översatt blir detta något i stil med:

”‘Dödligt men lagligt’ undersöker hur företag har påverkat – och hemsökt – den offentliga hälsan det senaste århundradet, först i industrialiserade länder och nu i utvecklingsregioner.

De reformer som skissas här syftar till att hitta en hälsosammare balans mellan stora företags rätt att göra vinst och regeringens ansvar att skydda sin befolkning.”

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin lilla pamflett ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet” på s 52-53:

”Många nationella företag har större omsättning än hela länders BNP.

Några är till och med större än länder som Norge och Nya Zeeland och ändå är de fria att förvalta denna makalösa koncentration av odemokratisk makt och förmögenhet efter eget skön. De kan kringgå nationella regleringar, och betalar ofta låg eller ingen skatt.

Den amerikanska motsvarigheten till Riksrevisionen rapporterade 2008 att 83 av USA:s största företag använde dotterföretag i skatteparadis för att undgå skatt. 

Det internationella nätverket för skatterättvisa, The Tax Justice Network, sade att 99 av de 100 största bolagen i Europa gjorde detsamma. Och ändå är de beroende av hela den offentligt finansierade infrastrukturen – från transportsystem till utbildnings- och polisväsende – som andra betalar för.

Stora företag spelar en allt mer antisocial roll i samhället.”

Amerikanskan Elizabeth Warren påpekar detta med att företagen (stora som små) är beroende av att vi medborgare betalar skatt för att finansiera infrastruktur, utbildning och polisväsende, se slutet av denna bloggpostning! Så att de betalar tillbaka något av detta är verkligen inte för mycket begärt!

Och vidare skriver Wilkinson och Pickett på s 52 att bolag existerar inte längre…

”… enbart för att producera de varor och tjänster som vi alla behöver. De tjänar också till att koncentrera enorm makt och förmögenhet i händerna på ett fåtal personer i toppen – och det är en funktion som vi inte behöver.

Det betyder att de så kallade ‘industrikapitalisterna’ står inför en enorm intressekonflikt och deras bolags välgång kanske inte ligger dem närmast om hjärtat.”

Nej, det viktigaste är om de kan suga ut så mycket pengar som möjligt till sig själva och sen får det gå hur det vill med företaget inklusive dess ”avnämare”!?

Ja, och det är återigen legitimt att prata om utsugning av ”arbetarna”!? Och till dessa ”arbetare” hör även lägre tjänstemän, ja, kanske de flesta tjänstemän, även många högre. Vi ser detta på att sjukskrivningarna ökar igen. Och, ja, vi säljer oss också, kanske inte alltid av nödtvång heller egentligen!? Vi kanske i högre grad skulle säga:

”Nej, det här står jag inte ut med! Här vill jag inte jobba längre, som behandlar sina medarbetare och avnämare som de gör! Och i ett företag, på en arbetsplats, som producerar undermåligare produkter än de hade måst.”

Stressen och pressen är enorm. Wilkinson och Pickett skriver om statusstress i sin bok och vad den i slutänden leder till. De hävdar att ett samhälle som är mindre jämlikt ökar denna stress – och konsumtionen, vilken i slutänden späder på klimatet, både det fysiska och det sociala/samhälleliga, i negativ riktning.

Sammanhållningen i samhället minskar, kriminalitet ökar osv osv osv. Och i och med att den sociala sammanhållningen ökar, så ökar ju en massa andra negativa faktorer och vi är inne i en ond cirkel.

På s 53 skriver de:

”I de ändlösa konflikterna mellan allmänna intressen och företagsintressen försvarar de sig naturligtvis av alla krafter. De använder sina kolossala marknadsföringsresurser, medier och politiskt inflytande för att bemöta vetenskapliga studier och bekämpa varje försök till lagstiftning som kan utgöra ett hot mot deras intressen.”

Och de är sällan särskilt altruistiska!

”Varför skulle de vara det?”

undrar vissa.

”Varför skulle de inte? Om de kan försörja sig och leva gott, varför skulle de inte vilja göra en verklig insats för andra människor – och för vår jord???”

Nej, för de har gripits av enorm girighet! Deras behov är bottenlösa troligen och det är kanske ett tecken på att de tidigt i livet inte fick det de behövde av då viktiga personer. Fick detta i mindre grad än dem som inte drivs av likadan girighet?

Wilkinson och Pickett skriver vidare:

”De förser kontrollsystemen med personer som kommer att försvara deras intressen, de lägger ut kolossala belopp på lobbying och ställda inför massiva bevis för de skador som vållas – alltifrån svårartad fetma, alkoholism och missbruk av skjutvapen till miljöskador – fortsätter de öppet sälja sina produkter.”

Detta bekymrar dem inte ett endaste dugg!

”Och till råga på allt detta, siktar företagen med hjälp av sin sofistikerade marknadsföring och reklam in sina krafter på att maximera försäljning och konsumtion – trots att vi vet att koldioxidutsläppen måste minskas med minst 80 procent för att vi ska slippa undan den globala uppvärmningens värsta effekter. 

Det borde inte ligga bortom de moderna samhällenas förmåga att garantera att produktionen sker med mänsklighetens och vår planets bästa för ögonen.

Hindret är att stora företag är så mäktiga att våra demokratiskt valda politiker är rädda för utmana dem, vilket betyder att de inte ens vågar tänka på alternativen.”

Och det orkar ganska många bland oss vanliga dödliga inte heller.

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda.

Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Jag tror vissa jätteföretag kanske bidrar än mindre än många småföretag! Om man ser till storleken av företaget och det man bidrar med i form av skatt.

Ingen blir rik på egen hand – om fördelen med att alla betalar skatt …

28 augusti, 2015 § 1 kommentar

Elizabeth Warren säger att ”Ingen blir rik på egen hand”! Postar denna video igen!

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

11899968_10204761168500832_4786400434297797230_n

Kommentar till bilden ovan:

”Oh the irony of thanking firefighters for saving your home at great risk and public expense, while wearing a shirt claiming lower taxes + less government = more freedom.”

Eller:

”Ironin att tacka brandmän för att de räddat ens hem med stor risk [för säkerhet och liv] och tack vare offentlig finansiering, medan man samtidigt bär en t-shirt som hävdar lägre skatt+mindre stat=större frihet.”

Se socialminister Annika Strandhäll (S) i en interpellation med ung, moderat riksdagsman angående sjukförsäkringen och arbetsgivaransvaret. Hon svarar väldigt skarpt – och jättebra – och påpekar att det inte är en valdebatt de borde syssla med.

Tips från bloggningen ”Annika Strandhäll vet hur en moderat ska sättas på plats.”

Ökande klasskillnader och vad de kan orsaka …

21 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Apropå debattartikeln ”Rasismen är inget naturligt”: Klassklyftorna ökar p.g.a. skattesänkningar och samtidigt ökar främlingsfientligheten (hittar ingen länk till detta än).

Ja, det är troligen sant att ”Våldsbrott är en klassfråga”:

”Det är dags att betrakta våldsbrott som en klassfråga – inte som en etnisk fråga. Våra politiker har inte lyckats utjämna ekonomiska och sociala skillnader.

‘Medelklassen’ är tungan på vågen i valen. Jobbskatteavdragen har bidragit till en välmående ‘medelklass’ i Sverige.

Hur ska gruppen ungdomar som inte tar sig in på arbetsmarknaden kunna bli ”medelklass”? 80 procent av unga arbetslösa mellan 18–24 saknar A-kassa. Hur många invandrare och ensamstående kvinnor kan skryta med att de har det lika bra som medelklassen? Människor i dessa samhällsgrupper upplever brister på materiella, kulturella och sociala resurser och känner sig exkluderade.

Det är hög tid för våra politiker att minska inkomstskillnaderna som ökar mer än i något annat europeiskt land. Annars riskerar de som är fattiga att bli ännu fattigare. Angrip orsakerna till fattigdomen och våldskriminaliteten i Sverige.”

Men inte heller medelklassen borde känna sig alltför säker! Detta har USA-politikern Elizabeth Warren påpekat, se videon ”The coming collapse of the middle class.”

Roffe Wikström sa i intervju (se ”Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…”):

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.”

Skola, vård och omsorg måste spara p.g.a. mindre i skatteintäkter och vad kan detta betyda på sikt? Påverkar inte detta kvaliteten? Och allt mer kan dessa som fått dessa 40 000 kr mindre i skatt per månad köpa sig en vård och omsorg som andra inte har råd med. Späder på klyftorna ännu mer.

Jag förstår inte hur privatiseringar ska göra vård, skola eller omsorg bättre. Förstår inte den logiken alls.

Att vård, skola och omsorg måste spara beror ju inte på flyktingar eller invandrare, utan på skattesänkarpolitiken.

Ulf Lundén skriver så tänkvärt i ”Sluta moralisera över fattiga människor”:

”Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester.

Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor.

Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får ‘ta sig i kragen’. Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav.

Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.’

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim.

De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.”

Apropå potatissvälten på Irland.

”Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.”

Läs mer om boken ”Svart potatis” här.

Mer om ”valfrihet” och lite om skatter …

13 augusti, 2015 § 2 kommentarer

Nej, ingen har blivit rik på egen hand! Ingen! 

… en del av det underliggande sociala kontraktet är att du tar ett stort stycke av detta och betalar vidare till nästa generation ungar som kommer.”

Ja, detta sociala kontrakt innebär att du betalar tillbaka något av det du fått!

Sambons svärdotter skrev i ”socialt” forum och bad om råd angående daycare/preschool. Hon fick en hel del svar, med skiftande förslag. Hon och sambons son liksom deras lille son är alla helylleamerikaner, födda där och av föräldrar som också är födda där.

Det blir allt mer så i Sverige också?

Man ska välja från vaggan till graven!

Tänk om man gör fel val till förskola, skola, vårdcentral, sjukhus (för att inte tala om ang. pensionen)! Jag kände bara jättestarkt:

”Borde vi inte värna om allt detta tillsammans, så ALLA får bästa vård, skola och omsorg.”

Min reaktion när detta kom så nära:

”Är inte detta absurt?”

Och vilka har resurser att avgöra? Har alla dessa resurser? Och vad innebär detta för de barn som fötts i familjer som saknar de resurserna eller familjer där föräldrarna kanske inte ens bryr sig eller inte kan ”bry sig”? Om vi nu inte bryr sig om dessa barn, så vad kan dessa barn senare ”bidra med” i samhället? Blir de bra och solidariska samhällsmedborgare?

Sambon och jag har nog lite olika politiska åsikter och han sa idag något i stil med tvångsbeskattning av folk. Jag svarade inte, men tänkte:

Med skatter betalas vägar vi alla åker på. Med skatter betalas annat som vi alla brukar…

Stellan Skarsgård har sagt ”Det är häftigt att betala skatt.”  

Ingen har blivit rik på egen hand! Ingen!

14 februari, 2015 § 2 kommentarer

308894_281969618480690_1494322467_n

”Det finns ingen i det här landet som har blivit rik på egen hand. Ingen. Du byggde en fabrik därute – bra för dig.

Men jag vill vara tydlig: du transporterade dina varor på vägar som resten av oss betalade för. Du anställde/hyrde arbetare som resten av oss betalade för att utbilda. Du var trygg i din fabrik tack vare att polis och brandkår existerar vilka resten av oss betalade för. Du behövde inte vara rädd att plundrande band skulle komma och roffa åt sig allt som finns i din fabrik…

Så, se här, du byggde en fabrik och det utvecklades till något fantastiskt och en fantastisk idé – Gud välsigne dig. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är att du tar ett stort stycke av detta och betalar vidare till nästa generation ungar som kommer.”

Ja, detta sociala kontrakt innebär att du betalar tillbaka något av det du fått!

I torsdags kom två föräldrar efter varandra och sa att det kommit upp en skylt att man måste betala för att parkera på skolan, men de hittade ingen automat för att betala. Det handlar inte bara om pengarna här, utan också om att man inte snabbt och enkelt kan parkera vid skolan, utan måste traska till en p-automat och få en biljett och sen gå tillbaka till bilen och lägga den i vindrutan. Men det kan också handla om pengar.

Detta fick mig att fundera över detta med egenavgifter. Med fler och fler såna kommer det att bli problem för fler och fler människor. Till slut kommer vissa inte att ha råd. Och som i USA kan de som kan betala för sig använda den snabba ytterfilen, där man betalar extra, och susa förbi andra som inte har råd att betala för denna fil!

”Men du kan väl betala skatt frivilligt, om du nu tycker det är så bra!”

eller något dylikt har jag mötts av på nätet.

1902952_750676381633512_3271348902811409230_n

Om gemensam finansiering ska fungera måste ALLA bidra till denna. Enskilda människor kan inte ensamma göra det, kanske ens om de tjänar massor av pengar. Några få i världen skulle kanske kunna finansiera en gemensam skola, sjukvård, omsorg för en begränsad del av befolkningen.

604140_818462711550451_5501699192982112745_n

”Välstånd föder en klass av människor för vilka mänskliga varelser är handelsvaror som står till förfogande/är [ständigt] disponibla [förbrukningsvaror/engångsartiklar som bara är att slänga bort när de är förbrukade].

Så snart oligarkerna uppnår okontrollerad ekonomisk och politisk makt, såsom de har i USA, blir medborgarna också disponibla [och kan slängas bort och ska inte ödas resurser på när de är förbrukade].”

Min sambos svåger, pensionerad lärare i matematik, vid universitet i USA, apropå artikeln ”The Stunning Truth About Health Care Pricing”:

”The health insurance companies seem to be playing a clever greedy role in ‘decreasing cost for service’ via ‘negotiated rates’ that are lower compared to proclaimed ‘full rate’. Arrgghhh, cynicism appears to be the only way to think about all this.”

Svågern tillhör amerikansk medelklass.

Och, ja, utbildning, för alla, gynnar alla, hela landet. Att vi tar tillvara allas resurser.

10942737_10153591787933327_2378228193674794671_n

Ja, alla måste bidra!

10980759_10152561217870493_1191350413027652117_n

10984068_760040237411475_1615600823218194241_nSambon var på vårdcentralen i veckan och de tog en MASSA prov. Han berättade om manlig vän som är sjuksköterska i USA, som själv måste punga ut med flera 2 till 3 tusen dollar för test själv (försäkringsbolag betalade resten), test som de önskar att personalen gör där han arbetar (om jag förstod det rätt). Jag är inte ett dugg förvånad att livslängden är lägra i USA. Hur många skulle ha råd med detta här i Sverige? Att punka ut med kanske bortåt 20 000 kronor.

Är vi på väg ditåt? Jag hoppas inte! Svågern där i USA är väldigt kritisk. Och som sagt han tillhör medelklassen, men även de påverkas. Kanske bara de riktigt rika har råd? Men även denna medelklass’ kreditvärdighet kan göra att de inte beviljas avbetalning på piano eller flygel. Ju mer man har desto mer spenderar man – och sätter sig i skuld också tydligen?

Det verkar dock som om Obamacare börjar fungera! Trots skrämselpropagandan. Heja amerikaner! Stå på er, för allas bästa!

Obamacare

”Efter nästan sex år med domedagsprofetior, så måste varje intellektuellt ärlig republikan medge att Obamacare gör livet bättre inte bara för enskilda amerikaner, utan också för landet.

Det sparar skattepengar, förstärker amerikanens månatliga budget och har satt landet på en väg till allt lägre underskott.”

Hör och häpna! Det som är bra för enskilda (deras liv och hälsa) är bra för hela landet (även ekonomiskt)!

Taget ur artikeln ”Obamacare is the Picture of Health” eller ”Obamacare är bilden av hälsa”.

Välfärd – och eget företagande av de högt prisade s.k. entreprenörerna…

16 januari, 2013 § 5 kommentarer

[Har redigerat texten något; egentligen har jag inte tid att blogga, men anledningar att skriva saknas inte i det samhälle vi har och med den politik som förs!]

Min sambo som varit småföretagare i USA fick mig att fundera över detta med eget företagande igen och det ena gav det andra.

Alla de här glada, unga entreprenörerna, som troligen tror att de kommer att tjäna (en massa) pengar, tror jag är ganska lurade. Det är ganska få i förhållande till mängden entreprenörer som verkligen kommer att tjäna storkovan och göra det under ett långt vuxenliv.

Dessutom så tjänar de här småföretagarna/entreprenörerna på att sjukvård, skola osv bekostas gemensamt (och solidariskt) istället för med privata försäkringar. Jag har ju sett det med egna ögon, hur tufft det är.

Så anledningen att starta eget företag inom inte minst välfärdssektorn borde mest handla om att man att man verkligen är intresserad av det man gör och vill göra ett bra jobb. För tjäna en massa pengar kommer ganska få att verkligen göra.

Politiken i Sverige är på väg åt fel håll. Vi kopierar en massa av det dåliga i USA.

Och apropå det Warren säger i en av videorna och fler och fler trängselavgifter i Sverige så sa sambon (när han läste om detta i svensk tidning) om hur det är i USA, där trenden är densamma: för att kunna finansiera vägar där så inför man vägtullar. De sänkta skatterna räcker inte till att underhålla vägar, utan man måste avgiftsbelägga dem som utnyttjar vägarna. Sambon har sagt både förut och nu att detta kommer bara att gynna de rika. De kommer att ha råd att åka och dessutom kommer de att ha råd att åka i den yttersta filen där man kan åka snabbare (den filen ska kosta mer att åka i). Tala om att ha råd att glassa förbi andra!? 😉

Och även om jag hade råd att åka i den yttersta filen, så gillar jag inte detta ett enda dugg.

Ja, och se Warren i videon om varför medelklassmammor och -pappor i USA går i konkurs. Amerikanska Barbara Ehrenreich fick också läsarkommentar på boken Bait and Switch från medelklasskvinna, som uppskattade den bok hon just läst, men skrev och påpekade att bara för att man är medelklass och har en bra utbildning och/eller ett bra jobb så finns inga garantier. Denna kategori har det också alltmer osäkert. Ehrenreichs kommentar:

”Och hur är det för dem under medelklassen idag?”

Troligen ÄNNU värre än när Ehrenreich wallraffade där?

Och starka ekonomiska intressen försöker hjärntvätta hela befolkningen att välfärden ska privatiseras. Se Daniel Suhonen i ”Urban Bäckström är en extremist”:

”Avregleringen av den svenska välfärden är i grund och botten en maktkamp om kontrollen över välfärden och den gemensamma sektorn. Möjligheten att ta sig in i välfärden har fått Urban Bäckströms medlemsföretag och ideologiska vänner som Carema, Vårdföretagarna och Timbro att bedriva omfattande lobbying för att få fortsätta ha sugrör till statskassan. Man kan inte ta fel på den heliga vrede som väcks av möjligheten att folket skulle få sin vilja igenom. I ett slag skulle nämligen LO:s nya förslag göra det politiskt mycket svårt för fortsatt uttag av övervinster ur sjukvård, skola och omsorg.

Vi som är kritiker till vinstuttag är i dag de stora pragmatikerna. Vi ser konsekvenserna i rapporter om vanvård och felbehandlingar som orsakade av ett systemfel. Vissa verksamheter lämpar sig helt enkelt inte att drivas med syftet att framför allt annat dra ut en stor vinst och dela ut den till ägarna.

Svenskt Näringsliv talar om att LO:s förslag skulle hindra valfriheten trots att förslaget inte innebär någon annan begränsning än av riskkapitalbolagens frihet att kunna göra vad de vill med våra skattepengar.”

Valfrihet – för vem? Floskler! Sjukvårdsförsäkringar kostar skjortan. Vill man få ner premien blir självrisken så hög att man drar sig för att gå till doktorn, med t.ex. ett födelsemärke som ser misstänkt ut:

”Nej, då kommer de att vidta någon dyr åtgärd…”

så man måste betala en självrisk på kanske 2 000 dollar (knappt 14 000 kr). Inte konstigt att medellivslängden är kortare i USA än i andra delar av västvärlden! I ett land som egentligen är väldigt rikt (där pengarna finns hos en liten, liten klick i toppen).

Se den amerikanske ekonomen och nobelprisvinnaren Joseph Stiglitz om att inkomstojämlikheten i USA skadar USA:s ekonomi och som skrivit boken ”Ojämlikhetens pris”. Om denna kan man läsa:

”The Nobel economist savages the neoliberal ideology that has made society intolerably unfair.”

Fler och fler kritiserar och ifrågasätter nyliberalismen, och vad har den orsakat? Hur många har fått lida p.g.a. den? Och kommer att få lida? Vilka har klarat och klarar sig bäst? Kan undras.

Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

18 februari, 2012 § 9 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Att halka efter – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

”Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat ‘kaskader av utgiftskostnader’ som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår – FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

‘Att halka efter’ tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning ”För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen…”, om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som ”är” fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se Skattjakten – Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ‘lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ‘skatterevolt’ som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ‘sköt upp’ det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ‘En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information’ förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

Mer om nyliberalismen och dess effekter och högervridningen av vänstern, samt om allt fler ifrågasättanden av rådande ekonomiska doktriner…

24 november, 2011 § 4 kommentarer


Elizabeth Warren säger i videon att…

”… stora företag hyr arméer av lobbyister…”

… för att påverka politiker (och allmänhet). Vad har den lilla människan att sätta emot? Media hjälper inte till med motbilder heller.

Och tillvaron för småföretagare är tuff i USA, om nu någon trodde något annat…

Har egentligen inte tid att blogga… Men vill samla dessa artiklar i en postning, för egen del.

Göran Greider i ledaren ”Ett bedrövligt skådespel”:

”Där är de alltså,trädda på en och samma tråd: Juholt, Miliband, Gabriel, Obama.

Det genomgående problemet är också att ingen av dem på allvar vågat utmana de tongivande delar av sina egna rörelser som mer eller mindre accepterat en allt mer borgerlig syn på samhälle och politik.”

De är utsatta för enveten lobbying och så hjärntvättade med nyliberala idéer? Trots att vi nu börjar se vad detta slags politik leder till; större och större klyftor, så småningom kanske enorma spänningar i samhället och människor som saknar skyddsnät när en rejäl ekonomisk kris väl inträffar.

Ingemar Göransson har skrivit ett långt blogginlägg ”Drömmen som försvann”, som är väl värt att läsa. Det börjar som följer:

”Det brinner i London. Det är kravaller i Aten. Det är protester i Madrid och tusentals människor visar sitt missnöje med arbetslösheten genom att ockupera en park i den globala spekulationsekonomins huvudstad New York. Och inte bara i London som sagt, utan i snart sagt varje storstad i västvärlden upplever sedan sensommaren 2011 omfattande protester.

Ligister, kriminella och gangsters var den bild som förmedlades till oss av media från London, Aten och andra städer. Det må vara sant att det funnits ett inslag av människor som tagit chansen när den serverats. Men för att vi ska förstå VARFÖR det över huvud sker upplopp som de som plågat London och andra städer måste vi förstå den frustration, det missnöje och den desperation som många i inte bara den brittiska underklassen känner idag.

Den brittiske lokföraren Alan Finton beskrev i min bok ‘Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism‘ utvecklingen i Storbritannien med orden ‘nyliberalismen förstörde arbetarklassens liv‘. Och det vi sett i Storbritannien och på andra håll sedan sensommaren 2011 är en spegel av det förstörda livet.”

Om Göranssons bok kan man läsa:

”Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt.

Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många men inte alla.”

Och det är inte ”bara” arbetarklassen som har det tufft. Det har medelklassen också i ”föregångsländer’ som USA och Storbritannien! Om nu någon i medelklassen i Sverige trodde något annat.

Greider fortsätter i ”Borg – skicklig ickepolitiker”:

”Arbetslösheten är idag högre än när Borg tillträdde och skulle den slå till ordentligt de närmaste åren kommer stora grupper att stå oskyddade på grund av försämringen av a-kassan som han genomdrivit.”

Precis! Slår arbetslöshet och kris till då står många i Sverige där – oskyddade. Han påpekar också att konkurrensen inte är så stor för Borg heller i Europa:

”Nåja, konkurrensen i ett Europa som sjunker som en sten mot recession är i och för sig inte mördande.

Men det är onekligen symboliskt att en finansminister som praktiskt taget inte uträttat någonting vinner mästartiteln.

Den majoritet av svenska folket som – mot Borgs inrådan – röstade nej till euron la naturligtvis den viktigaste grunden till att det gått hyggligt för Sverige. Perssonregeringarnas saneringar och budgetregler la en annan grund för Borg.

Det han själv bidragit med är att via jobbskatteavdragen sänka skatterna, dock utan att tala om för svenska folket vad som är syftet med den ‘reformen’: att hålla tillbaka lönerna.”

Borg framstår som oberoende expert. Media gillar att beskriva honom som sådan? Och han bidrar själv till den bilden, odlar och omhuldar den. Men han är inget annat än ideolog. Hans och alla hans allianspartners politik vilar på en högerideologi och inget annat? Effekterna av denna kommer vi att få se så småningom.

Efter en 30-årig Reagan-era så lever 45 % av amerikanerna utan ekonomisk trygghet, se ”45 % av alla amerikaner lever utan ekonomisk trygghet.” Vad för slags politik och ekonomiskt tänkesätt grundas detta på? Den enda vägens politik?

Björn Fridén på Alliansfritt Sverige är inne på samma linje; om framtida kris och massarbetslöshet, se ”Nyheter i korthet: Kissblöjor, favvoministrar och en misslyckad upphandling av ekorrar”:

”I ett större perspektiv blir plötsligt caremaskandalen plötsligt förståelig.

Hur ska de borgerliga kunna upphandla omsorg om de inte kan upphandla en gran?

En kraftig majoritet av Sveriges kommuner, även borgerligt styrda, är motståndare till att riskkapitalbolag i skatteparadis får driva vård i Sverige.

Men några sådana krav kan de enligt lag inte ställa vid upphandling.

Vi har alltså lagar som tvingas fram överfulla kissblöjor.

Anders Borg har utnämnts till Europas bästa finansminister av tidningen Financial Times. Det är mer oklart vem som är favoriten bland allt fler arbetslösa, allt fler förtidspensionerade, och den fattigaste tiondelen av befolkningen som på drygt 3 år fått 20 års inkomstutveckling helt utraderad.

Maria Ludvigsson, ledarskibent på tyskvänliga Svenska Dagbladet, tycker inte att politiker ska ägna så mycket tid åt att lyssna på folk. Goda nyheter för Ludvigsson: På högerkanten lyssnar man i alla fall på de som donerar stora summor i hemlighet.”

Och återigen; en stor kanadensisk studie har visat att dödligheten är större i privat VINSTDRIVEN sjukvård jämfört med privat ICKE VINSTDRIVEN sjukvård. Ytterligare en anledning att ta bort det incitamentet eller i all synnerhet att granska det och som sagt verkar det finnas anledning att ifrågasätta det?

Greider i första ledaren:

”Håkan Juholt väckte liv i något – men tordes inte löpa hela linan ut.

Och de som står i mitten och på den vänstra sidan i hans eget parti har heller inte vågat ställa sig upp och en gång för alla slå fast att svensk politik nu behöver en annan inriktning, där frågorna kring den sociala jämlikheten och inte minst offentlig sektor ställs i fokus/…/

Visst är det så att det mediala drevet mot Juholt har en enorm betydelse.

Men det är något mer här.

Problemet är att det socialdemokratiska partiet tycks helt oförmöget att välja väg och jag tror att det är därför som det interna krypskyttet mot s-ordföranden inte tycks upphöra: en Tomas Östros, en Anders Johansson och till och med en Mona Sahlin eller rentav en Sven-Erik Österberg fortsätter uppenbarligen att hoppas på att socialdemokratin ska ta det avgörande steget mot mitten och kasta av sig det sista av den radikala tradition som rörelsen föddes ur.

Det är ett bedrövligt skådespel.”

Jo, jag håller nog med…

Det finns inget glasklart eller självklart i den politik som förs, som enbart baseras på ekonomi och inget alls på vad slags samhälle vi vill skapa; att olika politik bygger på olikheter i synen på människor. Jag ogillar starkt folk som slår sig för bröstet i någon slags övermänniskotro. Vi har alla det gemensamt att vi är sårbara något den norska allmänläkaren Anna-Luise Kirkengen skriver i boken ”Inscribed Bodies” där hon hänvisar till den hebreiske universitetsfilosofen Avishai Margalit och hon skriver om honom:

”He finds it more fruitful to construct a negative argument, based on the fact that human beings share the morally relevant characteristic of being ‘something which can be humiliated’. This negative argumentation, he states, far surpasses in usefulness all of the positive ones /…/

A decent society is reflected, according to Margalit, in the way its institutions meet the most vulnerable of its members – or its non-members.

Any measures which marginalize people stigmatize them. And a stigma is the public sign of deviation from the norm, be it the norm of honor, mores, gender, race, faith or function.

Regarding the concepts of honor, self-respect and self-esteem, Margalit writes: ‘A humiliating society is one whose institutions cause people to compromise their integrity,’ and, ‘a decent society is one whose institutions do not violate the dignity of the people in its orbit.”

Lars Pålsson Syll frågar sig i “Straight from the horse’s mouth – Bank of England’s Andrew Haldane on the inadequacy of modern finance” eller ungefär “Jag har det från säkert håll – bank of Englands Andrew Haldane om ofullkomligheten i modernt finansväsende”:

“Bidrar verkligen den finansiella sektorn med ett nettobidrag till samhället? Många har kanske tvivlat på det.

I en intressant artikel [‘Vad är bidraget från den finansiella sektorn?’] så tar Andrew Haldane i stor utsträckning ställning för en av de två [???] – och precis som yours truly [er förbundne] – har ifrågasatt det sociala värdet av den överuppblåsta finansiella sektorn i den nyliberala avregleringseran:

’Det är inget tvivel om att den finansiella sektorn har ett betydande inflytande på den verkliga ekonomin.

Finanskriserfarenheter gör detta alltför klart … Men de svarar inte på frågan vilket positivt bidrag finanssektorn gör i normalt, lågkonjunkturtillstånd.”

Elizabeth Warren: ”Ingen blir rik på egen hand”…

24 oktober, 2011 § 5 kommentarer

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Slår mig vidare om en yllefabrik här i trakten där dess ägare tjänade enorma pengar för cirka 100 år sedan.

Han ordnade så det fanns affär i byn, sjukvård osv. och det applåderas av vissa, men jag kan inte riktigt applådera det. Kände instinktivt att sådant här kan bli så fel.

Förresten så betalas t.ex. lärares sjukvårdsförsäkring i USA av arbetsgivaren. Jag tror dock inte arbetsgivare är tvungna att göra detta, men den arbetsgivare som gör det kanske blir litet mer attraktiv för arbetstagaren (om denne/denna nu kan välja). Kanske tjänar företagaren på att ha friska anställda, så att betala sådan kanske skulle löna sig?

I och med att inte alla bidrar till sjukvårdsförsäkringen så blir premierna höga. Kanske betydligt högre än om alla skulle bidra till den. Som bland annat via skatten, som här i Sverige.

Eftersom försäkringsbolag betalar i USA så tror jag att sjukvården, privata läkare tenderar att ta betalt för saker som inte är nödvändiga, kanske t.o.m. för saker de inte gjort, så denna vård kan bli ganska dyr i slutänden? Och tydligen inte heller bättre.

Och eftersom självrisken kan vara ganska hög för dem som har en privat försäkring drar sig många av dessa för att gå till doktorn, med risk att ordineras dyr provtagning, dyr röntgen osv. I slutänden är risken stor att man hinner bli riktigt sjuk innan man äntligen är TVUNGEN att gå till doktorn? Se om borgerlig syn på sjukvård.

Men var verkligen yllearbetarna så fria för att återgå till den där yllefabriken? Inte livegna? De var bundna till sin arbetsgivare? Kunde inte fritt byta jobb? Vadå, valfrihet? Tacksamhet? Skuld? Bunden till arbetsgivaren därför att han erbjuder något samhället inte erbjöd då?

Var de tvungna att handla i affären? Och vadå, vårdval? Folket fick ta den doktor som erbjöds medan direktören kunde åka till privatsjukhus?

Kanske blev de bundna till honom i något som liknar eller påminner om Stockholmssyndromet?

Nej, ingen blir rik på egen hand.

Och Fredrik Reinfeldt bevakar knappast allmänintresset.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Elizabeth Warrenreflektioner och speglingar II....