Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…

11 oktober, 2014 § 3 kommentarer

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankandePerson som startade friskola med sin äkta hälft i samtal med förälder som har arbetsuppgifter på denna friskola:

”Jag såg dessa tonårsungdomar och hur de hade det i den kommunala skolan…”

Så då ville hen skapa något där ungdomar fick en annan start.

Och förälder om förhållandena i förskola/n.

Det är något jag reagerar på här. Har haft det i bakhuvudet medan jag haft fullt upp i jobbet.

Tänker på boken ”What about Me?” (i min översättning ”Men JAG då?”). Borde det inte vara i allas vårt intresse att skapa en skola och förskola som är bra för ALLAS våra barn?

Har det blivit så att sättet att lösa problem är att bara flytta sitt barn? Har konkurrens bidragit till att förbättra skolan generellt? Efter 20 år med friskolor skulle jag vilja påstå att, nej, det har den inte. 😦 Och jag tycker fortfarande inte att de barn som går i kommunala skolor verkar lära sig mindre och de i friskolorna mer. Barn och ungdomar i kommunal skola är också öppna, frimodiga och kommunikativa. Skulle barn och ungdomar i friskola ha större självkänsla så kanske det beror på att de tycker att de är litet förmer än de som går i en grå, kommunal skola!? Obs! ironin.

Vilka ska gå i de ”sämre skolorna”, där ungdomarna påstås inte ses eller respekteras till skillnad från i friskolan? Bara jag räddar mig och mitt, så… 😦 Men jag tror hela detta fenomen förr eller senare kommer att slå tillbaka på oss alla.

Fler och fler börjar peka på vad samhället gör med människor. Och vad gör den så kallade ”valfriheten” med oss? Det gäller att rädda sig och sitt?

Amerikanskan Barbara Ehrenreich skrev boken ”Gilla läget” i vilken hon diskuterar påbudet att tänka positivt. Om denna bok kan man bland annat i recension i DN läsa:

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle.

Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.”

Jonas Aspelin har skrivit boken ”Suveränitetens pris – En kritisk studie av självhjälpslitteraturen”, den brittiske terapeuten Stephen Briers är också inne på liknande tema i boken ”Psyksnack – Stick hål på självhjälpsmyterna” och nu har alltså också en belgisk terapeut skrivit om sina erfarenheter av vad samhället gör med människor i boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society”. Jag kommer troligen att blogga om den senare boken senare.

I blogginlägg på bloggen Phyrronism” kan man läsa:

”Jag tänker vidare på att bejaka valfriheten och att ta för sig, det vill säga tillbe sig själv såsom Gud, följa den etik som detta innebär och tillfredsställa sin karriärlust, sexuallust, konsumtionslust och allehanda begär efter ytlig bekräftelse, vilket enbart – i enlighet med vilken cirkulär historiesyn eller livscykelanalys som helst – leder till begär efter mer och mer, och i och med detta till att ‘slit-och-släng’ blir till en mental överbyggnad gällande allt man konsumerar (varor, människor, åsikter, värderingar)  i en aldrig-slutande, alltid-sluttande spiral ned i en patetisk självcentrerad intighet där Döden står och väntar med Charons båt.”

Bra sagt! Solidaritet innebär inte automatiskt att respekten för individen försvinner! Den bör alltid finnas där. Vi har också ett ansvar för oss själva, men ibland har vi ingen makt att förändra förhållanden.

Sanne skriver:

”Nej, det mesta handlar inte om inställning, och optimism botar inte cancer./…/

För det är inte så att positivt tänkande löser alla problem. Tvärtom skapar det en hel del problem – och nya problem uppstår för att man vägrar se eller ta i de gamla.

Istället för positivt tänkande rekommenderar jag rationellt och kritiskt tänkande. Även om det ibland är jobbigt.”

Läsare som kommenterade Ehrenreichs bok kritiserar hennes långrandighet. Min sambo, som läst boken på engelska, förstod inte den kritiken.

‘Gnällspikar i alla länder: Höj volymen!’ /Barbara Ehrenreich”

”Valfriheten kostar och någon betalar”. Strukturella fel kan aldrig bli individens ansvar. Jo, man kan försöka förändra, om man kan och helst tillsammans med andra.

Annonser

§ 3 svar till Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…

  • k skriver:

    Från tidigare bloggpostning: Roberts Sundberg i ledare tisdag 7 oktober i DD om valfrihet och vikten av denna:

    ”Jag tyckte nackdelarna med friskolor övervägde. Andra, borgerligheten och delar av S-partiet, tyckte att fördelarna övervägde. De vann.”

    Jag tycker också att nackdelarna överväger.

    ”Med tiden infördes liknande system som friskolornas gällande äldrevård och behandlingshem.

    Anhängarna talade om vikten av valfrihet. Jag förstod inte varför det var så viktigt att göra val, eftersom det visar att det finns något som är sämre (den offentliga skolan eller äldrevården) som måste få väljas bort för att vissa personer ska få (välja) något som är bättre (friskolor, privata vårdhem).

    Till de som likt mig hade invändningar mot friskolor, privata vårdhem och annat som kunde väljas inom ramen för så kallad valfrihet sades att man ska se det som att välja mellan olika färger: ingen är bättre eller sämre, bara olika.

    Jag kände mig inte övertygad utan stod kvar med tanken att det var fråga om att välja något bättre före något sämre.

    Jag tyckte att alla borde få något som var så bra som möjligt. Då fanns inget motiv att välja.

    Bra sagt!

  • k skriver:

    Redan i februari 2012 hade magasin Tiden ett temanummer om ”de asociala ingenjörerna”. Om detta kunde man läsa:

    ”Asocial ingenjörskonst?

    
Alliansen regerar men vad gör de egentligen med vårt samhälle?
 I ett brinnande färskt temanummer av Tiden magasin lyfter ett antal skribenter fram den nyliberala styrningskonsten.

    Om socialdemokratins samhällsbygge har anklagats för en social ingenjörskonst som satte sig över människor präglas vår tid av en asocial ingenjörskonst som istället för jämlikhet gör oss asociala.

    Ett samtal om en nyliberal styrning som går in under huden och får oss att tänka, känna och rösta borgerligt.”

    Här artikel om detta ”I indivualismens tidevarv”:

    ”En av mina första föreläsningar som nybliven student i statsvetenskap handlade om välfärdsmodeller.

    Enligt föreläsaren var den största skillnaden mellan den universella svenska välfärden och de inkomstprövade sociala skyddsnät som fanns exempelvis i USA, medborgarnas inställning till det gemensamma.

    I USA ledde varje nytt reformförslag till en proteststorm, alltid kretsande kring samma fråga: Vem betalar? I Sverige, där alla tog del av förmånerna, var detta ett icke-problem.

    Genom att hjälpa andra hjälpte man också sig själv. Den svenska välfärdsmodellen var mer än försäkringar. Den var ett sätt att tänka.

    Sedan föreläsningen i Uppsala har det gått tio år. Tio år av nedskärningar, utförsäljningar och privatisering av offentlig verksamhet. I årets första nummer av den socialdemokratiska idéskriften Tiden undersöks under temat ‘De asociala ingenjörerna’ nyliberalismens mest svårfångade och djupgående verkningar.

    Frågetecknet i undertiteln ‘Mentalt systemskifte?’ ska läsas retoriskt.

    Fritidsbarnen som gått från att säga ‘vi’ till att enbart resonera i termer av vad ‘jag’ vill och behöver, paret som vid frukostbordet diskuterar för- och nackdelar med bunden bolåneränta och läraren som ger eleverna högre betyg än de förtjänar i syfte att förbättra skolans konkurrenskraft – alla utgör de exempel på ett Sverige där människor oavsett inkomstnivå tvingas tänka kapitalistiskt.

    Privatiserings­iverns effekter, som drabbar både välfärdens anställda och dess nyttjare, karikeras i Elisabeth Ohlson Wallins träffsäkra porträtt av Fredrik Reinfeldt i läckande blöja.

    Men den mest skrämmande analysen står Klas Gustavsson för när han påpekar likheterna mellan Anders Behring Breiviks narcissistiska manifest och den ständiga egoboosting och marknadsföring av oss själva som predikas av entreprenörssamhällets livscoacher och jobbsökarguruer.

    Jag kan bara hoppas att Tiden – kanske med hjälp av det välbehövliga ansiktslyft som den nya redaktionen gett tidskriften – når den breda läsekrets som den förtjänar.

    För ytterst är frågan om vilken logik som ska råda, den individualistiska eller den solidariska, en fråga om vilka människor vi vill bli.

  • […] har verkligen den friskola som trodde sig ”ge eleverna en annan start” (än vad de påstås fått/får i kommunal skola), verkligen lyckats med detta? Eller ens lyckats bättre än många, många kommunala skolor? Lyckas […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: