Uselt jobbskatteavdrag – Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät…

13 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen och 14 april, se slutet].

Robert Sundberg skriver i ledaren ”Usla jobbskatteavdraget 5”:

”Med dessa förslag genomför alliansen det den utlovade i valet. Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät.

[Tillägg 14 april: se Det progressiva USA om budgetunderskott och att sänka skatterna för de rikaste eller inte].

Kanske är det en ny svensk modell. Det är en annan film än den första och likt nästan alla uppföljare är den sämre, ja ofta usel.”

Och jag tror att vi kommer att förlora på detta, även samhällsekonomiskt. Ja, och det var det där med förakt för svaghet, egoism och kortsiktighet…

”Bojkotta och slå ner Koch-industrierna” i Wisconsin, USA, skriver apropå ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

“Since the budget is completely evil and reads like billionaire oil man’s wish list my guess is yes. …..Connie Reich”

En kommentator skriver:

”The rich will be better off and the rest of America is getting f****d.”

De rika kommer att kommer att få det ännu bättre ställt och resten av Amerika får det för djävligt!”

I artikeln kan man läsa:

“Did Koch Industries write the budget deal? Or is it just a coincidence that so many of the the things Republicans demanded — and got — just happen to line up with the financial interests of the billionaires who fund the Tea Party and much of the ‘conservative movement?’ Cutting money for the EPA, alternative energy efficiency, high-speed rail, efforts to fight climate change — even prohibiting NOAA from creating a Climate Service … it reads like an oil tycoon’s wish list.


Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Before you read this, remember that they just finishing pushing through another huge tax cut for the rich. Always remember that tax cut deal any time you hear about ‘deficits’ — which were caused by tax cuts for the rich and increases in military spending. And before reading about the cuts below you should know that this budget ‘cut’ deal increased the military budget by another $5 billion.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Ja, de enda som i längden tjänar på alla dessa skattesänkningar överallt där de sker är de redan rika. Och även medelklassen drabbas. Vi kommer säkert inte att bli något undantag här i Sverige med den politik som förs. Många av dessa rika, vare sig de rika i USA eller i Sverige eller någon annan del av världen, vill nog dessutom inte ha konkurrens vare sig här eller där, hur mycket de nu än hyllar den. De vill inte frottera sig med kreti och pleti?

Tillägg på eftermiddagen: se Ett hjärta RÖTT i ”Politik handlar om människosyn” med en massa intressanta, bra länkar.

Tillägg på kvällen: tack Martin Moberg för videotipset.

”Det som till en början var väldigt positivt för honom blir allt eftersom en allt mer prekär sits eftersom allt som varit skattefinansierat nu helt finansieras med egenavgifter. Stressen ökar och familjelyckan slås i spillror medan ekonomin allt mer närmar sig ett oundvikligt haveri. Då till slut förstår Andersson att det är bäst om vi alla tillsammans efter bärkraft betalar för den generella välfärden och får ta del av den efter behov. Så det är något att ha i tankarna när högern sår egoism och girighet i hopp om att uppnå det där för sagda höger så eftersträvansvärda systemskiftet….”

Och läs slutligen Björn Johnson om socialförsäkringsministern i ”Ulf Kristersson och sanningen.”:

”Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.”

Tillägg 14 november:

Se Johan Westerholm i ”Något håller på att gå sönder i Sverige.”

Annonser

No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…

7 mars, 2011 § 1 kommentar

Snabbt refererande av det Diane Ravitch skriver i sin artikel, så läs för säkerhets skull den engelska texten. Jo, det var snabbt och jag kommer nog att gå över texten när jag får tid och rätta några små saker…

Diane Ravitch i “Why I Changed My Mind About School Reform – Federal testing has narrowed education and charter schools have failed to live up to their promise” eller “Varför jag ändrade mig vad gäller skolreform – federal testande har gjort utbildning inskränkt och charter schools [en slags amerikansk friskola] har misslyckats med att leva upp till sina löften.”

Här kan man läsa om charter schools, samt om friskolor i Sverige.

Ravitch har varit utbildningshistoriker (amerikansk utbildningshistoria) sedan 1975, då hon fick sin doktorsgrad från Columbia. Hon har skrivit mycket om behovet av att utveckla elevers/studenters kunskaper i historia, litteratur, geografi, vetenskap, samhällsorienterande ämnen och utländska språk. Så när hon 1991 inbjöds att bli assisterande skolminister i George H. W. Bush administration så hoppade hon på detta i hopp om att kunna puffa för frivilliga normer på state- och nationsnivå i dessa ämnen.

När hon lämnade regeringen i januari 1993 så var hon förespråkare inte bara för normer utan också för (fria?) skolval. Hon hade kommit att tro att normer och skolval kunde samexistera ungefär som de gör i den privata sektorn. Tillsammans med ett par vänner skrev och redigerade hon böcker och artiklar där hon ”gjorde affär av” charter schools [ett slags amerikanska friskolor] och ansvarsskyldighet, som hon skriver.

Hon blev styrelsemedlem samt medlem för ett par institutioner, Thomas B. Fordham Foundation och Karet Task Force vid Hoover-institutionen, vilka båda är varma anhängare av skolval och ansvarsskyldighet.

När No Child Left Behind började praktiseras i nationens skolor under president George W. Bush och fler och fler ”friskolor” sjösattes så stöttade hon dessa initiativ. Men med tiden blev hon alltmer desillusionerad över de strategier som en gång hade sett så lovande ut. Hon tror inte längre att någondera av dessa angreppssätt kommer att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske.

No Child Left Behind fick överväldigande tvåpartistöd  genom veto när programmet sjösattes av president Bush 2002. Lagen kräver att skolor testar alla elever varje år från klass tre till klass åtta och rapporterar poängen var för sig vad gäller ras, etnicitet, låginkomststatus, funktionsnedsättningsstatus och begränsat kunnande i engelska. No Child Left Behind säger att 100 % av eleverna ska nå (en viss bestämd nivå av) skicklighet i läsande och matematik till år 2014. Alla ska med.

Se om skolprestationer relaterat till inkomstojämlikhet.

Även om detta mål allmänt sågs som utopiskt, så möttes skolor av drakoniska straff/viten – så småningom stängning eller privatisering – om inte varje grupp i skolan gjorde nöjaktiga årliga framsteg. År 2008 var 35 % av nationens offentliga skolor etiketterade som ”sviktande” och antalet verkar i sanning växa för varje år som deadline närmar sig (alltså 2014).

Men sedan lagen tillät varje stat att själv sätta skicklighetsgränsen/er som de önskar så har många stater rapporterat imponerande framsteg. Staternas anspråk på förbluffande förbättringar motsades dock av federalt sponsrade National Assessment of Educational Progress (NAEP). Åttondeklassares prestationer förbättrades inte alls i de federala testerna vad gäller läsförmåga, trots att de hade testats årligen av sina stater 2004, 2005, 2006 och 2007.

Eftersom lagen bara krävde framsteg i läsande och matte hade skolorna, förstås, (starkast) incitament att visa framsteg i dessa ämnen. Hundramiljontals dollar har investerats i testförberedande material. Under tiden fanns det däremot inga incitament att lära ut konst, vetenskap, historia, litteratur, geografi, samhällsorienterande ämnen, utländska språk – eller fysisk utbildning.

Kort sagt så blev ansvarsskyldighet en mardröm för amerikanska skolor, producerande utexaminerade elever som regelbundet hade blivit drillade i basfärdigheter, men som ofta var okunniga om nästan allt annat. College fortsatte klaga över den dåliga förberedelsen bland de studenter som kom in, som inte bara hade torftiga kunskaper om världen utan som också behövde botemedel vad gäller grundläggande färdigheter. Detta var inte Ravitch vision om vad en god utbildning är. Sven-Eric Lideman skriver också om detta i sin bok ”Hets!” liksom Daniel Ankarloo i sin bok ”Välfärdsmyter”. Båda har som universitetslärare sett detta hos dagens studenter också här i Sverige.

När ”friskolor” startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ”friskolor” i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ”friskolor” erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ”friskolor” fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ”friskolorna” högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.

Utvärderingar av ”friskolor” noter ofta att jämfört med offentliga grannskapsskolor tar ”friskolor” emot en mindre procent elever vars engelska är begränsad eller elever som har handikapp. De elever som är svårast att utbilda lämnas till vanliga offentliga skolor, vilket gör jämförelser mellan de två sektorerna orättvis.  De högre talen utexaminerade från ”friskolor” avspeglar faktumet att de kan ”avråda” de lägst presterande eleverna; många friskolor har också väldigt höga naturliga-avgångar-grader (i vissa så faller 50-60 % bort). De som överlever gör bra ifrån sig, men detta är inte en god modell för allmän utbildning, en skola som ska utbilda ALLA barn tycker Ravitch.

NAEP har utvärderat fri- och offentliga skolor 2003, 2005, 2007 och 2009, men i det stora hela så har de funnit väldigt liten skillnad i prestationer mellan dessa. Och hur är det i Sverige? Skiljer det sig så mycket här mot skolreformen i USA?

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %.

Den nuvarande betoningen på ansvarsskyldighet har skapat en straffande atmosfär i skolorna. Obama-administrationen verkar tro att skolor kommer att förbättra sig om lärare avskedas och man stänger skolor. Den inser inte att skolor ofta är ankaret i samhället där de finns, representerande värderingar, traditioner och ideal som har bevarats genom decennier. De misslyckas också med att inse att den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.

På den nuvarande kursen så spränger vi sönder samhällen, tystar vi ner våra skolor, ger elever falska rapporter om deras framsteg och skapar en privat sektor som kommer att underminera offentlig utbildning utan att förbättra den menar Ravitch. Allra mest påtagligt är att vi inte  producerar en generation elever som vet mer eller är bättre förberedda för ansvaret som samhällsmedborgare. Det är därför som Ravitch ändrade sig angående den nuvarande riktningen i vad gäller skolreform i USA.

Med det fria skolvalet och friskoleexplosionen har vi i storstadsområden fått en helt ny situation. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Det enda som är gemensamt för alla dessa skolor, kommunala eller privata, är finansieringen. För den står vi skattebetalare.

Vad vi behöver är inte en marknad utan en sammanhängande läroplan som förbereder alla elever. Och regeringen borde ta ställning för en god skola i varje grannskap i nationen, precis som vi strävar efter att ha god brandberedskap i varje samhälle.”

Mitt tillägg: att plåstra över ett allt ojämlikare samhälle här i Sverige kommer inte heller att ge värst stora effekter tror jag. Skolan är en del av detta ojämlika samhälle.

Se Sven-Eric Liedman i ”Samspelet mellan elever och lärare är det viktiga”:

”Så snart utbildningsdepartementet presenterar ett nytt förslag är radio och TV genast där med sina mikrofoner och kameror. Alliansens otaliga ledarskribenter och politiska kommentatorer stämmer i bakgrunden upp sin sedvanliga Hallelujakör.

När Socialdemokraterna nyligen presenterade sin krisrapport fanns etermedierna förstås också på plats, ivriga och sensationshungriga. Men alliansfolket hade nu i beredskap en annan refräng, också den välbekant: -Vad är det nya? Var är förnyelsen?”

Se Diane Ravitch artikel ”Get the Congress Out of the Classroom” från 2007. Och också ”Wisconsin: the fight goes on”. Samt till sist artikeln ”Amerikansk skolpolitik i skamvrån”.

”Fri skolvalet [i Sverige] ska utredas”.  Lena Sommestad inger hopp – att hon uttrycker sorg över en socialdemokrati som frångått sina idealAlliansfritt Sverige skriver ”Gärna undervisning, men först en rejäl utdelning”:

”Svenska friskoleföretag har delat ut 78 miljoner i utdelning till sina ägare. Samtidigt sjunker resultaten i den svenska skolan.”

Visar detta att resurserna används effektivt (om man nu vill använda skattepengarna effektivt och ta ansvar för det skattebetalarna betalar in i skatt)? Jo, det är ju klart att en effektivitetsanalys skulle visa att (ironiskt, sarkastiskt), som Jan Lenander skriver i kommentar till Sven-Eric Liedmans artikel länkad strax ovan.

”… det är lönsammare att satsa riktigt skickliga lärare på elever med goda förutsättningar.”

Och dessa lär bli väldigt få… Nej, vi behöver ta tillvara ALLAS resurser. Och skolprestationer beror på en massa olika saker.

”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”

Hur det möjliga blev omöjligt…

6 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 7 mars].

Några tankar efter en morgondiskussion, samt hänvisningar till litteratur jag läst eller håller på att läsa …

Trots att det i valrörelsen framkom att den svenska välfärdspolitiken har ett stort och stabilt stöd här i Sverige så utvecklas den i en helt annan riktning: man skär ner på personal, försämrar och privatiserar. Och resultaten: längre köer vid försäkringskassorna, allt större barngrupper i förskolorna, lägre lärartäthet, allt sämre tillgänglighet i äldrevård och hemtjänst…

Var finns utopin?

Statsvetaren Daniel Ankarloos tes är att denna paradox, folkets vilja kontra den politik som bedrivs, kan förstås som ett avväpnande av folkmajoritetens vilja i välfärdsfrågan.

”Man har underställt frågan en ‘finansieringsproblematik’, en påstådd ‘ofrånkomlighet’. Folket kan i sin naivitet vilja vad de vill i välfärden – men statistiken säger oss att det ändå är omöjligt att finansiera./…/

Visionen om framtiden försvann./…/ … själva idén om och förmågan till förändring mot en bättre framtid i jämlik, solidarisk och mer medmänsklig riktning försvann från vårt synfält./…/ …det möjliga blev omöjligt.”

Och denna berättelse om fiansieringsproblemet och dess ofrånkomlighet, mer eller mindre klart uttalad, har skapat uppgivenhet. Och förstärker också bristen på rörelse. Ankarloo efterlyser ”rörelse”. Bengt Göransson pratar också om ”rörelse” eller bristen på sådan.

Avsikten med denna berättelse (framförallt från högerns sida) är att folk ska passiviseras? Och/eller förlita sig på räddande änglar/experter i form av ”ekonomiskt ansvarsfulla politiker”*, de förment regeringsdugliga? Men vi ska trots att vi passiviserats med berättelsen om ofrånkomlighet vara aktiva – och helst också kreativa. Så länge denna aktivitet och kreativitet inte rör bevarandet av välfärden och trygghetssystemen!

[* Tillägg 7 mars: ja, som Daniel Ankarloo skriver (se postningen ”Försörjningsbördan och ålderschocker…”, exakt samma retorik som används i USA faktiskt! Nyliberalerna använder samma retorik över hela världen!? ”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”]

Och apropå facket och politik/politiker: facket gör inget. Facket löser inte saker åt oss, vilket de borde. Facket och partierna är inte vi, inte våra representanter? Nej, ganska många av dem har förlorat kontakten med gräsrötterna och har förmåner och arvoden i många fall skulle kunna kallas oskäliga? Det går arbetsgivarens ärenden. Ja, så var det redan efter finansbubblan i början av 90-talet. Och så är det fortfarande. Men facket är egentligen alla vi som är med i det. Eller borde vara alla vi som är med i det.

Ja, det finns också krafter som vill undergräva tilltron till facket (och höjdarna där bidrar också till det) och de späder gärna på och påpekar hur ”opålitligt” facket och dess höjdare är.  Krafter i samhället vill att vi ska misstro politiker också. Och de som vill att vi ska misstro politiker vill paradoxalt nog just ha makten och regeringsansvaret? Ha kontrollen. Icke ifrågasatt kontroll och styrande. Detta gäller tyvärr också i viss mån (eller kanske till och med i stor utsträckning) vårt största socialistiska parti.

Vi ska både vara passiva och uppgivna, men ändå hålla i halmstrået att politikerna vill vårt väl samt vara aktiva och företagsamma och helst kreativa, men inte för kreativa.

Vi ska inte vara för mycket självständigt tänkande (berättelsen om ofrånkomlighet passar in här; det finns ju inga alternativ, vi kommer inte att i framtiden kunna finansiera samma samhällsservice som vi haft), men samtidigt ska vi alla vara entreprenörer, dvs. kreativa och aktiva, för det är vad entreprenörer måste vara för att komma igång och sen också lyckas?

Men så här funkar inte människor? Vi kan inte riktigt, riktigt framgångsrikt splitta upp oss så.

De nyauktoritära tendenserna bättrar inte på detta, med piska/morot-, straff/belöningstänkandet. Denna metod, detta tänkande, gör att människors synfält snävas in. Man ser inte hela bilden. Ser moroten i fjärran eller försöker undkomma straff.

Och egentligen förlorar vi alla på detta (att människors synfält är smalt och har gjorts allt smalare); samhälle, individer och i slutänden också företag.

Bengt Göransson är ganska kritisk mot politiker som spelar handlingskraftiga chefer, trots att förvaltningschefer finns. Han befarade att socialdemokratisk politiker också skulle rycka ut på det sätt som en allianspolitiker gjorde i Stockholm för något år sedan med en massa soptunnor. Detta tror jag vi ser i landstinget i det län där jag bor, som har ett 100 miljoners budgetunderskott. Och där landstingsrådet är socialdemokrat och kvinna. Moderater spelar ju på denna situation förstås och försöker svärta ner rödgrön landstingsledning, just med hänvisning till ekonomin. Suck! Det ofrånkomliga finansieringsproblemet!

Sven-Eric Liedman pekar på motsägelser i den skolpolitik som sjösätts (och motsägelser kännetecknar politiken på andra områden också). Pedagogiska magasinets chefredaktör pekar också på dessa i sin ledare ”En hårt vinklad och tendentiös bild av svensk skola”.

”Varje försök till ifrågasättande, varje ansats till nyansering har reflexmässigt getts etiketten ’flum’ och därmed inte bemötts sakligt, utan i stället förringats och inte sällan förlöjligats.”

Och på samma sätt är det med att ifrågasätta finansierinsproblemets ofrånkomlighet!

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk, det stämmer inte alls. En amerikan jag pratade med idag blev rejält upprörd när han hörde HUR höga lärarlönerna i Wisconsin var (se videon i början av detta blogginlägg. Här finns den bättre versionen, där ljudet är bättre). Skulle inte många debattörer och kommentatorer kalla detta avundsjuka om det riktades mot en annan kategori människor och om den som kritiserade reagerade över en annan yrkeskategori? ”Avundsjuka” är definitivt inte bara svensk. Förresten att kategorisera och avfärda någon som avundsjuk leder knappast till en konstruktiv diskussion. Diskussionen riskerar avstanna helt. Och att etikettera någon som avundsjuk gör man om man inte har några egentligen bra argument?

Jag kan förstå amerikanen ifråga, som är småföretagare och inte ens kommer upp i Wisconsins lärares löner och än mindre de förmåner som följer med dessa tjänster (parteillt finansierad sjukvårdsförsäkring, om jag fattat det rätt. Dvs. man får delfinansiera den själv). Och USA skulle ju vara entreprenörernas förlovade land! Borde de inte ha åtminstone grundläggande trygghet om man nu värdesätter dem så högt?

Jag tycker att ALLA borde ha rätt till sjukvård. Samma sjukvård. Och DEN BÄSTA till ALLA! När och om man behöver den. Och jag tror att vi har råd med detta. Om vi alla hjälps åt som kan och är kreativa och tänker ut lösningar. Ankarloo är överygad om att det inte finns något finansieringsproblem. Läs hans bok!

Läs också slutligen  ”Sportslighet utan elitism”.

De böcker jag läser eller har läst: Daniel Ankarloo: ”Välfärdsmyter”, Bengt Göransson:”Tankar om politik, Sven-Eric Liedman: ”Hets! En bok om skolan” samt Dan Pink: ”Drivkraft” .

Tillägg 7 mars:

Se om ”Rena kläder” här.

Och ja, revolutioner tar tid. Återigen: Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)?

Samt se också Paul Krugman angående en maktkamp i den nyliberala världen, där facket ska utplånas helst:

”… det handlar inte om budgeten [nu senast i Wisconsin]: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner.”

Amerikansk skolpolitik: ”rädsla och skrämseltaktik utvecklar inte våra skolor”…

5 mars, 2011 § 2 kommentarer


 

Se Diane Ravitch i artikeln “Why I changed My Mind about School Reform – Federal testing has narrowed education and charter schoiols have failed to live to their promise” eller “Varför jag ändrade mig angående skolreformer. Federalt testande har gjort undervisningen mer inskränkt och ’friskolor’ har misslyckats med att leva upp till sina löften.” Hon har skrivit en bok vars titel översatt till svenska blir ungefär “Den fantastiska amerikanska skolan på liv och död: hur testande och val[frihet] nu underminerar undervisning/utbildning”.

Vi ser nyauktoritära och nykonservativa tendenser over hela världen. Alltmer oblygt och ohämmat går de konservativa på på alla områden. Men risken är att det slår tillbaka, ”backfire,” om inte nu så senare. Och kanske resulterar i en kraftig revolt. Kanske ser vi något av detta i Wisconsin.

Och vad gäller skolan kan resultaten bli ganska så kostsamma både mänskligt och ekonomiskt.

Apropå kontroll och övertro på siffror och mätningar så har den republikanske guvernören i New Jersey, Chris Christie, annonserat att han vill betygsätta lärare. Se ”Christie Wants to Grade Teachers.”

Han har föreslagit en kombination av testpoäng, personliga observationer och ”skolvida prestationer” för att utröna vilka offentliganställda lärare som är de mest lyckosamma.

Detta ska ligga till grund för vad varje enskild lärare får i betalning samt vilka som ska få fortsätta vara anställda.

Kritiker påpekar dock att metoderna som Christie föreslår inte är tillförlitliga.

Men vi lärare vet att det är kanske vi som så att säga ”får skörda frukterna” av det vi försökt så. De kan komma senare i en individs liv. Efter sedan hon/han slutat skolan.

I artikeln ”Auktoritet är inte att peka med hela handen – Lärares auktoritet ska skapa arbetsro i skolan. Men en förenklad syn på auktoritet kan leda till att eleverna får betala ett högt pris i form av utslagning” i Pedagogiska magasinet skriver skolforskaren Anneli Frelin bland annat om den svenske läraren Adrian:

”Tänk dig en högstadieskola där det går en tjej som hette Lisa. Lisa mår inte så bra, kanske är hon deprimerad? Hon brukar vara i skolan, men inte så mycket på lektionerna. Oftast håller hon till i korridoren. En av hennes lärare, Adrian, ber henne att komma in på mattelektionen.
– Jag sitter ute, jag, säger hon.
– Nej men det är ju bra om …
– Jag sitter ute.

Och så går hon. Adrian suckar och låter henne gå.
– Sitt där ute då.

Den här inledningen skulle kunna ses som ett dystert exempel på hur det ser ut i dagens skola. I media framställs skolan, genom återkommande debattartiklar, som en plats där eleverna skolkar och lärarna inte bryr sig. Något måste göras åt problemet och i debatten framställs ofta ordning och arbetsro som lösningen. Detta ska åstadkommas genom att läraren utövar auktoritet, som framställs som något materiellt och beständigt. Auktoritet är något som lärare har för lite av men kan få mer av, till exempel genom att läraryrket ges högre status eller att eleverna lär sig att lyda läraren.

Jag menar att denna debatt domineras av förenklade beskrivningar som behöver utmanas. Det behövs också begrepp som synliggör och möjliggör en fördjupad diskussion av skolans komplexa verklighet och de problem som lärare ställs inför i sitt arbete.

Läraren Adrian, han som lät Lisa sitta kvar i korridoren, är en av informanterna (namnen är fingerade) i min avhandling Teachers’ relational practices and professionality. Den här situationen kommer alltså från skolans verklighet och är en inledande episod i en längre berättelse, som här återges något förkortad.

Skälet till att Adrian lät Lisa sitta kvar var helt enkelt att han bedömde att det andra alternativet i den här situationen, att tvinga in henne i klassrummet, bara skulle trappa upp en konflikt dem emellan. Kanske skulle han lyckas just den här dagen, men priset för denna tillfälliga seger skulle vara högt i det långa loppet. Adrians strategi var i stället att försöka bygga upp vad han kallade för en förtroendebank över tid. Han ville att Lisa skulle lita på honom och se att han ville henne väl. Därför tog han för vana att småprata med henne på rasterna i korridoren lite då och då om allt utom matte. Frågade hur hon mådde, berättade små historier, lyssnade, skrattade och gick. Visade sig mänsklig.

Han tänkte sig att dessa informella små samtal var byggstenar i en förtroendefull relation med Lisa utanför ämnet, en relation som han hoppades skulle få henne att växa som människa och medborgare. Adrian byggde relationen med dessa större mål i åtanke, snarare än som ett medel för att få henne att nå målen i matematik. Han menade att om Lisa inte såg honom som en juste person som ville henne väl, kunde det vara svårt att över huvud taget uppnå ett enda av dessa mål, inklusive dem i matematik.

Just den här berättelsen slutar väl. En dag stod Lisa på tröskeln till klassrummet och så småningom började hon arbeta, ställa frågor och hennes humör förbättrades. Hon fick till slut godkänt i matte. Det går inte att säkert veta vad den här svängningen från Lisas sida berodde på, och inte vilken roll Adrians insatser spelade. Det vet inte Adrian heller. Men man kan säga att han inte använde auktoritet i betydelsen att peka med hela handen utan i stället sökte alternativa vägar i sin yrkesutövning. Om man lånar termer från debatten om skolan skulle man kunna säga att berättelsen handlar om hur det ur kaos till slut uppstår ordning och arbetsro, men även kunskap.”

Se också artikeln ”Amerikansk skolpolitik i skamvrån”.

Professor Bruce Baker, Rutgers universitet i New Jersey, och en som ofta kritiserar guvernören i New Jerseys administrations sätt att hantera de offentliga skolorna reagerade starkt över New Jerseys guvernörs utspel i bloggpostningen ”Expanded gambling okay in NJ, but only if it involves gambling on teacher’s jobs!”eller ungefär ”Utökat spelande i New Jersey, men bara om det inbegriper spelande om lärares jobb” och skriver:

“I may be the only one in New Jersey who had a twisted enough view of today’s news stories to pick up on this connection. Seemingly irrelevant to my blog, today, the Governor of New Jersey vetoed a bill that would have approved online gambling. At the same time, the Governor’s teacher effectiveness task force released its long-awaited report. And it did not disappoint. Well, I guess that’s a matter of expectations. I had very low expectations to begin with – fully expecting a poorly written, ill-conceived rant about how to connect teacher evaluations to test scores – growth scores – and how it is imperative that a large share of teacher evaluation be based on growth scores. And I got all of that and more!!!!!/…/

When it comes to critiquing the Task Force Report, I’m not even sure where to begin. In short, the report proposes the most ill-informed toxic brew of policy recommendations that one can imagine. The centerpiece, of course, is heavy… very heavy reliance on statewide student testing measures yet to be developed… yet to be evaluated for their statistical reliability … or their meaningfulness of any sort (including predictive validity of future student success). As Howard Wainer explains here, even the best available testing measures are not up to the task of identifying more and less effective teachers: http://www.njspotlight.com/ets_video2/ 

But who cares what the testing and measurement experts think anyway. This is about the kids… and we must fix our dreadful system and do it now… we can’t wait! The children can’t wait!

So then, what does this have to do with the online gambling veto? Well, it struck me as interesting that, on the one hand, the Governor vetoes a bill that would approve online gambling, but the Governor’s Task Force proposes a teacher evaluation plan that would make teachers’ year to year job security and teacher evaluations largely a game of chance. Yes, a roll of the dice. Roll a 6 and you’re fired! Damn hard to get 3 in a row (positive evaluations) to get tenure. Exponentially easier to get 2 in a row (bad evals) and get fired. No online gambling for sure, but gambling on the livelihood of teachers? That’s absolutely fine!”

En kommentator, kvinnlig, skriver angående ovanstående bloggpostning:

“All teachers must work toward mastery for all children, not the government officials!

Christie needs to stick to his new diet and let the teachers do the job they were trained to do!

Fear and scare tactics do not improve our schools!”

Och den svenske professorn i pedagogik Thomas Englund skriver om det fria skolvalet, segregation och är ganska kritisk till socialdemokraternas tandlösa skolpolitik i ”Hur heligt är skolvalet?”

Se Diane Ravitch hos Jon Stewart.

The Daily Show With Jon Stewart Mon – Thurs 11p / 10c
Diane Ravitch
www.thedailyshow.com
http://media.mtvnservices.com/mgid:cms:item:comedycentral.com:376268
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

”Försörjningsbördan” och ”ålderschocker”…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[texten uppdaterad 4 mars].

Daniel Ankarloo skriver (s. 74-75 i sin bok ”Välfärdsmyter” kapitlet ”Ålderschocken, Det logiska felslutet”:

”Ja, hur mäter man försörjningsbörda [och är ordvalet oviktigt? Att kalla det ‘börda’? Varför har man använt ordet/begreppet ‘börda’ tro??]? Och vad är ‘försörjningskvot’? Redan i själva uppställningen görs glidningar som faktiskt leder helt fel./…/

… i en kapitalistisk marknadsekonomi [som vi lever i enligt Ankarloo] är det inte med personer som man ‘försörjer’ andra personer. Det är med pengar. Försörjning är helt enkelt en fråga om kronor och ören, inte i antalet personer i den ena eller den andra gruppen. ‘Bördan’ av denna försörjning bestäms således inte i hur många som man ska försörja, utan i relationen mellan de utgifter som ska försörjas och de inkomster som utgör medel för denna försörjning.

Detta gäller både på individuell nivå och på samhällelig nivå. Föräldrars förmåga att axla försörjningsbördan av sina barn bestäms inte främst av hur många barnen är utan just av hur mycket pengar de kostar. Huruvida denna börda minskar eller ökar för föräldrarna över tid regleras sedan inte av hur många de är. De är ju två hela tiden. Utan just av hur mycket intäkter de har. Detta är egentligen så självklart att jag blir lite generad av att behöva göra detta påpekande.

En familj med två barn har inte automatiskt svårare att försörja sina barn än en familj med ett barn. ‘Bördan’ är inte automatiskt större för det. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster än enbarnsfamiljen kan det i själva verket vara tvärtom.

På samhällsnivå är frågan om försörjningsböran likartad. Den måste räknas ut som relationen mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ‘börda’.”

Och detta vill inte borgarna vara med och betala. Och kanske relationen mellan dessa är inom det rimligas gräns dessutom, något Ankarloo är övertygad om och argumenterar för i sin bok! Han menar att vi INTE står inför en annalkande kris. Vi har råd med det vi har råd med idag och det finns till och med ett reformutrymme.

Det handlar om politik och ideologi.

Dessutom visar han att den privata konsumtionen är och har varit (betydligt) större än den privata. Så vi behöver inte göra avkall på den privata konsumtionen heller. Något dock vissa vill göra gällande (för att få driva igenom sin politik).

Jämfört med det jag ser i USA så har vi det bättre här i Sverige vad gäller levnadsstandard. Vi har inte alla dessa som bor i alla dessa ”crummy” hus och områden som i USA (i hopp om att sakernas tillstånd ska ändras). Och den sociala rörligheten är högre här än där. Den amerikanska drömmen är bara en dröm.

Med snart 309 miljoner människor: hur många lyckas verkligen procentuellt sett, jämfört med hur många som lyckats här i Sverige (och de andra Skandinaviska länderna)? Jag tror att många där börjare inse att chanserna att göra karriär är ganska små, och när detta verkligen börjar gå upp för allt fler, vad händer då? Jo, högerns alltmer ogenerad krig (både där och här) kommer att ”backfire” förr eller senare som någon skrev eller sa… För sin egen skull borde de kanske vara betydligt mer moderata? Som sagt, vad händer när fler och fler börjar  inse sanningen?

Och amerikanskan Elizabeth Warren menar att de fattiga kommer att hamna i bakvattnet ÄNNU mer i bakvattnet än de hittills gjort, när den stora amerikanska medelklassen alltmer tudelas. För den medelklass idag som kan skänka pengar har allt mindre att skänka. Pengar koncentreras till de allra, allra rikaste. Se artikeln ”Wealth, Income, and Distribution” av den amerikanske professorn i sociologi G. William Domhoff

Han skriver att informationen nog kan komma som en överraskning för många människor. Sanningen är att han VET att den kommer att bli en överraskning, en nyligen genomförd studie (från 2010) har nämligen visat att de flesta amerikaner (hög-låginkomsts-, kvinna-man, ung-gammal, republikan-demokrat) inte har en aning om HUR koncentrerad välståndsfördelningen faktiskt är. 

Och sakernas tillstånd handlar inte alls om något ofrånkomligt.

Och vad driver och motiverar människor? Vad säger de senaste decenniernas forskning om detta (en forskning näringslivet ihärdigt förnekat)? Kan det vara så att när inkomsterna överstiger en viss nivå så börjar vi prestera sämre? Dessutom; vad slags personer dras till jobb med de fantasilöner vi ser idag? Även till landstingsdirektörsjobb med inkomster på 121 000 kronor per månad. Och hur är det med kvalitetssäkring där, när alla andra (inte minst gräsröttern) kontrolleras mer och mer?

Frågan är om det i MÅNGA fall skulle kunna röra sig om struntsummor som 224 kronor per man och år, s0m i exemplet  med Wisconsin, för att rädda en stats (kommuns eller landstings) budget för ett år? För ganska många är det en struntsumma för att lösa ett budgetproblem, som amerikanen i videon nog också tycker, för att fortsatt få ha kvar den samhällsservice vi har. Om vi var och en betalar det vi får i samhällsservice nu ur egen ficka kan det däremot bli ganska dyrt. För de flesta av oss, även för oss i medelklassen!! För att inte tala om dem under! 

Och vad slags samhällen skapas? Var är det bäst att leva?

Se tidigare blogginläggOm att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…samt Maktkamp…

Ja, det är som Ankarloo skriver:

”… visionen om framtiden försvann./…/…den politiska nutiden framstår som så fantasilös.”

SANT! Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)? Hur kommer det sig att vi inte har råd med det vi hade råd med när vi var betydligt ”fattigare”? Politiker över i princip hela skalan framträder mer som ekonomer än ideologer. Men denna förmenta ”vetenskap” handlar i grund och botten om ideologi (se till exempel moderaterna; vad har de gått riktigt klart ut om vilket sorts samhälle de vill skapa, annat än ett med ”bastrygghet”?). 

Ja… 

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Ekonomen David Korten skriver idag bloggpostningen ”7 Steps for Action Towards a New Economy vilken han inleder som följer:

”In his recent State of the Union address, President Obama emphasized the global competition for jobs. He pointed to the example of China and India educating their children ‘earlier and longer, with greater emphasis on math and science.’ He brought both Republicans and Democrats to their feet to applaud his call for America to ‘out-innovate, out-educate, and out-build the rest of the world.’

It was a politically unifying moment—and one that revealed how badly we have lost our way as a nation, not to mention how far our national economic and political institutions are from providing the leadership that we, and the world, now need.

Hope for our common human future depends on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life.

A global competition for survival and dominance has given us a world divided between the profligate and the desperate. It leads to the expropriation of ever more of the world’s real wealth to secure the privilege and extravagance of the few. Rededicating ourselves to this destructive path is not likely to produce a different result.

[En global tävlan om överlevande och dominans har gett oss en värld delad mellan utsvävande och de desperata. Det leder till expropriering av ännu mer av världens verkliga rikedom för att säkra privilegierna och extravagansen hos de få. Att åter ägna oss åt denna destruktiva väg kommer mest troligt inte att ge något annat resultat [än det vi nu ser].]

Hope for our common human future depends instead on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life irrespective of nationality, race, or religion. This will require replacing the economic policies and institutions responsible for Old Economy failure with the policies and institutions of a New Economy—one based on positive life-values and a democratic distribution of power.

[Hoppet för vår gemensamma mänskliga framtid beror istället på globalt samarbete för att skapa en värld i vilken varje barn kan se fram emot ett blomstrande/välmående liv oberoende av nationalitet, ras eller religion. Detta kommer att kräva att vi ersätter den ekonomiska politik och de institutioner som är ansvariga för den gamla ekonomins misslyckande med politik och institutioner från den nya ekonomin – en baserad på positiva livsvärden och en demokratisk fördelning av makt].”

Vad bra skrivet! Jag kommer att blogga mer om det Ankarloo skriver.

På kvällen: se ”Protesterna sprider sig i USA.”

Och i debattartikeln ”En revolt sedd underifrån” kan man läsa:

”…kampen omkring högerns senaste försök att knäcka medelklassen och fackföreningarna i USA. En kamp som pågår nu, och troligen kommer att hårdna.

Centrum för kampen är Madison, Wisconsin. Med hjälp av massiva penninginsatser från oljebröderna Koch valdes i höstas den högerradikale Scott Walker till Wisconsins guvernör. Den första gentjänsten han lovade dessa bröder var att tacka nej till federala bidrag till att bygga järnväg för pendling ner till Chicago-området och lokal spårbunden trafik i Madison. Fram för ännu mer biltrafik!”

Jamen, det är väl klart, om han blivit sponsrad av två oljebröder! Tillägg 4 mars: se Paul Krugman i ”Trains, Planes, and Automobiles” om att åka tåg jämfört med att flyga (och i viss mån att åka bil).

”Det kanske mest pikanta är följande: Om 14 eller fler av Wisconsins senats ledamöter är frånvarande går det inte att rösta igenom ett enda lagförslag. Därför har alla senatens 14 demokrater gett sig av till ’okänd ort’ i grannstaten Illinois, utom räckhåll för Wisconsins polismakt. Så länge de är där, blir det ingenting av guvernörens planer.

Under demonstrationsveckan gav fackföreningarna guvernören ett bud: vi är beredda att gå med på stora delar av nedskärningarna. Guvernören svarade över huvud taget inte. Detta tas som ett klart besked – guvernörens och högerns högsta mål är att bryta fackföreningarnas makt, inget annat./…/

Eftersom liknande frontlinjer öppnar sig i andra ’Swing States’ – Ohio, Florida, New Jersey – delstater där det väger jämnt i val, kan man se en nationell strategi.[se här om Swing states]/…/

Supermaktens rika och mäktiga bävar inför konvulsionerna i en allt osäkrare värld: för dem är den enda vägen framåt en mer auktoritär ordning, där en viss ’American Way of Life’ sopar undan medelklassens, de arbetandes och miljöns intressen. Motkrafterna ser en ordning mer i samklang med andra västliga demokratiers traditioner och ideal.”

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Wisconsinreflektioner och speglingar II....