Ravitch: ”Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation”…

14 april, 2012 § 9 kommentarer

Alan B. Kreuger.

Diane Ravitch s. 229-230:

”Om det är något alla utbildare vet och som många studier har bekräftat i decennier, så är det det inte finns ett enda, enstaka svar på hur utbildning ska förbättras.

Det finns ingen ‘silverkula’, ingen magisk fjäder, inget universalmedel som mirakulöst kommer att förbättra elevers prestationer.

Det finns ingen grund för det påstående som gjorts under det senaste decenniet att ansvarsskyldighet i sig självt är någon slags ‘silverkula’, inte heller att det ofta hävdade argumentet att [skol]val i sig själv är en universalmedicin.

Ansvarsskyldighet och [skol]val kan höja eller inte höja testpoäng, men ingendera är ett bombsäkert sätt för att förbättra undervisning.

Högre testpoäng kan eller kan inte vara en pålitlig indikator på bättre utbildning. Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation.

Att investera överdrivna mängder tid i testförberedande aktiviteter kan mycket väl driva upp poängen. Det vore förvånande om poängen inte gick upp när så många ansträngningar lagst ner för att pusha dessa [exakt!].

Men ändå [vilket kan få oanade konsekvenser för samhälle och demokrati] kan de unga på samma gång som poängen går upp vara okunniga om aktuella händelser, vår och andra regeringars strukturer, ekonomins principer, grundprinciperna i vetenskap, nyckelverken i vår och andra kulturers litteratur, praticerandet och uppskattningen av konsterna [de estetiska ämnena] eller de större händelserna och idéerna som påverkat vår nation och världen.

Även när deras poäng går upp kan de vara i avsaknad av varje önskan att fördjupa sitt förstående och sitt kunnande och kan sakna intresse att läsa någonting [överhuvudtaget] för sin egen upplysning och sitt eget nöje.

Och så kan vi finna att vi har erhållit ett paradoxalt och hemskt utfall: högre testpoäng och sämre utbildning.”

Dessutom så börjar man mer och mer diskutera att stor ojämlikhet påverkar social rörlighet i USA. Se ”Forskning för möjligheternas land”:

”Alan Krueger, ordförande för USA-presidenten Obamas ekonomiska råd, har väckt uppmärksamhet och debatt genom att diskutera sambandet mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet, mätt som hur starkt en mans inkomster är knutna till hur mycket hans far tjänat [se hans ‘Rising Income Inequality Causing Unhealthy Division In Opportunity’ eller ‘Ökande inkomstojämlikhet orsakande ökande uppdelning gällande möjligheter’]./…/

Vi ser att bland dessa nio rika länder så finns det ett mycket starkt samband mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet: mer inkomstojämlikhet associeras med mindre social rörlighet.

Vilka är då kanalerna genom vilka ojämlikheten upprätthåller sig själv? Familjen, skolsystemet och grannskapet i vilket man växer upp är tre centrala arenor för reproduktion av ojämlikhet. Jag ska exemplifiera dessa utifrån ny forskning av nationalekonomen Elizabeth Washbrook med kollegor samt kulturgeografen Lina Hedman.

Washbrook och tre kollegor studerar i en ny artikel femåringars kognitiva utveckling i Australien, Kanada, Storbritannien och USA. De konstaterar att USA och Storbritannien har de starkaste kopplingarna mellan föräldrars utbildningsnivå och inkomster och barnens kognitiva förmågor, medan kopplingen är svagast i Kanada.

Washbrook och kollegor förklarar detta med att Kanada har relativt generös familjepolitik – såsom tillgång till dagis – och lägre inkomstojämlikhet än vad USA och Storbritannien har.

I ett mer ojämlikt land som USA kan höginkomsttagare investera väldigt mycket mer än vad medel- och låginkomsttagare kan i sina barns utbildning (inklusive förskola), vilket gör att höginkomsttagarnas barn får ett stort försprång socio-ekonomiskt, vilket minskar den sociala rörligheten i samhället.

Den forskning som Waldbrook med flera gör sätter fokus på att ojämlikhetens reproduktion börjar tidigt och att politik för lika möjligheter – ‘möjligheternas land’ för att hämta ett begrepp från Mona Sahlin4 – också måste göra det.”

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd”:

”Professor KG Karlssons från Mittuniversitetet och vetenskaplig ledare för PISA i Sverige konstaterade att likvärdigheten i skolan kan mätas på flera sätt. Ett mått är den totala variationen i kunskap mellan olika elever.

Ett annat mått är variationen i kunskapsnivå mellan olika skolor.

Ett tredje är betydelsen av elevernas sociala bakgrund för hur eleven lyckas i skolan.

Och ett fjärde är betydelsen av elevernas sociala bakgrund på en skola för hur skolan lyckas. Enligt alla dessa fyra mått har den svenska skolan drastiskt försämrats under perioden 2000-2006.

När det exempelvis gäller variationen mellan olika elever tillhörde Sverige 2000 ett av de bättre länderna inom OECD. Numera tillhör Sverige den sämre halvan.

KG Karlssons slutsats var klargörande:

– Tidigare förmådde den svenska skolan att till en del kompensera för elevernas bakgrund, det vill säga föräldrarnas utbildningsnivå. Den förmågan har upphört.

Den kompensatoriska skolan har försvunnit.”

Tidigare bloggningar under kategorin Diane Ravitch.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Alan Krueger – economistreflektioner och speglingar II....