New Public Management – och avprofessionalisering av skola, vård och omsorg…

11 februari, 2016 § 8 kommentarer

NPMI

I rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar … Till nytta för vem?” kan man läsa på s 17:

Professorn i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, Magnus Sverke, säger:

‘Lönen är inte det viktigaste för att känna sig motiverad i arbetet, det handlar mer om meningsfulla arbetsuppgifter, en bra chef, trevliga arbetskamrater och att bli lagom utmanad av arbetet. Däremot kan en dålig löneutveckling lätt leda till att man tappar motivationen.’

Fenomenet individuella löner är relativt outforskat men inget visar att ekonomiska belöningar påverkar arbetsmotivation mer än marginellt.

Tvärtom pekar den forskning som finns på att individuella löner kan bidra till interna motsättningar och sämre erfarenhetsutbyte. Samarbete, som är viktigt för verksamheten, blir lidande.

‘Det finns ingenting i forskningen om team och arbetsgrupper som säger att individuella belöningar främjar laganda och gynnar arbetsgruppers produktiva förmåga’ skriver Nilsson/Ryman.

Symtomatiskt är att efter att individuella löner införts i offentlig sektor har man ökat åtgärder för att sammansvetsa grupper och få det sociala samspelet att fungera bättre, s.k. teambuilding. Ofta anlitas externa konsulter för just detta, vilket ytterligare driver upp kostnaderna.”

s 19:

”Eftersom NPM betraktar ledarskap som något fristående från kunskap om verksamheten var det typiskt att som Krokoms kommun välja en chef från det privata näringslivet i stället för en med erfarenhet av socialförvaltning. Byråkratiklassen och konsultbyråerna Ett viktigt argument för att införa NPM var att det skulle bli mindre byråkrati, men nu anklagas det för att få motsatt effekt./…/

Mätning och kontroll kräver en allt större andel administratörer. Statsvetaren Patrik Hall beskriver i sin bok hur denna managementbyråkrati sväller samtidigt som de som utför det egentliga jobbet dels minskar i antal och dels får onödiga arbetsuppgifter som hindrar det arbete som de egentligen ska utföra.

Nya kontrollerande och mätande instanser har byggts upp och nya professioner som controller har tillkommit. Det är finansiellt kostsamt och leder till en avprofessionalisering och minskning av personalen i kärnverksamheten. ‘Man kan åstadkomma samma kvalitet med mindre resurser’, är ett ständigt mantra som påstås gälla anställda som arbetar i kärnverksamheten, däremot sägs inget sådant om byråkratin.”

s 20-21:

”Forskaren Ann-Sofie Lennqvist Lindén har också undersökt höga kommunala chefers strävan efter vad som kallas ökad professionell status.

En av hennes slutsatser är att det privata näringslivet betraktas som ideal. Det avspeglar sig bland annat i fråga om titlar där det finns skräckexempel som att barnomsorgschefer kallas affärsområdeschefer.

‘Av något outgrundligt skäl kallas förvaltningschefsträffarna i Katrineholms kommun sedan en tid för koncernledning’, skrev Katrineholmskuriren i en ledare 2011.

Det verkar finnas en likriktning i chefsattityderna i svenska kommuner. Enligt Lennqvist Lindén beror det på att de kommunala cheferna skolas in i ett näringslivstänkande på gemensamma ledarskapsutbildningar och chefsdagar.

Organisationskonsulter planterar samma idéer i olika verksamheter. NPM lägger stor vikt vid chefskap på ett abstrakt plan frikopplat från specialkunskap om verksamheten. Man inför speciella utbildningar för chefer.

Patrik Hall skriver att ledarskapsutbildningar har börjat ersätta juristutbildningen som karriärväg för presumtiva byråkrater.

‘Eftersom de som numer detaljstyr arbetet inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av hjälp och en utvärderingsindustri har vuxit fram kring konsultbolag’, skriver Zaremba.”

s 22:

”NPM avprofessionaliserar verksamheter under sken av att de effektiviseras.

En av slutsatserna i Ann-Sofie Lennqvist Lindéns doktorsavhandling i statskunskap [se länk ovan] är att höga kommunala chefer ofta jämför sig med höga företagsledare och ser politiker som något mer eller mindre onödigt.

De är ekonomer, byråkrater, managers samt utvärderare och sällan yrkeskompetenta på de olika områdena.

De bortser från professionerna. Utan sakkunskap utvärderar de och fattar beslut.

Denna avprofessionalisering leder till ett slags dilettantvälde. Ekonomer och chefer, som inte är sakkunniga, styr med mätningar.

Tid som skulle användas till kärnverksamheten flyttas till att mäta och rapportera.”

Och inte nog med det; s 23:

”En chef utan specialkunskap om verksamheten saknar kompetensen att gå in i konkreta diskussioner med de anställda. Hen hemfaller oftare till ett auktoritärt ledarskap.

Hen kan inte avgöra när kritiken kan ligga till grund för förbättringar eller när den är osaklig, och tillgriper lätt krav på lojalitet och disciplinerad lydnad.

De anställdas roll inskränks till att genomföra order från toppen.

Deras kunskap tas inte tillvara. Utrymmet för egna bedömningar snävas in av kraven på mätbara resultat. Detta medför att viktig information försvinner.”

Demokratin sätts ur spel:

Politiker och allmänhet får inte veta hur verksamheten fungerar. Ett tydligt exempel på detta finner vi på SUS i Skåne där förre regiondirektören bland annat sa att han inte tycker att vårdpersonal ska kritisera ledningen i medierna även om personalen har lagen på sin sida. Det stod han fast vid, trots debatt i skånska medier om tystnadskulturen inom skånsk sjukvård där personalen t.o.m. utsatts för repressalier i avsikt att tysta ner kritiken.

Detta är helt i linje med hur man agerar i det privata näringslivet, som är förebild för NPM. Där döljer man vanligen problem utåt eftersom det kan vara negativt ur konkurrenssynpunkt och medföra att omsättningen sjunker. Men för offentlig sektor, som ska styras demokratiskt, är öppenhet en förutsättning för att få så bra verksamhet som möjligt./…/

Men i motsats till demokratin talar nyliberalismen, som NPM är ett exempel på, om ‘den enda vägen’. Och om det bara finns ‘en sanning’ som inte kan ifrågasättas, blir demokratin överflödig.

Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati, en helt annan värdegrund genomsyrar samhället med kunder/producenter. De mänskliga relationerna ersätts med transaktioner.

I NPM finns det alltså ett inbyggt incitament i systemet som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval, som kräver öppen insyn. Långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den.”

Annonser

Samhälle som affärskontrakt…

26 april, 2012 § Lämna en kommentar

Vad bra att facket reagerar! Att det verkar börja vakna. Ja, funktionshindrade och andra brukare (inklusive alla avnämare i skola, vård och omsorg skulle jag vilja påstå) blir som handelsvaror i denna nya värld. Lööf vill minska inflytandet för oss medborgare och att vi gör oss av med företag vi som nation tjänat pengar på. Jag börjar instämma i det många har skrivit om Lööf: vad vet hon?

Bara 29 år och har aldrig varit ute i arbetslivet, men nu har en årslön på bortåt 2 miljoner.

Nej, hon nöjer sig inte förrän undersköterskor har en årslön som är lika stor som Lööfs månadslön. Enligt Josefin Brink den partiledare som har högst lön av alla partiledare, samtidigt som hon är den yngsta. Människor tvingas in i förnedrande åtgärder och de moraliserande tonerna sprider sig från personer sittande på höga hästar!

Om Jon Wemans bok ”Åtgärdslandet – arbetsförmedlingens svarta bok” kan man läsa i recension bland annat:

”Åtgärdslandet [dokumenterar] ingående det politiskt beslutade geschäft, där dagens entreprenörer får rundligt betalt med skattepengar för att utnyttja och förnedra arbetslösa.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Samhället som affärskontrakt”:

”Är detta bra? Ja, utbildningssatsningar är nästan alltid bra. Men jag gillar inte alls det där med kontrakt. Ska den enskilde individens relation till samhället alltså utgöras av ett slags affärskontrakt? Det luktar marknadsliberalism lång väg. 

Bör man som medborgare rentav skaffa sig advokat för att bevaka sina rättigheter och tyda allt det finstilta i kontraktet? Vilken syn grundläggs då på själva idén om utbildning om den förknippas med tvång och villkor?/…/

Men vad är då egentligen gammal hederlig arbetarmoral? Jag är inte säker på att en moralkod som har hundra år på nacken självklart är giltig idag. Det finns ett drag av självplågeri i den där arbetarmoralen: Stå ut med allt, bara du får vissa rättigheter!/…/

Ett problem med den nya hållningen är att partiledningen numera tycks acceptera att olika sociala rättigheter – t ex den till utbildning eller till a-kassa – omtalas som just bidrag, trots att det är något som arbetarrörelsen genom årtiondena fått kämpa sig till. 

Kort sagt: den nya ledningen är inte intresserad av någon gammal arbetarmoral utan månar mest om att slippa kritik från borgerligt håll: det är snarare den nya borgarmoralen man hedrar en smula.

I den ansträngningen riskerar partiledningen tyvärr att godkänna den rådande dagordningen i svensk politik.”

Bra skrivet!

Och så läste jag om skola, som i övrigt fått ganska väl godkänt, som fått kritik för avsaknad av dokumentation kring dess kvalitetsarbete.

Tänker på det jag nu håller på att läsa i ”Managementbyråkrati”, om hur gammal byråkrati ersatts med ny och knappast blivit mindre, utan till och med kanske större i många fall! Hur skolfolk bland annat sitter med sina skriverier och att dessa skriverier riskerar göra att det vi är satta att göra kommer i andra hand. Att jaga pinnar, som t.ex. Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets – en bok om skolan.”  Se även här om denna bok och föreläsning nyligen av Liedman.

Ja, det finns tendenser till jantelag i detta! 

Slutligen, avskriv svenskarnas skulder, ”Dags för skuldamnesti”:

”Skulder, säger [amerikanske] antropologen David Graeber i sin välresearchade bok Debt – the first 5 000 years, är i allmänhet något som de undertryckta har till de mäktiga, men de har egenskapen att få en maktrelation att framstå som ett objektivt, matematiskt faktum, och samtidigt ge intryck av den på något sätt är offrens eget fel. Det är talande att exempelvis svenskan och tyskan har samma ord för de engelska ”guilt” och ”debt”.

När Göran Persson sade till svenskarna att ‘den som är satt i skuld är icke fri’ aktiverade han en djupt liggande skam och skräck för att stå i skuld som präglats in i oss genom historien. Formuleringen var så effektiv att den gjorde en ekonomiskt vansinnig nedskärningspolitik populär.

Genom historien har många gånger skuldamnestier varit nödvändiga för att inte det sociala systemet ska bryta samman, konstaterar Graeber, och antyder att det nu vore dags för en ny. Men han uppmanar också till att sluta tänka så mycket över vem som är skyldig vem vad, och tänka mer på vilken sorts samhälle vi vill ha istället.”

Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Diane Ravitch om skola (och sjukvård!): ”Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen”…

11 april, 2012 § 2 kommentarer

Diane Ravitch på s. 160 i kaptitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” i boken ”Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall – Hur testande och (skol)val underminerar utbildning” (i min översättning):

”[Daniel] Koretz visar hur högspelstestande [high-stakes testing] – dvs ansvarsskyldighet baserad på tester–  förvränger tester som mått på elevers prestationer.”

Se hans ”Att hålla måttet: vad testande i utbildning verkligen säger oss” (i min översättning från engelskan). Och se vidare sida med hans videor och texter om skola och utbildning i USA.

Ravitch fortsätter:

”Koretz citerar en välkänd aforism i socialvetenskapen, känd som Campbells lag [se bloggpostning mellan Deborah Meier och Diane Ravitch om ‘Campbells lag och testande’ samt wikipedia om Campbell’s law]: ‘Ju mer en kvantitativ social indikator/mätare används för socialt beslutsfattande, ju mer kommer den att lyda under korrputionspress och ju mer benägen blir den att förvränga och korrumpera de sociala processer det var meningen att den skulle kontrollera/övervaka.’

Skriven av sociologen Donald T. Campbell 1975 så har detta tänkespråk blivit legendariskt som en beskrivning av sättet organisationer inom varje fält förändrar sitt beteende på för att möta yttre mått. 

Som Koretz visar så förvränger de förändringar som ansvarsskyldighet pressar fram själva syftet med skolgång, genom att göra så att praktiker fokuserar på måtten snarare än målen för utbildning.

Koretz erbjuder många exempel på förvrängning av målen dragna från medicinen, jobbträning, industrin och andra fält. 

De flesta hjärtspecialister i New York slutade [t.ex.] att utföra operationer på kritiskt sjuka hjärtpatienter, sedan staten började släppa ut poängkort som rapporterade dödlighetstalen skriver han. För att undvika dåliga poäng så vägrade många doktorer att operera riskpatienter: vissa patienter visades bort som kunde ha överlevt operation [se artikeln ‘Hjärtlöst – för att manipulera den avgörande personliga klassificeringen rörande utgångar av behandling, så avvisar New York kirurger behövande patienter’].”

Se Är högkvalificerade kirurger mindre benägna att operera högriskpatienter jämfört med lågkvalificerade?”

Det där med att ingen vill ha Svarte Petter, alla vill försöka bli av med honom, vare sig han är skolelev eller patient osv (för att ens verksamhet ska se mer lyckosam ut, jag som lärare ska se skickligare ut, läkare se duktigare ut, skola, vårdcentral och sjukhus se bättre ut osv). Även om de i toppen (makten, regeringen) gör olika skrivningar att man MÅSTE ta sig an även dessa, så hittar man kringvägar för att bli av med dem på flera olika fina sätt.

Dessutom så har man visat att privatsjukhus tenderar att satsa på sånt som fina rum för patienterna, medan själva vården inte förbättrats. Pengarna läggs på det yttre mer än på själva verksamheten. För människor tenderar att tro att det som ser bättre ut också ÄR bättre!

Så har vården eller skolan blivit bättre? Eller ens effektivare? Kanske i många fall tvärtom? Ja, vad vet vi?

Jag kommer att skriva mer om det senare; mer om alla de olika sätt rektorer kan ta till i fuskvägen för att höja statusen på sin skola/utbildning, vilket inte alls behöver innebära att själva verksamheten förbättrats ett enda dugg! Så i slutänden blir alla elever (och vissa, kanske alla patienter inom vården) förlorare!

Richard Rothstein har beskrivit hur testbaserad ansvarsskyldighet har förvanskat utbildning, inskränkt läroplanen och förvrängt målen för skolgång [se ‘Richard Rothstein om vad som är fel med skolreform’]. Genom att hålla lärare ansvariga bara för testpoäng i läsande och matte, så ägnar skolorna mindre uppmärksamhet åt elevernas hälsa, fysiska utbildning [idrott], samhällskunnande, estetiska ämnen och [andra] berikande aktiviteter, skriver han [se ‘Grading  Education: Getting Accountability Right’ eller ”Att gradera utbildning: att få ansvarsskyldighet rätt’]. 

Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen.”

Se Patrik Hall i Managementbyråkratin. Ja, politiker har delegerat bort sitt ansvar! Vadå, ansvarsskyldighet? 😉

”Han har ställt frågan om management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer‘ inom offentlig förvaltning kan leda till byråkratisering. I arbetet har han studerat och jämfört organisationsstrukturer i en kommunstadsdel, ett landsting samt ett universitet.

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik, säger Patrik Hall.

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Han tycker att alla som arbetar i offentlig sektor bör läsa boken, men framförallt politiker – som han kritiserar för att ducka för det ansvar som åligger dem.”

Han menar, som jag tolkar honom, att utvärderingar och rapporter nu tenderar att ersätta det ansvar som politiker faktiskt har, under annan fin retorik (om t.ex. ”delegering”?). Samtidigt har vi i skola och vård osv (i alla fall den offentliga) tvingats skriva rapporter och utvärderingar osv. Och ta allt mer av tiden med eleverna till detta. Till vad nytta? Politikerna anser att de tvått sina händer med det? De lägger liksom ansvaret på oss – det ansvar DE borde ta? Naturligtvis har varje arbetstagare ett ansvar för det han/hon gör, men vi kan inte ta det för resurser som saknas t.ex. Detta med rapporter och utvärderingar borde inte bli ett sätt att avsäga sig ansvaret för dem som faktiskt HAR det högsta ansvaret. För de som har ansvaret på alla nivåer i den politiska trappan, ända upp till regeringsnivå.

Ja, återigen: vissa politiska partier pratar om ”frihet” och förespeglar oss att om vi röstar på dem då kommer de att skapa detta frihetens (och valfrihetens) lyckorike, men som sagt, upplever jag det inte som om jag blivit friare i mitt jobb (eller kanske ens liv), utan snarare tvärtom. Signalerar misstro till mig som arbetstagare (om inte medvetet eller avsiktlig, så omedvetet och oavsiktligt)? Och hur kan arbetstagare tendera att svara på detta? Ett samhälle med allt större misstro och avsaknad av tillit? Hur blir detta samhälle? 

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd.” 

Mer om amerikansk skola, dess testande och betoningen på ansvarskyldighet, samt om New Public Management – NPM…

18 mars, 2012 § 3 kommentarer

Först och främst, Maria-Pia Boëthius undrar i ledarkrönikan ”Låt de naiva ta makten”:

”Det fascinerar mig att de som faktiskt har genomtänkta idéer om det allmänna bästa nästan alltid kallas naiva. Vad är då de andra?/…/

Kloka?”

Verkligen tänkvärt.

I magasin Tiden har statsvetaren Patrik Hall skrivit en intressant artikel om den nya managementkulturen i offentlig förvaltning och om att frånsäga sig ansvaret som politiker. Detta fick mig att leta reda på Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System” där hon skriver i kapitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” att …

… [ansvarsskyldighet – för lärare, skolledare osv!!!] blev slagordet för offentliga tjänstemän och företagsledare under 1990-talet. Alla ville ha mätbara resultat.

No Child Left Behind öppnade upp för en ny era av testande och ansvarsskyldighet i allmänna skolor i USA.”

Men många, som inte minst utbildare och föräldrar, reagerade emot den nya skolpolitiken och ifrågasatte att så mycket eftertryck gavs åt testande. De rönte dock föga framgång.

Politiker slog bort dem som antitestandefanatiker och domstolar nekade dem att dra detta fenomen inför rätta.

Det de som var emot testande gick till angrepp mot var det – felaktiga målet.

För det var inte själva testandet som var problemet? Test kan vara formade på olika sätt och användas bra eller dåligt som Ravitch påpekar flera gånger och om och om igen.

Problemet var felanvändningen av dem, för ”högt spelade syften” som hon uttrycker det; tron att tester med säkerhet kan identifiera vilka elever som borde hejdas (avvisas helt eller hänvisas till andra skolor/utbildningar???), vilka lärare och rektorer som skulle avskedas eller belönas och vilka skolor som skulle slås igen – och inte minst idén att dessa förändringar oundvikligen skulle producera en bättre utbildning/skola.

Politiska beslut som var betydelsefulla/ödesdigra för elever och utbildare kom från ovan, från tjänstemän som inte förstod begränsningarna i testande.

Ravitch påpekar dock att om tester används omdömesgillt så kan de ge värdefull information, men man bör inte basera stora beslut på dem. Och detta stryker hon också under flera gånger och i denna åsikt är hon nog inte alls ensam.

Hon skriver på sidan 152, i min snabböversättning från engelskan:

Problemet med att använda tester för att fatta viktiga beslut om människors liv är att standardiserade test inte är precisa instrument.

Tyvärr så inser de flesta valda tjänstemän inte detta, inte heller gör offentligheten det.

Offentligheten tror att tester har vetenskaplig giltighet/säkerhet, så som en termometer eller barometer har, och att de är objektiva, inte ‘besudlade med ofullkomliga mänskliga bedömningar’ [som hon ironiskt skriver]./…/

Test skiftar i kvalitet och till och med de bästa testen kan ibland vara [mer eller mindre] felaktiga, på grund av mänskliga misstag och ‘teknisk oreda’.

En testsäsong passerar knappast utan en nyhetshistoria om en tabbe som gjorts av ett större testbolag [något vi här inte får ta del av!].

Ibland är frågorna dåligt formulerade.

Ibland är svaren felaktigt poängsatta.

Ibland är det ‘svar’ man antagit är det rätta felaktigt eller dunkelt/tvetydigt/mångtydigt.

Ibland kan två eller fyra svar på en flervalsfråga var lika korrekta [alltså flera svar vara korrekta].

Alla tester har en felmarginal, precis som opinionsmätningar och samma student kunde producera olika poäng när han/hon gjorde testet en annan dag.”

Testexperter OCH de som producerar testerna är också medvetna om allt detta och uttrycker också detta. Inte sällan för döva öron? Hmmm ja, man vill inte höra det som går stick i stäv på det man tror på?

Ravitch skriver:

Testexperter vet att test har sina begränsningar och de företag som producerar tester har offentligt gått ut med att resultaten på deras examina aldrig bör användas som det enda måttet på vilket viktiga beslut tas.”

Så detta är ingen hemlighet heller!

”När studenter gör SAT-test vid ansökan till college, är deras testpoäng en viss given dag en uppskattning av [inte det exakta måttet på!!!] den förmåga de utvecklat [i skolan innan de söker till college].

Om en student får 580 på sitt språktest, så är denna poäng en uppskattning av hans/hennes skicklighet och kunskap [inte ett exakt mått]; om han gjorde testet en vecka senare så kan han/hon ha få 560 eller 600 eller en poäng som även är högre eller lägre.

Collegeledningen påminner studenter, lärare, studie/skolvägledare och de som har hand om intagningen av elever att SAT-poängen inte är exakt och att den kan vara olika en annan dag eller som svar på handledning/träning.”

Dessa test används tillsammans med andra bedömningar, betyg, arbeten osv. Så antagning grundas inte på dessa test, utan är precis som Ravitch skriver en uppskattning av kunnande och skicklighet.

Den amerikanska vetenskapsakademin (The National Research Council) kommitté rörande tillämplig användning av test fastslog i en officiell rapport 1999 att

Tester inte är perfekta”

och

En testpoäng är inte det exakta måttet på en students kunnande eller skickligheter.”

därför att testpoäng inte är ett ofelbart mått så varnade kommittén att

”Ett beslut om utbildning som kommer att ha ett större inflytande bör inte enbart eller automatiskt baseras på ett enstaka test.”

Jag kommer att uppdatera denna postning med att fortsätta översätta ur Ravitch bok om fenomenet ansvarsskyldighet. Förmodligen i kommentarer till denna postning.

Ja, denna bloggning triggades alltså av artikeln ”Utvärderingsdoktrinen – vår tids nya religion är utvärdering, uppföljning och styrning. Men hur effektivt är det att styra den offentliga sektorn med utvärderingsformulär?” av Patrik Hall i magasinet Tiden 01/2012 i numret ”De asociala ingenjörerna. Nyliberalismen under huden. Mentalt systemskifte?” Se bilder nedan.

Se mer om Patrik Halls bok  ”Politiker har delegerat bort sitt ansvar” samt i ”Fem frågor till Patrik Hall”:

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla.

Politiker borde läsa den [och allmänheten, alternativt bli informerade av t.ex. SVT!?].

Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Ja, det var det där med ansvar!

Sven-Eric Liedman har skrivit om ”Skolan och NPM” (se om New Public Management eller NPM här, något som tillämpas i amerikansk skola också och förmodligen är förebild för nuvarande regerings skolpolitik och även var det för föregående regerings skolpolitik), se också hans artikel ”Dags för vänstern att ansa i rabatten” där han reflekterar över vad som är vänster:

”… alla klumpas samman under ett anonymt ‘man’. Man tror inte på framsteg. Man är relativist. Man står svarslös inför nynazister och islamister./…/

Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.

Vem är det då som drabbas av denna kritik?

Relativismen har förvisso florerat under de senaste årtiondena. Nybakade studenter som kommit till universiteten har ofta varit fullfjädrade relativister. Deras klentro har inte minst gällt politiken.

Men relativismen har också inneburit en frestelse för den diffusa men ändå inflytelserika tanke- och smakriktning som kallas postmodernismen. Den förhöll sig kritisk till det moderna framstegsprojektet som ser de senaste århundradenas förändringar som en svit absoluta vinster för mänskligheten och som hävdar att denna svit måste få fortsätta in i framtiden./…/

En vänster värd namnet måste inte bara ‘ta debatten’ med dessa olika extremister utan också arbeta för att röja undan grunden för deras vrede.

Problemet är ytterst en tilltagande segregation i samhället som slår hårt ekonomiskt, socialt och kulturellt och som syns allra tydligast i skola och vård. Klassklyftorna fördjupas åter. Att arbeta för att de åter ska minska är åtminstone ett första steg.”

Håller med. Diane Ravitch är också inne på samma linje: att blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras, dvs från problem som beror på klasskillnader och hon understryker, tillsammans med ett par andra manliga amerikanska forskare, att skolan inte kan göra mirakel!

Se också Liedman i Pasi Sahlberg: ‘Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?’ I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.” 

Där han bland annat nämner ”näringslivets folk”. Både han och en skoldebattör som Diane Ravitch är kritiska till detta ”folks” inblandning i inte minst skolan. De är inte de enda, tror jag, och fler och fler börjar ifrågasätta de doktriner vi matats med verkar det. Vilket känns jätteskönt!

Från Patrik Halls artikel:

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Patrik Hallreflektioner och speglingar II....