Frihet – vad är det?

18 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

Annonser

Statusjakt och dess konsekvenser…

4 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Denna text av Elin Grelsson ledde till följande reflektion…

Vid en viss punkt av materiell standard så blir vi inte lyckligare. Vid en viss punkt planas kurvan ut. Men upp till den punkten blir vi lyckligare. Har vi det alltför påvert så är vi mindre lyckliga. (Att ha det påvert år ut och år in gynnar dock inte kreativitet och gör det således inte lättare att ta sig ur sin situation. Hungriga lejon jagar INTE bättre).

Statusjakt – är det frihet? Och vad är det som driver oss där?

En person kommenterade mitt boende… Jag bor väldigt kompakt. Denna person påstod att jag var relativt fattig. Jag bara tappade hakan. Detta fick mig att börja fundera, verkligen. Till saken hör att jag har en bättre ekonomi än denna person och kan unna mig att resa, köpa de kläder jag vill (nu har jag inga väldigt extrema vanor där) och jag handlar dubbelt så mycket mat som banken har satt som schablon (den schablonen är låg!)…

Att någon bor som den bor kan ha diverse olika förklaringar, som denne inte alls ska behöva redogöra för – heller!

Man har gjort ett val. Av diverse olika anledningar och på grund av diverse faktorer. Slumpen kanske spelar in.

En viktig faktor för mig är dessutom att jag trivs i den lägenhet jag bor (bostadsrätt), trots att den är liten, och tror inte jag kan hitta en lika trevlig och med den placering den har (inte mitt i stan, men på cyklingsavstånd dit och nära till naturen). Dessutom bor jag billigt, har goda marginaler. Men som sagt, detta ska ingen behöva redogöra för.

Och apropå påståenden att sjukskrivna har det så bra, så kan jag ju vederlägga detta påstående. Jag var nämligen sjukskriven i sex år på hel- och deltid och vet vad det vill säga, att leva på en sjuklön. Detta bidrar också till att jag velat bo billigt och ha rejäla marginaler. För det finns ju inga garantier för vare sig det ena eller det andra.

Hur dömer och bedömer vi människor? Utifrån det yttre; hur folk bor, vilken bil de har osv? Och vart är vi på väg även här i Sverige?

Hur många har inte ansträngd ekonomi därför att de skaffat boende och bil som egentligen inte passar deras inkomster,  men som de kanske i mer eller mindre medveten statusjakt skaffat. Och naturligtvis är det upp till dem! Kanske syns detta inte heller utåt, utan vi tror att allt är frid och fröjd.

Amerikanskan Elizabeth Warren har skrivit om medelkassens kommande kollaps. I USA tillkommer dock andra faktorer, än här (men vi är i rask takt på väg i samma riktning) – också (ovanpå den rena statusjakten, men statusjakten bidrar nog starkt) – som bidrar till många medelklassfamiljers ansträngda ekonomier; som kostnader för sjukförsäkring samt barnens skolutbildning – och därmed också förknippat att där de bättre skolorna finns är boendet också betydligt dyrare, för dessa bostäder är så attraktiva. Pust! (till saken hör att bostadsstandarden i USA är ganska risig jämfört med den svenska, utifrån vad jag sett hittills, även i områden där boendet förmodligen är ganska dyrt. För att inte tala om där det är billigare).

Hon skriver dessutom att att familjer går bankrutt är vanligare än skilsmässor i USA. Och vi vet ju hur vanliga skilsmässor är (kanske är de ännu vanligare där?). Men det är pinsammare att erkänna att ekonomin totalt brutit ihop än att skilja sig. Det går att dölja finansiella problem litet lättare än en skilsmässa; man flyttar till en annan ort, flyttar in hos släkting och tillskriver det något annat osv. Det är socialt mer skamligt att bli bankrutt än att skiljas.

Amerikanen Robert Frank har skrivit om lyxfeber.

Och i kortutgåvan av Jämlikhetsanden kan man läsa:

”…ekonom[en], Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk’: Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.”

Se om bok av honom.

Varför har vi bottenlösa behov? Var daterar sig dessa? Kan dessa behov någonsin bli fyllda? Kan vi ”tillfriskna” från dessa/detta?

Jag jobbar ju också med barn och ungdomar. Nu tar många studenten. Vad kostar denna student idag? Vad innebär detta?

Jag läste också på ett annat ställe om barnkalas idag, som är helt annorlunda än de kalas vi hade en gång. Har alla råd att ha de kalas barn har idag? Vad innebär detta?

Jag kan inte heller låta bli att fundera över vad verklig frihet är… (rent parentetiskt är det konstigt med liberalernas politik angående skolan. De förespråkar mer auktoritära metoder och bort med ”flummet”, men i ekonomiska sammanhang är det låt-gå och den osynliga handen som gäller. Men det är kanske skillnad: vid en viss ålder förtjänar man frihet, före den åldern inte? De förra behöver inte kontrolleras, men däremot de senare!? Kan det vara därför vi ser det vi ser i världen och inte minst politiken idag?).

Slutligen kanske jag ska tillägga att jag är tillbaka på samma jobb efter min långa sjukskrivning. Så det är möjligt. Men det beror inte på att jag har en så fantastisk arbetsplats. Om man har den attityden att det är omöjligt (inte minst från politikerhåll), så kanske det blir självuppfyllande?

Välfärd är verkligen fortsatt möjlig!

Tillägg på kvällen: Se barnfattigbloggen, samt till exempel inlägget om att det kan vara ytterst kärvt för ensamstående pappor också. Orkar dessa barn prestera i skolan därför att de är hungriga, känner oro för sig själva, sin familj, sin förälder/sina föräldrar etc. (något också barn från bättre bemedlade föräldrar kan känna)? Och se professor Tapio Salonen om barnfattigdomen i Sverige. Samt rapport på Rädda barnens hemsida om barnfattigdom. Samt också här om barnfattigdom.

Rädda barnen på youtube.

Slutet på en era eller strävan efter balans eller om att känna sig väldigt ensam i sin syn på fenomen i samhället…

25 oktober, 2010 § 1 kommentar

[Uppdaterad 26 oktober, se texten nedan].

Bild ovan från seminarium med professor Anne Bamford från Storbritannien i helgen.  Klicka på den för att göra den större och lättare läsbar (tyvärr blev den något suddig!).

Se artikeln ”Alliansens skolpolitik- det stora återtåget”:

”Behöver industrin folk som kan stava eller risktagare och problemlösare? Den retoriska frågan ställer forskaren Anne Bamford som studerat skolor i hela världen för FN-organet Unescos räkning.

Det finns skäl att känna sig skeptisk till Anne Bamford, internationellt erkänd skolforskare som anlitas av FN-systemet för världsomspännande studier inbjuden till Sverige som hon är av Adobe, företaget som säljer några av de mest använda datorprogrammen. Vilket gör att en informatör från företaget sitter med som förkläde under hela intervjun.

Men när hon börjar berätta om hur hon ser på skolorna runt om i världen är det svårt att inte se att hennes slutsatser går att överföra till vad som händer i Sverige efter det senaste riksdagsvalet [2006?].

Hon aktar sig dock noga för att kritisera regeringen i något enskilt land. Men det hon säger är en svidande kritik av de förslag till skolpolitik som alliansen lagt fram.

[Hon var dock igår ännu tydligare i sin kritik av skolpolitiken som förs i Sverige och oviljan att lyssna till några invändningar mot dess politik, från skoldepartementet, än hon kanske varit tidigare? Ett skoldepartement som säger sig inte ha tid att lyssna om jag uppfattade henne rätt].

Nu ska det bli ‘ordning och reda i klassrummen’ med allvetande lärare, och elever som lyssnar och fogar sig.

Den gamla gymnasieskolan gör sitt återtåg med en uppdelning mellan linjer för dem som ska vidare till högskolan och rena yrkeslinjer, betygsliknande omdömen redan i ettan och kanske även betyg i ordning och uppförande. Åtminstone hyllar skolminister Jan Björklund Stockholmsmoderaternas tilltag som ännu inte är någon del av alliansens politik.

Ledordet är att ‘säkra kunskapsmålen’. Sverige framställs som ett land där det är färre läxor och färre prov än i något annat land i världen, och där eleverna skolkar och kommer för sent.

‘Ingenstans är det stökigare i klassrummen än i Sverige’, skriver Lars Leijonborg och Jan Björklund på DN debatt 30 maj 2006. Men frågan är om man kan göra sådana jämförelser.

Det relativa stöket ökar i klassrummen om eleverna arbetar självständigt jämfört i mer auktoritära länder, det säger sig självt. Frågan är om det påverkar studieresultaten, och det verkar det inte göra.

Tvärtom presterar svenska elever betydligt bättre än genomsnittet i OECD-länderna, enligt undersökningar som gjorts.”

Anne Bamford sa att vi fortfarande är i topp vad gäller innovationer i Sverige, men hon befarar att vi kommer att rasa  i och med att musik (bland annat) tas bort som kärnämne i gymnasieskolan och görs till ett frivilligt ämne. Man har visat att barn vars mödrar är musikintresserade och kan förmedla detta till sina barn får barn som är högre presterande i skolan. Barn som saknar detta hemifrån kan dock bli kompenserade genom att framförallt musik är ett obligatoriskt, inte frivilligt, ämne.

Men för alliansen så gäller det att spara på utgifterna och dessutom undrades det i paneldebatt, som följde på Bamfords föreläsning, om politikerna är rädda för emotioner och människor som är äkta kreativa – och kanske levande?

Nu till själva detta blogginlägg.

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”The end of an era” eller ”Slutet på en era” i The Spirit Level om forskning från Harwood Institute for Public Innovation i USA som visat att människor känner att ”materialism” på något sätt kommer mellan dem och tillfredsställelsen av de sociala behov de har.

En rapport med titeln ”Yearning for Balance” eller ”Längtan efter balans”, baserad på en nationell kartläggning av amerikaner, kom fram till att de som tillfrågats i denna nationsvida kartläggning var djupt ambivalenta över välstånd och materiella vinningar. Wilkinson och Pickett skriver i min amatöröversättning från engelskan:

”En stor majoritet människor ville att samhället skulle röra sig bort från girighet och överdrifter mot ett sätt att leva som är mer centrerat på värderingar, gemenskap och familj. Men de kände att dessa prioriteringar inte delas av de flesta av medamerikanerna, som, trodde de, hade blivit i ökande grad sönderdelade [i enskilda enheter, där var och en är sig själv nog, inte i sammanhang av olika slag, ‘atomized’ är ordet i texten], själviska och oansvariga.

Som ett resultat av detta kände de sig ofta isolerade och ensamma.

[se artikeln ‘Självklart att han skjuter i Malmö’ där ‘Timbuktu’ skriver:

‘I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.’

Hur många vill egentligen ha det så här, dock?]

Dock, säger rapporten, när människor fördes tillsammans i referensgrupper för att diskutera dessa saker blev människor förvånade över att upptäcka att andra delade deras syn på saker och ting!

Snarare än att förena oss i en gemensam sak, så upplevs ofta den olust vi känner över förlusten av sociala värderingar och sättet som vi dras in i jakten på materiell vinst som en helt privat ambivalens som skär av oss från andra.

[Tillägg 26 o0ktober: se bloggen Do nothing day i inlägget ‘Rasismen – alla ska med?’:

‘… jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt.

Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare).

Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller ‘å ena sidan, å andra sidan’-vinster.

Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen.

Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt.

Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa klass mot klass, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras.

Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen.

Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället.

Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.

Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom].”

Den där känslan att man är ensam i sina reaktioner på det som ske i samhället har George Monbiot och Pierre Gilly också skrivit om.

Bo Degerman skriver i ”Att linda upp Marx i Falun” i kulturdelen (inte utlagd på nätet än):

”De borgerliga bedriver hetsjakt på sjuka. A-kassan försämras. Socialbidragen ökar men har sänkts som straff för att folk behöver dem när andra trygghetsanordningar skurits ner.

Marx talar om att arbetarna skall bryta sina bojor. Det kan i modern välfärdspolitisk tappning översättas till att alla har rätt till trygghet och att våra handlingsmöjligheter inte är förbi när vi ställs inför skiftande problem i livsförloppet.”

Och som Motvallsbloggen skriver refererande till bloggen Do nothing day, om det där med ”Incitament och sånt”:

”På bloggen Do Nothing Day (jag hittar tyvärr ingen permalänk till inlägget, tipsa mig gärna om jag är blind) hittar jag en genial tanke

’Fattiga företag är dåligt för samhället, men fattiga människor är bra? Tänk om man hade tänkt tvärtom. För jag kan inte riktigt förstå varför man inte lika gärna skulle kunna säga att – äh, företagen behöver väl inte gå med vinst heller. Ju fattigare företag vi har desto mer anstränger dom sig! Och då löser dom våra världsproblem, klimatkrisen och ekonomikrisen och allting, när dom får lite piska på sig!’

Frågan är alltså varför arbetslösa och sjuka behöver fattigdom som incitament att anstränga sig och vilja arbeta medan företagen antas fungera bäst och bli effektivast om de gör enorma vinster.”

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Decennier av nyliberal egoism och om att avväpna den berättigade vreden – att inte se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror…

1 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Tony Samuelsson i recensionen ”Kallskänkan och förtrycket” av diktsamlinegn ”Kallskänkan” av Jenny Wrangborg:

”Om kallskänkan som söker sitt kollektiv men inte hittar det. Så skulle man kunna sammanfatta min läsupplevelse. Folk är nedtryckta, maktlösa, rädda och knyter näven i fickan.

I fackklubben, om den finns, kan man någon gång känna glädje och sammanhållning. Men mest är folk fullt upptagna med sina privata drömmar eller bara hålla näsan över ytan.

’Där arbetarna förr trevade ut ur kollektivet, in mot egot, famlar de idag i motsatt riktning’, skrev Örjan Nyström i en bra artikel i LO-Tidningen häromveckan.

Det är tragiskt att arbetarklassen förborgerligas, menade en gång Ivar Lo, men så sker när man får det bättre. I Wrangborgs dikter måste arbetarna vända på slantarna igen. Ändå känner de inte igen sig i det ’vi’ som Wrangborg drömmer om. Decennier av nyliberal egoism har suddat ut klassidentiteten.”

Och Örjan Svedberg i recensionen ”Greider med hjärtat till vänster – på sikt måste en förändring komma” av Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”:

”Den fråga som är central är: varför har inte arbetarrörelsen ett kraftfullt svar på finanskrisen och klimatkrisen? För att få svar på den frågan gör han en personlig och politisk tillbakablick som sträcker sig tillbaka till 70-talet./…/

… de ekonomiska kriser kapitalismen genomgår alltid kommer att finnas – de går inte att få bort. För om man lyckas ta bort kriserna, ja då är det inte kapitalism./…/

Ovanpå detta kom så nyliberalismens segertåg genom västvärlden. Det börjar med Thatcher och Reagan, men vi fick ju även vår egen variant här hemma./…/

… nyliberalismen trängde djupt in i både arbetarklassen och arbetarrörelsen./…/

Riktigt njutbart blir det när nyliberalismens haveri beskrivs. För alla dessa självsäkra nyliberala ideologer vi retat oss på under många år tappade fotfästet, blev en aning mindre sturska./…/

Särskild uppmärksamhet ägnar han två viktiga utvecklingar: framväxandet av ekomodernismen och konsumtionshysterien./…/

… det är för det första den rika världen som förstör mest och för det andra är det den rika delen av den rika världen som är värst. Ekomodernismen bli på så sätt klasslös.

Själva kapitalismen förblir orörd och borgligheten i Sverige hävdar att vi genom tillväxt kan komma ur klimatkrisen – det tror inte författaren på (och inte jag heller). Hela klimatkrisen är djupt förbunden med kapitalismen./…/

… krisens verkningar kommer att fortsätta och att lösningarna kommer att vara i stort sätt liberala världen runt. Samtidigt som en insikt håller på att långsamt sprida sig, insikten om att tillväxten inte kan fortsätta och därmed inte kapitalismen heller.

På sikt måste en förändring komma. Men den kommer först när socialdemokrater runt om i Europa släpper sin ängsliga fixering på storstädernas medelklassväljare och inser att det är arbetarklassväljarna man ska arbeta för./…/

… det är utjämningen mellan klasser och folk som på sikt kommer att förändra världen och det är genom denna tanke vi kan komma åt den dubbla kris vi befinner oss i nu.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ”Stirra mörkret i ögonen. Boëthius: Positivt tänkande drogar ner Sverige?:

”Strax innan jag reste från Sverige blev jag intervjuad av två unga mediestudenter om ’media’. När jag babblat klart sa de: ’Gud, så deprimerande.’ Jag blev faktiskt häpen. Min idé är att se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror, allra minst.

De senaste åren har jag märkt en skillnad när jag är ute och föreläser. Många människor vill ha optimistiska budskap för att sedan gå hem och känna sig väl till mods, istället för att gemensamt söka sanningen, också om den är mörk och sedan kavla upp ärmarna och sätta igång motståndet.

Och jag har funderat på hur annorlunda det var på 60- och 70-talen och om positivt tänkande är på väg att droga ner också Sverige. Dess profeter kallar alla obehagliga sanningar för ’katastrofism’. Låter som ett bra sätt att avväpna den berättigade vreden. Eller slippa känna den?/…/

Någon som jag håller oändligt mycket av och som varit fruktansvärt utsatt lärde mig en gång att det är tvärtom, att styrkan kommer av att stirra det svarta rakt i ansiktet, inte att låtsas som om det inte finns. Och att sedan handla. Hon gjorde det och av det lärde jag mig något omistligt.”

Se tidigare inlägg om positivt tänkande.

Lycka…

3 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sitt förord till “The Spirit Level” (i min översättning från den amerikanska utgåvan) att:

”Vi lever i en pessimistisk tid. Samtidigt som vi är oroade över de troliga utkomsterna av global uppvärmning så är det lätt att känna att många samhällen, trots sin materiella framgång, är tyngda av sina sociala misslyckanden.”

Och i det första kapitlet, ”The End of an era”, att:

“Det är en remarkabel paradox att vi, på höjden av alla mänskliga prestationer materiellt och tekniskt, finner oss själva ångestridna, benägna för depression, oroade av hur andra ser oss, osäkra om våra vänskaper, drivna att konsumera och med litet eller inget samhällsliv.

I avsaknad av den avslappnade sociala kontakten och den känslomässiga tillfredsställelse vi alla behöver, så söker vi tröst i att äta för mycket, tvångsmässigt shoppande och spenderande, eller så blir vi offer för överdrivet bruk av alkohol, psykoaktiva mediciner och illegala droger.

Hur kommer det sig att vi har skapat så mycket mentalt och känslomässigt lidande, trots nivåer av aldrig förut i historien skådat välstånd och komfort? Ofta så känner vi att det vi saknar är litet mer än tid då vi kan njuta av andras sällskap, men det kan kännas som om vi inte ens hinner det.

Vi pratar som om våra liv var en konstant kamp för psykologisk överlevnad, där vi kämpar mot stress och känslomässig utmattning, men sanningen är att lyxen och extravaganserna i våra liv är så stor att de hotar vår planet.”

Ja, se till exempel George Monbiot om lyxjakterna i Medelhavet och vad de spyr ut.

Så vi har måst muntra upp oss (och/eller muntras upp) med positivt tänkande de senaste tjugo åren och kanske mer.

Psykologen Carlin Flora avslutar sin artikel ”Jakten på lyckan”:

”Lycka är att anta din naturliga copingstil [dvs. att inte prackas på en stil av någon annan, hur mycket expert den än är].

Alla kan inte visa upp ett lyckligt ansikte. Barbara Held, professor i psykologi vid Bowdoin College, bland andra, är rasande [och raljerar] över ’tyrannin med den positiva attityden.’ ’Att se den ljusa sidan är inte möjligt för en del människor och är till och med kontraproduktivt,’ insisterar hon. ’När du sätter press på människor att cope [klara det stå pall, palla, orka] på ett sätt som inte passar dem, får det dem att känna sig som misslyckade personer ovanpå att de redan känner sig dåliga.’

Angreppssättet en-storlek-passar-alla för att hantera känslolivet är vilseledande, håller Julie Norem författare till ’The Positive Power of Negative Thinking’ [ungefär ’Den positiva kraften i negativt tänkande’] med om. Denna professor i psykologi vid Wellesley har i sin forskning visat att den defensiva pessimismen som oroliga människor känner kan tas i anspråk för att hjälpa dem få saker gjorda, vilket i sin tur gör dem lyckligare. En naturligt pessimistisk arkitekt till exempel, kan ha låga förväntningar inför en kommande presentation och revidera de dåliga utfall som hon föreställer sig, så att hon förbereder sig noggrant och ökar sina chanser att lyckas.

Lycka är att leva dina egna värderingar.

[ja, fast hur lätt är det? Man måste ha kommit till en stor mänsklig mognad för att kunna göra detta? Fast om vi lyckades med detta skulle vi bli lyckligare? Och känna oss mycket mer tillfredsställda]

Om du inte lever enligt dina värderingar kommer du inte att bli lycklig, hur mycket du än presterar. En del människor vet dock inte vilka deras värderingar är. Om du är en av dem så har Harris [nämnd tidigare i artikeln] en jättebra fråga till dig: ’Föreställ dig att jag kunde svinga ett trollspö så att du kommer att få bifall och beundran från varenda en på planeten, för alltid. Vad skulle du då välja att göra med ditt liv?’

Så snart du har svarat ärligt kan du börja ta steg mot den ideala bilden av dig själv. Du kan tejpa positiva affirmationer på din spegel eller du kan klippa sönder dina böcker med råd och göra papier-maché -saker av dem. Det spelar ingen roll vad, så länge som du lever medvetet. Lyckotillståndet är egentligen inte ett tillstånd alls. Det är ett pågående personligt experiment.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin consumismreflektioner och speglingar II....