Om konkurrens, valfrihet, empati…

29 november, 2016 § Lämna en kommentar


c

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

e

Annonser

Att plågas av nervositet över varje ökning av gemensamma utgifter för social service eller infrastruktur men ”Det finns ingen livsbetingelse människan inte kan vänja sig vid, särskilt inte om hon ser den allmänt erkänd av alla runt omkring henne”…

3 augusti, 2011 § Lämna en kommentar



Tony Judt inleder kapitlet ”Moraliskt fördärvade känslor” i boken ”Illa far landet” med att citera Lev Tolstoy i Anna Karenina (allt i denna postning i min amatöröversättning och tolkning från engelska):

Det finns ingen livsbetingelse människan inte kan vänja sig vid, särskilt inte om hon ser den allmänt erkänd av alla runt omkring henne.”

Dvs. om man delar samma livsbetingelser så mår man bättre. Om alla är ungefär lika fattiga så kan man uthärda detta. Men om skillnaderna är stora blir en fattig situation svårare att uthärda.

I kapitlet innan ”Privat överflöd, offentligt elände” skriver han om symtom på gemensam utarmning eller kollektivt elände i form av förfallna landsvägar, bankrutta städer, broar som kollapsar, skolor som misslyckas, de arbetslösa, underbetalda och oförsäkrade vilka allt tyder på allmänt misslyckad vilja, dvs. att vi inte bryr oss om varandra eller vad slags samhälle vi har i min tolkning. Man bryr sig bara om sig själv, ambitionerna sträcker sig inte längre.

Jo, jag har sett stora vägar i USA som är häpnadsväckande dåliga med mina svenska ögon sett, liksom trottoarer som spruckit sönder rejält.

Dessa tillkortakommanden är så endemiska att vi inte längre vet hur vi ska tala om vad som är fel, ännu mindre hur vi ska reparera det. Ändå är något allvarligt fel som han skriver.

Trots att USA budgeterar tiotals miljarder dollar på ett meningslöst militärt fälttåg i Afghanistan så plågas amerikaner av nervositet över varje ökning av gemensamma utgifter vad gäller social service eller infrastruktur.

Men…

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Frans de Waalreflektioner och speglingar II....