Ojämlikhet…

8 april, 2017 § Lämna en kommentar

bigOriginal

Journalisten Erik Sandberg skriver i boken ”Jakten på den försvunna skatten” s 14 att…

”Det är framför allt den låga bolagsskatten i Sverige, och frånvaron av förmögenhetsskatt, som gör Sverige så attraktivt skriver [amerikanska skattebetalarnas förening] Tax Foundation [!!!]. Företag i Sverige behöver alltså inte skatta för sin vinst i lika hög grad som i andra länder.”

Vad? Men vi skulle vara så företagarfientliga? Och vill inte ”vissa” partier sänka den ytterligare?

Den skatteomläggning som gjordes mellan S och L i början på 90-talet dvs för drygt 25 år sen (hur gamla var dagens politiker och partiledare och företagare då? Så känner de till detta? Äldre företagare gör det, men tiger still?), en förskjutning BORT från skatt på kapital och höga inkomster samt sökning av bolagsskatten (!!!), var tänkt skulle leda till ökade investeringar i näringslivet och framförallt bättre investeringar!

s 33:

”Vad som i alla fall är säkert är att nivån på investeringarna INTE [min kursivering], som förhoppningen var, ökat efter skatteomläggning. Tvärtom minskade investeringsgraden i svensk ekonomi efter 1990.

Faktum är att inte under ett enda år under det kvartssekel som gått så har investeringarna kommit upp i de nivåer som rådde före omläggningen av företagsbeskattningen och det trots att omläggningen förstärkts flera gånger med ytterligare sänkningar av bolagsskatten. (!!!)”

Vad säger att investeringarna skulle öka nu av YTTERLIGARE sänkningar? Och VAR hamnar pengarna egentligen? Den sista frågan är ytterst intressant och relevant? Har vi fått den nya tidens arbetare? Har pengarna hamnat hos dem på golvet som verkligen jobbar ihop dem??? Eller har reallönerna snarare minskat bland dem?

”Respekten för de stora kapitalägarna och det starka stödet för rika människors möjlighet att göra pengar på gamla pengar är ändå lite konstig i ett land där politiker och opinionsbildare gärna pratar om att det ska löna sig att arbeta, tänker jag.

Ännu knepigare är det om man betänker att inkomsterna från dessa allt större privata kapitaltillgångar ständigt växer i betydelse.”

skriver Erik Sandberg vidare på s 38. Konstigt, ja!

Och vadå meritokrati? I skolan är det inte personer med pedagogisk kompetens och erfarenhet som blir rektorer, i vård och omsorg anställs folk som varken har erfarenhet eller utbildning av det de leder. Det var omöjligt för inte så länge sen. Vadå, professionalisering? Har man kontakter så går det dock?

”De växande klyftorna har fått en del uppmärksamhet de senaste åren./…/

En närmast häpnadsväckande beskrivning ger ekonomiprofessor Magnus Henrekson på näringslivets forskningsinstitut IFM. I studien ‘Kapitalägare då och nu – förmögenheter, beskattning och samhällets syn’ tar han sin utgångspunkt i en debatt som var livlig för femtio år sedan [!!!].

Då, i början av 60-talet, uppmärksammade en rad forskare och opinionsbildare att de privata förmögenheterna var väldigt ojämnt fördelade i Sverige.

Trots att landet vid den tidpunkten genomgått flera decennier av ekonomisk utjämning, då Sverige utvecklades från ett skarpt klassamhälle till ett modernt välfärdsland, så låg makten över det svenska näringslivet fortfarande hos ett mindre antal finans- och industrifamiljer.

Det överraskade många på den här tiden. Frågan kom faktiskt att engagera hela det politiska fältet. /…/

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte Koncentrationsutredningen och [hör och häpna!] Högerpartiet (nuvarande Moderaterna) gjorde spridandet av privata förmögenheter till sin huvudfråga i riksdagsvalet 1964 med en vision som partiet kallade ‘ägardemokratins samhälle.’

Också Centerpartiet [!!!] gjorde spridandet av ekonomisk makt till en huvudfråga [knappast det de jobbar för nu, nyliberalt influerade och med Ayn Rand som husgud för partiledaren?]./…/

…något som idag är fascinerande, och som Magnus Henrekson visar på, är att den förmögenhetskoncentration som framkallade så upprörda känslor i början av 60-talet faktiskt är blygsam jämfört med hur det ser ut idag.”

Wallenbergarna då ägde tillgångar som motsvarade drygt en halv procent av Sveriges BNP.

”Femtio år senare är rikedomarna på en helt annan nivå. /…/ [de rikaste idag] kontrollerar tillgångar som 1960-talets storägare bara kunde drömma om.”

Men idag ser vi ingen upprördhet över det! Nu beundrar vi snarare dessa?

”Kamprads förmögenhet [t.ex.] beräknas uppgå till hela 14 procent av Sveriges BNP, skriver Henrekson.”

Och så här är det med de femton rikaste i Sverige, som var och en äger mer än den halva procent av BNP som Wallenbergarna ägde då!

Ja, nog har dessa rikingar råd och skulle kunna bidra med betydligt mer. Jag tror Sandberg menar att vi vanliga skattebetalare och samhällsmedborgare betalar mer i skatt i förhållande till löne- och kapitalinkomster än dessa rika gör. Och de har förmögenheter som vi inte ens kan drömma om.

Vad gör politiker och opinionsbildare åt detta?

Och angående skolan, Erik Sandberg skriver i:

”Förr i världen var motsatsen det klara – att anslagen till utbildning ÖKADE som andel av BNP, och att utbildningsambitionerna hela tiden höjdes.”

Det verkar man ha frångått!

Har friskolorna bidragit med det nytänk och utveckling av pedagogik som man hoppades? Eller vad är det som snarare driver start av friskolor i de flesta fall? Och vadå, se till så ALLA får en högklassig och högkvalitativ utbildning, som verkligen rustar dem för framtiden och bidrar till allas vårt välstånd och välbefinnande?

”Under 1900-talet, under den epok då välfärdsstaten byggdes upp, fanns i utbildningspolitiken en vision om att successivt öka utbildningsnivån hos befolkningen [hos alla!!!].

I takt med att ekonomin växte skulle alltmer pengar skjutas till, och skolans verksamhet skulle hela tiden byggas ut. Varje generation skulle få ett kunskapslyft jämfört med sina föräldrars generation, var tanken./…/

Sedan dess verkar utbildningsexpansionen ha stannat upp. På den här sidan millennieskiftet har det knappast skett någon utbyggnad alls./…/

Det är så märkligt, för ända sedan jag själv gick i skolan så har politikerna pratat om att vi är på väg in i ett kunskapssamhälle, att framtiden kräver allt högre utbildning.

Vi ska konkurrera med kunskap, inte låga löner./…/ för att hävda sig i en globaliserad ekonomi med ökande konkurrens och växande inkomstklyftor.”

Ja, det är märkligt: det borde ligga i politikernas intresse att befolkningen är väl utbildad, så den kan producera och konkurrera! För hela landets skull och ekonomi! Och att skolan är högklassig och likvärdig!

”Skattesänkningar kostar.”

Var har de stora skattesänkningarna gått och vad har det inneburit för befolkningen?

”De måste finansieras på ett eller annat sätt. Antingen genom minskade offentliga utgifter, eller att vi avstår från reformer som vi annars kunde gjort.

Och det märks på skolan och det märks på andra delar av den gemensamma välfärden.”

Med allt vad det innebär, något jag kanske återkommer till i en separat bloggning. De här exceptionellt rika skulle kunna bidra betydligt mer. Om de bara betalade nån procent i skatt skulle det generera enorma skatteinkomster för landet och man skulle slippa skära ned i välfärd och kunna satsa på infrastruktur m.m., något som gynnar oss alla. I slutänden de rika också, men mer om det i separat bloggpostning.

Tänker på när jag sommarjobbade som sekreterare åt mamma för drygt 30 år sen apropå nedskärningar, hon var hemsjukvårdsföreståndare ett antal år. Jag satt och renskrev åt arbetsterapeuter och kuratorer. Innan man skickade hem en patient från långvården undersökte kurator hur hemförhållandena var, så patienten inte kom hem till ett tomt hus, vilket nu sker och man har jättebråttom att skriva ut patienter. Hemmet anpassades med hjälpmedel vid behov av arbetsterapeut.

Nu stänger de vårdcentral en månad i sommar, så dess patienter måste åka in till närmsta stad för att ta prover osv. Och de här patienterna är företrädesvis äldre personer!

Tidigare fanns både försäkringskassa, socialkontor, folktandvård och vårdcentral på samma ställe! Nu är bara vårdcentralen kvar!

”Under samma period som skatten på företagens vinster och på kapitalinkomster sänkts och skatterna på förmögenheter och arv avskaffats, så har de sociala trygghetssystemen blivit allt mindre generösa. /…/

De rika har inte samma behov av en välfungerande a-kassa, och de kan betala för privat utbildning om de allmänna skolorna blir alltför undermåliga.”

Och de har idag mer pengar än nånsin att betala för detta, medan fler och fler har svårt att få ekonomin att gå ihop!

”Trots den globala konkurrensens ständiga krav på anpassning har anslagen till arbetsmarknadsutbildningar sänkts drastiskt, på bara tio år har de gått från 1 procent av BNP till 0,1 procent [!!!]

Till och med under högkonjunkturen i slutet av 1980-talet, då sysselsättningen befann sig på all-time high och arbetslösheten var så låg som ett par procent, satsade Sverige fem gånger mer på att vidareutbilda de arbetslösa än vad vi gör idag då arbetslösheten är mellan tre och fyra gånger högre.”

Vadå, konkurrenskraft? Men de riktigt rika har fått enorma skattesänkningar, så varför klaga?

Ja vadå, se till att befolkningen är konkurrenskraftig, genom att utbilda både ungdomar och äldre och satsa på utbildning. Samt på frisk befolkning, genom god tillgång till sjukvård efter behov osv.

Tidigare chefen för världsbanken, nu professor i ekonomi i New York Branko Milanovic, säger (s 69-70 i ”Jakten på den försvunna skatten”) att:

”Alla på jorden har fått det bättre än förr, utom de svagaste grupperna i industriländerna. ‘De stora förlorarna är de lägre klasserna i den rika världen.’/…/

De politiker i väst som efter Reagan-Thatcher-revolutionen [‘revolution’, ja!] drev på för ökad tillit till marknadskrafterna i sina egna ekonomier och i världen’, skriver han, ‘kunde knappast ha anat att den högt prisade globaliseringen skulle misslyckas med att ge något påtagligt värde åt majoriteten av deras egna medborgare – det vill säga,

– just åt dem som de försökte övertyga om den nyliberala politikens fördelar jämfört med mer protektionistisk välfärdspolitik.”

!!!

IMF, Internationella valutafonden gör nu upp med sin tidigare politik skriver Erik Sandberg.

”Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar i stället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen”

IMF:s chef Christine Lagarde (en tidigare högerpolitiker i Frankrike säger detta! ) :

”Kapitalet har karaktäriserats av upprepade kriser. Överdrivet risktagande, överdrivna svängningar, mörkläggning, komplexitet och arvoden.”

‘Kapitalismen har lett till ‘massförstörelse’, enligt IMF-chefen. Reella ekonomiska värden har ödelagts av finanssektorn och vårt ekonomiska system har kommit att kännetecknas av hög arbetslöshet, växande sociala spänningar och växande politisk uppgivenhet.”

Sant! Växande spänningar. Inte konstigt vi ser det vi ser i samhället. Samtidigt har kapital samlats i aldrig tidigare skådad grad hos en mycket liten del av befolkningen.

Vi har fler dollarmiljonärer per capita i Sverige än de har i USA. Och de har fått enorma skattelättnader!

Det är vi, vanligt folk, som ska bära upp samhällsfunktioner och, om jag förstått det rätt så betalar vi mer i skatt än dessa rika sett till våra inkomster och vårt sparande. Skattepolitiken är konstruerad så!

Bryr sig politikerna om vanligt folk, eller? Undra på politikerförakt och uppgivenhet och främlingsfientlighet!

Sandberg menar också att politiker inte har satt sig in i om fakta verkligen stämmer innan de beslutar om t.ex skattereform, som lobbats fram av resursstarka intressen!

Men idag kan fler och fler bland vanligt folk läsa på och makten kan lättare ställas till svars och ifrågasättas.

Se ”Neoliberalism: Oversold?” av Jonathan D. Ostry, Prakash Loungani, and Davide Furceri:

”However, there are aspects of the neoliberal agenda that have not delivered as expected. Our assessment of the agenda is confined to the effects of two policies: removing restrictions on the movement of capital across a country’s borders (so-called capital account liberalization); and fiscal consolidation, sometimes called “austerity,” which is shorthand for policies to reduce fiscal deficits and debt levels. An assessment of these specific policies (rather than the broad neoliberal agenda) reaches three disquieting conclusions:

•The benefits in terms of increased growth seem fairly difficult to establish when looking at a broad group of countries.­

•The costs in terms of increased inequality are prominent. Such costs epitomize the trade-off between the growth and equity effects of some aspects of the neoliberal agenda.­

•Increased inequality in turn hurts the level and sustainability of growth. Even if growth is the sole or main purpose of the neoliberal agenda, advocates of that agenda still need to pay attention to the distributional effects.­”

Och se också ”Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth”:

”There is little question that growing income inequality is dangerous for democracy. Money as a form of ‘Freedom of Speech’ is now firmly a part of  American law and its impact on swaying elections and passing bills is increasingly clear.
However, it seems that the gap could also be bad for a country’s economy. The more money that gets sucked out of the economy and into the accounts of the wealthiest classes, the smaller are the resources the country has with which to sustain growth times and bounce back in recessions.

In a recent note on the IMF Blog, shares research they did on the relationship between income and economic stability and found that countries that have a declining income gap (like Brazil) have longer booms and shorter busts.

And countries with a widening income gap (like the US) are just the opposite: longer busts and shorter booms. Our experience in the recent sluggish recovery from the 2001 recession and non-recovery from the 2008 recession seem to support their research.Here is an excerpt from the article, ‘Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth,’ (Note that bold faced print was in the original.)

Some time ago, we became interested in long periods of high growth (“growth spells”) and what keeps them going. The initial thought was that sometimes crises happen when a “growth spell” comes to an end, as perhaps occurred with Japan in the 1990s. 

We approached the problem as a medical researcher might think of life expectancy, looking at age, weight, gender, smoking habits, etc. We do something similar, looking for what might bring long “growth spells” to an end by focusing on factors like political institutions, health and education, macroeconomic instability, debt, trade openness, and so on. 

Somewhat to our surprise, income inequality stood out in our analysis as a key driver of the duration of “growth spells”. 

We found that high “growth spells” were much more likely to end in countries with less equal income distributions. The effect is large. 

For example, we estimate that closing, say, half the inequality gap between Latin America and emerging Asia would more than double the expected duration of a “growth spell”. Inequality seemed to make a big difference almost no matter what other variables were in the model or exactly how we defined a “growth spell”.

Inequality is of course not the only thing that matters but, from our analysis, it clearly belongs in the “pantheon” of well-established growth factors such as the quality of political institutions or trade openness. 

While income distribution within a given country is pretty stable most of the time, it sometimes moves a lot. In addition to the United States in recent decades, we’ve also seen changes in China and many other countries. Brazil reduced inequality significantly from the early 1990s through a focused set of transfer programs that have become a model for many around the world. 

A reduction of the magnitude achieved by Brazil could—albeit with uncertainty about the precise effect—increase the expected length of a typical “growth spell” by about 50 percent. 

The upshot? It is a big mistake to separate analyses of growth and income distribution. A rising tide is still critical to lifting all boats. The implication of our analysis is that helping to raise the lowest boats may actually help to keep the tide rising!”

Sandberg skriver vidare:

”Det är anmärkningsvärt lite som talar för att finanspolitisk omfördelning haft negativ effekt på tillväxten, skriver Jonathan Ostry och Andrew Berg”
i rapporten som skrivs om i länkning.
”Tvärtom verkar fördelningspolitiken utifrån historiska data vara stadigt kopplad till högre och mer långvarig tillväxt”

!!!!!

”… excessive inequality is likely to undercut growth, for example by undermining access to health and education, causing investment-reducing political and economic instability, and thwarting the social consensus required to adjust in the face of major shocks.”

!!!

”Understandably, economists have been trying to understand better the links between rising inequality and the fragility of economic growth.

Recent narratives include how inequality intensified the leverage and financial cycle, sowing the seeds of crisis; or how political-economy factors, especially the influence of the rich, allowed financial excess to balloon ahead of the crisis.”

 

Annonser

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Om meritokrati (nu i Nobelpristider) eller om att mänskliga prestationer förmodligen är bättre i mer jämlika förhållanden, samt om individualiseringen av problem i dagens samhälle…

10 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”Building the Future” i sin bok ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” på sidan 232 i min snabba översättning från den engelska texten att:

“Det sägs ofta att större jämlikhet är omöjlig därför att människor inte är jämlika. Men det är att sammanblanda saker: jämlikhet betyder inte att alla är desamma [inte exakt lika, inte samma personer].

Människor blev inte desamma när principen om jämlikhet inför lagen upprättades.

Inte heller – vilket ofta hävdats – innebär att reducera materiell ojämlikhet lägre standard eller att utjämna till en allmän medelmåttighet/slätstrukenhet.

Välstånd, särskilt ärvd sådant, är en dålig indikator på äkta förtjänster/värde/meriter [se meritokrati] – se George Bernard Shaws påstående att

’Bara där det finns jämlikhet i pengar kan åtskillnad beroende på merit sticka ut (träda fram).’

Kanske gör detta Sverige till ett särskilt passande hem för Nobelprissystemet.

Vi ser inga tecken/ indikationer/indicier i våra analyser på att standarden i intellektuella, artistiska eller sportprestationerna är lägre i mer jämlika samhällen.

Även om ett basebollag inte är en värld i smått i samhället, fann man i en väl kontrollerad studie på över 1 600 spelare i tjugonio lag över en nioårsperiod att basebollag i den högre serien med mindre inkomstskillnader presterade påtagligt bättre än de mer ojämlika.

[se också här].

Och vi har sett i tidigare kapitel att mer jämlika länder har högre generella färdighetsnivåer på många olika områden.”

Och på sidan 233:

”Politik sågs en gång som ett sätt att förbättra människors sociala och känslomässiga välbefinnande genom att förändra de ekonomiska förhållandena. Men över de sista få decennierna så har den stora [övergripande] bilden försvunnit.

Det är nu mer troligt att människor ser psykosocialt välbefinnande som beroende av vad som kan göras på den individuella nivån, genom användande av kognitiv beteendeterapi – en person i taget – eller genom att tillhandahålla stöd i tidig barndom eller genom återförsäkran om religions- och familjevärderingar

[se Björklunds senaste utspel om kristendom i skolan och Kd om (kärn)familjen, men hur går det för medelklassfamiljen i de mest ojämlika samhällena? Se om (den heliga) medelklass(familjen)s kommande kollaps

samt Johan Westerholm – Mitt i steget i ‘Arma barn’].

Dock, det står nu klart att inkomstdistribution tillhandahåller ett sätt för policymakare att förbättra det psykosociala välbefinnandet i hela befolkningar. Politiker har en möjlighet att göra äkta gott.

Försök att handskas med hälsoproblem och sociala problem genom tillhandahållande av specialtjänster har visat sig vara dyrt och, i bästa fall, bara delvis effektiva.

Utvärderingar av några av de mest betydande tjänsterna, sådana som polis och sjukvård, tyder på att de inte tillhör de kraftfullaste faktorerna vad gäller den kriminella nivån eller befolkningshälsa.

Andra tjänster, som socialarbete och drogrehabilitering, finns för att behandla – eller bearbeta – olika slags klientgrupper, snarare än att minska förekomsten av sociala problem.

Vid de tillfällen då regeringsverksamheter verkligen annonserar policys till synes ämnade att förebygga – som att minska fetma, minska ojämlikheter i hälsa eller för att försöka reducera mängden drogmissbrukare – ser det mer ut som en form av politisk uppvisning, en förevisning av goda intentioner, som ska ge intryck av att regeringen aktivt tar tag i problemen.

Ibland, när politik uppenbart kommer att komma till korta beträffande sina mål, kan man undra om ens de som formulerade denna politik eller dessa mål, eller som skrev de officiella dokumenten, någonsin trodde att deras förslag skulle ha någon mätbar effekt.”

Se om Semmelweis och Semmelweiseffekten. Apropå att försöka sälja något som går på tvärs med etablissemanget.

Film om Semmelweis.

Tillägg på kvällen: Och om utslagning och jämlikhet skriver Ett hjärta RÖTT i ”Om sveket mot de utsatta.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin meritocracyreflektioner och speglingar II....