Om välgörenhet – eller filantropi …

5 juli, 2015 § 1 kommentar

Se tidigare inlägg om filantrokapitalism.

Andreas Gustavsson skriver i ledaren ”Är det Coca-Cola som ska få bestämma vem som har mat på bordet?”:

Filantropi och ett engagerat civilsamhälle har en viktig roll att spela vid sidan om den politiskt styrda och gemensamt finansierade välfärden.

Men. Vid sidan om. Inte som substitut. Inte i frånvaron av ett system som ska förhindra akut fattigdom, som måste ha den grundläggande funktionen att ingen – ingen! – någonsin – någonsin! – ska behöva rädda familjens middag genom att först tvingas bli medlem hos och sedan köpa kasserade produkter i en butik som startats av miljardomsättande bolag som vill addera hjärtnupen storytelling till sina bokslut.

Det är Stockholms Stadsmission som kommer att äga och driva butiken. Men initiativet – och pengarna – kommer från Axfood (Willys, Hemköp) och en rad andra företag, varav flertalet sysslar just med livsmedel: Coca-Cola, Nestlé, Orkla, Santa Maria.

Fint att de spänner ett skyddsnät för samhällets olycksbarn.

Fint att de har hittat en plats att sälja sådant som andra har möjlighet att rata.

Nej, näringslivet är inte ondskan. Helt säkert finns det anställda hos Coca-Cola som brinner för det här projektet, som ser andra fördelar med det än att sälja några extra burkar.

Men poängen är att jag närmar mig blodstörtning i samma ögonblick som vi på allvar förväntas jubla över att Coca-Cola och övriga finansiärer ska utgöra något slags lösning för Stockholms fattiga.

Det här är välgörenhet.

Det här är privatiserad välfärd.

Kanske god, garanterat godtycklig.

‘Det är viktigt hur man skriver annonsen’, sa Sinikka Johannesson i fjol till Dagens ETC.

Hon är administratör för Giving people, en Facebook-sida som kopplar samman den som är i akut behov av hjälp med den som är beredd att ge hjälp. Först måste du be om hjälp. Visserligen anonymt, men din situation formuleras av Giving people till en annons. Väcker den något hos gruppens nästan 100 000 följare kan du belönas med matkasse, kläder eller ett presentkort.

‘Här finns en liten grabb med dåligt immunförsvar vilket gör att föräldrarna får vabba mycket. Denna månad räcker enbart lönen till elen och hyran och kvar finns en gosse som behöver mat och kläder. Mamman önskar också ingredienser till att kunna baka en tårta till pojkens födelsedag.’

Hjärtat går sönder. Det är meningen.

Sverige har inte längre något välfärdssystem. Då blir det så här’, sa Sinikka Johannesson.”

Frågan är vad personerna bakom Giving People gör för att råda bot mot detta? Inte minst politiskt!

”Idag ligger nivåerna i riksnormen för försörjningsstöd, som beslutas av riksdagen, under nivåerna för vad Konsumentverket beräknar som normala levnadsomkostnader. För en ensamstående förälder med två barn kan det handla om en differens på drygt 2000 kronor/månad.

Det är ideella krafter som jobbar med Giving people. De gör en insats. Liksom de elbolag, leksaksaffärer och sportkedjor som donerar – mot att företagen nämns på sidan.

Men att Giving people lyckas ge den femårige pojken i Södertälje en födelsedagstårta han annars inte hade fått, förändrar inte att Giving people existerar för att något är på väg att erodera.”

Så sant! Bra skrivet! Det som håller på att erodera är:

”Välfärden för alla.

Den som inte är selektiv.

Den som inte avgörs utifrån hur mycket sympati som kan upparbetas via sociala medier.

Den som inte startar en kommersiell butik för fattiga.

Den som inte hymlar med att en sådan butik uppmuntrar politikens reträtt.”

Ja, ”Därför bör vi kritisera välgörenhetskulturen” som frilansskribenten Adriano Mérola Marotta skriver. Hittar tyvärr inte den artikeln på nätet.

Annonser

Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

5 februari, 2012 § 11 kommentarer

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

(S), Stefan Stern och privatiserad välfärd …

5 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Jo, (s) har försummat politiken.

Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara.

Se Daniel Suhonen i ”Sälj inte vår (s)jäl till riskkapitalister”:

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå. S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden.

Håller med!

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå rörande nästan allt som har med välfärden att göra.

Förmågan att sätta upp tydliga skiljelinjer är avgörande för S överlevnad.

Gör välfärden till en stridsfråga.

Men ett återvändande till positionen som garanten för en generell välfärdspolitik av högsta kvalitet kommer att kräva förnyelse och minst fem smärtsamma uppgörelser med de senaste tjugofem årens förda S-politik:

TYDLIGHET: S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden med ett förslag om förbud mot vinstuttag i alla delar av välfärden som handlar om vård, skola, omsorg. I skattefinansierad verksamhet som riktas mot människor direkt får inte finnas incitament att dra ner på kvalitet eller service för att öka vinsten.

MAKTANALYS: S måste sluta låta som om man levde på 1980-talet. Det är inte små kooperativ eller ens aktiebolag som dominerar den privata välfärden utan stora koncerner som snart utgör privata välfärdsmonopol.

FRAMTIDEN: Den diskussion som bubblar under ytan är berättelsen om att vi inte kommer att ha råd med framtidens välfärd gemensamt. Detta paketeras av myndigheter och privata aktörer som en sanning när det i själva verket är ett ideologiskt vägval.”

Nej, det är inget ofrånkomligt! Inget måste, men det framställs så. Se t.ex. Daniel Ankarloo om välfärdsmyter här, här, här, här, samt här finns fler länkar.

Jag kommer också att blogga om skolan, samt referera till Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” och inte minst om kapitlet ”The Billionaires Boys’ Club” eller ”Miljardärernas pojkklubb”, i vilken hon skriver om filantrokapitalismen och vad den innebär för demokratin enligt henne (hon är inte ensam i dessa farhågor, undringar, kritik verkar det dock!).

Ravitch påpekar OCKSÅ att de fattiga missgynnas i detta alltmer privatiserade system, men tydligen håller saker sakta på att ändras bort från det som var dåligt, bland annat tack vare outtröttliga debattörer som Ravitch.

I bloggen som Ravitch har tillsammans med en Deborah Meier kan man läsa i ”Reminders About What’s Possible” eller ”Påminnelser om vad som är möjligt”:

”Jag blir uppmuntrad av dina positiva erfarenheter och att du kan hålla uppe takten så.

Jag uppmuntras också av skiftet i det politiska språket den senaste tiden, absolut inspirerat av Occupy-rörelsen. Ojämlikhet står nu högst på agendan. Kanske kommer det alltid att finnas öppningar för att pusha en agenda som är för demokrati, håll tummarna för det.

Under tiden så har jag varit här och där och träffat såna underbara, om dock demoraliserade kolleger: Baltimore är en intressant plats (alla friskolor är nu byggda på fackföreningsrörelse och antalet intressanta [exempel på friskolor där de anställda är fackanslutna?] är uppmuntrande). Och Rochester, New York, där jag träffade fackordförande/president och skolinspektören. Det är en icke typisk stad också, full av tecken på hopp.

Vi kommer inte alltid att vinna och demokratin är långt ifrån ett säkert vad, men drivkraften för personlig frihet och den envishet vi besitter att vi faktiskt är våra ‘bröders’ väktare är svår att döda.”

Ravitch är väldigt kritisk till att man inte bara anställer outbildade lärare, utan också rektorer och skolinspektörer som inte har erfarenhet av skola, utbildning eller undervisning (mer än från sin egen skolgång/utbildning). Hon är väldigt kritisk till drivandet av skolor som företag och har blivit alltmer kritisk till detta ju mer hon sett av den skolpolitik som härskat de senaste årtiondena, men mer om detta i senare postning.

Suhonen fortsätter:

”Äldrevågen utmålas av dem som vill sänka skatter och privatisera finansieringen som ett hot.”

Men det är den inte, se nedan om vad bland annat Daniel Ankarloo har skrivit.

”S måste rusta till strid med förslag om ett bättre pensionssystem och gemensamma lösningar av framtidens äldreomsorg.

Precis! En bra äldrevård – för ALLA!

”BUDBÄRARNA: Sedan en följd av år lejs tidigare S-toppolitiker som konsulter av privata företag. Inget ont i att söka sig till näringslivet.

Men de som hyrs in för att agera som S-debattörer inom S skapar demokratiska problem.”

Exakt!

”I fjol avslöjades att Borg-kommissionen mellan Arena och Timbro var betald av Magnora som tjänar pengar på välfärdsmarknaden och i veckan meddelades att S-strategen Stefan Stern också rekryterats av Magnora.

För bara ett par veckor sedan gav han privatiseringsvänliga råd till S-ledningen i egenskap av partimedlem. Vad man får göra med sin partibok?

Här kan man läsa Sterns debattartikel ”S är på väg att spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna.” Är det inte Stern som håller på att spela bort dem? Var det efter denna debattartikel som det kom ut att han rekryterats av Magnora?

”VALFRIHETEN: Är det verkligen det vi vill ha? Det som i dag beskrivs som positivt laddad valfrihet är i själva verket en organiserad flykt från ett delvis sönderslaget välfärdssamhälle.

Genom skolpengar och vårdval skapas bakdörrar för de som orkar och förmår välja något lite bättre. De flesta skulle vilja ha en bra skola för alla. Men när den solidariska lösningen inte längre erbjuds måste var och en se om sitt hus.

Precis! Det är de starkaste som gynnas. Dvs. de som skulle ha klarat sig i alla fall. Men det finns ju inga garantier ens för oss i medelklassen. Vad slags samhälle vill vi ha för våra barn? Och barnbarn?

”Det är det vi ser nu. Frågan är om socialdemokratin ska se klart och våga axla sin historiska uppgift.”

Där är (v) tydligare…

Se tidigare inlägg ”Mer om privatisering och kultur – var finns det kritiska samtalet? Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle?” med bland annat två ledare av Göran Greider som spinner på samma tema, bland annat om debatten om riskkapital i vården, ”Häpnadsväckande svagt och fegt av socialdemokraterna!”:

”Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.

Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).

Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten./…/

Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.

Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet.

Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse./…/

Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge/…/

Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte.”

Sant!!!

”Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn?

Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.

Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.

Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.

Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.

Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.

I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.

Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ‘Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav’ [se också ‘Vinstkrav försämrar vården, samt också debattartikeln ‘Vinstkrav försämrar och fördyrar vården’ i Läkartidningen].

Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.

Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.

Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.

Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin philantrocapitalismreflektioner och speglingar II....