Företagande och social trygghet – och också litet om olikhet i uppväxtvillkor…

12 juni, 2010 § 1 kommentar

Debattartikel i Dalademokraten lördag 12 juni.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar.

I USA betalar arbetsgivarna sjukförsäkring m.m. för sina anställda och vad kostar det för företagarna?

Det verkar MINST lika krångligt och byråkratiskt att anställa där som här, att döma av vad min pojkvän vittnat (han är amerikan och egen småföretagare i USA). Dock är han så hjärntvättad med propaganda mot skatter och har en god portion politikerförakt (som missgynnar dem med svag eller ingen röst).

Och för honom personligen skulle ju ett skyddsnät finansierat av alla betyda oerhört. Skapa en trygghet som skulle göra honom mer kreativ och förmögen att lösa problem.

Kortsiktigt kanske man blir problemlösande och kreativ av att ”få” kämpa, men på lång sikt tror jag att det BARA leder till sämre prestationer och sämre resultat för majoriteten av oss människor.

Läste också nu på morgonen krönikan ”Jag blödde näsblod – och stod kvar” i Lärarnas tidning, där man kan läsa om hur häpen den då färska läraren blev över hur barn kan ha det:

”Direkt från lärarutbildningen, med tusen idéer om hur olika situationer ska hanteras, ut i en verklighet som sannerligen överträffade fantasin.

Denna verklighet innebar ett brutalt uppvaknande för mig.

Om hur det ser ut i vissa familjer och hur lite skolan har att erbjuda dem som behöver mer.

En del elever åt sitt första varma mål sedan fredagen, på måndagen i skolan.

En elev hade med sig en potatis på fruktstunden.

En annan hade hål i skorna och såg nog gladast ut av alla när vi bestämde att vi hade frivillig innerast om det regnade.

Många hade kroppen full av oro av det slaget som inte är förenlig med koncentration på skolarbete.”

Annonser

Skulle Jesus ha kämpat för skattelättnader för höginkomsttagare eller för rättvisefrågor? Eller ”en annan värld är möjlig”…

3 juni, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara förhoppningsvis. Artiklarna tagna ur Dalademokraten.

Odell avvisar tuffare insiderlag (en Börsen önskar) men FRA-lagen har genomförts… Det är skillnad på folk och folk, kontroll och kontroll.

Ja, och apropå kontroll: lärarutbildningen är viktigare att kontrollera än allt annat (t.ex. civilingenjörs- och psykologutbildningarna) för Jan Björklund och alliansregeringen:

”Lärosätena ges inte förtroende att skapa lärarutbildning på samma sätt som man tillåts skapa exempelvis civilingenjörs- eller psykologutbildning.”

Åsikterna om skola och lärare är grundade på tyckande, inte på kunskap eller forskning? Där ”vet” alla och inte minst politikerna mer än de verksamma (högskolor, forskare, i skolan verksamma osv.), till skillnad från när det gäller andra utbildningar, som civilingenjörs- och psykologutbildningarna!?

Är dagens högsta skolpolitiker mindre flummiga än några tidigare? Är de t.o.m. mer flummiga?

Och apropå flum:

”En rubrik under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 6 mars lyder ‘Hårdare tag’ ger inte färre brott. Artikeln handlar om regeringspartiernas kriminalpolitik för att bemöta ungdomskriminalitet.

Genom att byta ut ordet ungdomsbrottslighet mot ‘skolans problem’ eller kriminalpolitik mot utbildningspolitik skulle texten lika gärna kunna handla om regeringens förhållningssätt till skolan.

Bristen på forskningsförankring är lika skriande. Själva grundproblematiken som kriminalpolitiken tar utgångspunkt i, att ungdomsbrottsligheten ökar, punkteras i texten. På samma sätt menar jag att den osakliga debatten om skolans problem ofta vilar på, ur luften tagna, och ovetenskapliga föreställningar om en skola i kris.

Det är sorgligt för att inte säga katastrofalt att diskussionen och debatten om skolan, i de stora svenska tidningarna, fortfarande grundar sig på så bristande kunskaper om dels pedagogik och lärande, dels hur det faktiskt ser ut i det stora flertalet skolor som debatten handlar om.

Var finns den sakliga, initierade och framför allt bredspektriga debatten?

Att denna totala kantring av ställningstaganden för en skola som kallas ‘kunskapsskola’, som rymmer ‘ordning och reda’ och som värderar elevernas kunskaper i ”fler skriftliga prov och tidigare betyg” ger en snedvridning av debatten vittnar inte minst Matilda Wiklunds avhandling Kunskapens fanbärare om.

Wiklund beskriver en debatt, eller kanske snarare en avsaknad av debatt, där aktuell forskning kring pedagogik, kunskap och lärande lyser med total frånvaro.

Tredje statsmakten [=massmedia, den första statsmakten är regeringen, den andra riksdagen och den tredje, massedia ska granska de två första!] gör gemensam sak med Björklund och talar om en kunskapsskola som om det var ett begrepp som definierats; ett allmänt vedertaget begrepp. Något mer flummigt än begreppet kunskapsskola får man leta efter.”

Vilka vinner på affärerna? Ja, rofferiet av skattepengar, från våra ledande högerpolitiker, borde bli en valfråga. Var går de? Återinvesteras de i verksamheterna eller i vems fickor hamnar de? Eller går de till ”avnämarna” dvs. till de som verkligen behöver dem? Var borde de gå?

Om privatisering och dess effekter, förakt för folket och litet om chockterapi…

8 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Se ledaren ”Hungriga vargar jagar bäst” i NSD. Enligt denna artikel så har Reinfeldt skrivit i ”Det sovande folket” att:

”De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.”

Helt spontant: men då vore det kanske nyttigt att inte ha fallskärmar för höjdarna i samhälle heller!?

Men det är inte alltid sant att det som inte dödar oss gör oss starkare.

Ja, det är kanske det vi inte borde vara, sovande alltså (vilken människosyn! Nedlåtande och föraktfull, men själv är han vaken?), utan vakna över vad som sker? Och inte låta oss drogas ner. Men det är kanske detta Reinfeldt arrogant, medvetet och nedlåtande spelar på – att han anser att ”folket” sover! De märker inte (bryr sig inte heller) över vad som sker?

Och Göran Greider skriver i ledaren ”Rea på förskolor”:

”Ändå är det en låtsasmarknad som skapas. Den drivs ju av skattepengar. De vinster som ägarna kammar in bekostas av skattebetalare.

När det med tiden blir större företag som tar över kommer – liksom redan skett i vården – mycket av dessa skattepengar att slussas in i den finansiella kapitalismen.

Är det så vi vill ha det? Ska svenska folkets skattepengar hamna i globalt arbetande fonder eller på börser?/…/

Det är exempelvis mycket märkligt att den privata äganderätten är kringgärdad av tusen juridiska skyddsvallar, medan offentlig egendom nästan helt trycks sakna skydd.

Och när ägaren av en förskola råkar i ekonomisk kris av någon orsak, ska då förskolan från en dag till en annan bara kunna läggas ner?

Ja, vad anser svenska folket om att de yttersta ägarna till förskolor, sjukhus och vårdcentraler till slut sitter utomlands och blir svåra att nå och påverka? Eller om det faktum att det också kostar pengar att hålla en marknad igång, när till och med förskolor måste marknadsföra sig.”

Privatisering har blivit en succé för de rika. ETC skriver också om att privatisering leder till färre jobb, att en internationell studie slår hål på myten om konkurrensens välsignelser. Se rapporten “Privatisation of Public Services and the Impact on Quality, Employment and Productivity (PIQUE) – Summary Report”.

Ja, vi är utsatta för chockterapi? Se Maria-Pia Boëthius i ”Vi låter oss beljugas. Marknadens chockdoktrin inför våra ögon.” Vi är utsatta för en sublim form av diktatur menar hon.

”På grund av kapitalets vanvettsspekulationer som försatte världen i kris, ‘måste’ enligt marknaden och dess ägandes värderingsinstitut och medier lönearbetare, fattiga, arbetare och många andra återigen och än mer underkasta sig det system, som orsakade sammanbrottet.

Man påstår att det är lösningen.

De som orsakade krisen kapar åt sig bonusar och status quo, garanterade av politiker.

Offren, de arbetslösa, plundrade och beljugna har bara att finna sig när det som fungerade som utjämnande utplånas.

Wall Street-kraschen visade sig vara en guldgruva för kapitalet, istället för att de åkte dit och rannsakades ges de nu möjlighet att ‘disciplinera massorna’ och ta ifrån dem deras äckliga fördelningspolitik. Och den etablerade vänstern verkar helt handlingsförlamad.”

Decennier av nyliberal egoism och om att avväpna den berättigade vreden – att inte se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror…

1 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Tony Samuelsson i recensionen ”Kallskänkan och förtrycket” av diktsamlinegn ”Kallskänkan” av Jenny Wrangborg:

”Om kallskänkan som söker sitt kollektiv men inte hittar det. Så skulle man kunna sammanfatta min läsupplevelse. Folk är nedtryckta, maktlösa, rädda och knyter näven i fickan.

I fackklubben, om den finns, kan man någon gång känna glädje och sammanhållning. Men mest är folk fullt upptagna med sina privata drömmar eller bara hålla näsan över ytan.

’Där arbetarna förr trevade ut ur kollektivet, in mot egot, famlar de idag i motsatt riktning’, skrev Örjan Nyström i en bra artikel i LO-Tidningen häromveckan.

Det är tragiskt att arbetarklassen förborgerligas, menade en gång Ivar Lo, men så sker när man får det bättre. I Wrangborgs dikter måste arbetarna vända på slantarna igen. Ändå känner de inte igen sig i det ’vi’ som Wrangborg drömmer om. Decennier av nyliberal egoism har suddat ut klassidentiteten.”

Och Örjan Svedberg i recensionen ”Greider med hjärtat till vänster – på sikt måste en förändring komma” av Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”:

”Den fråga som är central är: varför har inte arbetarrörelsen ett kraftfullt svar på finanskrisen och klimatkrisen? För att få svar på den frågan gör han en personlig och politisk tillbakablick som sträcker sig tillbaka till 70-talet./…/

… de ekonomiska kriser kapitalismen genomgår alltid kommer att finnas – de går inte att få bort. För om man lyckas ta bort kriserna, ja då är det inte kapitalism./…/

Ovanpå detta kom så nyliberalismens segertåg genom västvärlden. Det börjar med Thatcher och Reagan, men vi fick ju även vår egen variant här hemma./…/

… nyliberalismen trängde djupt in i både arbetarklassen och arbetarrörelsen./…/

Riktigt njutbart blir det när nyliberalismens haveri beskrivs. För alla dessa självsäkra nyliberala ideologer vi retat oss på under många år tappade fotfästet, blev en aning mindre sturska./…/

Särskild uppmärksamhet ägnar han två viktiga utvecklingar: framväxandet av ekomodernismen och konsumtionshysterien./…/

… det är för det första den rika världen som förstör mest och för det andra är det den rika delen av den rika världen som är värst. Ekomodernismen bli på så sätt klasslös.

Själva kapitalismen förblir orörd och borgligheten i Sverige hävdar att vi genom tillväxt kan komma ur klimatkrisen – det tror inte författaren på (och inte jag heller). Hela klimatkrisen är djupt förbunden med kapitalismen./…/

… krisens verkningar kommer att fortsätta och att lösningarna kommer att vara i stort sätt liberala världen runt. Samtidigt som en insikt håller på att långsamt sprida sig, insikten om att tillväxten inte kan fortsätta och därmed inte kapitalismen heller.

På sikt måste en förändring komma. Men den kommer först när socialdemokrater runt om i Europa släpper sin ängsliga fixering på storstädernas medelklassväljare och inser att det är arbetarklassväljarna man ska arbeta för./…/

… det är utjämningen mellan klasser och folk som på sikt kommer att förändra världen och det är genom denna tanke vi kan komma åt den dubbla kris vi befinner oss i nu.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ”Stirra mörkret i ögonen. Boëthius: Positivt tänkande drogar ner Sverige?:

”Strax innan jag reste från Sverige blev jag intervjuad av två unga mediestudenter om ’media’. När jag babblat klart sa de: ’Gud, så deprimerande.’ Jag blev faktiskt häpen. Min idé är att se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror, allra minst.

De senaste åren har jag märkt en skillnad när jag är ute och föreläser. Många människor vill ha optimistiska budskap för att sedan gå hem och känna sig väl till mods, istället för att gemensamt söka sanningen, också om den är mörk och sedan kavla upp ärmarna och sätta igång motståndet.

Och jag har funderat på hur annorlunda det var på 60- och 70-talen och om positivt tänkande är på väg att droga ner också Sverige. Dess profeter kallar alla obehagliga sanningar för ’katastrofism’. Låter som ett bra sätt att avväpna den berättigade vreden. Eller slippa känna den?/…/

Någon som jag håller oändligt mycket av och som varit fruktansvärt utsatt lärde mig en gång att det är tvärtom, att styrkan kommer av att stirra det svarta rakt i ansiktet, inte att låtsas som om det inte finns. Och att sedan handla. Hon gjorde det och av det lärde jag mig något omistligt.”

Se tidigare inlägg om positivt tänkande.

Den lyckade människan…

14 april, 2010 § Lämna en kommentar

Ulf Lundén skriver i ”Om den lyckade människan” angående kulturfestivalen ”Existentiell filmfestival”:

”… utrymme för diskussion och reflektion över samhällsklimat, människans olika livsvillkor och rådande tidsanda.

Vi går ständigt mot nya tider. Olika starka ekonomiska intressen i samhället vänder och vrider på uppfattningar och värderingar.

Tillvaron framstår som smått surrealistisk. Är ekonomiskt egenintresse (läs fortsatta skattesänkningar) för en redan gynnad medelklass måttet på ett samhälles framgång?

Knappast, det blinda mantrat tillväxt har inga svar när människan vill hitta andra mål och meningsfulla uppgifter än att inreda hemmet, göra om utseendet, göra karriär eller spela upp en ’teater’ om den perfekta familjen…./

Förutom kraschade medelklassdrömmar kretsar filmerna kring frågor om människans värde, om tanken på alternativa sätt att leva på och priset man får betala för framgång.”

En man som jobbar med jämställdhet, män och mansgrupper skriver i ”De verkliga, mogna männen”:

”… allt fler pojkar förblir ‘grabbar”‘ och försöker vara coola, häftiga och ägnar sig åt tidsfördriv hela livet. Vi får allt färre män som tar ansvar för det goda samhället, ett meningsfullt liv och värnar om kvinnor och barn./…/

Det finns dock mycket som tyder på att vi har fått mer likriktning än jämställdhet. Kvinnor har blivit mer lika män och män mer lika kvinnor.”

Se Robert Sundberg i ledaren ”Det nya frihetspartiet”:

”Det finns stora behov att fylla i den offentliga sektorns skolor, daghem, sjukvård och åldringsvård. Att personer skulle kunna anställas där, i stället för att kosta i arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadsutbildningar. /…/

Den andra vägen är borgerlighetens låglöneväg. Borgarna vill öka sysselsättningen genom att det blir fler lågavlönade jobb i privat tjänstesektor.

Borgarnas framtidsmål är att lågavlönat tjänstefolk i servicesektorn ska betjäna de som är välbeställda.”

I ”Handel och vandel i Afrika” på Hyllan i DD kan man läsa om senaste Ordfrontnumret angående handel och vandel:

”… Afrika, där internationella affärer oftast betyder ta från de fattiga och ge till de rika./…/

Även här i Sverige driver Alliansen samma idépolitik. Mer till de rika, mindre till de fattiga. Det kallas för arbetslinjen.”

Se ledaren ”Licens att lära och styra” av Robert Sundberg om legitimering av lärare:

”De borgerliga partierna med Folkpartiet och partiledaren tillika skolministern Jan Björklund har dock under lång tid utmålat den svenska skolan som dålig. Det skedde särskilt innan valet 2006.

Ofta har han och hans parti kommit undan lättvindigt med svartmålningen eftersom medierna sällan granskat Folkpartiets påståenden om skolan.

Om underlaget i form av studier och rapporter på området gås igenom på ett seriöst sätt syns att den svenska skolan hamnar ungefär på en internationell snittnivå i kvalitet.

För övrigt går det att tillägga att om den svenska skolan vore så dålig som borgare som Björklund påstått genom åren är det ett underbetyg för borgarna själva.

I 30 år har ju skolan arbetat utifrån läroplaner som har beslutats av borgerliga regeringar, 1980 och på 90-talet.

Under drygt trettio år har lärarnas lön och status (vad som nu menas med det, auktoritet och annat) urholkats. Den trenden, i alla fall gällande löneläge i relation till liknande yrkesgrupper, har varit vikande oavsett regering. Trenden har varit samma den tid, drygt 12 år, som det varit borgerliga regeringar.

Om utbildningsväsendet, på grund- och gymnasieskolans nivå, kan förbättras är det bra. Att införa sådant som yrkeslegitimation kanske kan bidra till det. Detta även om man kan tycka att ett yrke per definition borde bestå av personer som har de rätta kvalifikationerna.”

Se ”Nödhjälpen ökar i USA” och Ulf Lundén i ”Kultur som nyttopryl” som var så bra så jag citerar hela:

”Kulturen har blivit en nyttig pryl som skall frälsa oss från ondo, fattigdom och sjukdom.

Silversmide för stressad sjukvårdspersonal, promenader i slottsträdgården för långtidssjukskrivna personer med kronisk smärta. Snart kanske en läkare nära dig börjar skriva ut kultur på recept.

Varsågod; en biljett till nästa Norénpjäs när huvudvärken slår till nästa gång. Är det en bra utveckling? Skall vi alla falla in i hyllningskören? Är det kulturens uppgift att förebygga och minska sjukfrånvaron?

Nej, självfallet inte. Det är att blunda för grundläggande samhällsproblem. Att människor dukar under i arbetslivet beror på ändrade maktförhållanden och hårdare arbetsvillkor.

Det finns inte plats för individer som inte kan gå för fullt i alla lägen. Vi är ett slags levande förbränningsapparater i marknadsekonomins tjänst.

Drivkraften är pengar, makt och rikedom. Alla måste vara effektiva i tillväxtens namn. Här får över huvud taget inte vissa människor plats. De är dömda till arbetslöshet på obestämd tid.

Vi kan inte bygga det goda samhället, det solidariska allmäntillståndet på djupt egoistiska grunder, där den ekonomiska högsta kasten i bank- och företagsvärlden förblir sittande på en ohotad piedestal.

Jag tror givetvis på kulturen som skapare av social gemenskap och mänskliga mötesplatser. Vi blir gladare av att sjunga i kör än att skråla ensam. Vi skrattar högre tillsammans med andra.

Det är också bättre att bli förbannad i grupp än att svära i enskildhet. Kultur som aktiv karneval, som bryter gränser, skapar små mirakel, är självfallet bättre än kultur som alstrar allmän passivitet.

En sådan kultursyn är radikal, samhällsomstörtande, ett motstånd till den borgerliga tanken om kultur som visionslös konsumtionsvara, eller hjälpgumma.”

Jan Broman skriver i debattartikeln ”Solidaritet, rättvisa och skatter”:

”Jag har svårt att tro att människor i Sverige är så själviska som alliansen försöker göra oss.

Tvärtom tror jag att de flesta av oss är solidariska av naturen./…/

Att ytterligare försämra statens balans med ett antal miljarder – som alliansen verkar förespråka! – verkar inte vara någon särskilt bra idé.

Alltså en uppmaning till politiker av alla kulörer. Gå ut och fråga era yrkesverksamma tänkbara väljare: Skulle inte du kunna tänka dig att betala lite högre skatt för att din gamla farmor, eller hennes morbror, ska få lite mer att röra sig med? Jag lovar er!

Ni som tror att människor är egoistiska varelser som inte kan tänka sig att avstå någonting för en annan människas skull, kommer att bli förvånade!”

Mer om lycka – och positivt tänkande…

4 mars, 2010 § 2 kommentarer

Mer ur artikeln ”The Pursuit of Happiness” av Carlin Flora.

Se också det tidigare inlägget ”Lycka…” om detta ämne.

Psykologen Martin Seligman vid University of Pennsylvania uppmanade kolleger att noga undersöka optimala sinnesstämningar med samma intensitet som de under så lång tid hade studerat sjukliga. Han sa att vi inte kommer att lära oss om fullt mänskligt fungerande om vi inte vet lika mycket om mentalt välmående som vi vet om mental sjukdom. Så en ny generation psykologer byggde upp en respektabel forskningssamling över positiva karaktärsdrag och lyckohöjande övningar. Samtidigt bidrog utvecklingen inom neurovetenskapen med nya ledtrådar till vad som gör oss lyckliga och hur detta ser ut i hjärnan.

Inte oväntat står det i Wikipedia:

”Martin Seligman född 12 augusti 1942, är en amerikansk psykolog och författare, mest känd för att ha myntat begreppet ’inlärd hjälplöshet’.

I skriften ’The Welfare Pigeon’ redogör han för experiment med duvor. De duvor som får belöning, utan någon koppling till sin prestation eller sitt beteende, har en tendens att hamna i ett depressivt tillstånd av passivitet. Dessa enkla djurförsök har sedan legat till grund för en nyliberal skola som menar att generösa välfärdssystem söver och passiviserar.”

Rättfärdigar passivitet på andra fronter? Tillbakalutad likgiltighet hos vissa?

Ekonomer samlade samtidigt på forskning som undergrävde den klassiska premissen att människor gör rationella val som ökar deras välmående. Vi är usla på att förutse vad som kommer att göra oss lyckliga.

Men det räckte inte att ett uppbåd av akademiska linjer som var den tändande gnistan till en massa insikter om den soliga sidan av livet samlades. Självutnämnda experter hoppade på tåget. En ytlig ocean av leenden ansikten (smiliesar), självhjälpsguruer och leverantörer av köksbordsvisdom har rivit ner vetenskapens grundtanke, dragit ut en massa dårarnas guld och stormat marknaden med garantier att förinta din oro, stress, ängslan, nedslagenhet och till och med leda. En gång för alla. Allt som krävs är litet tacksamhet. Eller kanske en massa.

Men allt är inte nödvändigtvis bra. Enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma tid som lyckorörelsen har florerat (på samma sätt som många andra länder blivit); kanske är det därför som de så ivrigt har köpt dess erbjudanden. Det kan vara så att unversitetsstudenter skriver in sig för lektioner i positiv psykologi i mängder i USA därför att hela 15 procent av dem rapporteras vara kliniskt deprimerade.

Det finns de som i lyckobrigaden ser en lättvindig och till och med nedslående bedrägligt sken av Pollyanna.  Så det är inte förvånande att lyckorörelsen har skapat en motrörelse, ledd av en akademisk trojka. Jerome Wakefield vid New Yorks universitet och Alan Horwitz of Rutgers har skrivitThe Loss of Sadness: How Psychiatry Transformed Normal Sorrow into Depressive Disorder (vilket ungefär betyder ”Förlusten av sorgsenheten: hur psykiatrin har omvandlat normal sorg till en depressiv störning”). De har sett att den främsta upptagenheten med lycka har kommit på bekostnad av sorgsenhet, en viktig känsla som vi har försökt att bannlysa från vår känslomässiga repertoar.

Horwitz beklagar att unga människor som är naturligt ledsna och vill gråta efter uppbrott ofta övertalas att medcinera sig själva istället för att arbeta sig igenom sin sorgsenhet. En annan psykolog är rasande över att vår upptagenhet med lycka är liktydig med ett ”mesigt nonchalerande” av känslor som har gett upphov till våra största konstverk.

Fast jag tror inte alls att vi måste lida för att vara kreativa. Däremot mår vi nog ALLA gott av att ha tillgång till hela spektrat av känslor, vare sig vi är konstnärligt arbetande eller inte.

”Den lyckliga människan är den tomma människan”

säger han. Fast det tror jag inte heller behöver vara sant nödvändigtvis. Så länge man har tillgång till och får känna alla andra känslor; ilska, sorg, vrede osv.

Men både lycko – och antilyckokrafterna är överens om något viktigt, nämligen att amerikaner tenderar att grabba tag i konstgjorda quick-fixes, sådana som extravagant köpande och fet mat, för att undertrycka eller dämpa varje negativ känsla som kommer över dem. Detta verkar röra sig omkring en idé att konstant lycka på något sätt är vår födslorätt. En mängd forskning visar verkligen att omedelbar skonsamhet lugnar ner oss – ett tag. Men de lämnar oss fattigare, fysiskt sjuka och vanligtvis ännu miserablare på längre sikt – och dessutom i avsaknad av de verkliga förmågorna som får oss att rycka upp oss.

Lycka är inte att le hela tiden. Det handlar inte om att eliminera dåliga sinnesstämningar eller att omsätta några slags Tolstoyinspirerade nyanser och ambivalenser mot människor och situationer med muntra uttryck utan några kritiska värdeomdömen som Carlin Flora skriver.

Vad är lycka? Den innehåller djup och överväganden. Den omfattar att leva ett meningsfullt liv, där vi får använda våra gåvor och vår tid, leva med tanke och mening.

Den maximeras när du också känner att du är del av en gemenskap. Och när du möter irritationsmoment och kriser med värdighet. Den inbegriper vilja att lära sig och sträcka sig ut och växa, något som ibland innehåller obehag. Den kräver att vi agerar på livet, inte blott och bart tar in det.

Se artikeln ”It’s not too late to save ‘normal’ – Psychiatry’s latest DSM goes too far in creating new mental disorders” av Allen Frances.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin passivityreflektioner och speglingar II....