Om auktoritär kapitalism…

17 mars, 2012 § 3 kommentarer

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Annonser

Sjukvårdsförsäkring åt lärare – ett uttryck för det nya Sverige?

11 november, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 12 november, se slutet]

Jag blev väldigt illa berörd när jag för ett tag sedan i Lärarnas tidning läste om Lärarförsäkringars sjukvårdsförsäkring. Nu fick jag också ett brev från Lärarförsäkringar om de försäkringar jag kan teckna, där denna försäkring också nämns.

Är det denna slags sjukvård vi håller på att få, där man måste ha en sjukvårdsförsäkring för att få rimlig vård? För att inte tala om vår tandvård och skillnaderna där?

Kanske är den för alla de lärare som jobbar i t.ex. Stockholm med all dess privatiserade sjukvård? Men den tanken gör mig inte gladare eller mer positiv till denna försäkring.

Om denna försäkring kan man läsa:

”En sjukvårdsförsäkring är ett komplement till den offentliga vården som både snabbt och enkelt ger dig den vård som du behöver.

Nu kan du enkelt ta lite extra hand om dig själv. Med Lärarförsäkringars sjukvårdsförsäkring får du snabbt den vård som du behöver. Du kan på så vis undvika onödigt lidande och oro och istället ägna mer kvalitetstid åt nära och kära. Snabb och kvalificerad vård ökar också dina möjligheter att fortare komma tillbaka till arbetet.”

Jag blir så oerhört trött. Vilka är det som kommer i andra hand för de lärare som tecknar denna försäkring? Så jag ska glassa förbi de som inte har någon försäkring? Vad är det för ett jäkla samhälle vi håller på att få?

Jag får nästan lust att gå ur facket! För jag tycker det ska jobba för allas vårt bästa. Skulle önska att inga lärare tecknar denna, samt protesterar mot den överallt där de kan, i kommentarer, bloggar m.m. Och strida för ett annat slags samhälle.

Jag tycker båda lärarfacken är oerhört tandlösa!!! Och så är båda våra fackordförande. Men jag är egentligen inte emot facket, tvärtom (därav följande ironiska bild).

Tillägg 12 november: nyabrittas skriver i bloggpostningen ”Här ser vi Anders Borgs verkliga syfte med politiken” och citerar vad han sagt om att

”… på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken.”

Finns något sådant humant sätt? Från postning på Ett hjärta RÖTT.

Och alliansen regerar i en minoritetsregering, som Robert Sundberg skriver i ledaren ”Partier i kris både här och där” (finns tyvärr inte på nätet än):

”Utan att nedvärdera allvaret i läget för S kan det vara på sin plats att påminna om alliansen. Den minoritetsregerar landet./…/

Denna allians pratade ihop sig för sju år sedan, inför ett möte hos dåvarande centerledaren utanför Umeå./…/

Denna allians av fyra partier genomförde under mandatperioden efter valsegern 2006 sitt program. Troligen räknade alliansen med att den riskerade förlora valet 2010. Därför passade den på att genomföra allt som den var överens om den mandatperiod under vilken de var säkra på att ha makten [med ljusets hastighet, innan någon hann vakna]./…/

Flera av dess partier uppvisar ju dålig form, trots att en treårsperiod återstår till nästa val.

Egentligen borde debatten handla om borgerlighetens kris./…/

Men medierna handlar bara om s-krisen.

Oc h vad består moderaterna av bakom ledarduon Reinfeldt/Borg och pr-strategen Schlingmann?/…/

Tre fjärdedelar av [Bo] Lundgrens skattesänkarpolitik är alltså genomförd. Inte så mycket nya moderater över det, snarare klassisk moderatpolitik.

Kris? Se på halva alliansen. Finns kristdemokraterna och centerpartiet kvar i riksdagen efter 2014?

Och vad är moderaterna egentligen för ett parti? Vad är det för nytt med att bedriva samma skattesänkarpolitik som alltid?”

Ja, Alliansfritt Sverige i ”KD attackerar Moderaterna”:

”Kristdemokraternas nya partisekreterare Acko Ankarberg Johansson beskriver Moderaternas förnyelse som något som bara skett på ytan – där man fortsätter att föra Bo Lundgrens skattesänkarpolitik.

– Jag ska vara ärlig och säga att det i praktiken kanske inte är så stor skillnad mellan Bo Lundgrens sänkta skatter och Anders Borgs jobbskatteavdrag. Man har bara bytt skepnad på något vis, säger hon till Expressen.”

Precis! Annarkia i ”Vågskvalp i opinionen” (skrivet i slutet av januari i år):

”Moderaterna har övertagit rollen som största parti och allianssyskonen minskar. 

Maud Olofsson surnade till och idag gör Kristdemokraternas partisekreterare henne sällskap. Hon går t om ett steg längre och menar det vi andra redan insett att moderaternas förändring endast är en förändring på ytan.

Jobbskatteavdraget är en fortsättning på Bo Lundgrens skattesänkarpolitik säger Acko Ankarberg.

Göran Greider skriver i ”Vårt behov av bråkiga sossar av Bengt Holmquists slag”:

”Varför ska det vara så svårt att fatta att behovet av kritiker i en rörelse alltid är precis lika stort som behovet av de lojala?

Och den som är obrottsligt lojal mot en partiapparat blir ofta illojal mot en rörelsens djupaste värderingar och tvärtom.”

Bra skrivet! Sant! Vi behöver fler bråkiga sossar!

Och Ulf Lundén skriver i ”Rädda verkligheten från PR-industrin” (finns inte heller på nätet än):

”Så förvandlas det som en gång var gemenskap och kollektiva värderingar till Aktiebolaget Jag på en bottenlös marknad.”

Klicka på bilden för att göra den större och lättare läsbar.

Tony Judt om Washington konsensus, Lissabonagendan och ‘pensée unique’ eller ‘den enda tanken’…

21 juli, 2011 § Lämna en kommentar

om Tony Judt.

Se Judt i konservation om bland annat historielöshet hos de unga

Judt skriver att ett av hans mål är att föreslå att regeringen (de styrande) kan spela en stärkt roll i våra liv, utan att hota våra friheter. Han vill också argumentera för att amerikanerna borde fundera över vad slags stat de vill ha, eftersom staten kommer att finnas med dem för förutsebar framtid. Något vi borde ta lärdom av.

Han menar att det som var bäst i amerikansk lagstiftning och socialpolitik under 1900-talet i praktiken motsvarar det européer kallar ”social demokrati”, det de (vi)  nu är tvingade att montera ner i namn av effektivitet och mindre styrning.

Socialdemokrater idag är i försvarsställning och ursäktande sig. Kritiker som hävdar att den europeiska modellen är för dyr och ekonomiskt ineffektiv har tillåtits passera icke utmanade. Sant! Och ändå är välfärdsstaten lika populär som nånsin för dess förmånstagare: ingenstans i Europa finns det konsensus att avskaffa offentlig sjukvård, att ge upp fri eller subventionerad utbildning eller att minska offentligt tillhandahållna transporter eller andra livsviktiga tjänster.

Nej, det är en massa saker som bäst sköts gemensamt. En enskild småföretagare kan inte bekosta vägar själv till exempel. Kan vara beroende av bra transportmöjligheter via vägnät eller tåg. Ett stort företag kanske kan (men vill det?). I en massa andra sammanhang så kan inte en enskild individ bekosta det vi tillsammans kan bekosta. Men naturligtvis kan det diskuteras vad vi ska bekosta gemensamt. Och trots vår generösa välfärdsstat så är vi (fortfarande) ett rikt land. Kan välfärdsstaten ha bidragit till att vi är ett rikt land? Vi är välutbildade och ganska trygga och allt detta betyder en hel del, för oss som enskilda individer samt för vårt land.

I början av detta århundrade lät sig inte ”the Washington consensus” besegras skriver Judt.

Wikipedia säger i inledningen i sin artikel om Washington konsensus, att

Termen Washington konsensus refererar vanligen till en orientering mot nyliberal politik som från omkring 1980-2008 hade inflytande bland huvudfåran av ekonomer, politiker, journalister och globala institutioner som IMF och världsbanken./…/

Washington konsensus hade mest inflytande under 1990-talet. Under det första decenniet av det tjugoförsta millenniet blev denna [konsensus] i ökande grad kontroversiell. 2008 och 2009, efter den finansiella krisen, började en kör av röster att deklarera att Washington konsensus var slut.”

Judt fortsätter med att i början av detta århundrade lät sig the Washington konsensus inte besegras. Överallt fanns det en ekonom eller ”expert” som utförligt lade ut texten om avregleringens dygder, om minimal stat och låg beskattning. Det verkade som om allt den offentliga sektorn kunde göra kunde privata individer göra bättre.

Wagshingtondoktrinen hyllades överallt av en ideologisk hejaklack: från profitörerna på det ”irländska miraklet” (bostadsbubbleboomen hos ”den keltiska tigern”) till de doktrinära ultrakapitalisterna i forna kommunistiska Europa.

Även ”gamla européer” sveptes med i marknadsfesten. EU’s frimarknadsprojekt, den så kallade ”Lissabonagendan”, den entusiastiska privatiseringsplanen hos de franska och tyska regeringarna bar också vittnesbörd om det som dess franska kritiker beskrev som den nya ”pensée unique” eller ”den enda tanken”.

Wikipedia säger:

Uttrycket ‘pensée unique’ (franska för ‘enda tanke’) beskriver den påstådda överlägsenheten hos nyliberalismen som ideologi.”

Ja, en enda, odiskutabel sanning! Den enda vägen.

Att fortsättas i ny postning…

Tidigare postningar om Ill Fares the Land.

Dem för vilka rättvisa kanske är viktigast har kanske varken tid eller kraft att föra sin kamp…

22 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Ja, det var det där med positivt tänkande

Jo, välfärden är i högsta grad möjlig.

Nej, inget är ödesbestämt. Det finns inte bara en väg att gå. Välfärd är möjligt. Men David Icke, som insändarskribenten rekommenderar att man tar sig en titt på, borde tas med en nypa salt?

Nej, dem för vilka rättvisa kanske är viktigast har kanske på grund av arbetslivets orättvisor, varken tid eller kraft att föra sin kamp! Och detta lever dagens elit på. Fast egentligen förlorar vi alla på detta. Vad för slags samhälle håller på att skapas? Vad skapar vi för samhälle för våra barn, både de som växer upp nu och inte minst för dem som ännu inte är födda? Välfärden ÄR möjlig, men detta får vi inte höra i dagens media. Väldigt få journalister skriver om  detta eller ifrågasätter det som sker och dess konsekvenser, ungefär som om det inte finns några alternativ.  Vilket det gör. Vi kan välja, ”Det finns alternativa att undersöka”!

Skönt att alla inte går att köpa! Nej, rätt många går inte att köpa?

Se blogginlägget ”Skämmes, Expressen.”

Uselt jobbskatteavdrag – Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät…

13 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen och 14 april, se slutet].

Robert Sundberg skriver i ledaren ”Usla jobbskatteavdraget 5”:

”Med dessa förslag genomför alliansen det den utlovade i valet. Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät.

[Tillägg 14 april: se Det progressiva USA om budgetunderskott och att sänka skatterna för de rikaste eller inte].

Kanske är det en ny svensk modell. Det är en annan film än den första och likt nästan alla uppföljare är den sämre, ja ofta usel.”

Och jag tror att vi kommer att förlora på detta, även samhällsekonomiskt. Ja, och det var det där med förakt för svaghet, egoism och kortsiktighet…

”Bojkotta och slå ner Koch-industrierna” i Wisconsin, USA, skriver apropå ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

“Since the budget is completely evil and reads like billionaire oil man’s wish list my guess is yes. …..Connie Reich”

En kommentator skriver:

”The rich will be better off and the rest of America is getting f****d.”

De rika kommer att kommer att få det ännu bättre ställt och resten av Amerika får det för djävligt!”

I artikeln kan man läsa:

“Did Koch Industries write the budget deal? Or is it just a coincidence that so many of the the things Republicans demanded — and got — just happen to line up with the financial interests of the billionaires who fund the Tea Party and much of the ‘conservative movement?’ Cutting money for the EPA, alternative energy efficiency, high-speed rail, efforts to fight climate change — even prohibiting NOAA from creating a Climate Service … it reads like an oil tycoon’s wish list.


Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Before you read this, remember that they just finishing pushing through another huge tax cut for the rich. Always remember that tax cut deal any time you hear about ‘deficits’ — which were caused by tax cuts for the rich and increases in military spending. And before reading about the cuts below you should know that this budget ‘cut’ deal increased the military budget by another $5 billion.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Ja, de enda som i längden tjänar på alla dessa skattesänkningar överallt där de sker är de redan rika. Och även medelklassen drabbas. Vi kommer säkert inte att bli något undantag här i Sverige med den politik som förs. Många av dessa rika, vare sig de rika i USA eller i Sverige eller någon annan del av världen, vill nog dessutom inte ha konkurrens vare sig här eller där, hur mycket de nu än hyllar den. De vill inte frottera sig med kreti och pleti?

Tillägg på eftermiddagen: se Ett hjärta RÖTT i ”Politik handlar om människosyn” med en massa intressanta, bra länkar.

Tillägg på kvällen: tack Martin Moberg för videotipset.

”Det som till en början var väldigt positivt för honom blir allt eftersom en allt mer prekär sits eftersom allt som varit skattefinansierat nu helt finansieras med egenavgifter. Stressen ökar och familjelyckan slås i spillror medan ekonomin allt mer närmar sig ett oundvikligt haveri. Då till slut förstår Andersson att det är bäst om vi alla tillsammans efter bärkraft betalar för den generella välfärden och får ta del av den efter behov. Så det är något att ha i tankarna när högern sår egoism och girighet i hopp om att uppnå det där för sagda höger så eftersträvansvärda systemskiftet….”

Och läs slutligen Björn Johnson om socialförsäkringsministern i ”Ulf Kristersson och sanningen.”:

”Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.”

Tillägg 14 november:

Se Johan Westerholm i ”Något håller på att gå sönder i Sverige.”

Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?

4 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 april, se slutet av denna postning].

Sofie Wiklund skriver i ledaren ”S i Dalarna redo att ta kampen”:

”Det är också viktigt att locka fler yngre till vårdyrket, eftersom 25 procent av de anställda i en del dalakommuner kommer att gå i pension inom loppet av några år.  Samtidigt minskar antalet som söker till gymnasiets yrkesförberedande program. Det beror på att den moderatledda regeringen sett till att den som väljer ett yrkesförberedande program inte får högskolebehörighet. Genom det får arbetsgivarna ett argument att sänka lönerna för dem med praktiska yrken, samtidigt som möjligheten att byta jobb försvåras.”

Daniel Lind är en av dem som bidragit med ett kapitel i boken ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd”, han skriver om ”Social rörlighet – Hur långt från trädet faller äpplet?”:

”Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli den hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden?/…/

… vilka institutioner är det som möjliggör en hög grad av social rörlighet?/…/

… sannolikheten att sonen till en far med en inkomst i den lägsta kvintilen [alltså dem med lägst inkomster, se diagram ovan] också hamnar i den gruppen [den kvintilen] som vuxen [är] drygt 26 procent i Sverige (om rörligheten hade varit helt slumpmässig hade sannolikheten varit 20 procent [dvs. sannolikheten ligger ganska nära slumpmässighet?]).

På motsvarande sätt är sannolikheten drygt 37 procent att den son som har en far i den lägsta inkomstkvintilen också hamnar i denna grupp. De rika verkar alltså sitta ganska säkert i Sverige [och detta trots de ‘höga skatterna’ här! Trots den värnskatt som de med högst inkomster betalat osv.?] och i detta avseende sticker vi inte ut i förhållande till de flesta andra länder.

Särskilt intressant är det faktum att USA i jämförelse med de nordiska länderna har en lägre social rörlighet i samtliga kvintiler utom i de rikaste, där Norden och USA är ganska lika [ja som sagt, verkar de rika sitta ganska säkra ÄVEN här i Sverige och de nordiska länderna!].

Störst skillnad är det för den grupp i samhället som har de allra lägsta inkomsterna. Sannolikheten att sönerna till de fattigaste amerikanska fäderna i sin tur också blir fattiga är drygt 42 procent [dvs. nästan varannan son]./…/

Den sociala cementeringen av uppväxtvillkor och familjeförhållanden i dessa inkomstgrupper [svansarna av inkomstfördelningen, dvs. dem med högst och dem med lägst inkomster] är betydligt starkare i USA än i Sverige. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa sig ett bättre liv för kommande generationer är i praktiken avsevärt mycket mindre än i andra länder i västvärlden. Den amerikanska drömmen kan på goda grunder ifrågasättas.”

Lind skriver också att likhet i utfall (dvs. vilka inkomster man får och att de är ganska lika) leder till likhet i möjligheter. Högern hävdar att jämlikhet i utfall hämmar den ekonomiska utvecklingen och begränsar individens frihet. Man hävdar jämlikhet i förutsättningar framför jämlikhet i utfall.

”Då man ofta antar att hungriga vargar jagar bäst är det rimligt att se större inkomstskillnader som en motiverande kraft för att klättra på inkomststegen.

[se dessutom forskning om drivkrafter i människor, något amerikanen Dan Pink har skrivit om i boken ‘Drivkraft’].

Men forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är som vi sett högre i länder med små inkomstskillnader och lägre i länder med stora inkomstskillnader. Hur kan detta komma sig?

En uppenbar ingång är att de institutionella förhållanden som begränsar inkomstskillnaderna även bidrar till att stimulera den sociala rörligheten. Till exempel minskar ett mer omfattande progressivt skattesystem skillnaderna i disponibla inkomster, samtidigt som det kan finansiera socialarbetare och utbildning [men detta progressiva skattesystem verkar inte ha missgynnat de rikaste i Sverige! Se ovan].

Till detta bör också läggas den snabbt växande insikten om att inkomstskillnader i sig själva påverkar människor hälsa och produktiva förmåga [dvs. de bidrar mindre till samhällsekonomin därför att deras hälsa är sämre. Dessutom tror jag man är mindre kreativ om man oroar sig för sin ekonomi, om inte förr så på sikt]./…/

[Inkomstskillnader] förstärker /…/ redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att röra sig uppåt i inkomstfördelningen.

[Något de som har det bäst ställt inte har något emot? Och hur påverkar detta solidariteten i och mot samhället ovanpå allt annat?]

Den välkände sociologen Gösta Esping-Andersen argumenterar för att stora klyftor minskar den sociala rörligheten. /…/

Små inkomstskillnader, och de institutionella förhållanden som bidrar till detta, stimulerar den sociala rörligheten och stärker individens faktiska möjligheter i livet.

Likhet i utfall leder till likhet i möjligheter./…/

[Ekonomen Gary] Solon lyfter fram tre dimensioner som påverkar den sociala rörligheten. Den sociala rörligheten minskar när: (i) familjearvet är starkare i egenskaper som gynnas på arbetsmarknaden, (ii) avkastningen på barnens humankapital är hög, (iii) utbildningspolitiken missgynnar svaga grupper.

I en nordisk kontext är det inte orimligt att anta att den generella välfärdsmodellen på olika sätt har minskat betydelsen av familjearvet i de egenskaper som gynnas på arbetsmkarknaden.

[och återigen de rikaste i Sverige har suttit säkra även i denna modell! Så de har väldigt liten anledning att känna sig hotade eller oroade, trots de ‘höga skatter’ de betalat! I not 26 skriver också Lind ‘Värt att notera är att OECD [som inte kan anklagas för att vara vänsterideologiskt] också menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’. 

Denna kompensation har inte minst kanaliserats genom den sammanhållna skolan där barn från många olika samhällsgrupper gått i skolan tillsammans över en längre tid [men nu vill man inte gå i skolan med kreti och pleti längre?]. Det här kan jämföras med det tyska skolsystemet som tidigt skiljer på elever i studie- respektive yrkesförberedande klasser./…/

Utbildningssystemets betydelse för den sociala rörligheten är kanske också det mest utforskade området. Resultaten är tydliga. Införandet av den sammanhållna skolan i de nordiska länderna bidrog till att öka den sociala rörligheten, främst genom att kunskapsskillnaderna minskade när arbetarungarna tvingades gå fler år i skolan, men också genom att homogamin minskade. Med homogami avses här tendensen att hitta en partner från samma inkomstgrupp som man själv tillhör. /…/

När OECD deifinierar social rörlighet i sammanvägda termer av klass, utbildning och inkomst blir några av deras slutsatser att den sociala rörligheten är hög i länder som har:

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och gredringen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från dem med höga inkomster till dem med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.

/…/ Ju tidigare eleverna får välja inriktningar eller på annat sätt sorteras, desto mer kommer valet att göras [eller inte göras] av föräldrarna. Det är därför naturligt att valfrihetsreformer i skolans tidigare åldrar verkar negativt på den sociala rörligheten.”

Men högern vill inte ha någon konkurrens, även om de retoriskt pratar om frihet (liberalerna) och valfrihet.

Lind fortsätter (s. 222):

”En hög grad av social rörlighet är inte bara ett viktigt mål ur ett rättviseperspektiv, det är också ett viktigt mål av ekonomiska skäl. En begränsad social rörlighet är likställt med ett begränsat utnyttjande av potentialen i ekonomin.

Om högskolor och universitet bara rekryterar studenter ur de två högsta inkomstkvintilerna kommer de aldrig att rekrytera de bästa studenterna. En begränsad social rörlighet skapar också en känsla av ofrihet och hopplöshet vars skadeverkningar vi bara kan gissa oss till. Det ekonomiska värdet av hopp går inte att överskatta.

Framtidens sociala rörlighet bestäms av förhållanden som råder idag och av de val vi gör framöver. Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Tillägg 5 april: och i Stockholm inför de nu elitklasser på högstadiet, se t.ex. blogginlägget Nu inför moderatregeringen elitklasser – allt fler steg tas i riktning mot indelning i Herrskap och TjänstefolkMen forskning visar att dylika klasser varken gynnar de hög- eller lågpresterande. Social bakgrund har fått större betydelse återigen.

Och det finns skäl att tro att friskolor precis som i USA inte bidrar till den innovation och allt det nytänkande som man trodde att ”konkurrens” och icke-offentligt drivna skolor skulle bidra till. Skolan i USA har inte blivit bättre av ökad konkurrens, snarare tvärtom. Man har samma problem där som här, med sjunkande färdigheter i matte och läsning/läsförståelse och detta trots (eller kanske tack vare?) program som No Child Left Behind (sjösatt av Bush).

Den amerikanska utbildningshistorikern Diane Ravitch skriver i debattartikeln ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som man hoppas ska ske” (min översättning), se nedan.

Men först rent parentetiskt, en moderatpolitiker i kommunen där jag bor sa till ett antal protesterande lärare att

”Nu passar det att protestera [när man minskar lokaltillgången], men när har ni [lärare] kommit med idéer om själva verksamheten till oss politiker? [nu kan ni komma och gnälla, men hur sköter ni er egentligen? Hur nytänkande och innovativa är ni egentligen?]”

För det första har inte offentliganställda de senaste tjugo åren blivit hjärntvättade med bristen på pengar, så till den grad att man slutat önska sig något överhuvudtaget nästan? Ovanpå det har friskolorna bidragit till en osäkerhet och uppsplittring som fått återverkningar i vad som upptagit lärares tankar och energi (stress och brist på arbetsro).

Denne moderatpolitiker var faktiskt ganska oförskämd (och speglar den syn många av hans gelikar har och tyvärr också andra politikers syn, som bekänner sig mer till vänsterideal) och visar förmodligen också bristande insikt i vad som faktiskt sker ute i kommunens skolor, inklusive det som tidigare skedde (innan friskolors tillkomst).

När denne manlige moderatpolitiker var kommunalråd var han tydligen oerhört svår att få tag på (det var näst intill omöjligt att få tag på honom) och man kan ju undra hur hårt HAN arbetade? (han kanske skulle ha åkt ut i skolorna i kommunen och andra inrättningar i kommunen på studiebesök). Han som lyfte en hög lön. Inte lär en sådan politiker jobba mer eller ens få mindre inflytande över andra människor om politiken får en ännu mer underordnad roll. Ganska syrligt och ironiskt.

Diane Ravitch skriver:

”När ‘friskolor’ startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ‘friskolor’ i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre./…/

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %./…/

den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.”

Håkan Juholt, kritiska reflektioner om journalistik samt om välfärd, samhällsekonomi, sjukvård…

28 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Tre personer som skriver om Håkan Juholt och som är värda att läsa är Daniel Suhonen i ”Härliga dagar framför oss”, Göran Greider i ”Dagen efter Juholts tal” och Björn Johnson i ”Kritiska reflektioner om politisk journalistik” (tack Ilse-Marie på Ett hjärta RÖTT för den sista länken).

Roger Mörtvik på Utredarna skriver att ”Utan välfärd blir ekonomin mer instabil”, ja, se den brittiska siten ”False Economy – False Economy is for everyone concerned about the impact of the government’s spending cuts on their economy, their family or their job.” Mörtvik skriver också om ”Myten att det alltid går att spara sig till en ekonomi i balans”:

”…de gigantiska sparpaket som framförallt Storbritannien nu genomför, inte alltid handlar om att man måste ta till storsläggan av ekonomiska skäl. Snarare ger forskningsläget en bild av att resultatet med stor sannolikhet blir lägre tillväxt och till och med växande problem. Det som verkligen tycks motivera de massiva åtstramningarna är i hög grad en ideologisk övertygelse om att ekonomin mår bra av minskat offentligt åtagande, och att det är ett bra läge att passa på just nu.

Problemet är bara att denna ideologiska övertygelse riskerar att allvarligt skada både välfärd och framtida tillväxt.”

Och ”Halv miljon demonstrerar i London”.

Läs också om övre medelklass och överklass i Sverige idag i ”Rätta looken ett krav”, ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”. Tack Ett Hjärta RÖTT och Ledarbloggen för tipsen. Se också kulturhistorikern Ulrika Holgersson i ”Jag gillar inte människosynen bakom detta.” I denna artikel kan man läsa:

”…den välmående medelklassen markerar status med märkesväskor, teppanyakihällar – och barnvakter. Det är här barnflickornas språkbruk och uppförande blir viktigt.

– Man skrattar ju igenkännande. Det är typiskt att Solsidan är populär nu för vi känner ju alla igen det här spelet. Vi möter ju de här människorna i någon form.

Vad befarade man för hundra år sedan när man tog in den så kallade underklassen i sina hem?

– Man ansåg ju att man var högre moraliskt stående. Och om man tar in underklassen i sina hem, särskilt om de tar hand om ens barn, då lär de barnen att svära och barnen riskerar att kopiera deras hållning och deras osedliga beteende.”

Och apropå skolan läs i ”En ny skolpolitik är möjlig” av Anders Skans, samt om kampanjen ”Världens bästa sjukvård.”

SvD:s granskning av barnvaktsbranschen:

Samt

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin welfare state – for thereflektioner och speglingar II....