Ökande klasskillnader och vad de kan orsaka …

21 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Apropå debattartikeln ”Rasismen är inget naturligt”: Klassklyftorna ökar p.g.a. skattesänkningar och samtidigt ökar främlingsfientligheten (hittar ingen länk till detta än).

Ja, det är troligen sant att ”Våldsbrott är en klassfråga”:

”Det är dags att betrakta våldsbrott som en klassfråga – inte som en etnisk fråga. Våra politiker har inte lyckats utjämna ekonomiska och sociala skillnader.

‘Medelklassen’ är tungan på vågen i valen. Jobbskatteavdragen har bidragit till en välmående ‘medelklass’ i Sverige.

Hur ska gruppen ungdomar som inte tar sig in på arbetsmarknaden kunna bli ”medelklass”? 80 procent av unga arbetslösa mellan 18–24 saknar A-kassa. Hur många invandrare och ensamstående kvinnor kan skryta med att de har det lika bra som medelklassen? Människor i dessa samhällsgrupper upplever brister på materiella, kulturella och sociala resurser och känner sig exkluderade.

Det är hög tid för våra politiker att minska inkomstskillnaderna som ökar mer än i något annat europeiskt land. Annars riskerar de som är fattiga att bli ännu fattigare. Angrip orsakerna till fattigdomen och våldskriminaliteten i Sverige.”

Men inte heller medelklassen borde känna sig alltför säker! Detta har USA-politikern Elizabeth Warren påpekat, se videon ”The coming collapse of the middle class.”

Roffe Wikström sa i intervju (se ”Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…”):

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.”

Skola, vård och omsorg måste spara p.g.a. mindre i skatteintäkter och vad kan detta betyda på sikt? Påverkar inte detta kvaliteten? Och allt mer kan dessa som fått dessa 40 000 kr mindre i skatt per månad köpa sig en vård och omsorg som andra inte har råd med. Späder på klyftorna ännu mer.

Jag förstår inte hur privatiseringar ska göra vård, skola eller omsorg bättre. Förstår inte den logiken alls.

Att vård, skola och omsorg måste spara beror ju inte på flyktingar eller invandrare, utan på skattesänkarpolitiken.

Ulf Lundén skriver så tänkvärt i ”Sluta moralisera över fattiga människor”:

”Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester.

Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor.

Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får ‘ta sig i kragen’. Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav.

Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.’

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim.

De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.”

Apropå potatissvälten på Irland.

”Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.”

Läs mer om boken ”Svart potatis” här.

Annonser

Mer om individualism – är ensam stark?

14 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

slutsnackat_framsida

Ulf Lundén skriver i recensionen ”Bryt tystnaden på arbetsplatsen” om boken ”Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, del tre”:

”Antologin synliggör också den stora marknadsliberala ‘revolution’ av vårt samhälle, där en ohämmad individualism är det ­enda rättesnöret i dag.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och den övriga ekonomiska eliten i samhället har på många sätt lyckats rotfästa idén om att ensam är stark när det faktiskt är precis tvärtom. Det är först när vi kämpar tillsammans för våra gemensamma intressen som något kommer att hända på allvar.

Arbetare/tjänstemän spelas ut mot varandra på olika sätt. Det går ju alltid att hänvisa till ekonomiska kristider, branscher i förfall och att vi behöver en mer otrygg arbetsmarknad. De som förordar detta riskerar ju sällan själva att hamna där.

Slutsnackat åskådliggör också ­felet med fackföreningsrörelsen av i dag. Mobiliseringen och aktiviteterna måste komma underifrån, om de som står längst bak plötsligt rör sig gemensamt framåt, då måste ­alla andra också börja röra på sig.”

Man kan bland annat också läsa:

”Här finns sopgubbarna i Stockholm som kämpar mot sämre löner och ökad arbetsbörda genom att till punkt och pricka följa alla regler som sophämtningen omgärdas av.

‘Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.” (Replik från sopgubbar som skulle bli av med sitt ackord.)'”

Här andra Röster om Slutsnackat.”

Enskilda individer och kollektiv borde inte vara motsatser, borde kunna existera samtidigt. Behöver inte vara motsättningar…

Nej tack till ytterligare jobbskatteavdrag…

1 oktober, 2013 § 2 kommentarer

a. inga fler jobbskatteavdrag b. nej tack till fler jobbskatteavdrag c. nej tack till fler jobbskatteavdragd. prioritera bort Reinfeldte. klyftorna bara ökar f. g. nej tack till fler jobbskatteavdrag h i. j. k. vadå frihet l. m. n.

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Om borgerlig kulturpolitik och borgerligt (o)intresse för socialrealism…

25 januari, 2012 § 6 kommentarer

Apropå det där att välja bort att se (vad har vi rätt att kräva av våra beslutsfattare, dvs de som har högsta makten – inte minst? Och sedan i nästa steg av oss som röstar fram dessa?), se om filmen Play och vad Ruben Östlund skriver i ”Vänd inte bort blicken”:

”Jag tror att bilden av fem svarta som rånar tre vita är provokativ, eftersom den påminner oss om en social och ekonomisk obalans. Den påminner om en historisk orättvisa som fortfarande pågår. Tidigare har jag sagt att människan inte gillar obalans, att det är den som gör oss provocerade.

Nu vill jag vara hårdare och säga att vi inte gillar att bli avslöjade med att vi deltar i en obalans.

Vi kan leva med orättvisa så länge som vi slipper konfronteras med den. Just därför tycker jag att provokationen kan vara viktig, den tvingar oss att hålla kvar blicken. ‘Play’ kretsar, bland annat, kring händelser som vi har svårt att närma oss.

Att av rädsla eller välvilja titta åt ett annat håll är ett sätt att bevara problemet.

Det är inte att ta ansvar.”

I wikipedia kan man bland annat läsa om socialrealism:

”Socialrealismen kritiserar samhällsstrukturen genom att skildra misären i samhället.”

Se om detta nummer av Filter:

”I Filter #24 kan du läsa om varför Sverige är det bästa landet att bo i när den globala ekonomin rasar samman. Vi berättar om Ingmar Bergmans alla neuroser under inspelningen av Fanny och Alexander. Den en gång så vilde författaren Carl-Johan Vallgren spelar tennis på Gotland.”



Ännu mer om äldrevård, privatiseringsfundamentalism och dess effekter…

19 november, 2011 § 12 kommentarer

Jesper Meijling skriver väldigt intressant och tänkvärt i artikeln ”Naiva politiker har själva skapat problemen i vården”. Läs den, den är bra:

”… det dominerande regeringspartiet för ögonblicket ser sig tvunget att gå till storms mot sin egen politik på landets debattsidor.”

Men som sagt ”Regeringen visste…” som Lena Sandlin skriver!

”Man springer nu efter sina egna misstag och snurrar in sig i ett allt värre trassel av stopplagar, halva reträtter, nya tillsynsmyndigheter, värdighetsgarantier och allt vad man kan hitta på att kalla det som egentligen bara är ett uttryck för att man inte gjorde det man skulle från början.”

Vad bra skrivet! Och vad kostar kontrollapparaten för allt detta t.ex. för en ny tillsynsmyndighet (och så har man lagt ner andra tillsynsmyndigheter)?

Nej, vi är utsatta för ett gigantiskt experiment, som högern med rasande fart genomför innan folk börjar inse var vi är på väg, till vad slags samhälle. Tyvärr startat av höger”sossar”.

Yrvaket, skriver Meijling vidare (”snällt”) om ansvariga politiker, men återigen ”Regeringen visste…”

Meijling fortsätter:

”De nödtvungna svar som kommit från regeringspartierna de senaste dagarna är inte lösningar på problemen, utan utgör i sig själva en omgång ytterligare problemsymptom.

Bilden har snarast förstärkts: man vet inte vad man håller på med, man vet inte hur det funkar och man vet inte vart det ska leda.”

Så bra sagt! Nej, man vet inte vad man håller på med, hur det funkar eller vart det ska leda?

”Politikern, den som har till uppdrag att sätta reglerna, behöver emellertid om någon göra stora ansträngningar att förstå frågan.”

Precis! Inte minst i frågor som dessa?

”I synnerhet som det handlar om de samhällsuppgifter som slukar de allra största resurserna [och vi har råd med detta!].

Inte ett enda av de problem vi har sett hade varit omöjliga att räkna ut på förhand.

Vill man kunna betros med att hantera skattemedel i avtal med enskilda aktörer av de gigantiska volymer det handlar om, är det av nöden att man inhämtar den kunskap som krävs för förtroendet och för in den i de lösningar man utformar tillsammans med sina tjänstemän./…/

[Man måste] ställa sig tydliga och ogenerade frågor om drivkrafter.

Om vi nu privatiserar verksamheter inom det offentliga ansvarsområdet x, vilka drivkrafter kommer då att sättas i rörelse?

Hur kan vi kontrollera dem från början, så att de tjänar de syften vi vill?

Det låter som om det vore vanligt ABC för alla sorters lagstiftare och regelsättare, men här har det slagit fullständigt slint.”

Nej, så har inte skett, för det handlar om ideologi och inte om omsorg om människor. Och enorm lobbying från intressen som ser sin chans att tjäna storkovan (även för nyliberala ”sossar”). Sjukvård och undervisning behövs ju alltid.

Detta med privatisering skulle verkligen behövt problematiseras i all debatt i samhället; i media inte minst, men den är ju högervriden och -driven. Även om den är högervriden så kunde den ha omsorg om även de svagare grupperna i samhället (jag tror att även medelklassen förlorar på minskande trygghetsnät och ökande ekonomiska skillnader, något som definitivt inte är ofrånkomligt, utan handlar om ideologi – vi HAR råd med starka trygghetsnät och ojämlikhet är inget entydigt framgångsrecept för blomstrande marknadsekonomi, se vad förre nyliberal ekonomen Jeffrey Sachs säger).  

Och som läkaren Ingrid Eckerman påpekar: man auktionerar inte bara ut byggnader, utan också dess innehåll. Och innehållet består av människor (inte minst sjuka, gamla, barn).

Meijling vidare:

”… man [måste] helt enkelt utveckla andra modeller som är funktionsdugliga från grunden. Inte komma kutande i efterhand med plötsliga kontraktsbrytningar, viten, nya löften och uppmaningar till de drabbade att välja om.”

Precis! modellerna måste i största möjliga mån fungera från början! Man kan inte komma kutande i efterhand, men högern har haft ett fullt sjå att genomföra sin politiska ideologi så fort som möjligt innan människor vaknar!

”… man [behöver också] med långt större allvar sätta sig in i hur de situationer faktiskt ser ut där det offentliga, vårdföretagen och medborgarna möts.

Vad är ett troligt utfall i dessa situationer?

Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här.

De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag [och om man som i Stockholms vårdval har runt 100 olika val, på vilka grunder gör man sitt val? Hur avgör man vilken vårdgivare som är ‘bäst’? Kan man inte säkra vården FÖR ALLA från första början?].

Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr.

Vidare måste man som politiker kunna göra sig en mer realistisk bild av hur ett företag kan tänkas resonera.

Man verkar inte ha förstått att privata entreprenörer ser en marknadssituation, och att de utgår från vad den har för givna begränsningar och möjligheter.”

Och de som är spekulanter på sjukhus – och skolor, ser också att där kan finnas stora tillgångar. T.ex. en massa värdefull skog som Naturbruksgymnasiet Nytorp i Hälsingland har.

En skog som man skulle kunna tjäna en rejäl hacka på att få köpa billigt (och sälja vidare när man väl förvärvat skolan), därför att kommunen är desperat angelägen att bli av med något de anser vara ett problem. Ett bekvämt sätt att lösa problem för sig som kommunpolitiker. Politiker i båda blocken är att kritisera starkt. ÄVEN de till vänster.

Och skattebetalarnas pengar snillas bort och ner i privata aktörers fickor.

Se också om Bollnäs sjukhus som i vår övergår i privatbolaget Aleris drift. Tummen ner för landstingspolitikerna, över hela linjen, ÄVEN de till vänster. Vad för ”valmöjlighet” får befolkningen i Södra Hälsingland?

Och alla apotek är i stort sett privata (Hjärtat, tror jag). Är det ”valfrihet” heller?

Är ”valfriheten” att man kan åka till Gävle eller Hudiksvall sjukhus om man inte vill anlita Bollnäs? Och åka till Bollnäs sjukhus om man skulle vilja undvika privata apotek? Hur länge förblir apoteket på sjukhuset där icke privat?

De ska bara vara tacksamma för att de alls har ett sjukhus (ganska syrligt)?

Meijling fortsätter:

”I en växande marknad av mer normalt snitt kan ett vinstdrivande företag expandera fritt, man kan investera och kosta på, och självständigt sätta gränserna i förhållande till hur utsikterna råkar se ut.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är.

Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ‘pressa inåt’, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor. Vill man ha en annan utveckling på de befintliga vårdinstitutioner det trots allt handlar om, kräver det att man kan ta fram de driftsformer som kan fungera där utan målkonflikter./…/

Om inte begreppet valfrihet kan sättas i en bättre analyserad relation till de olika situationer det kan handla om, gör man sig själv oförmögen att konstruera trovärdiga och hållbara lösningar.

Vårdsituationen är ingen rak valfrihets- och avtalssituation mellan självständiga parter, den utgör (i viss likhet med till exempel grundskolan) en annan typ: vi ger redan vid inträdet upp en del av vår självständighet till expertisen, och parterna flätas med nödvändighet in i varandra – patienten, den medicinskt ansvariga läkaren, ibland också anhöriga, och så sjukvårdsfinansiären.

Ofta nog kan vi dessutom, som vi har fått många sorglustiga exempel på, vara helt och hållet oförmögna att utöva någon valfrihet i en vårdsituation.

Hur hanterar vi det dilemmat?

Den politiker som då fortsätter att upprepa valfrihet bara som ett slagord underlättar inte för någon alls, tvärtom.”

Och på LO-bloggen kan man läsa om ”Välfärd – inte vilken vara som helst” där man refererar till en rapport från LO 2007 ”Offentligfinansierade verksamheter- Modellens väg framåt” av Thord Pettersson, Linda Grape och Viktoria Bergström som behandlar privata utförare i offentlig drift.

På LO-bloggen kan man läsa:

”[Denna innehåller] en argumentationsuppräkning om varför välfärdstjänster aldrig kan fungera som vilken marknad som helst.”

Där nämns att:

”1. Välfärdstjänster är ofta mer komplexa. Tjänsterna måste anpassas efter individens behov. En insats kan sällan jämföras med en annan insats, inte ens om det rör sig om samma sjukdom.

2. Vård- och omsorg konsumerar vi ur ett underläge – t.ex. när vi är sjuka. Vem har möjlighet att uppträda som en rationell konsument när diagnosen är blindtarmsinflammation eller cancer?”

Exakt! När vi verkligen behöver vård; hur fritt kan vi då agera? I vilket läge står vi till vårdgivaren? Vid enklare åkommor kanske vi lättare kan agera. Men det finns ju ett talesätt ”Man måste vara frisk för att vara sjuk.”

”3. Hälso- och sjukvården är viktigare – den är livsviktig. En dålig DVD-spelare täcks av garantin. Vilken garanti kan täcka upp för dålig hälso- och sjukvård?”

I USA verkar advokater tjäna storkovan på alla som stämmer varandra och andra. Vårdgivare måste ha dyra försäkringar för att skydda sig själva (vet dock inte riktigt hur detta funkar i Sverige – än).

”4. Det ‘fria valet’ är i praktiken begränsat. För de flesta torde nyttan av att ”fritt” få välja vårdgivare vara underordnat nyttan av att snabbt få bästa möjliga vård. Vård vill vi i allmänhet få i vårt närområde. Och för de allra flesta torde det bara finnas ett sjukhus i närområdet.”

Och om vi har ett hundratal att välja emellan? Eller bara ett enda val på rimligt avstånd?

”5. Alla vinstmaximerande företag vill försöka att öka omsättningen av lönsamma tjänster. Företagen kommer att bearbeta beslutsfattarna att öka prissättningen på viss typ av vård. Det är troligt att föreslagen behandling inte bara baseras på beslut om patientens bästa utan också om företagets bästa.”

Något man märkt i USA, där man har sett ”diagnosglidning.” Peter Gerlach skriver i boken ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” s. 58:

”Det statliga amerikanska sjukförsäkringssystemet för pensionärer, Medicare, ersätter vårdutförare enligt en schablon baserat på vilken diagnosgrupp den behandlade patienten tillhör.

Dessa ersättningar justeras ibland av staten och lönsamheten för en privat klinik att behandla olika patienter förändras därvid.

Man har noterat att en höjning av ersättningen för behandlingen av patienter med en viss diagnos ökar antalet patienter som får en sådan diagnos.

Risken att man som patient, på grund av vårdgivarens vinstintresse, får en annan behandling än vad man borde ha är en av förklaringarna bakom den långtgående juridifieringen av vården i USA.”

Ja precis, advokater tjänar storkovan – liksom försäkringsbolag.

Gerlach hänvisar också till ett annat liknande fenomen som beskrivs i en artikel skriven av Jon Gruber, John Kim och Dina Mayzlin i vilken de visar att antalet kejsarsnitt i USA beror på lönsamheten för vårdgivarna att utföra ingreppet.

Se om ”Physician fees and procedure intensity: the case of Cesarean delivery” eller ungefär ”Läkararvoden och intensitet i [val av] åtgärd: fallet med kejsarsnitt”, något som ökade därför att läkare fick mer betalt för dessa. Det står om deras undersökning ungefär:

”Forskning utfördes för att utforska effekterna av skillnaderna i Medicaidarvoden när det gällde användandet av kejsarsnitt vid födslar över perioden 1988-1992 [alltså bara 4 år].

Det visade sig att de högre arvodena för kejsarsnitt jämfört med för normal förlossning i Medicaidprogrammet resulterar i ett större antal kejsarsnitt, vilket står i [bjärt] kontrast till den åter/bakåtvikande kurvan som gjorts gällande av Medicarelitteraturen [???].

Fynden indikerar att Medicaids ersättningsreduktioner kan orsaka verklig reducering [vad gäller behandlingsmetod?] med vilken Medicaidpatienter behandlas.”

Vad innebär detta för patienterna i slutänden?

”6. Sverige är ett relativt sett ‘litet’ land och det innebär svårigheter att få till stånd en väl fungerande marknad. Det finns en risk för snabbt uppkomna dominerande marknadspositioner.

Stora internationella aktörer skulle snabbt kunna ta över en stor del av marknaden, med bristande konkurrens som resultat.”

Nejmen hoppsan! Vi ville ju ha konkurrens och konkurrensens alla (förmodade) fördelar!

”De positiva effekterna som regeringen är ute efter skulle då inte infinna sig.

Däremot skulle nästan samtliga här ovan framförda kritiska argument fortfarande vara giltiga.”

Och vad har vi då vunnit i slutänden? Kanske snarare förlorat mycket mer än vi vunnit?

Nej just det! Välfärd – inte vilken vara som helst! Och Sverige är en liten marknad.

Slutligen: se Ett hjärta RÖTT i senaste bloggpostningen där.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin U. Lundénreflektioner och speglingar II....