Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen driver fram högre tillväxt…

8 april, 2017 § 1 kommentar

bigOriginal

Erik Sandberg skriver på s 154:

”I rapporter och uttalanden gör IMF nu upp med sin tidigare politik – kanske tydligast i rapporten Neoliberalism Oversold? Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar istället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen.”

Enligt valutafondens forskningschef Jonathan Ostry:

”- Jag tror att den globala finanskrisen har lett till ett nytänkande på många håll./…/

En av de främsta slutsatserna av de diskussionerna, förklarar Jonathan Ostry. är att politiker och stater både kan och bör påverka den ekonomiska utvecklingen och styra den i betydligt högre grad än vad den dominerande åsikten under den marknadsorienterade epoken före finanskrisen.”

Får en fundering: bekvämt för politiker att kunna skjuta ansvar från sig på marknaden och slippa fatta kontroversiella beslut för ALLAS bästa?

Forskarna runt Ostry visade att det var …

”… en helt annan faktor som var den stora gemensamma nämnaren. ‘Delvis till vår förvåning visade det sig att jämlikhet i inkomstfördelningen utmärkte sig som en nyckelförklaring bakom ‘tillväxtmiraklen’ varaktighet’, skriver de i artikeln Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth

Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen drev fram högre tillväxt.

-Ojämlika samhällen tenderar att ha en mer långsam tillväxt. Men vad som är ännu viktigare är att de tenderar att ha en skörare ekonomisk utveckling, alltså att deras tillväxtperioder tar slut fortare, förklarar Jonathan Ostry./…/

-Fradvis har bevisen vuxit sig starkare för att det är jämlikhet, snarare än ojämlikhet, som skyddar tillväxten./…/

Ett allt större överskott av pengar hos de allra rikaste [efter den globala finanskrisen 2008] hade under lång tid lett till en svällande finanssektor med fallande räntor [här refereras till USA], vilket gjorde att vanliga amerikaner med stagnerade inkomster kom att skuldsätta sig mer./…/

Den globala ekonomiska krisen har lett till en budgetkris som tyvärr också leder till en social kris i många länder.”

Ökade sociala spänningar, som ju inte gynnar nån.

s 174:

”.. de växande klyftorna i vår del av världen är inte i första hand ett fattigdomsproblem, utan ett rikedomsproblem.

Koncentrationen av privata förmögenheter riskerar att bli en belastning för hela landet, om vi ska tro den ekonomiska forskningen.

Argumentationen för ett mer omfördelande skattesystem behöver därför inte utgå enbart ifrån rättvisesynpunkter eller om idéer om skatt efter bärkraft (två historiskt sett vanliga argument). 

Vi kan istället resonera utifrån ekonomisk effektivitet.”

Ojämlikhet ger lägre ekonomisk effektivitet! 

”…de växande klyftorna ger en sämre ekonomisk utveckling och bidrar till instabilitet och finansiella kriser./…/

Ojämlikheten kostar oss svenskar väldigt mycket. Rent ekonomiskt. Helt bortsett från den sociala och politiska kostnaden./…/

…en återgång till ett mer omfördelande skattesystem skulle vara ekonomiskt effektivt, oavsett rättviseaspekten.

Ökad jämlikhet verkar helt enkelt gagna alla i samhället, i form av en totalt sett bättre välståndsutveckling. Även de rika skulle faktiskt kunna tjäna pengar på att betala mer i skatt.”

Annonser

Villkor för företagare USA vs Sverige…

22 februari, 2016 § Lämna en kommentar

fattiga och rika

Sambon var småföretagare i USA hela yrkeslivet fram till han flyttade hit till Sverige.

Nyligen sa han något om att anställa folk. Arbetssökande frågar om:

”Are there any benefits?”

Dvs finns det några förmåner, i form av sjukvårdsförsäkring t.ex. Detta resulterade i några reflektioner hos mig:

Men alla behöver väl tillgång till sjukvård vid behov? Pengar till pensionen? Så om arbetsgivaren varken kan betala lön, så den man anställer kan ta dessa försäkringar själv (sjuk-, sjukvårds- och kanske t.o.m. arbetslöshetsförsäkring) – och samtidigt försörja sig på den lön man erbjuder – eller inte kan erbjuda ”benefits” (istället för en högre lön) hur blir det?

Vad för urval får den arbetsgivaren vad gäller arbetskraft? Hur motiverar det anställda att anstränga sig? Söker de som har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb till andra arbetsplatser (där de kanske får både högre lön OCH förmåner i form av de försäkringar som här är allmänna fortfarande) och vilka finns då kvar för den företagare som inte kan erbjuda sina anställda vare sig särskilt hög lön eller diverse försäkringsskydd?

I Sverige måste arbetsgivare betala arbetsgivaravgift, det är inte så i USA, om jag förstått saken rätt. Och så här står det på wikipedia:

”Även om det är arbetsgivaren som administrerar inbetalningen innebär inte det att det är arbetsgivaren som bär kostnaden för den; detta avgörs av anpassningarna i ekonomin.

Under svenska förhållanden vältras kostnaden för avgiften främst över på löntagarna i form av uteblivet löneutrymme.

Om man betraktar arbetsgivaravgiften som en del av arbetskraftskostnaderna gör det ingen reell skillnad om det är arbetstagaren eller arbetsgivaren som administrerar inbetalningen.”

Att kunna erbjuda t.ex. sjukvårdsförsäkring som arbetsgivare innebär alltså en konkurrensfördel för den arbetsgivaren.

Och jag funderade vidare: vad innebär det för en arbetsgivare att dess anställda har ett gott skydd och trygghet? Att de får sjukvård när och om de behöver, att de har andra skydd?

Nu har man ”rabatter” för arbetsgivare vad gäller arbetsgivaravgifter, men vad har detta inneburit? Tillsammans med andra skattesänkningar så har det blivit mindre med pengar till skola, vård och omsorg? Vilket naturligtvis påverkar kvaliteten på allt detta? Samt också drivit på ojämlikhet i tillgång till t.ex. sjukvård. Och har ens dessa åtgärder (sänkt arbetsgivaravgift) genererat fler jobb – och således fler skattebetalare?

Hur ska vi finansiera vård, skola, sjukvård – och infrastruktur?

Sambon reagerade också när vi var på semester i USA och åkte från Indiana via Massachusetts till New York över ”the crumbling infrastucture”! Så såg det inte ut när han bilade runt som barn över hela USA på 50- och 60-talen när pappan jobbade på olika universitet där som lärare medan han forskade.

Och här är också ett exempel på social mobilitet neråt.

Om intäkterna till staten minskar så måste det ju påverka en massa annat?

Är lösningen privatiseringar, privata försäkringar och än lägre skatter osv? Hur ska vi finansiera allt detta? Vill vi ha ett samhälle med allt större klyftor och ojämlikhet? Vill vi inte att alla har tillgång till likvärdig skola, vård och omsorg? Att våra vägar och järnvägar fungerar? Att människor har det bra?

Vad för slags samhälle har detta skapat i USA (samt i Storbritannien)? Är det ett sånt samhälle vi vill ha?

Och återigen vad har New Public Management inneburit för vård, skola och omsorg? Är det lämpligt att driva dessa enligt näringslivsprinciper?

Och här kan man läsa om ”Arbetsliv i omvandling nr 2” av forskaren Anette Törnquist.

Genuin respekt människor emellan och vad den skulle kunna åstadkomma …

6 februari, 2016 § Lämna en kommentar

Babblande stjärnor på slottetI

Läste ”De babblande Stjärnorna på Slottet” och började fundera:

Vad säger mäns ageranden på nätet och i livet? Hur är vi uppfostrade? Hur uppfostras män (pojkar) och hur uppfostras kvinnor (flickor)? Vad för rollmodeller har vi?

Ja, tydligen hade Claire Wikholm rätt: männen fick mer taltid!

Kvinnor syns mer än de hörs tydligen:

”Det visade sig också vara mer sannolikt att kvinnor porträtterades på bild än att de omnämndes i text, som exempelvis reporter eller källa, inom så gott som alla ämnesområden, enligt studien som publiceras i tidskriften Plos One.

Maria Edström, lektor vid Göteborgs universitet som forskar om jämställdhet och medier, är inte förvånad över resultatet.

– Jag tycker det låter precis som det brukar se ut, säger hon.”

Vad säger oss alla arga, nej, inte bara arga, utan hatiska, män oss?

Det här att avsky att bli avbruten (som ett par av männen i min omgivning avskyr): är det för att slippa lyssna? Vadå, bolla saker fram och tillbaka? Prata och lyssna? Ömsesidigt. Män nära mig gillar att prata och prata på … För att slippa lyssna?

”Ola Salo:’Jag har aldrig känt mig hemma i en traditionell mansroll'”:

”Han tycker också att mansrollen oftast är för snäv.

– Väldigt tidigt lär vi pojkar oss att man får inte vara för lekfull, inte för mjuk, inte för omhändertagande, inte för känslig och det är liksom en avtrubbningsprocess som börjar väldigt tidigt, och den tycker jag är väldigt trist. Den gör ju att väldigt många killar på något sätt nekas, eller upplever det som att de nekas tillträde till en stor del av sin känslopalett.

– Jag tror att det egentligen är väldigt få män som känner sig helt hemma i den traditionella, maskulina, mansrollen.”

Ja, kan det vara så? En av anledningarna till ilskan, vreden och hatet?

”Näthatet hotar demokratin”:

Näthatet förpestar livet för massor av vanliga människor, i synnerhet ungdomar som lever stora delar av sina liv på de sociala medierna. Allra värst utsatta är alltid kvinnor. Skriver jag, som man, en tillspetsad artikel får jag mycket konstiga reaktioner.

Om samma artikel skrivs av en kvinna piskas kommentarerna upp till en helt annan bestialisk intensitet. När en manlig socialist kräver höjda skatter för de rika får han höra att han borde flytta till Nordkorea. En kvinnlig socialist får istället höra att hon är en kommunisthora.

Så varifrån kommer allt detta hat? En hel del av det utgör en sista, mörk utfällning av det historiskt nederlagsdömda patriarkatet. När män som hatar kvinnor plötsligt får chansen att yttra sig anonymt bryter djupt liggande och repressiva könsmönster fram. Fråga kvinnliga landstingspolitiker vad de får för mail jämfört med manliga, så framgår skillnaden./…/

När de progressiva idéerna om hur ett samhälle bör se ut försvagas och ersätts med de atomiserande nyliberala tänkesätten mörkläggs sociala och ekonomiska maktsammanhang; allt som återstår i den vanmäktiges blickfält är enskilda individer som skymtar eller lyser klart i skymningen.”

Se också ”‘Genusstiltje’ i svensk media”:

”Sverige brukade vara bäst i klassen men flera länder har kommit ikapp och medieforskaren Maria Edström pratar om genusstiltje.

– Sverige lever i bilden av att vi är jämställda , att vi är topp fem i gender gap index som gör att vi tycker oss vara jämställda och då kanske man inte lika på i de här frågorna för man tror att bara för att till exempel att på de det på de flesta redaktioner jobbar lika många män som kvinnor och vi är jämställda numerärt så blir produkten också jämställd.

Tron om att jämställdhet redan finns kan alltså vara en anledning till att andelen kvinnor som syns och hörs i svenska medier har stått stilla de senaste 15 åren, tror Maria Edström, som skrivit rapporten.

Ytterligare en anledning som lyfts fram i är att nedskärningar, nya affärsmodeller och ett allt högre arbetstempo har gjort att jämställdhetsarbetet försvinner i stressen och pressen. Många journalister säger också att det är lättare att få män att ställa upp på intervjuer.

– Det kanske är så men det är ingen anledning till att man som journalist utan då får man kanske förklara, jobba och ändra lite strategier så att kvinnor får det förtroendet för medier så att de vill ställa upp.”

Som kvinna, när man yttrar sig, alldeles särskilt i större sammanhang, har man väldigt bråttom med att få saker sagda. Hinna säga dem. Inte ta för stor plats! Helst ingen alls?

”Varför inte begränsa användandet av sociala medier för gruppen vuxna män?”:

”Konsumentminister Per Bolund menar att beslutet innebär att föräldrar måste engagera sig i barns användning av sociala medier, vilket han anser positivt eftersom ”det finns en del obehagliga saker på internet”.

Den här typen av resonemang förutsätter flera antaganden som rimmar illa med många ungdomars faktiska situation. Resonemanget förutsätter att tillgången till internet och sociala medier inte fyller någon viktigare funktion för barn och unga, än som förströelse.

Det förutsätter att en oengagerad förälders intresse för sitt barn kan väckas till liv för att EU eller Per Bolund säger så.

Det förutsätter att alla vårdnadshavare sätter barnets bästa främst, och har en sådan relation med sitt barn att barnet känner att de kan vända sig till den vuxne med sina tankar och problem.

Det förutsätter att ‘det obehagliga’ som riskerar att hända barnet, händer på sociala medier och inte i, till exempel, barnets hemmiljö.”

Nej, jag tror inte att alla föräldrar sätter sitt barns bästa i första rummet! 😦 Dvs det obehagliga kan hända i sammanhang då barnet borde vara tryggt och respekterat.

Mer om individualism – är ensam stark?

14 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

slutsnackat_framsida

Ulf Lundén skriver i recensionen ”Bryt tystnaden på arbetsplatsen” om boken ”Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, del tre”:

”Antologin synliggör också den stora marknadsliberala ‘revolution’ av vårt samhälle, där en ohämmad individualism är det ­enda rättesnöret i dag.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och den övriga ekonomiska eliten i samhället har på många sätt lyckats rotfästa idén om att ensam är stark när det faktiskt är precis tvärtom. Det är först när vi kämpar tillsammans för våra gemensamma intressen som något kommer att hända på allvar.

Arbetare/tjänstemän spelas ut mot varandra på olika sätt. Det går ju alltid att hänvisa till ekonomiska kristider, branscher i förfall och att vi behöver en mer otrygg arbetsmarknad. De som förordar detta riskerar ju sällan själva att hamna där.

Slutsnackat åskådliggör också ­felet med fackföreningsrörelsen av i dag. Mobiliseringen och aktiviteterna måste komma underifrån, om de som står längst bak plötsligt rör sig gemensamt framåt, då måste ­alla andra också börja röra på sig.”

Man kan bland annat också läsa:

”Här finns sopgubbarna i Stockholm som kämpar mot sämre löner och ökad arbetsbörda genom att till punkt och pricka följa alla regler som sophämtningen omgärdas av.

‘Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.” (Replik från sopgubbar som skulle bli av med sitt ackord.)'”

Här andra Röster om Slutsnackat.”

Enskilda individer och kollektiv borde inte vara motsatser, borde kunna existera samtidigt. Behöver inte vara motsättningar…

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Girighet och inkonsekvens …

5 juni, 2015 § 4 kommentarer

10574218_10152261536597507_3941190257611949670_n

Centerpolitiker i övre medelålder blev nyligen åtalad för att ha tagit ut mer i A-kassa än hen är berättigad till.

Det fick mig att sarkastiskt undra: är det i högerpolitikers värld skillnad på folk och folk? Bara DE får pengar om de är arbetslösa eller sjuka, bara DE får yppersta vård, bara DERAS nära anhöriga får bra åldringsvård osv. så är allt bra? Anser de sig mer berättigade eller värda? Det är bara andra som missbrukar dessa välfärdssystem och socialförsäkringar, inte de själva?

En av nyliberalismens frontfigurer Ayn Rand gjorde just detta; utnyttjade den välfärd som fortfarande fanns i USA i slutet av sitt liv och som hon var en sån belackare av:

”A central rule of the U.S. political economy is that people are attracted to the idea of ‘limited government’ in the abstract—and certainly don’t want the government intruding in their homes—but they really, really like living in a society with adequately funded public services.

That’s just as true for an icon of modern conservatism as it is for a poor mother getting public health care for her kids.”

Och jag tror allt fler bland amerikanerna själva börjar ifrågasätta hur det är i det amerikanska samhället.

När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

8 februari, 2015 § 3 kommentarer

John LapidusJohn Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin neoliberalismreflektioner och speglingar II....