Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen driver fram högre tillväxt…

8 april, 2017 § 1 kommentar

bigOriginal

Erik Sandberg skriver på s 154:

”I rapporter och uttalanden gör IMF nu upp med sin tidigare politik – kanske tydligast i rapporten Neoliberalism Oversold? Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar istället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen.”

Enligt valutafondens forskningschef Jonathan Ostry:

”- Jag tror att den globala finanskrisen har lett till ett nytänkande på många håll./…/

En av de främsta slutsatserna av de diskussionerna, förklarar Jonathan Ostry. är att politiker och stater både kan och bör påverka den ekonomiska utvecklingen och styra den i betydligt högre grad än vad den dominerande åsikten under den marknadsorienterade epoken före finanskrisen.”

Får en fundering: bekvämt för politiker att kunna skjuta ansvar från sig på marknaden och slippa fatta kontroversiella beslut för ALLAS bästa?

Forskarna runt Ostry visade att det var …

”… en helt annan faktor som var den stora gemensamma nämnaren. ‘Delvis till vår förvåning visade det sig att jämlikhet i inkomstfördelningen utmärkte sig som en nyckelförklaring bakom ‘tillväxtmiraklen’ varaktighet’, skriver de i artikeln Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth

Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen drev fram högre tillväxt.

-Ojämlika samhällen tenderar att ha en mer långsam tillväxt. Men vad som är ännu viktigare är att de tenderar att ha en skörare ekonomisk utveckling, alltså att deras tillväxtperioder tar slut fortare, förklarar Jonathan Ostry./…/

-Fradvis har bevisen vuxit sig starkare för att det är jämlikhet, snarare än ojämlikhet, som skyddar tillväxten./…/

Ett allt större överskott av pengar hos de allra rikaste [efter den globala finanskrisen 2008] hade under lång tid lett till en svällande finanssektor med fallande räntor [här refereras till USA], vilket gjorde att vanliga amerikaner med stagnerade inkomster kom att skuldsätta sig mer./…/

Den globala ekonomiska krisen har lett till en budgetkris som tyvärr också leder till en social kris i många länder.”

Ökade sociala spänningar, som ju inte gynnar nån.

s 174:

”.. de växande klyftorna i vår del av världen är inte i första hand ett fattigdomsproblem, utan ett rikedomsproblem.

Koncentrationen av privata förmögenheter riskerar att bli en belastning för hela landet, om vi ska tro den ekonomiska forskningen.

Argumentationen för ett mer omfördelande skattesystem behöver därför inte utgå enbart ifrån rättvisesynpunkter eller om idéer om skatt efter bärkraft (två historiskt sett vanliga argument). 

Vi kan istället resonera utifrån ekonomisk effektivitet.”

Ojämlikhet ger lägre ekonomisk effektivitet! 

”…de växande klyftorna ger en sämre ekonomisk utveckling och bidrar till instabilitet och finansiella kriser./…/

Ojämlikheten kostar oss svenskar väldigt mycket. Rent ekonomiskt. Helt bortsett från den sociala och politiska kostnaden./…/

…en återgång till ett mer omfördelande skattesystem skulle vara ekonomiskt effektivt, oavsett rättviseaspekten.

Ökad jämlikhet verkar helt enkelt gagna alla i samhället, i form av en totalt sett bättre välståndsutveckling. Även de rika skulle faktiskt kunna tjäna pengar på att betala mer i skatt.”

Annonser

Ojämlikhet…

8 april, 2017 § Lämna en kommentar

bigOriginal

Journalisten Erik Sandberg skriver i boken ”Jakten på den försvunna skatten” s 14 att…

”Det är framför allt den låga bolagsskatten i Sverige, och frånvaron av förmögenhetsskatt, som gör Sverige så attraktivt skriver [amerikanska skattebetalarnas förening] Tax Foundation [!!!]. Företag i Sverige behöver alltså inte skatta för sin vinst i lika hög grad som i andra länder.”

Vad? Men vi skulle vara så företagarfientliga? Och vill inte ”vissa” partier sänka den ytterligare?

Den skatteomläggning som gjordes mellan S och L i början på 90-talet dvs för drygt 25 år sen (hur gamla var dagens politiker och partiledare och företagare då? Så känner de till detta? Äldre företagare gör det, men tiger still?), en förskjutning BORT från skatt på kapital och höga inkomster samt sökning av bolagsskatten (!!!), var tänkt skulle leda till ökade investeringar i näringslivet och framförallt bättre investeringar!

s 33:

”Vad som i alla fall är säkert är att nivån på investeringarna INTE [min kursivering], som förhoppningen var, ökat efter skatteomläggning. Tvärtom minskade investeringsgraden i svensk ekonomi efter 1990.

Faktum är att inte under ett enda år under det kvartssekel som gått så har investeringarna kommit upp i de nivåer som rådde före omläggningen av företagsbeskattningen och det trots att omläggningen förstärkts flera gånger med ytterligare sänkningar av bolagsskatten. (!!!)”

Vad säger att investeringarna skulle öka nu av YTTERLIGARE sänkningar? Och VAR hamnar pengarna egentligen? Den sista frågan är ytterst intressant och relevant? Har vi fått den nya tidens arbetare? Har pengarna hamnat hos dem på golvet som verkligen jobbar ihop dem??? Eller har reallönerna snarare minskat bland dem?

”Respekten för de stora kapitalägarna och det starka stödet för rika människors möjlighet att göra pengar på gamla pengar är ändå lite konstig i ett land där politiker och opinionsbildare gärna pratar om att det ska löna sig att arbeta, tänker jag.

Ännu knepigare är det om man betänker att inkomsterna från dessa allt större privata kapitaltillgångar ständigt växer i betydelse.”

skriver Erik Sandberg vidare på s 38. Konstigt, ja!

Och vadå meritokrati? I skolan är det inte personer med pedagogisk kompetens och erfarenhet som blir rektorer, i vård och omsorg anställs folk som varken har erfarenhet eller utbildning av det de leder. Det var omöjligt för inte så länge sen. Vadå, professionalisering? Har man kontakter så går det dock?

”De växande klyftorna har fått en del uppmärksamhet de senaste åren./…/

En närmast häpnadsväckande beskrivning ger ekonomiprofessor Magnus Henrekson på näringslivets forskningsinstitut IFM. I studien ‘Kapitalägare då och nu – förmögenheter, beskattning och samhällets syn’ tar han sin utgångspunkt i en debatt som var livlig för femtio år sedan [!!!].

Då, i början av 60-talet, uppmärksammade en rad forskare och opinionsbildare att de privata förmögenheterna var väldigt ojämnt fördelade i Sverige.

Trots att landet vid den tidpunkten genomgått flera decennier av ekonomisk utjämning, då Sverige utvecklades från ett skarpt klassamhälle till ett modernt välfärdsland, så låg makten över det svenska näringslivet fortfarande hos ett mindre antal finans- och industrifamiljer.

Det överraskade många på den här tiden. Frågan kom faktiskt att engagera hela det politiska fältet. /…/

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte Koncentrationsutredningen och [hör och häpna!] Högerpartiet (nuvarande Moderaterna) gjorde spridandet av privata förmögenheter till sin huvudfråga i riksdagsvalet 1964 med en vision som partiet kallade ‘ägardemokratins samhälle.’

Också Centerpartiet [!!!] gjorde spridandet av ekonomisk makt till en huvudfråga [knappast det de jobbar för nu, nyliberalt influerade och med Ayn Rand som husgud för partiledaren?]./…/

…något som idag är fascinerande, och som Magnus Henrekson visar på, är att den förmögenhetskoncentration som framkallade så upprörda känslor i början av 60-talet faktiskt är blygsam jämfört med hur det ser ut idag.”

Wallenbergarna då ägde tillgångar som motsvarade drygt en halv procent av Sveriges BNP.

”Femtio år senare är rikedomarna på en helt annan nivå. /…/ [de rikaste idag] kontrollerar tillgångar som 1960-talets storägare bara kunde drömma om.”

Men idag ser vi ingen upprördhet över det! Nu beundrar vi snarare dessa?

”Kamprads förmögenhet [t.ex.] beräknas uppgå till hela 14 procent av Sveriges BNP, skriver Henrekson.”

Och så här är det med de femton rikaste i Sverige, som var och en äger mer än den halva procent av BNP som Wallenbergarna ägde då!

Ja, nog har dessa rikingar råd och skulle kunna bidra med betydligt mer. Jag tror Sandberg menar att vi vanliga skattebetalare och samhällsmedborgare betalar mer i skatt i förhållande till löne- och kapitalinkomster än dessa rika gör. Och de har förmögenheter som vi inte ens kan drömma om.

Vad gör politiker och opinionsbildare åt detta?

Och angående skolan, Erik Sandberg skriver i:

”Förr i världen var motsatsen det klara – att anslagen till utbildning ÖKADE som andel av BNP, och att utbildningsambitionerna hela tiden höjdes.”

Det verkar man ha frångått!

Har friskolorna bidragit med det nytänk och utveckling av pedagogik som man hoppades? Eller vad är det som snarare driver start av friskolor i de flesta fall? Och vadå, se till så ALLA får en högklassig och högkvalitativ utbildning, som verkligen rustar dem för framtiden och bidrar till allas vårt välstånd och välbefinnande?

”Under 1900-talet, under den epok då välfärdsstaten byggdes upp, fanns i utbildningspolitiken en vision om att successivt öka utbildningsnivån hos befolkningen [hos alla!!!].

I takt med att ekonomin växte skulle alltmer pengar skjutas till, och skolans verksamhet skulle hela tiden byggas ut. Varje generation skulle få ett kunskapslyft jämfört med sina föräldrars generation, var tanken./…/

Sedan dess verkar utbildningsexpansionen ha stannat upp. På den här sidan millennieskiftet har det knappast skett någon utbyggnad alls./…/

Det är så märkligt, för ända sedan jag själv gick i skolan så har politikerna pratat om att vi är på väg in i ett kunskapssamhälle, att framtiden kräver allt högre utbildning.

Vi ska konkurrera med kunskap, inte låga löner./…/ för att hävda sig i en globaliserad ekonomi med ökande konkurrens och växande inkomstklyftor.”

Ja, det är märkligt: det borde ligga i politikernas intresse att befolkningen är väl utbildad, så den kan producera och konkurrera! För hela landets skull och ekonomi! Och att skolan är högklassig och likvärdig!

”Skattesänkningar kostar.”

Var har de stora skattesänkningarna gått och vad har det inneburit för befolkningen?

”De måste finansieras på ett eller annat sätt. Antingen genom minskade offentliga utgifter, eller att vi avstår från reformer som vi annars kunde gjort.

Och det märks på skolan och det märks på andra delar av den gemensamma välfärden.”

Med allt vad det innebär, något jag kanske återkommer till i en separat bloggning. De här exceptionellt rika skulle kunna bidra betydligt mer. Om de bara betalade nån procent i skatt skulle det generera enorma skatteinkomster för landet och man skulle slippa skära ned i välfärd och kunna satsa på infrastruktur m.m., något som gynnar oss alla. I slutänden de rika också, men mer om det i separat bloggpostning.

Tänker på när jag sommarjobbade som sekreterare åt mamma för drygt 30 år sen apropå nedskärningar, hon var hemsjukvårdsföreståndare ett antal år. Jag satt och renskrev åt arbetsterapeuter och kuratorer. Innan man skickade hem en patient från långvården undersökte kurator hur hemförhållandena var, så patienten inte kom hem till ett tomt hus, vilket nu sker och man har jättebråttom att skriva ut patienter. Hemmet anpassades med hjälpmedel vid behov av arbetsterapeut.

Nu stänger de vårdcentral en månad i sommar, så dess patienter måste åka in till närmsta stad för att ta prover osv. Och de här patienterna är företrädesvis äldre personer!

Tidigare fanns både försäkringskassa, socialkontor, folktandvård och vårdcentral på samma ställe! Nu är bara vårdcentralen kvar!

”Under samma period som skatten på företagens vinster och på kapitalinkomster sänkts och skatterna på förmögenheter och arv avskaffats, så har de sociala trygghetssystemen blivit allt mindre generösa. /…/

De rika har inte samma behov av en välfungerande a-kassa, och de kan betala för privat utbildning om de allmänna skolorna blir alltför undermåliga.”

Och de har idag mer pengar än nånsin att betala för detta, medan fler och fler har svårt att få ekonomin att gå ihop!

”Trots den globala konkurrensens ständiga krav på anpassning har anslagen till arbetsmarknadsutbildningar sänkts drastiskt, på bara tio år har de gått från 1 procent av BNP till 0,1 procent [!!!]

Till och med under högkonjunkturen i slutet av 1980-talet, då sysselsättningen befann sig på all-time high och arbetslösheten var så låg som ett par procent, satsade Sverige fem gånger mer på att vidareutbilda de arbetslösa än vad vi gör idag då arbetslösheten är mellan tre och fyra gånger högre.”

Vadå, konkurrenskraft? Men de riktigt rika har fått enorma skattesänkningar, så varför klaga?

Ja vadå, se till att befolkningen är konkurrenskraftig, genom att utbilda både ungdomar och äldre och satsa på utbildning. Samt på frisk befolkning, genom god tillgång till sjukvård efter behov osv.

Tidigare chefen för världsbanken, nu professor i ekonomi i New York Branko Milanovic, säger (s 69-70 i ”Jakten på den försvunna skatten”) att:

”Alla på jorden har fått det bättre än förr, utom de svagaste grupperna i industriländerna. ‘De stora förlorarna är de lägre klasserna i den rika världen.’/…/

De politiker i väst som efter Reagan-Thatcher-revolutionen [‘revolution’, ja!] drev på för ökad tillit till marknadskrafterna i sina egna ekonomier och i världen’, skriver han, ‘kunde knappast ha anat att den högt prisade globaliseringen skulle misslyckas med att ge något påtagligt värde åt majoriteten av deras egna medborgare – det vill säga,

– just åt dem som de försökte övertyga om den nyliberala politikens fördelar jämfört med mer protektionistisk välfärdspolitik.”

!!!

IMF, Internationella valutafonden gör nu upp med sin tidigare politik skriver Erik Sandberg.

”Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar i stället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen”

IMF:s chef Christine Lagarde (en tidigare högerpolitiker i Frankrike säger detta! ) :

”Kapitalet har karaktäriserats av upprepade kriser. Överdrivet risktagande, överdrivna svängningar, mörkläggning, komplexitet och arvoden.”

‘Kapitalismen har lett till ‘massförstörelse’, enligt IMF-chefen. Reella ekonomiska värden har ödelagts av finanssektorn och vårt ekonomiska system har kommit att kännetecknas av hög arbetslöshet, växande sociala spänningar och växande politisk uppgivenhet.”

Sant! Växande spänningar. Inte konstigt vi ser det vi ser i samhället. Samtidigt har kapital samlats i aldrig tidigare skådad grad hos en mycket liten del av befolkningen.

Vi har fler dollarmiljonärer per capita i Sverige än de har i USA. Och de har fått enorma skattelättnader!

Det är vi, vanligt folk, som ska bära upp samhällsfunktioner och, om jag förstått det rätt så betalar vi mer i skatt än dessa rika sett till våra inkomster och vårt sparande. Skattepolitiken är konstruerad så!

Bryr sig politikerna om vanligt folk, eller? Undra på politikerförakt och uppgivenhet och främlingsfientlighet!

Sandberg menar också att politiker inte har satt sig in i om fakta verkligen stämmer innan de beslutar om t.ex skattereform, som lobbats fram av resursstarka intressen!

Men idag kan fler och fler bland vanligt folk läsa på och makten kan lättare ställas till svars och ifrågasättas.

Se ”Neoliberalism: Oversold?” av Jonathan D. Ostry, Prakash Loungani, and Davide Furceri:

”However, there are aspects of the neoliberal agenda that have not delivered as expected. Our assessment of the agenda is confined to the effects of two policies: removing restrictions on the movement of capital across a country’s borders (so-called capital account liberalization); and fiscal consolidation, sometimes called “austerity,” which is shorthand for policies to reduce fiscal deficits and debt levels. An assessment of these specific policies (rather than the broad neoliberal agenda) reaches three disquieting conclusions:

•The benefits in terms of increased growth seem fairly difficult to establish when looking at a broad group of countries.­

•The costs in terms of increased inequality are prominent. Such costs epitomize the trade-off between the growth and equity effects of some aspects of the neoliberal agenda.­

•Increased inequality in turn hurts the level and sustainability of growth. Even if growth is the sole or main purpose of the neoliberal agenda, advocates of that agenda still need to pay attention to the distributional effects.­”

Och se också ”Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth”:

”There is little question that growing income inequality is dangerous for democracy. Money as a form of ‘Freedom of Speech’ is now firmly a part of  American law and its impact on swaying elections and passing bills is increasingly clear.
However, it seems that the gap could also be bad for a country’s economy. The more money that gets sucked out of the economy and into the accounts of the wealthiest classes, the smaller are the resources the country has with which to sustain growth times and bounce back in recessions.

In a recent note on the IMF Blog, shares research they did on the relationship between income and economic stability and found that countries that have a declining income gap (like Brazil) have longer booms and shorter busts.

And countries with a widening income gap (like the US) are just the opposite: longer busts and shorter booms. Our experience in the recent sluggish recovery from the 2001 recession and non-recovery from the 2008 recession seem to support their research.Here is an excerpt from the article, ‘Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth,’ (Note that bold faced print was in the original.)

Some time ago, we became interested in long periods of high growth (“growth spells”) and what keeps them going. The initial thought was that sometimes crises happen when a “growth spell” comes to an end, as perhaps occurred with Japan in the 1990s. 

We approached the problem as a medical researcher might think of life expectancy, looking at age, weight, gender, smoking habits, etc. We do something similar, looking for what might bring long “growth spells” to an end by focusing on factors like political institutions, health and education, macroeconomic instability, debt, trade openness, and so on. 

Somewhat to our surprise, income inequality stood out in our analysis as a key driver of the duration of “growth spells”. 

We found that high “growth spells” were much more likely to end in countries with less equal income distributions. The effect is large. 

For example, we estimate that closing, say, half the inequality gap between Latin America and emerging Asia would more than double the expected duration of a “growth spell”. Inequality seemed to make a big difference almost no matter what other variables were in the model or exactly how we defined a “growth spell”.

Inequality is of course not the only thing that matters but, from our analysis, it clearly belongs in the “pantheon” of well-established growth factors such as the quality of political institutions or trade openness. 

While income distribution within a given country is pretty stable most of the time, it sometimes moves a lot. In addition to the United States in recent decades, we’ve also seen changes in China and many other countries. Brazil reduced inequality significantly from the early 1990s through a focused set of transfer programs that have become a model for many around the world. 

A reduction of the magnitude achieved by Brazil could—albeit with uncertainty about the precise effect—increase the expected length of a typical “growth spell” by about 50 percent. 

The upshot? It is a big mistake to separate analyses of growth and income distribution. A rising tide is still critical to lifting all boats. The implication of our analysis is that helping to raise the lowest boats may actually help to keep the tide rising!”

Sandberg skriver vidare:

”Det är anmärkningsvärt lite som talar för att finanspolitisk omfördelning haft negativ effekt på tillväxten, skriver Jonathan Ostry och Andrew Berg”
i rapporten som skrivs om i länkning.
”Tvärtom verkar fördelningspolitiken utifrån historiska data vara stadigt kopplad till högre och mer långvarig tillväxt”

!!!!!

”… excessive inequality is likely to undercut growth, for example by undermining access to health and education, causing investment-reducing political and economic instability, and thwarting the social consensus required to adjust in the face of major shocks.”

!!!

”Understandably, economists have been trying to understand better the links between rising inequality and the fragility of economic growth.

Recent narratives include how inequality intensified the leverage and financial cycle, sowing the seeds of crisis; or how political-economy factors, especially the influence of the rich, allowed financial excess to balloon ahead of the crisis.”

 

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin inequality trustreflektioner och speglingar II....