Skatt och välfärd…

11 januari, 2015 § 4 kommentarer

10730906_10154805287565088_55459598151695381_n

Detta fanns på facebook. Är kanske något som sprids runt bland vissa, bland andra inte.Det var en ung person som postat detta. En person som troligen inte har vare sig någon hög position eller lön där han jobbar.

Jag är sambo med en amerikan. Han pratade just om ett besök hos tandläkaren för ett tag sen, där hon förklarade en tänkbar åtgärd för honom och hon förklarade ersättningssystemet för honom. Som han förstod det skulle han bara måsta betala en bråkdel av vad han skulle måsta betala i USA för samma åtgärd.

Så den man som postade ovanstående skulle troligen ha det riktigt tufft i USA. Särskilt om han måste utnyttja sjukvård eller gå till tandläkaren. Han skulle troligen också bo i ett område med diverse sociala problem, för han skulle inte ha råd att bo annorlunda.

Att vi alla bidrar efter vår förmåga gynnar faktiskt oss alla… Och det gynnar hela samhället.

I de länder (som USA och Storbritannien med Reagan och Thatcher) där man haft den politik som kopieras i Sverige idag har man sett effekterna och börjar reagera över dessa. Det är inget att ta efter. Ojämlikheten kostar.

cost-inequality-V7

”Såssarna” kom aldrig och tog hälften av det jag tjänade när jag sommarjobbade som studerande. Jag betalade inte skatt alls på det jag tjänade under en viss nivå och den nivån låg ganska högt jämfört med det jag tjänade. Och jag kommer från en familj där jag inte hade måst sommarjobba alls.

plånbok o vårdI

Annonser

Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…

11 oktober, 2014 § 3 kommentarer

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankandePerson som startade friskola med sin äkta hälft i samtal med förälder som har arbetsuppgifter på denna friskola:

”Jag såg dessa tonårsungdomar och hur de hade det i den kommunala skolan…”

Så då ville hen skapa något där ungdomar fick en annan start.

Och förälder om förhållandena i förskola/n.

Det är något jag reagerar på här. Har haft det i bakhuvudet medan jag haft fullt upp i jobbet.

Tänker på boken ”What about Me?” (i min översättning ”Men JAG då?”). Borde det inte vara i allas vårt intresse att skapa en skola och förskola som är bra för ALLAS våra barn?

Har det blivit så att sättet att lösa problem är att bara flytta sitt barn? Har konkurrens bidragit till att förbättra skolan generellt? Efter 20 år med friskolor skulle jag vilja påstå att, nej, det har den inte. 😦 Och jag tycker fortfarande inte att de barn som går i kommunala skolor verkar lära sig mindre och de i friskolorna mer. Barn och ungdomar i kommunal skola är också öppna, frimodiga och kommunikativa. Skulle barn och ungdomar i friskola ha större självkänsla så kanske det beror på att de tycker att de är litet förmer än de som går i en grå, kommunal skola!? Obs! ironin.

Vilka ska gå i de ”sämre skolorna”, där ungdomarna påstås inte ses eller respekteras till skillnad från i friskolan? Bara jag räddar mig och mitt, så… 😦 Men jag tror hela detta fenomen förr eller senare kommer att slå tillbaka på oss alla.

Fler och fler börjar peka på vad samhället gör med människor. Och vad gör den så kallade ”valfriheten” med oss? Det gäller att rädda sig och sitt?

Amerikanskan Barbara Ehrenreich skrev boken ”Gilla läget” i vilken hon diskuterar påbudet att tänka positivt. Om denna bok kan man bland annat i recension i DN läsa:

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle.

Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.”

Jonas Aspelin har skrivit boken ”Suveränitetens pris – En kritisk studie av självhjälpslitteraturen”, den brittiske terapeuten Stephen Briers är också inne på liknande tema i boken ”Psyksnack – Stick hål på självhjälpsmyterna” och nu har alltså också en belgisk terapeut skrivit om sina erfarenheter av vad samhället gör med människor i boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society”. Jag kommer troligen att blogga om den senare boken senare.

I blogginlägg på bloggen Phyrronism” kan man läsa:

”Jag tänker vidare på att bejaka valfriheten och att ta för sig, det vill säga tillbe sig själv såsom Gud, följa den etik som detta innebär och tillfredsställa sin karriärlust, sexuallust, konsumtionslust och allehanda begär efter ytlig bekräftelse, vilket enbart – i enlighet med vilken cirkulär historiesyn eller livscykelanalys som helst – leder till begär efter mer och mer, och i och med detta till att ‘slit-och-släng’ blir till en mental överbyggnad gällande allt man konsumerar (varor, människor, åsikter, värderingar)  i en aldrig-slutande, alltid-sluttande spiral ned i en patetisk självcentrerad intighet där Döden står och väntar med Charons båt.”

Bra sagt! Solidaritet innebär inte automatiskt att respekten för individen försvinner! Den bör alltid finnas där. Vi har också ett ansvar för oss själva, men ibland har vi ingen makt att förändra förhållanden.

Sanne skriver:

”Nej, det mesta handlar inte om inställning, och optimism botar inte cancer./…/

För det är inte så att positivt tänkande löser alla problem. Tvärtom skapar det en hel del problem – och nya problem uppstår för att man vägrar se eller ta i de gamla.

Istället för positivt tänkande rekommenderar jag rationellt och kritiskt tänkande. Även om det ibland är jobbigt.”

Läsare som kommenterade Ehrenreichs bok kritiserar hennes långrandighet. Min sambo, som läst boken på engelska, förstod inte den kritiken.

‘Gnällspikar i alla länder: Höj volymen!’ /Barbara Ehrenreich”

”Valfriheten kostar och någon betalar”. Strukturella fel kan aldrig bli individens ansvar. Jo, man kan försöka förändra, om man kan och helst tillsammans med andra.

De som kommer i kläm…

15 december, 2011 § 2 kommentarer

Snabbloggning. Av någon anledning kom jag att tänka på det vår nuvarande statsminister sa för kanske 1,5 år sedan apropå sjukförsäkringen att

”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring.”

Men tänk om någon närstående till Reinfeldt eller han själv skulle komma i kläm? VAD skulle han tycka om detta?

Tyvärr är ju risken ganska liten? Och alltså behöver han inte bekymra sig ens undermedvetet heller?

Precis som Ingemar Göransson skriver i bloggpostningen ”Ett visst svinn får man räkna med…”avslöjar ju Reinfeldt sig, han som…

”… framställt sig som vän av kollektivavtal och välfärden.

För det andra visade han upp en människosyn där sjuka fick spela rollen som ‘bondeoffer’ för ett större och viktigare slutmål.

En människosyn som en Stalin skulle uppskattat och säkerligen klappat den gode Reinfeldt på axeln för i all sin cynism.

Tyvärr det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten. Som sagt, en bedövande kompakt tystnad.

Men Reinfeldt vore nu inte Reinfeldt om han inte hade i en nyligen hållen riksdagsdebatt sagt att ‘i det här landet ska man gå upp på morgonen och arbeta’. Än en gång samma arrogans och samma föraktfulla syn på vanliga människors situation.”

Och apropå det där att ta hand om sina närstående; det är kanske inte så bara för alla!  Se vad Josefin Brink och Ulla Andersson skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga.”

Där skriver de om anhörigvårdare (främst medelålders kvinnor i lägre betalda yrken) som förlorar i pensionspoäng om och när de ger upp sitt jobb för att vårda anhörig.

En vård som bättre betalda (från övre medelklass och uppåt) kan köpa sig fri från (men som knappast en STOR del av Sveriges befolkning, inklusive en stor del av medelklassen, inte kommer att ha råd att bekosta ur egen ficka): antingen betalar man sin gamla mammas eller pappas äldrevård eller så har den äldre personen råd att själv betala för äldrevård (för att slippa ligga sina anhöriga till last eller för att man inte kommer särskilt bra överens).

Läs här och här om det nya kalla Sverige.

Sofie Wiklund är bra!

Ja, undrar om inte gräsrötter mer och mer kommer att börja göra uppror? För allas vårt bästa.

Se också Göran Greider i ledaren ”Vänsterpartiet mot ny identitet”:

”Jag tror att det finns en ny social bas för ett växande Vänsterparti.

Vad är Vänsterpartiet? Under lång tid har det blivit hängande mellan en svunnen kommunistisk tradition å ena sidan – och en sorts reservparti för en ideologiskt ganska utarmad socialdemokrati. Därför kan man verkligen förstå de signaler som nu kommer från partiets Framtidskommission; Ida Gabrielsson menar att partiet måste skaffa sig en egen identitet./…/

Systemkritik och pragmatism – hur ska det förenas i ett parti? Det vet ingen, men just nu är det ändå Vänsterpartiet som har en chans att göra just det.”

Och i ledaren ”Genom en skog av tomma rustningar” skriver han:

”Skadeglädjen i det borgerliga lägret över Juholts problem går inte heller att livnära sig på hur länge som helst; redan nu känner man i luften att folk börjar tröttna på personförföljelser.

Förr eller senare kanske det går upp för väljarna att de alltmer extrema mediedreven i hög grad är ett uttryck för kvällstidningarnas kris och ingenting annat. (Drev är ytterst en fråga om pengar, en intäktspost i Schibstedts och Bonniers årsbudgetar).

På den andra sidan har socialdemokratin idépolitiskt i det närmaste nu nollställts.

På en press-träff nyligen fick Tommy Waidelich frågan om inte skatterna på sikt ändå behöver höjas om välfärden ska säkras. Hans svar på frågan gick helt enkelt inte att tyda. Så jag frågade en gång till. Då lät det som ett ja. Men det satt oerhört långt inne.

Jag frågade dessutom Juholt om inte det är dags att våga säga att höger och vänster är viktigt i politiken, att det är det som får medborgarna att vakna till och lyftas ur det sovande, antipolitiska tillstånd som Reinfeldt invaggat oss i. Men Juholt gillade inte alls det där ordet vänster, han var livrädd för det.

Juholt är rädd för politiken.

Reinfeldt har ingen.

Och Annie Lööf vågar numera bara i hemlighet läsa sin favoritförfattare Ayn Rand.

Gustav Fridolin säger ingenting, han är rädd för att stöta bort alla nya väljare.

Jag går genom en skog av tomma rustningar och jag tror att stora delar av väljarkåren gör det med mig just nu.

Men jag är övertygad om att det finns en medelklass som längtar efter att äntligen bli utmanad och tilltalad i någon annan egenskap än den privatekonomiska.”

Håller med!

”Och jag tror att det finns en bred arbetarklass – lägg ihop LO-kollektivet och en tredjedel av TCO-medlemmarna – som undrar hur stora klasskillnaderna egentligen ska få bli.

Och jag är rätt säker på att det finns en biosfär, Gaia, som undrar vart alla tänkande människor tagit vägen.”

Ja, helt rätt! Robert Sundberg skriver i ledaren ”Kanada sviker Kyotoavtalet” att

”Höjs temperaturen några grader kan Golfströmmen i Atlanten stanna.”

Och sker det så kommer klimatet här i Skandinavien att drastiskt förändras – till det kallare – även fysiskt.

Greider skriver också om

”Brevbäraren jag brukar prata med sa inte ett ord om sossarnas katastrofsiffror. Och de medelålders, välklädda män som brukar angripa mig på gatan med en ny typ av mycket aggressivt sossehat ville denna dag tala om annat.

Jag skrev att det var exakt lika mellan blocken. Men det är inget att glädja sig över för någon.

Den uteblivna idépolitiska kampen mellan de tomma rustningarna har lämnat plats för det rena missnöjet, det som i Sverige går under namnet Sverigedemokrater.”

Och slutligen, läs debattartikeln ”Se hela människans behov” av psykologen Jonas Thornell samt Storstad i ”Euron – kris för politiken, kris för demokratin”:

”…det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.

Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ‘förmådde’ fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.

Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.

Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt.”

”Om du tror på mirakel – läs inte detta.” Om amerikansk skolpolitik och ännu mer om oemotsagd (nyliberal) ideologi och politik, samt om privatiseringens påstådda välsignelser. Att svälta skolan (och annan offentlig verksamhet), varför?

4 november, 2011 § 10 kommentarer


Skolan skadar barn…

… genom ökande klasstorlek…

… genom att eliminera kritiska klasser…

… genom att eliminera jättebra lärare.

Diane Ravitch skriver i en bloggpostning om en debattartikel som hon skrev i New York Times i juni, ”Att vänta på ett skolmirakel,” en artikel i vilken hon ifrågasätter idén om mirakelskolor.

Med hjälp av två frivilliga forskare, Gary Rubinstein and Noel Hammatt, visar hon att åtskilliga skolor som framhålls vitt och brett av flerfaldiga politiska ledare som mirakulösa inte är det.

Hon skriver:

”Min avsikt var inte att kritisera skolorna och deras personal, utan att kritisera politikerna som använde skolor för att låta påskina att deras politik (som att t.ex. avskeda personalen och att stänga skolan) fungerade och att det inte alls var så svårt att totalt förändra en skola som har ett stort antal lågpresterande elever inskrivna.”  

Nyliberala politiker, inte bara till höger utan också till vänster (för vi ser dem till vänster också) vill driva på en privatisering av skolan, där de låter påskina (eller kanske tror politikerna på allvar på detta efter långvarig påtryckning av penningstarka intressegrupper i samhället som egentligen inte har allas bästa för sina ögon) att privata skolor har anledning att prestera bättre – för att få elever – och troligen också att de i fler fall presterar bättre. Något föräldrar också tror, tror jag. Men forskning har visat att man inte väljer skola efter hur bra den faktiskt är (se Ravitch).

Marknaden ser dock skolorna som ett bra sätt att tjäna pengar? Ett säkert och lättförtjänt? Skolor behövs ju alltid.

Noel Hammatt är väldigt kritisk till skolpolitik och skolpolitiker i USA och skriver väldigt bra och intressant i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

“Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror inte ‘bara’ på gener].”

Och kan det vara så att dagens (nyliberala högerpolitiker och de som röstar på dem) egentligen inte vill ha konkurrens, även om de retoriskt påstår något annat och kanske t.o.m. tror att de står för det själva (självbedrägeri)?

Hammatt fortsätter:

”Faktumet att forskare, jag själv inkluderad, kan förutsäga skolors och skolsystems prestationer genom faktorer som inte har något med sådana saker som kursplanen, typen av skola eller lärarna och/eller ledarskapet på skolan att göra, belyser begränsningarna i skolbaserade reformförsök vilka försöker att eliminera, eller påtagligt minska, gapen som för närvarande existerar i alla skolor [vill man verkligen minska ojämlikhet?].

Gapen mellan t.ex. genomsnittspoäng för studenter som lever i fattigdom kontra de mer välbeställda familjer eller gapen som ger sig ut för att representera genomsnittsskillnader i poäng för olika ras- och etniska grupper, men som i själva verket representerar gapen i de ’underliggande förhållandena’ som spelas ut i vårt samhälle gällande ras och etniskt ursprung.”

Gäller också den ”vita” befolkningen och dess bakgrund (fattiga eller välbeställda), men slår igenom ännu mer när det kommer till ras och etniskt ursprung.

Och se tidigare postning ”Diane Ravitch om amerikansk skola sproblem: ’Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…” Nej, självklart vill inte högerpolitikerna i världen få sina nyliberala lösningar ifrågasatta?

Och det dessa debattörer, Ravitch, Hammett och Rubinstein, gör är just att visa på att politiker som Reinfeldt, med sitt prat om allmänintresset, faktiskt inte alls företräder allmänintresset. De här politikerna, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, företräder i själva verket särintressen. Något som politiker över nästan hela den politiska kartan gör, ÄVEN de till vänster skulle jag vilja påstå.

Man håller på att skapa ett samhälle med allt större klyftor, inte bara vad gäller inkomster, utan också vad gäller skolgång, sjuk-, åldringsvård osv osv osv. Och ett på alla sätt, inte bara ekonomiskt, fattigt samhälle.

Hammatt fortsätter:

”Medan det finns enstaka skolor som verkar motsäga det allmänna mönstret, så har de flesta av dessa skolor kommit på hur de ska hitta andra, underliggande karaktäristika att fokusera på och samla ihop elever som har dessa positiva karaktäristika vilka skolan sedan byggs på.

Det kan utan tvekan finnas en liten, liten grupp skolor där det finns en verklig ’stjärnor-och-planeter-grupp’ och där skolan ifråga faktiskt skapar meritokrati, men jag tror inte att forskning stöttar användandet av dessa skolor som modeller som kan replikeras, utan istället bjuder jag in läsaren att dela budskapen jag utvecklat för att hjälpa mina studenter, att ’anekdoter inte är motgift mot okunnighet’ gällande de mönster som omger oss och att man troligtvis inte kommer att finna att ’exceptionell politik är den som kan finnas i undantag [???].’

Närhelst presidenten [även Obamaadministrationen pushar för charterskolor/privatskolor i USA] eller så kallade ’reformatörer’ i utbildning försöker dra din uppmärksamhet till en enstaka skola för att ta hem poäng [förståsigpåare här och där, som saknar kunnande och kanske insikt att se hela bilden. Men det FINNS också jättekloka människor utanför skolan, som kan bidra med motvikt mot hemmablindhet]…/…/ det är på tiden att vi verkligen tillåter vår politik att bli baserad på verkligheten och forskning och inte blind ideologi som står oemotsagd av den verkliga världen.”

För att återvända till Ravitch:

”Politikerna verkade antyda att deras politik (testande och ansvarsutkrävande eller massavskedande) var tillräckligt för att producera dramatiskt högre testpoäng och examensgrader [hur många som avslutade sina studier med fullständiga betyg].

Undertexten [det som inte sägs ut, som det inte pratas om] är att fattigdom och resurser egentligen inte är något problem för skolor i städerna; om de bara kunde testa oftare och avskeda fler lärare, skulle testpoängen våldsamt stiga, låter de reformatörer, som är för drivande av skolan som företag, göra gällande [men vad driver individer? Och vad driver dem inte? Hur skapar man motivation och äkta drivkraft och vilja att lära? Går allt att lösa ’tekniskt’?].

Denna analys antyder att skolor som har de mest behövande eleverna inskrivna inte behöver mer resurser och det förklarar bort den nuvarande trenden med drakoniska nedskärningar i budgeten för offentlig utbildning…

[Precis som här; så man kan sänka skatterna och lägga pengar på jobbavdrag (mindre pengar att anställa folk i skola, vård och omsorg som följd, vilka i sina tur inte bidrar med skattepengar), sänkt restaurangmoms, finansiering av ROT och RUT osv]

… för konst, förskola/dagis, bibliotek, idrott/gympa och andra icke testade ämnen eller tjänster.

[Känns dessa tendenser igen? Och föräldrar sätter sina barn i friskolor, när de skulle kunna strida för en skola för alla, solidarisera sig… Tillåt mig vara kritisk och sarkastisk. I slutänden tror jag de kan förlora på det, för hur blir vårt samhälle och vår värld om vi inte bryr oss om varandra och inte minst det uppväxande släktet, gemensamt?].

Snart efter att min artikel hade publicerats i The Times, så publicerade Newsweek en historia som hyllade 10 ‘mirakel’-skolor.

Detta verkade vara ett direkt svar på min artikel.

Gary Rubinstein och Noel Hammatt undersökte Newsweeks 10 skolor och diskvalificerade dem som ’mirakelskolor’ därför att de inte mötte en eller flera av de följande kriterierna:  

  1. 1.      lågt naturligt avgångsantal
  2. 2.      höga testresultat
  3. 3.      hög examensgrad (för gymnasiet)
  4. 4.      hög grad att accepteras (till gymnasiet)
  5. 5.      rättvis fördelning engelskspråkiga elever och specialelever
  6. 6.      en hög procent elever som kvalificerar sig för fria eller reducerade måltider [man får alltså inte fri skollunch i amerikansk skola, utan måste betala för den som serveras och har man elever som kan betala så blir kostnaden för mat reducerad?]
  7. 7.      finansiering likvärdig den grannskola som ’misslyckas’
  8. 8.      inga bevis att skolan inte diskriminerar lågpresterande elever [och därmed får upp testresultaten].”

Gary Rubinstein blev så intresserad av mirakelskolfenomenet att han skapade en webbsida för att publicera översikter över mirakelpåståendena.

Ravitch skriver vidare:

“Förra veckan ställde Gary en historia, om en skola som gjorde en tvärvändning vad gäller prestationer och som blev framskjutande presenterad i Education Week, i sin rätta dager.

Denna historia verkade bekräfta den straffpolitik som befrämjats av USA:s skolminister Arne Duncan [Ravitch är som sagt mycket kritisk till att Obamaadministrationen fortsätter i Bushadministrationens spår].

Men när Gary undersökte skolans meriter så fann han en annan historia än den som rapporterats i Education Week.

Därefter granskade Gary mirakelhävdandena rörande New Orleans Recovery School District. New Orleans har vitt och brett framhållits som bevis på att otroliga resultat kan åstadkommas genom att göra sig av med lärarfack och omstöpa de flesta skolor till privata friskolor.  

För två dagar sedan upprepades den ofta berättade sagan i en ledare i New York Times. Ledaren börjar med påståendet att före orkanen Katrina så gick mer än 60 % av New Orleans elever i sviktande skolor och nu gör bara 18 % det.

Bland de frågor man inte frågade: är eleverna i New Orleans idag desamma som gick i skolorna före orkanen? Hur många av stans fattigaste barn återvände? Vilken är definitionen på en ’sviktande skola’? Var definitionen densamma före som efter orkanen? Vilka metoder är det, som de skolor man antar är bättre, använder för att producera sådana mirakel?

Återigen så fann Gary att upphaussningen överträffade verkligheten.

Genom att undersöka statens data, fann Gary att distriktet faktiskt är en av de lägst presterande i Louisiana. Faktiskt så är det 69:a av 70 distrikt [alltså nästan i absoluta botten]. Staten gav ett D- eller ett F-betyg till 87 % av skolorna i Recovery School District. Dess mycket utbasunerade ’förbättring’ baseras på en statistik som överdriver tillväxt för distrikt med låga baspoäng [???].

Lärdomen man borde dra i allt detta avslöjande är inte att fattiga ungar inte kan lära. Naturligtvis kan de. Låt mig säga det ännu en gång, sakta: Ja, fattiga ungar kan lära och utmärka sig. Men vare sig barn är fattiga eller inte, så är utbildning en långsam, stegvist ökande process.

Medan det är sant att en elev kan uppvisa remarkabla förändringar i attityd och motivation och demonstrera stora testpoängvinster på en kort tidsperiod, så är det i sanning sällsynt att en hel skola eller ett helt distrikt upplever en dramatisk ökning av testpoäng.

Varje stor förändring i poäng för en skola eller ett distrikt på en kort tidsperiod borde utlösa skepticism och ett krav på bevis, inte ett villigt uppskov med misstro [se klass 9A-serien här i Sverige!!!].  

Precis som du [skriver Ravitch till Deborah som hon har sin blogg tillsammans med, de verkar skriva sina inlägg i brevform till varandra] så tror jag inte att testpoäng i sig själva är en äkta ställföreträdare för [ett äkta mått på] prestation därför att testpoäng kan ge uttryck för inget mer än kraftiga investeringar i testförberedelser.

Som Daniel Koretz poängterar i sin värdefulla bok ‘Measuring Up; vad testning av utbildning egentligen säger oss’ alltför mycket testförberedelser kan äventyra värdet i åtgärden.

Jag brukade tro att testpoäng var ett tillförlitligt mått på akademisk prestation. Nu anstränger jag mig att inte förväxla de två [testpoäng och akademisk prestation].

Har vi inte sett vitt spridda bevis för fusk och spel med systemet, det verkar uppenbart att överanvändningen och missbruket av standardiserade test förvränger/snedvrider utbildningsprocessen, inskränker läroplanen och står i motsats till meningsfull utbildning/undervisning.

Men så länge som statliga ämbetsmän insisterar på att göra testpoäng till mått på lärarkvalitet och skolsuccé, borde deras påståenden bli ytterst noga granskade under användning av de mått de själva ‘made the coin of the realm’ [under användning av samma premisser som de utsätter andra för?].

Många av de skolor som politiker hyllar som succéer har meriter som inte skiljer sig från andra skolor vilka politiker stänger [och hur är det för eleverna att måsta byta skola?].

Jag oroar mig över att den nuvarande fixeringen/besattheten av testpoäng har rört sig utom kontroll och skadar elever/studenter, lärare, rektorer och utbildningskvalitet. Hur ska vi återfå vårt sunda förnuft?”

Vilka åtgärder borde man egentligen använda i skolan? Vilka frågor borde man ställa? Var borde man rikta sökarljuset? Vad är det man inte vill, unviker att se?

Se Daniel Lind om social rörlighet i ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige”:

”Med nästan kuslig precision har regeringen under de senaste fyra åren satt igång processer som på sikt leder till ett helt annat samhälle.

Konsekvensen av detta blir lägre social rörlighet och en mer ojämlik fördelning av livschanser. Det gamla privilegiesamhället återkommer i ny tappning och Sveriges konkurrenskraft försvagas.”

Tankar litet allmänt runt privatiseringar och nu i synnerhet om privatiseringen av Bollnäs sjukhus, samt vidare om den fattigaste tredjedelen i USA…

30 oktober, 2011 § 1 kommentar

[Uppdaterad 31 oktober med video, några länkar och text till video].

Vad har nyliberalismen lett till i de länder som gick i bräschen för denna kan undras? Välstånd åt alla (som den lovade)? ÄR detta verkligen något vi borde fortsätta apa efter?

I det lilla sjukhus i staden jag nu är på semester i närheten av, Bollnäs, kommer det att gå över i Aleris drift. En sjuksköterska där lät väldigt begeistrad. Å vems vägnar? Å personalens? Patienters? Eller?

Dessutom anser folk tydligen att friskola i Bollnäs väljer ut de mest anpassade och skötsamma eleverna. Kanske är det dessa eller snarare deras föräldrar som väljer denna skola för sina barn och är så på hugget så de hinner före alla andra`? Och är det inte så att de därmed också inte solidariserar sig med de barn som inte har lika pådrivande föräldrar eller samma förutsättningar hemifrån? Och försöker inte förbättra en skola för ALLA!

Den egoismen och solidaritetsunderskottet, jo, jag skulle vilja kalla detta så, kanske slår tillbaka någon gång i framtiden, i ett samhälle vi inte vill ha? Något jag faktiskt skulle unna dem.

”Vi längtar efter detta!”

sa sjuksköterskan och berättade något om hur den privata vårdcentralen (också i Aleris drift?) tar pengar från sjukhuset. Jag orkade inte lyssna riktigt för jag kände mig så oerhört trött och totalt uppgiven av att höra detta. Fick lust att kräkas.

”Varje år försvinner minst 4 miljarder skattekronor från svensk sjukvård. Det är pengar som vi till exempel skulle kunna anställa 10 000 sjuksköterskor för. Istället går pengarna rätt ner i fickorna på privata aktieägare.”

Läs också kommentarerna till länkad bloggpostning om att ”Aleris specialistvård stjäl skattepengar.”

Politikerna är väl glada, nu är detta problem ”löst”? Folk i Bollnäs med omnejd får behålla ”sitt” sjukhus istället för att måsta resa till Hudiksvall eller Gävle. SUCK!

Och vad sysslar media med? Jag orkar inte ens TITTA på Ljusnan, den enda lokaltidningen här, än mindre orkar jag läsa dess, högervridna, ledare.

Maria-Pia Boëthius undrar ”Vem granskar medierna?,” en fråga som är i högsta grad befogad.

Man har gått in för att göra röda Gävleborg blått? Med att bland mycket annat privatisera ALLA apotek (utom det på Bollnäs sjukhus upptäckte jag nu, och hur länge får det vara kvar i Apoteksbolaget?) och nu privatiseras också Bollnäs sjukhus (kommer apoteket där också att privatiseras, när sjukhuset blir privat, så att ALLA apotek som jag känner till här i trakten är privata?).

Alternativet var att lägga ner sjukhuset påstår politikerna?

Boëthius skriver:

”I den vidare världen, utanför Sverige, pågår ständigt en debatt om mediernas ’accountability’ [ansvarighet eller att ställas till svars], ett ord som inte ens finns på svenska.”

Varför finns inte denna debatt i Sverige? Och hur många läser bloggar på internet, har upptäckt dem, vet att de finns och vad som skrivs i dem och därmed ser/inser att det finns en massa människor här i Sverige som kraftigt ifrågasätter det som sker?

Och det är långt ifrån bara de som kraftigt missgynnas av privatiseringar m.m. som reagerar. Tvärtom verkar det som om många av dem som missgynnas mest (eller troligen kommer att missgynnas mest) ”tror” mest på det som sker, försvarar det som sker och röstar på dessa, iskalla, politiker.

”I Sverige behandlas ansvarsutkrävandet från medierna som en fråga utan svar: Vem ska granska medierna?

Det borde vara vi själva, men svenska stormedier har visat sig odugliga på den fronten, till skillnad från till exempel brittiska The Guardian som under flera års spott och spe från sina kolleger i medievärlden framhärdade i att granska medieskandalen med bland annat avlyssning på tidningen News of the World, numera nedlagd, tack vare Guardian.

Svenska stormedier vägrar att fatta detta: I och med internets uppdykande måste de börja leva upp till sitt mantra att de ‘granskar makten’ och om de någonsin ska kunna återerövra trovärdighet måste de börja granska varandra; skoningslöst.

Och erkänna att de är en stor del av makten, men att de nu ställer om sig och går över på folkens, människornas sida.

Om de inte gör det kommer i varje fall inte jag att sörja de medier som går under. Då har de bara sig själva att skylla.

Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet. Jag skäms också över de få som låtsas granska medierna, Resumé, P1:s ‘Medierna’ och ‘Publicerat’ och nätets ‘Second Opinion’ till exempel.

De agerar inuti medievärlden, vill räknas där och de är allt annat än fria och fritt tänkande. Jag har pratat med många journalister om drevet.

En (mycket respekterad) sa: ‘Jovisst, läskigt, men Håkan Juholt borde inte vara partiledare för socialdemokraterna.’ Hon var alltså beredd att acceptera ett orättfärdigt drev för att få bort Juholt; en moral hämtad från dokusåporna./…/

De ger sig hungrigt på Juholt, i mina ögon också en klassfråga, och hans försumliga tillkortakommanden men de visar sig vara skitskraja för Carl Bildt, om vilken mina amerikanska journalistkolleger berättat att han, med sin CV i tvivelaktig oljebusiness, aldrig någonsin hade kunnat bli utrikesminister i USA.

En skugga faller också över Fredrik Reinfeldt, som utsett Carl Bildt och som tiger om hans besynnerliga världspendlande, antagligen till för att knyta framtida affärskontakter för tiden efter ministrandet.

Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ‘vi’./…/

Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare./…/

Carl Bildt med hjälp av sina arroganta piruetter vann över praktiskt taget hela den svenska mainstream-journalistkåren, utklassade den totalt; och att det säger något mycket, mycket oroande om kvaliteten på svensk etablerad journalistik.”

Varför har sjukvård, skolor m.m. ekonomiska problem? Hur görs budgetar? Är resurserna mindre och varför? Har vi inte råd längre? Hur kommer det sig att saker som gick för 25-30 år sedan inte längre fungerar? Jag sommarjobbade på Bollnäs sjukhus under flera somrar under mina studier.

Kan det bero på skattesänkningarna, bland annat i form av jobbskatteavdraget? Jag känner mig INTE hedrad för att jag får göra avdrag på skatten när jag har förmånen att ha ett jobb, att jag ska premieras ytterligare framför dem som är sjuka och/eller inget hellre vill än ha ett jobb, så de slipper leva på samhället och våra gemensamma trygghetssystem, det som är socialFÖRSÄKRINGAR, som felaktigt och nedsättande kallas ”bidrag.”

Jag skulle ha lust att blogga mer om vad privatiseringarna har lett till här och där – och kan leda till, inte minst inom skola, vård och omsorg. Och då referera till bland annat Aron Etzlers Trondheimsmodellen, samt om vad man kan läsa i ”Nationalekonomi för vänstern” osv.

Min amerikanske pojkvän som är egen småföretagare sa häromdagen, om detta med att folk ska hitta en och reklam i gula sidorna för ens företag, för samma saker har skett där vad gäller telefon, el m.m.:

“Förr fanns EN telefonbok, nu vet jag inte hur det funkar längre…”

Och en gemensam bekant till oss (som förresten är sjuksköterska, manlig sådan i USA) sa apropå erfarenheterna av demensvård där och en Alzheimersjuk pappa som nu MÅSTE in på demensboende, därför att vår vän jobbar och måste jobba (men oftast är det kvinnorna som får ta hand om gamla föräldrar osv., om de inte har så goda inkomster så de kan bekosta svindyrt och ”snobbigt” äldreboende. Och de som inga anhöriga har, vad gör de? Liksom de som inte har resurser att ekonomiskt hjälpa anhöriga i trångmål?):

”Du ska inte bli gammal här [i USA]!”

Han var tydligen väldigt upprörd utifrån sina nu personliga erfarenheter som ”konsument” av vård (om än indirekt).

Jag tror inte vårdpersonalen har anledning att jubla och än mindre har presumtiva patienter anledning att jubla. Har inte bara en utan ett par sjuksköterskebekanta i USA samt bekanta som har erfarenheter av sjukvård där (mellanvästern).

I artikeln ”Noll koll på äldrevården – avtal slut och sägs upp medan skattepengarna rinner iväg” kan man läsa om förhållandena i Sverige nuförtiden:

Den som läser vidare i Moderaternas nya idéprogram möts av en nästan sövande retorik … Moderaterna är Sveriges mest trovärdiga välfärdsparti … Äldrevården ska erbjuda trygghet och livskvalitet [SUCK!!!].

Moderaternas strategi är att lugna väljarna med att allt kommer att bli bra, ja nästan som förr, även när vi blir gamla.

Den som går ut i den moderata verkligheten däremot, den blir snart klarvaken. Vi kan ta äldrevården i Stockholm som det senaste exemplet på partiets ’trovärdighet i välfärden’.”

Läs vidare i artikeln.

Nej, är framgång (vad sådan nu består av) en rättighet? Och vad vi ser är ”söndra och härska”. Vi skulle behöva samarbeta istället. Och det är betydligt roligare att bry sig om andra människor? Är det inte?

Och en Malin Ullgren skriver (och man blir rejält skrämd över det hon skriver)  iDet som var politiskt korrekt på 1990-talet är numera revolutionärt”:

Jag har inga bra tips på ämnen. Men tänk på en sak: var inte för vänster.

Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.

I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.

För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister [att Ask är minister gör inte att jag automatiskt tror hon har rätt eller ens gör rätt, som Ullgren tycks tro eller anse!!!?]./…/

Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ‘jämlikhet’, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.”

Ullgren skriver också att behandlingen av Håkan Juholt andas borgerligt klassförakt anno 2011.

Kommer att tänka på förakt för svaghet.

Nå, för att gå vidare: Barbara Ehrenreich skriver vidare om nyutgåvan av boken ”Barskrapad” och utvecklingen i ”föregångslandet” USA (med sin Reaganism sedan 30 år tillbaka, hur kan det se ut här i Sverige – och de andra skandinaviska länderna – om betydligt kortare tid än så?), i min översättning från engelskan:

”När jag skrev Barskrapad var jag inte säker på hur många människor som denna bok passade in på./…/

[Men] tre månader efter boken publicerats kom the Economic Policy Institute i Washington ut med en rapport med titeln ’Umbärandena i Amerika: den verkliga historien för arbetande familjer’, vilken fann att häpnadsväckande 29 % [dvs. nästan en tredjedel] av de amerikanska familjerna lever i vad som mer skäligen skulle kunna definieras som fattigdom, vilket betyder att tjäna mindre än för en grundläggande budget täckande boende, barnomsorg, sjukvård, mat, förflyttningar och skatter – men inte, vilket bör noteras, någon underhållning, inga som helst måltider ute, ingen kabel-TV, inga internettjänster, inga semestrar eller presenter/julklappar. Tjugonio procent är en minoritet, men inte en lugnande liten och andra studier i början av 2000-talet kommer med liknande siffror.     

Den stora frågan 10 år senare är om saker förbättrats eller försämrats för tredjedelen i botten av inkomstspridningen; de människor som städar hotellrum, arbetar på lager, diskar på restauranger, tar hand om de väldigt unga och väldigt gamla och som håller hyllorna fulla i affärerna. Det korta svaret är att saker har blivit mycket sämre, särskilt efter nedgången som startade 2008.  

När du läser om umbärandena som människor jag mötte gick igenom medan jag gjorde research för min bok – de skippade måltiderna, avsaknaden av sjukvård, det tillfälliga behovet av att sova i bilar eller skåpbilar – så måste du komma ihåg att detta hände i den bästa av tider. Ekonomin växte och arbeten, om de var dåligt betalda, fanns det hur mycket som helst av.

2000 hade jag kunnat vandra in i ett antal jobb ganska så direkt från gatan. Mindre än ett decennium senare hade många av dessa jobb försvunnit och det var en hård tävlan om de som återstod. Det skulle ha varit omöjligt att upprepa mitt barskrapat-’experiment,’ om jag skulle ha känt för det, därför att jag troligen inte skulle ha fått något jobb.

I ett par år har jag försökt finna ut vad som händer de arbetande fattiga i en dalande ekonomi – denna gång genom att använda konventionella rapporterande tekniker som att intervjua. Jag började med min egen utsträckta (stora) familj, vilken inkluderar en massa människor utan jobb eller sjukvårdsförsäkring och fortsatte med att försöka spåra upp ett par av de personer som jag mötte medan jag arbetade på Barskrapad.

Det var inte lätt, därför att de flesta av adresserna och telefonnumren jag hade tagit med mig visade sig inte funktionsdugliga sedan några få månader, troligen på grund av flytt och avstängning av telefonservice.

Jag hade hållit kontakt med ’Melissa’ genom åren, vilken fortfarande arbetade på Wal-Mart, där hennes lön hade ökat från 7 dollar [knappt 48 kronor] till 10 dollar [knappt 70 kronor] per timme, men i mellantiden hade hennes man förlorat sitt jobb [så nu levde de på Melissas knappa 70 kronor per timme].

’Caroline’ som nu är i 50-årsåldern och delvis invalidiserad genom diabetes och hjärtsjukdom, hade lämnat sin dagdrivande man och livnärde sig på tillfälliga städ- och cateringjobb.

Ingen av dem verkade vara överdrivet påverkade av recessionen, men bara därför att de redan hade levt i vad som betyder permanent ekonomisk depression.”

I USA börjar folk göra uppror sent omsider.

Nedan finns texten Keith Olbermann läser i videon.

Läs vidare om att elitskolor inte ger riktigt de resultat man tror. Och vad är begåvade barn egentligen? Apropå det med privatskolor. Ett annat tips är bloggen Ett hjärta RÖTT i blogginlägget ”Politik som absurd och grym teater”. Där hon refererar till artikeln ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa”, där faktumet konstateras att det inte är alla förunnat att kunna göra detta hur mycket de än skulle vilja, därför att de själva inte har de inkomsterna/pengarna. Se vidare ”Vip-kortet ger dig snabbare vård” samt också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.”

Fortsättning följer om Ehrenreichs text i ny bloggpostning.

Tillägg: en Marina, kommentator på artikel av Susanna Alakoski skriver så bra i svar till annan kommentator:

”Mikael Holst Mattsson Folket har fastnat och tror att allt handlar om att sänka skatterna, då får man det bättre.

Att rasera ett lands välfärd med att erbjuda dem en lite summa i skattesänkning är rent patetiskt, för det är de med stora inkomster som får det största beloppet.

en kommunalt arbetande städerska får inte många kronor, om de ens får en sänkning, man lär upp i stora löner. man tog pengar från gemensam kassa sänkte skatterna med dem, de rikare får göra avdrag för städ och bygg osv, de rikare köper sig före i kön…vi stoppar n BIDRAG till vården och företag…den arbetslöse får mindre i fickan medan företagare lever gott…vi har nog bara olika syn på saken..men det samhälle vi bygger nu…det har HELA EUROPA testat redan…NU GÖR VI SAMMA MISSTAG för några hundralappar…

vi skiter i sjuka och arbetslösa, Reinfedlt sa även på stämman att folk får gå hem till sina föräldrar, man ska bo tillsammans med gamla, barn och samtidigt eventuellt ha en smabo/make/maka…är detta inte att sträva bakåt…bara för att folk inte vill dela på kostnader och få ett varmare samhälle där vi slipper se folk ligga på gatorna ?????

Det verkar som du inte vill dela på kostnader vi har för vård , omsorg, skola…du vill inte att andra generationer ska få det du en gång fått 😦 man gör skillnad på folk och folk…farligt för ett samhälle…håll i ägodelarna..för hungriga fattiga jagar ..för att överleva”

Transcript.

”The Official Declaration of the Occupation of Wall Street read by Keith Olbermann 10-05 2011

As we gather together in solidarity to express a feeling of mass injustice, we must not lose sight of what brought us together. We write so that all people who feel wronged by the corporate forces of the world can know that we are your allies.

As one people, united, we acknowledge the reality: that the future of the human race requires the cooperation of its members; that our system must protect our rights, and upon corruption of that system [Som ett enat folk erkänner vi sanningen: att människans framtid kräver samarbete från dess medlemmar; att vårt system måste skydda våra rättigheter; vi är emot korruption av detta system], it is up to the individuals to protect their own rights, and those of their neighbors; that a democratic government derives its just power from the people, but corporations do not seek consent to extract wealth from the people and the Earth; and that no true democracy is attainable when the process is determined by economic power [en demokratisk regering  får sin makt från folket (regeringen i Sverige är en minoritetsregering), men företag försöker inte få medgivande av människorna på jorden: ingen verklig demokrati kan nås när processen bestäms av ekonomisk makt].

We come to you at a time when corporations, which place profit over people, self-interest over justice, and oppression over equality, run our governments [vi kommer till er i en tid när företag sätter vinst framför människor, självintresse före rätt/rättvisa och förtryck över jämlikhet, samt dessutom styr våra regeringar].

We have peaceably assembled here, as is our right, to let these facts be known [Vi har fredligt samlats här, vilket är vår rätt, för att låta dessa fakta bli kända (ja, hur många människor känner till sina rättigheter, de mänskliga – och anser sig ha några moraliska, när de blivit avfärdade som tärande, utnyttjare av system och bördor?)].

They have taken our houses through an illegal foreclosure process, despite not having the original mortgage [de har tagit våra hus i en illegal utmätningsprocess, oaktat att de inte hade den ursprungliga pantförskrivningen (vet inte riktigt vad som menas)].

They have taken bailouts from taxpayers with impunity, and continue to give Executives exobitant bonuses [de har varit mottagare av räddningsaktioner och fortsätter ge VD:ar  skandalösa bonusar (bonusar som man köper dem som får dessa bonusar med, skattepengar används för att rädda banker och företag samtidigt som de fortsätter ösa pengar över dem i ansvarig ställning)].

They have perpetuated inequality and discrimination in the workplace based on age, the color of one’s skin, sex, gender identity and sexual orientation [de har fortsatt med ojämlikhet och diskriminering på arbetsplatserna baserad på ålder, hudfärg, kön, könsidentitet och sexuell orientering].

They have poisoned the food supply through negligence, and undermined the farming system through monopolization.
They have profited off of the torture, confinement, and cruel treatment of countless animals, and actively hide these practices [de har förgiftat matförsörjningen genom försumlighet samt underminerat jordbrukssystemet genom monopolisering (men samtidigt påstås något annat; nämligen om konkurrensens välsignelser). De har tjänat på tortyr, fångenskap och grym behandling av djur och döljer (ovanpå allt annat) aktivt detta handlande].

They have continuously sought to strip employees of the right to negotiate for better pay and safer working conditions [de har ihållande försökt riva ner anställdas rätt att förhandla om bättre betalning och arbetsförhållanden (och lobbygrupper hjälper dem envetet och med enorma resurser att övertyga folk om att detta är riktigt och mänsklighetens räddning; litet svinn får vi räkna med:

‘En viktig strategi i denna pendelrörelse har varit att få folk att tro att de har förutsättningar att kvalificera sig till de få (1%) som tar hand om det mesta av resurserna. Genom att jobba hårt kan man bli vad som helst (men som sagt: ingen blir rik på egen hand). Bäst illustreras idén av ‘the American dream’ och genom att lyfta fram det fåtal ur underklassen som faktiskt lyckas, så kan man medialt gömma alla de andra som blir kvar i fattigdom och ibland ren misär – helt utan handlingsutrymme. Etablissemanget definierar helt enkelt ‘mening’ åt medborgarna och etiketterar den som materiell. Det som händer nu är att allt fler fattar att de blivit blåsta på konfekten – speciellt när pensionskassorna sinar och börsvärdet går i botten! (och för att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar).

Det är dessa grupper som Reinfeldt genom sin svält- och utanförskapsretorik gör sitt bästa för att sparka på – trots att de redan ligger. Eftersom de trots allt befinner sig i minoritet behöver han inte dem som valboskap. Genom att se till att gynna ett girigt förhållningssätt kan han också vara säker på att de gynnade, d v s medelklassen, inte kommer att reagera ens om folk ligger på gatorna och svälter ihjäl. Genom att dra i psykopatreglagen har Reinfeldt tillförsäkrat sig ignorans för de utsatta och ett dräglande fjäsk för överklassen. ‘Slicka uppåt och sparka nedåt’ som någon så träffande har uttryckt det.

Det som dessvärre för Reinfeldt händer nu är att även medelklassen kommer att falla platt till marken – och därmed kvalificera sig till den grupp som Reinfeldt så ihärdigt och nitiskt sparkar på. När kredit- och konsumtionssamhället inom kort når vägs ände i en tvärnit och det går upp för allt fler att den exponentiella tillväxten och därmed arbetslinjen helt uppenbart är en bräcklig konstruktion – ja, vart ska då valboskapen från medelklassen ta vägen? Tja – det blir nog istället Reinfeldt som får anpassa politiken, om nu någon går på den finten!’

Vad bra skrivet! Och sant!].

They have held students hostage with tens of thousands of dollars of debt on education, which is itself a human right [de har hållit studenter som gisslan med tiotusentalsdollarskulder för utbildning (som man måste betala tillbaka och alltså ha inkomster så man kan göra detta), vilket i sig själv är en mänsklig rättighet (se Elizabeth Warren om att ingen blir rik på egen hand)].

They have consistently outsourced labor and used that outsourcing as leverage to cut workers’ healthcare and pay.

They have influenced the courts to achieve the same rights as people, with none of the culpability or responsibility.

They have spent millions of dollars on legal teams that look for ways to get them out of contracts in regards to health insurance.

They have sold our privacy as a commodity.

They have used the military and police force to prevent freedom of the press.

They have deliberately declined to recall faulty products endangering lives in pursuit of profit.

They determine economic policy, despite the catastrophic failures their policies have produced and continue to produce.

They have donated large sums of money to politicians, who are responsible for regulating them.

They continue to block alternate forms of energy to keep us dependent on oil.

They continue to block generic forms of medicine that could save people’s lives or provide relief in order to protect investments that have already turned a substantial profit.

They have purposely covered up oil spills, accidents, faulty bookkeeping, and inactive ingredients in pursuit of profit.

They purposefully keep people misinformed and fearful through their control of the media.

They have accepted private contracts to murder prisoners even when presented with serious doubts about their guilt.

They have perpetuated colonialism at home and abroad.

They have participated in the torture and murder of innocent civilians overseas.

They continue to create weapons of mass destruction in order to receive government contracts. *

To the people of the world,

We, the New York City General Assembly occupying Wall Street in Liberty Square, urge you to assert your power.

Exercise your right to peaceably assemble; occupy public space; create a process to address the problems we face, and generate solutions accessible to everyone.

To all communities that take action and form groups in the spirit of direct democracy, we offer support, documentation, and all of the resources at our disposal.

Join us and make your voices heard!”

Fattigdom – ett amerikanskt brott? Förbud mot tiggeri och hemlöshet börjar höras även här i Sverige…

12 oktober, 2011 § Lämna en kommentar


[Uppdaterad 13 oktober, se slutet].

Barbara Ehrenreich skriver om nyutgåvan av hennes bok “Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller “Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott” att…

”… när jag färdigställde det ursprungliga manuskriptet [till Nickel and Dimed, på svenska Barskrapad]  så befann sig USA i en era där välståndet verkade gränslöst. Tekniska innovatörer/uppfinnare och riskkapitalister förvärvade plötsliga rikedomar och köpte upp residens [McMansions] som dem jag städade i Maine och till och med ännu större.

Även sekreterare i en del hi-tech-firmor gjorde sig plötsliga förmögenheter på optioner. Man pratade löst om en permanent erövring av konjunkturcykeln och en kaxig ny anda som infekterade amerikansk kapitalism. På en affischtavla i San Francisco proklamerade en elektronikfirma ’Make love not war’ och underst ’skruva åt det ett tag till – och gör bara pengar.’

När Barskrapad kom ut i maj 2001 hade sprickor börjat uppträda i dotcombubblan och aktiemarknaden hade börjat vackla, men boken kom ändå uppenbarligen som en överraskning, till och med som en uppenbarelse, för många.

Gång på gång så kom folk fram till mig det första året eller två efter den publicerats och öppnade med orden ’Jag hade ingen aning…’ eller ’Jag insåg inte…’

Till min egen förvåning klättrade Barskrapad snabbt på bestsellerlistorna och började vinna priser. Kritik har förstås också samlats under åren. Men för det mesta så har boken blivit mycket bättre mottagen än jag någonsin kunde föreställa mig att den skulle bli, med ett inflytande som sträcker sig långt in i mer välbeställda klasser.

[Jo, jag tror att det kan finnas människor som har det okej som inte har en aning om hur många människor faktiskt lever och jag tror också att det finna många som har det bra ställt som inte alls tycker att situationen är bra och reagerar över förhållanden här i Sverige också. Alla med en massa pengar är inte egoistiska girigbukar och får kanske oförskyllt ta skit för alla dem som skiter i sina medmänniskor].

En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet. Och om jag fått 25 cent (knappt 2 svenska kronor) för varje människa som talat om för mig att han eller hon nu ger dricks mer generöst, skulle jag kunna starta min egen stiftelse.

Det som är ännu mer glädjande för mig är att boken har lästs av många låglönearbetare. De senaste åren har hundratals skrivit till mig för att berätta sina historier: mamman till en nyfödd vars elektricitet just slagits av, kvinnan som precis hade fått en cancerdiagnos och som inte har någon sjukvårdsförsäkring, den man som nyligen blivit hemlös som skriver från en biblioteksdator.

[I somras var jag på ett bibliotek i stad i mellanvästern för att försöka hitta en film att se på datorn. De hade mest VHS-filmer, dvd-filmerna var svåra att hitta. Jag blev ganska beklämd när jag såg detta och tror att vi fortfarande har bättre bibliotek här i Sverige, men tror vi är på väg mot allt sämre bibliotek här. Trots att det egentligen finns pengar, men alltmer koncentrerat till allt färre. Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Jag tror att det håller på att bli så här också. Fast det är ju synd om de rika].”

Kommer att fortsätta översätta denna artikel de kommande dagarna, kanske kommande vecka…

I Sverige finns också idéer om att förbjuda hemlöshet (dvs. att göra det brottsligt).

Se Situation Stockholms blogg.

Se också kommentarer till Ehrenreichs artikel här (se citat längst ner i denna postning).

”30 years ago when Reagan put us on this ”money above all else” course, I tried to tell people this was gong to be a disaster. I was called names, told that I didn’t know what I was talking about and looked on as a pariah. I said that these policies wold lead to an unsustainable amount of greed, that this was an assault on the very soul of this country, and that it would only lead to problems for us. Again, I was told I was a traitor, and that greed was good, I had better start chasing that almighty dollar, too, if I knew what was good for me. Now look where those people are. They are all on MY side and conveniently don’t remember a thing they said back then.

You can chase the dollar or you can care about humans. You can’t do both. We have, for the last 30 years, chased the dollar and cut the humans loose to float in the wind. We do NOT have a country or a community anymore. What we have is a selfish, greedy, pig hearted place with no citizens, just consumers (I HATE that word, always have. It’s w2ay too easy to go from ”consumer” to ”useless eater”). We have no soul left, we sold it to the lowest bidder.

We worship money. We see what you HAVE as being more important than who you ARE. We point to people like Donald Trump and tell our kids to be like that, rich and successful. We SHOULD be pointing to the teacher who showed year after year of young minds how to think and telling our kids to be like THAT. Or to the worker in any field who does what they do to the best of their abilities and make life better for others. We need to get off of this idiot dog eat dog nonsense and realize that life means more than money, or at least it SHOULD. Money is NOT the reason to live, and it shouldn’t be seen as the point to our existences.

We should be telling our kids to be ashamed of the rich. To see them as the totally flawed humans they are. To see that their goal of having more than everyone else is a sickness, and should be pitied or better yet, TREATED. THESE are the people who should be drugged into submission, not the rest of us. We need to start looking on these people as the PROBLEM that they are, and not the answer to anything. These people are the biggest problem we have and it’s time to start SEEING them as such.”

”You are of course right. Ms. Ehrenreich’s commentary is on point, and yet does not identify the root of our troubles. You are closer to the mark here when you finger the Reagan policies that broke apart the social contract.
Yes, there were many failed policies of the Great Society. But people were not viewed as expendable, and society was held to a standard of responsibility for its poor. What has happened since the demise of the social contract, however, is the enshrinement of wealth as a moral value. Those who succeed are framed as morally superior to those who do not.
This is a long way from medieval times, by the way. The ways of the world, and especially those concerning Mammon, were regarded as temporary and misleading, and wealth was a spiritual encumbrance that could impede one’s ultimate salvation. No more. Society has done a 180-degree turn.

(Another aside: the term ”Mammon” may be the only Aramaic word to have infiltrated the English language…. does anyone know of any others?)

All this of course has been due to the influence of the wealthy in controlling the media, the messages, the electronic coccoon that serves as an effective prison for the public consciousness.”

Uppdatering 13 oktober: Martin Moberg i ”Höjda frikortsgränser för sjukvård och mediciner samt en dyrare och sämre A-kassa…” Ja, visst låter det som en politik vi känner igen! En högerpolitik…

”… som den moderatstyrda minoritetsregeringen eller som den vill bli kallad för alliansen driver igenom med stor frenesi trots att man inte har majoritet i riksdagen. För Sverige ska danas om från ett land där vi gemensamt hjälps åt efter bärkraft och får hjälp efter de behov var och en har till ett land där var och en bäst får hanka sig fram oavsett om det går eller inte.”

Och tydligen så är det så att

”… ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker. Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger. Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner.”

Låter som det Ehrenreich skriver om USA!

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin cynicismreflektioner och speglingar II....