Solidaritet på modet igen?

16 juli, 2015 § 3 kommentarer

En trend: äntligen kommer kritik mer och mer över de senaste 40 årens politik komma? Robert Sundberg skriver en ledare och bokrecension ”Reagan – en kontroversiell ikon” av Karin Henriksson (En bok, en författare (2015)) i ”Skådespelarpresidenten”:

”Det är bra att ordet ikon finns i titeln, eftersom Reagan blivit idylliserad inhemskt och utomlands efter avslutad presidentperiod. För högerpolitiker är republikanen Reagan en förebild och i USA har han upphöjts till skyarna. Det är bortglömt att han hade låga popularitetssiffror särskilt de första åren av sin presidenttid.

Han gjorde flera försämringar i det lilla sociala välfärdsnät som fanns. Att nedskärningarna inte blev fler och större var det då demokratiskt dominerade representanthusets förtjänst.

Reagan sänkte skatter, vilket ledde till stora budgetunderskott och växande statsskuld. De togs som intäkt för att skära ned än mer i den offentliga välfärden [chockterapi*].

Till de ökade underskotten bidrog Reagans ofinansierade ökningar av försvarsanslagen. Gap gentemot Sovjetblocket skulle fyllas igen och vändas i amerikanskt övertag, var Reagans mål.”

Karin Lindström i ”Med djuren som språkrör”:

James Hollingworth får fortfarande barn och vuxna att sjunga högt och inlevelsefullt om solidaritet.

Under 70- och 80-talen gjorde James Hollingworth banbrytande skivor, radio och tv-serier. 2006 vann han en grammis tillsammans med Jojje Wadenius. Hans avtryck i svensk musikliv är odiskutabelt. Nästan alla har hört hans sånger, allra mest klassikern Älgarna demonstrerar, du har säkert sjungit med i den du också. Och nu är det dags att sjunga igen fast högre och med mer patos.

Budskapet är i allra högsta grad aktuellt; trygghet för fortsatt liv i skogen, allt liv, och inte bara för oss stora djur, och inte bara för oss som alltid levt i just den här delen av skogen eller under just det där trädet. Vi säger ofta att det är våra björkar och tallar, men det är väl snarare vi som är på tillfälligt besök i björkarnas och tallarnas trädgårdar.

Det var 1974 som skogens konung fick nog och började sparka bakut. Har det hänt någonting sen dess? Har vi blivit fyrtio år klokare, modigare, starkare, förnuftigare? Vanligt folk har absolut blivit det, säkert så, men miljöpolitiken är fortfarande feg. Därför och drygt 40 år senare besöker en något luggsliten skogens konung Barnteaterveckan i Leksand för att än en gång hålla sitt tidslösa tal. Och kampen har hårdnat. I dag kan problematiken ses ur ett globalt perspektiv.

– På 70-talet var den Gröna vågen en kraft som uppstod i Sverige för Sverige. Idag måste man se det ur ett globalt perspektiv, det handlar om allas vår överlevnad, om solidaritet med allt liv, med alla, säger James Hollingworth strax innan spelningen i Leksand. När människan kliver in och spelar gud uppstår förstås problem.

– Angående miljön är det politiska spelet fortfarande alldeles för defensivt.”

Se Holllingworths youtube-kanal, hans hemsida – som är under uppbyggnad fortfarande

* Kleins svar på kritiken.

Se också Dan Josefsson i ”Nödvändig läsning om Johan Norberg och Naomi Klein.” 

Vidare Lars Pålsson Syll i ”Milton Friedmanhyllningen vi nog klarar oss utan” om Johan Norbergs dokumentär om Milton Friedman.

Samt Göran Greider i ledaren ”All olust du känt inför marknaden men aldrig kunnat formulera”

Om Hollingworths Skapande skola-projekt ”Skriv och sjung” och fler låtar ur Djurens brevlåda.

Slutligen undrar jag ganska sarkastiskt vilka fakta som media vidarebefordrar till folket?

Annonser

Samma gamla höger, samt om den allmänna högervridningen i politiken…

17 september, 2012 § 13 kommentarer

Varför är det skillnad? Vad är opportunt och inte opportunt?

16 februari, 2012 § 1 kommentar

[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen].

Snabb- och kortbloggning (mja, så kort blev det ju inte!).

Jag förstår inte riktigt logiken: de som skrattar och klappar en på huvudet för att man inte står ut med att se på högervinklade nyheter i TV eller debattprogram med högervinklade programledare läser de de artiklar och tidskrifter som INTE prisar högerpolitiken? Är det inte t.o.m. så att de undviker dessa – medvetet? Tidningar och tidskrifter som tvärtemot kritiserar den mediala, politiska och ekonomiska makten och som ger en annan bild än SVT:s nyheter, SVD, DN och t.o.m. små borgerliga lokaltidningar och liknande ger?

Som om de senare presenterade en absolut sanning, som vore alltför skrämmande att ifrågasätta? Vill vi verkligen bli styrda på detta sätt? För denna media vill få oss att tro att det som sker är ödesbestämt och på något vis ofrånkomligt. Något det ju inte är, vilket somliga försöker påpeka. Men de når inte ut i media, därför att media är borgerlig!

Se Daniel Ankarloo, också forskare vid Malmö högskola, om myterna runt välfärden och att vi inte kan finansiera den i framtiden vilket vi visst kan påstår och visar han. Han menar att vi inte ens behöver höja skatterna för att göra detta. Men framför allt visar han att det tvärt emot vad vi matats med, inte kommer att finnas ett finansieringsproblem i framtiden! 

Fler och fler verkar börjat blogga om sin forskning och resultaten från denna, se t.ex. forskaren vid Malmö högskola Björn Johnson om myterna runt sjukskrivningarna.

Myter på vilka stora förändringar i våra välfärds- och trygghetssystem som drabbar en massa människor sker! Vilket är skrämmande och ganska hemskt! 

Jag tror att alla de här förmodligen välbetalda journalisterna i vår stormedia är rädda om sina RUT-avdrag och andra förmåner.

Och de som överseende skrattar åt mig och nästan klappar mig huvudet varför undviker de tidskrifter, som faktiskt existerar (om dock i minoritet) som visar på andra sanningar än borgerlig media? För att dessa ger en delvis annan bild av Sverige och dem som leder Sverige och de effekter denna politik får och det är av förståeliga skäl skrämmande att bli varse.

Om de själva också tog del av annat än det SVT och dess journalister rapporterar om, samt annat än vad SVD skriver och vad de väljer att förmedla, så vore det där skrattandet kanske litet mer berättigat? Vore det inte?

Det är ju ungefär som det är inopportunt att ha andra åsikter än de våra stora dagstidningar och t.o.m. Sveriges television förmedlar.

Ja, bland annat Mats Knutsson är en megafon åt moderaterna.

Och ja som sagt, jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!

Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven.

Men jag kan mycket väl förstå att man behöver tro att regeringen vill ens bästa och att media förmedlar en objektiv sanning! Det kan jag förstå.

Men, precis som t.ex. Robert Sundberg brukar påpeka, så regerar Alliansen i minoritet sedan senaste valet 2010. Och t.o.m. i Stockholm är de inte i en sådan majoritet som man kan fås att tro, det finns en myt om det blå Stockholm. Sundberg skriver i länkad artikel bland annat:

”Fredrik Reinfeldt har två syften med sitt utspel om höjd pensionsålder. Det ena är pr-mässigt för egen del. Det andra är sakfrågan som viktig för att motverka framtida skattehöjningar.

Vad gäller pr-mässiga syftet kan det benas upp i några beståndsdelar. Fredrik Reinfeldt har inte hörts och synts så mycket under S-krisen de senaste månaderna. 

På ett sätt har det varit bra för han kan som ledare för en minoritetsregering inte göra så mycket, vilket han kunde förra mandatperioden då alliansen hade majoritet i riksdagen.

Med tal om att folk bör jobba längre, eftersom svenskarna (i snitt) lever längre, återupplivar han sin från valet 2006 inarbetade profil som arbetslinjens och jobbens främsta förespråkare i svensk politik. Om han lyckas med det när han numera är administratör av massarbetslöshet är inte så säkert.

Ytterligare en del är att denna fråga inte är akut eller kräver en proposition till riksdagen de närmaste åren. Reinfeldt kan aldrig få igenom en ändring av reglerna för pensionering eftersom hans regering är i minoritet.

Statsministern bör dessutom överlägga med arbetsmarknadens parter innan förslag läggs. Han riskerar därmed inte att behöva bli konkret, exempelvis att folk måste jobba fem år längre men ändå få samma pension som nu.

Det leder till den sista ingrediensen i pr-mässiga delen. Det är att Reinfeldt i detta ämne kan prata fritt utan att det förpliktigar till agerande. Med att prata i den viktiga pensionsfrågan kan Reinfeldt även odla sin image som eftertänksam, framåtblickande och ansvarsfull statsman, utan att hans prat riskerar att synas i sömmarna.

Då det var S-regering kallade borgerliga opinionsbildare S-ministrar, som Björn Rosengren, som pratade om diverse saker mer eller mindre konkret för pratministrar. Nu har de fått en pratstatsminister ur de egna leden.”

Tillägg på kvällen: förra år hade ABF Stockholm ett seminarium om ”Har vi råd med välfärden?” Detta ska man ha i år igen. Här är sammanfattning från förra årets seminarium med Joakim Palme, Per Sedigh, Daniel Suhonen, Anne-Marie Lindgren, Lars Anell och Carl Tham: Ref_Har_vi_rad_med_valfarden. Daniel Ankarloo och Per Sedigh kommer att medverka vid årets debatt ”Har vi råd med välfärden?” tors. 26/4. 

”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

7 december, 2011 § 14 kommentarer

För det första så har offentlig konsumtion aldrig varit större än privat, något Daniel Ankarloo påpekat. Och se kritik av det som lärs ut i ekonomiutbildningarna i inte minst USA, samt insikterna att välfärdsstaten inte är en motsats till en blomstrande marknadsekonomi för ett land (kanske snarare tvärtom, till och med ett så stort land som USA behöver ta tillvara alla sina resurser), samt om ojämlikhet; att ekonomisk makt tenderar av avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen.

Han skriver (se tidigare inlägg om den ofrånkomliga framtiden) att det har blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt.

Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla.

För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet, skriver Ankarloo.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”.

Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, så de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”.

Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv.)

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu till det om ”den ofantliga offentliga sektorn” och ofantliga VD-löner.

Robert Sundberg i ledaren ”Euro, Carema och jorden”:

”Förr talade Moderaterna om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn. Det gjorde även Fredrik Reinfeldt, som skrev bok om de sovande svenskarna som förslöats av den stora, i skatter kostsamma, välfärdsstaten.

Men ersättningarna till chefer i den sektorn var inte så ofantliga som vårdbolaget Carema, och dess moderbolag Ambea, kommer upp till. Caremas nuvarande vd taxerade för en inkomst i fjol på 23 miljoner kr, drygt 3 i lön och 20 i inkomst av kapital (bonus).

Ambeas nuvarande vd deklarerade för över 50 miljoner kr i inkomst i fjol. Och förre Ambea-vd:n tjänade i fjol 52 miljoner kr. 3,6 var inkomst av tjänst och drygt 48 var inkomst av kapital.
Det senare främst i form av vinst från försäljning av aktier i företag i vårdsektorn då de såldes till riskkapitalbolag.

Numera går det alltså, som direktör, att tjäna ofantliga pengar på den verksamhet som den offentliga sektorn skötte, men som nu företag ägda av riskkapitalbolag driver.”

Apropå Caremacheferna som tar hem enorma pengar i ett miljonregn.

Och 5 Carematoppar tjänade 362 miljoner kronor. Vad slags vård och omsorg har vi fått för dessa pengar?

Kunde de ha använts bättre? Till människor som verkligen behöver dem?

Behöver dessa toppar verkligen dessa pengar?

Tjänar de inte tillräckligt redan?

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya M – toppstyrning, egenintresse och ljusskygga kopplingar.” Verkligen värt att läsa! Har politiker, och inte minst M-politiker, blivit köpta (fått pengar under bordet) för att sälja ut våra gemensamma tillgångar för spottstyvrar? Se om M-kopplingar till vårdbolagen. Nu citerar jag också:

”M-kopplingarna till vårdbolagen

• Kristina Axén Olin, Stockholms förra finansborgarråd, gick direkt från storbeställare till rådgivare till Carema Care.

• Gustaf Douglas partistyrelseledamoten tjänade 642 miljoner kronor när Attendo 2005 såldes till ett brittiskt riskkapitalbolag.

• Gustaf Douglas och Kristina Axén Olin, 2:a vice partiordförande, ledde samtidigt Rosenbadsfonden, Moderaternas pengainsamling för maktskifte 2006.

• Henrik Borelius är vd på Attendo och tjänade 40 miljoner på Attendoaffären. Hans syster Maria Borelius utsågs till handelsminister 2006.  Före valet ledde Maria Borelius ett moderat insamlingsorgan riktat till näringslivet ”Företagarforum/Entreprenörs-nätverket”.

• Henry Sténson, ordförande i Moderaterna i Stockholm, ska som PR-konsult sköta Caremas krishantering.

• Birgitta Holm, moderat stadsdelsnämndsordförande och kommunstyrelseledamot i Stockholm, är ny enhetschef inom Carema sjukvård.

• Kent Ehliasson, chef för Caremas affärsområde för personer med funktionsnedsättning, utsågs i november till ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

• Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd, kritiserades nyligen av fem läkare för att ge publicitet och konkurrensfördelar till Carema Cares vårdcentraler genom att ställa upp som invigare.

• Stellan Ungerholm, tidigare styrelseledamot i Carema Care och chef för Caremas affärsområde sjukvård, är M-politiker i Norrtälje.

• Ulf Adelsohn, förre moderatledaren,  satt i styrelsen för det danska riskkapitalbolaget Polaris som 2007 sålde Frösunda, ett företag i LSS-branschen. Enligt SvD gjordes en vinst på cirka 750 miljoner kronor.
– Det blev en bra affär, sa Adelsohn till SvD i mars i år.
Hur mycket tjänade du?
– Det har ingen med att göra, jag har för länge sedan lämnat politiken, svarade Adelsohn.”

Ja, ”Gör som Caremadirektörerna – väg dina blöjor och bli mångmiljonär!”

Se vidare Alf Norberg i blogginlägget ”Vad var det (V)i sa?”:

”Anmälningarna mot det privata vårdbolaget Carema ser aldrig ut att ta slut./…/

Och samtidigt som detta sker kvitterar Caremas VD ut 185 000 kr/månaden!

Hur kunde det bli så här fel?

De senaste årens politik har bytt ut drivkraften att ge en bra vård mot drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt på gamla och sjuka. Utförsäljningar där vårdbolag kraftigt skurit ner kostnaderna för att skapa vinst. Vinster som sedan inte sällan gått till skatteparadis och undgått beskattning medans personalen slitit ut sig./…/

i landstinget Gävleborg var det bara (V) som ifrågasatte detta och det hördes heller inga protester från (S) eller (Mp) mot privatiseringarna, tvärtom så genomförde Sossarna och miljöpartiet utförsäljningen av Bollnäs sjukhus.”

Jan-Åke Blomqvist i ”Stormvarning i det finansiella havet”:

”Före den politiska avregleringen av finansmarknaden (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) för 30 år sedan lånade varje lands regering direkt av sin egen centralbank eller Riksbanken, som den heter i Sverige. Varje politiskt parti vill vinna val./…/

Avregleringens avsikt var, att regeringarna istället tvingas låna på den kommersiella finansmarknaden och inte via sin egen Riksbank eller centralbank. Då skulle statsskulderna hållas i schack, menade nyliberala ekonomer. Lånar regeringarna för mycket, straffas de med högre utlåningsränta. Samtidigt gjordes Riksbank och centralbanker fri från politisk inblandning. Och dess huvudmål blev att hålla inflationen i schack via styrräntan.

Men denna ekonomiska modell fungerade inte alls. Finansmarknaden var inte kapabel att låna ut ansvarsfullt varken till stater eller företag och hushåll. Och det är ju inte så konstigt, eftersom dess enda drivkraft är att vinstmaximera till ledning och aktieägare. Samtidigt har regeringarna inte tillåtit storbanker, att betala notan för de stora risker de har tagit. Regeringarna säger, att vi måste förhindra, att de går i konkurs, annars brakar hela betalningssystemet ihop. Detta innebär, att storbanker kan kamma hem enorma vinster praktiskt taget riskfritt./…/

Tiotusentals miljarder gavs i bidrag och lånegarantier från Sveriges och världens skattebetalare för att rädda storbanker, försäkrings- och finansbolag från konkurs samt betalningssystem från kollaps. Insättargarantin på inlåningskonton fyrdubblades i Sverige./…/

Men kraftig kritik mot denna ekonomiska politik kommer från oväntat håll, nämligen Storbritanniens centralbanks finanschef Andrew Haldane. ‘Bankernas aktieägare bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent makt och vinster’. Med detta i ryggen begriper var och en, att det lönar sej rejält för finansmarknaden att ta stora risker.

Sedan finanskraschen 2008 har ingen regering i EU på allvar tagit itu med finansmarknaden. Istället genomför EU-ledarna det som finansmarknaden kräver, nämligen att det gemensamt ägda ska reas ut till privata storföretag och gigantiska nedskärningar göras i de skuldkrisande länderna.”

Göran Greider i ledaren ”En liten tid kan vi blunda”:

”Det är inte många saker som på allvar skakat de mest konsumerande klasserna de senaste årtiondena.

I Sverige har den bäst ställda halvan av befolkningen sövts ner av skattesänkningar och inte ens tyckt sig behöva bry sig om de allt sämre trygghetssystemen – det drabbar ju inte oss som har det bra! Så har det sett ut: Allt som rör världen därute har kunnat stängas ute.

Förutom då en sak.

Även den höginkomsttagare som befriats från fastighetsskatt och fått sina hushållssubventioner har emellanåt oroats av klimatförändringarna.

Under ett par års tid före hösten 2008, då finanskrisen tog över allt intresse, skakades de flesta av de larm som kom om klimatet.

Plötsligt stod det klart att isarna i norr smälte snabbare än vad man förstått.

Medierna fylldes av framtidsbilder av den globala uppvärmningen som förskräckte. Och även många av de mest privilegierade såg på sina barn och tänkte någon gång:

Vad är det för värld som mina konsumtionsvanor skapar åt de kommande släktena?

Sedan försvann klimatrapporteringen.

Den förmörkades av finanskris och eurokris, samtidigt som de sövande effekterna av skattesänkningar fortsatte att verka.

Hur lång tid ska det ta innan verkligheten åter hinner ifatt oss, har jag tänkt år efter år nu./…/

De mest konsumerande klasserna i Sverige och västvärlden kan nog blunda ett litet tag till.

Sjukvårdsförsäkring åt lärare – ett uttryck för det nya Sverige?

11 november, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 12 november, se slutet]

Jag blev väldigt illa berörd när jag för ett tag sedan i Lärarnas tidning läste om Lärarförsäkringars sjukvårdsförsäkring. Nu fick jag också ett brev från Lärarförsäkringar om de försäkringar jag kan teckna, där denna försäkring också nämns.

Är det denna slags sjukvård vi håller på att få, där man måste ha en sjukvårdsförsäkring för att få rimlig vård? För att inte tala om vår tandvård och skillnaderna där?

Kanske är den för alla de lärare som jobbar i t.ex. Stockholm med all dess privatiserade sjukvård? Men den tanken gör mig inte gladare eller mer positiv till denna försäkring.

Om denna försäkring kan man läsa:

”En sjukvårdsförsäkring är ett komplement till den offentliga vården som både snabbt och enkelt ger dig den vård som du behöver.

Nu kan du enkelt ta lite extra hand om dig själv. Med Lärarförsäkringars sjukvårdsförsäkring får du snabbt den vård som du behöver. Du kan på så vis undvika onödigt lidande och oro och istället ägna mer kvalitetstid åt nära och kära. Snabb och kvalificerad vård ökar också dina möjligheter att fortare komma tillbaka till arbetet.”

Jag blir så oerhört trött. Vilka är det som kommer i andra hand för de lärare som tecknar denna försäkring? Så jag ska glassa förbi de som inte har någon försäkring? Vad är det för ett jäkla samhälle vi håller på att få?

Jag får nästan lust att gå ur facket! För jag tycker det ska jobba för allas vårt bästa. Skulle önska att inga lärare tecknar denna, samt protesterar mot den överallt där de kan, i kommentarer, bloggar m.m. Och strida för ett annat slags samhälle.

Jag tycker båda lärarfacken är oerhört tandlösa!!! Och så är båda våra fackordförande. Men jag är egentligen inte emot facket, tvärtom (därav följande ironiska bild).

Tillägg 12 november: nyabrittas skriver i bloggpostningen ”Här ser vi Anders Borgs verkliga syfte med politiken” och citerar vad han sagt om att

”… på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken.”

Finns något sådant humant sätt? Från postning på Ett hjärta RÖTT.

Och alliansen regerar i en minoritetsregering, som Robert Sundberg skriver i ledaren ”Partier i kris både här och där” (finns tyvärr inte på nätet än):

”Utan att nedvärdera allvaret i läget för S kan det vara på sin plats att påminna om alliansen. Den minoritetsregerar landet./…/

Denna allians pratade ihop sig för sju år sedan, inför ett möte hos dåvarande centerledaren utanför Umeå./…/

Denna allians av fyra partier genomförde under mandatperioden efter valsegern 2006 sitt program. Troligen räknade alliansen med att den riskerade förlora valet 2010. Därför passade den på att genomföra allt som den var överens om den mandatperiod under vilken de var säkra på att ha makten [med ljusets hastighet, innan någon hann vakna]./…/

Flera av dess partier uppvisar ju dålig form, trots att en treårsperiod återstår till nästa val.

Egentligen borde debatten handla om borgerlighetens kris./…/

Men medierna handlar bara om s-krisen.

Oc h vad består moderaterna av bakom ledarduon Reinfeldt/Borg och pr-strategen Schlingmann?/…/

Tre fjärdedelar av [Bo] Lundgrens skattesänkarpolitik är alltså genomförd. Inte så mycket nya moderater över det, snarare klassisk moderatpolitik.

Kris? Se på halva alliansen. Finns kristdemokraterna och centerpartiet kvar i riksdagen efter 2014?

Och vad är moderaterna egentligen för ett parti? Vad är det för nytt med att bedriva samma skattesänkarpolitik som alltid?”

Ja, Alliansfritt Sverige i ”KD attackerar Moderaterna”:

”Kristdemokraternas nya partisekreterare Acko Ankarberg Johansson beskriver Moderaternas förnyelse som något som bara skett på ytan – där man fortsätter att föra Bo Lundgrens skattesänkarpolitik.

– Jag ska vara ärlig och säga att det i praktiken kanske inte är så stor skillnad mellan Bo Lundgrens sänkta skatter och Anders Borgs jobbskatteavdrag. Man har bara bytt skepnad på något vis, säger hon till Expressen.”

Precis! Annarkia i ”Vågskvalp i opinionen” (skrivet i slutet av januari i år):

”Moderaterna har övertagit rollen som största parti och allianssyskonen minskar. 

Maud Olofsson surnade till och idag gör Kristdemokraternas partisekreterare henne sällskap. Hon går t om ett steg längre och menar det vi andra redan insett att moderaternas förändring endast är en förändring på ytan.

Jobbskatteavdraget är en fortsättning på Bo Lundgrens skattesänkarpolitik säger Acko Ankarberg.

Göran Greider skriver i ”Vårt behov av bråkiga sossar av Bengt Holmquists slag”:

”Varför ska det vara så svårt att fatta att behovet av kritiker i en rörelse alltid är precis lika stort som behovet av de lojala?

Och den som är obrottsligt lojal mot en partiapparat blir ofta illojal mot en rörelsens djupaste värderingar och tvärtom.”

Bra skrivet! Sant! Vi behöver fler bråkiga sossar!

Och Ulf Lundén skriver i ”Rädda verkligheten från PR-industrin” (finns inte heller på nätet än):

”Så förvandlas det som en gång var gemenskap och kollektiva värderingar till Aktiebolaget Jag på en bottenlös marknad.”

Klicka på bilden för att göra den större och lättare läsbar.

Elfte september gjorde världen mer konservativ – vi har fått större ojämlikhet, segregerade samhällen och segregerad skola, ekonomiska kriser…

10 september, 2011 § Lämna en kommentar

I artikeln ”Bilderna som vi aldrig glömmer” i DD kan man läsa:

När New Yorks tvillingtorn rasade den där klara höstmorgonen 2001 var USA världens enda supermakt, en ansedd nation och pålitlig långivare.

Tio år senare är USA solkat, krigstrött och svårt skuldsatt – och står inför helt nya utmaningar.

‘Den ekonomiska krisen är den tuffaste utmaningen idag. Den kräver politiskt ledarskap, ekonomisk kompetens och offervilja,’ säger förre utrikesminister Jan Eliasson./…/

Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappar sin position på område efter område.

‘Ekonomin är förstörd av skattesänkningar och höga krigskostnader. Och den politiska eftertexten till Irak är oerhört negativ för USA./…/

Det land som för många symboliserat öppenhet och demokrati fick plötsligt ett annat ansikte.

Samtidigt urholkades statsfinanserna.

Bush införde skattelättnader och krigskostnaderna drog iväg. Till dags dato har de militära operationerna kostat hisnande 1 300 miljarder dollar visar en färsk kongressrapport. Krigen i Afghanistan och Irak har krävt 6 220 amerikaners liv – och många, många fler irakiers och afghaners.

‘Påfrestningarna gör att USA sannolikt inte kommer att skicka trupp någon annanstans den närmaste framtiden, då krävs kolossalt stora kriser,’ säger Jan Hallenberg, säkerhetsanalytiker på Försvarshögskolan.

‘Men visst kan USA försvara sig; landet är fortfarande världens ledande militära makt.’/…/

Men ekonomin till ttrots, USA:s kanske svåraste utmaning kommer inifrån. Så länge kongressen fortsätter att vara så djupt polariserad är möjligheternas att föra en handlingskraftig politik ytterst små.”

TT-korrespondenten Grim Berglund (som fortfarande bor i USA?) beskriver sina personliga erfarenheter från Manhattan då för tio år sedan i ”Röken, stanken, sirenerna.” Hans nu 19-årige son om vad som skett i spåren efter elfte september och hur denna händelse påverkat honom:

‘Ja, pengar saknas till socialförsäkringar och statsskulden är stor. Säkerhetskontrollerna är absurda. Vi strider i tv å krig. Jag har precis skrivit på inkallelsepapper ifall det blir värvning – annars straffas jag.

Stupid.’ Han ruskar på huvudet.”

Och här i Sverige, vad har hänt?

Håkan Juholt sa vid besök i Dalarna igår bland annat att:

Regeringen har inte en idé bortom nästa skattesänkning.”

Sant. Den ende politiker i regeringen som är engagerad och vill något är Jan Björklund. Något Juholt påpekade, se artikeln ”Varnade för segregerad skola”:

”Jan Björklund är den enda politikern i regeringen. Han är engagerad och vill något. Men det är hans politik som har gjort att skolan i Sverige har blivit mer segregerad.

Det sa socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt om regeringens skolpolitik, när han under fredagen mötte studenter högskoleanställda och socialdemokrater./…/

Juholts genomgång kom mycket att cirkla runt skolfrågor.

– Vi har inte råd med en segregerad skola. Vi har blivit passerade av USA och Sverige faller som en sten. Det är djupt olyckligt, sa Juholt.
Han talade för möjligheterna att omskola sig, bygga en gymnasieskola, där man inte senare är spärrad från högskolestudier.

– Vi måste återupprätta ett livslångt lärande.

Behov av estetik

Han pekade bland annat på att skolan måste satsa på estetiska grenar.

– Jag träffade nyligen nio IT-direktörer. Alla hade gått estetisk linje i gymnasiet. Det visar på att det viktiga är en kreativ utbildning, sa Juholt./…/

De extrema rörelserna med teapartyrörelsen i USA är farligare än riskerna att gamla kommunister i Ryssland vaknar till liv.”

Robert Sundberg skriver också om Juholt och hans syn på skolan i ”Kunskapsjägaren Juholt i Falun” och förhoppningar om att hans opponerande över missförhållanden i samhället och den borgerliga regeringens politik inte sjunker (men han tycker Juholt och socialdemokraterna kan gå ut ÄNNU hårdare):

I stället för att bestämma samhällets utveckling har det Juholt kallar politiken för mycket satt sig på läktarplats. Det har lett till nackdelar. En är att det svenska samhället inte rustas så starkt som det borde vara i internationella konkurrensen.

Förmåga att ställa om, snabbt och smart, är det bästa man kan göra för att behålla landets konkurrenskraft, menar Juholt. I alla fall i ett land med lika stor, eller liten, befolkning som London.

I ett informations- och kunskapssamhälle, som vi är i nu, måste potentialen hos alla invånare tas tillvara. Blir det för mycket av att marknadskrafterna styr riskerar många att inte få komma till sin rätt, framhåller Juholt. Trösklarna blir för stora, som när skolan i Sverige nu blivit mer segregerad än i USA, påpekar han.

Pengar som av regeringen läggs på skattesänkningar, exempelvis lägre restaurangmoms, skulle ge bättre utdelning inför framtiden om de läggs på satsningar, är Juholts S-linje. Detta exempelvis i byggande av studentbostäder, fler lärare, fritidsgårdar.”

Bra sagt! 

Göran Greider sammanfattar det hela i ledaren ”Elfte september gjorde oss alla mer konservativa – Göran Greider minns dagen som förändrade oss alla.”

Tillägg strax före lunch: I blogginlägget ””Klass påverkar skolresultat lika mycket i Sverige som i USA” kan man läsa:

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

Något Daniel Lind har skrivit om i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige.” Se också snabbanalysen ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige.”

Håller vi värderingsmässigt på att närma oss andra länder tack vare oerhört envis lobbyism? Ja, se money talks och Teapartyrörelsens Kochbröder

Göran Rosenberg:

”Att pengar inte ska kunna köpa allt är en av grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Vi vill naturligtvis inte att pengar ska kunna köpa ett domslut i rätten eller ett beslut i riksdagen eller ett jobb i staten, men vi vill nog inte heller att någon ska kunna köpa sig en plats i den offentligfinansierade sjukvården, eller ett högre betyg i den offentligfinansierade skolan eller ett lukrativt affärskontrakt med stat och kommun. Kort sagt vill vi inte att pengar ska styra verksamheter där vi på goda grunder misstänker att pengar kan korrumpera. Sverige har i det avseendet varit ett samhälle där pengar styrt förhållandevis lite.

Så knappast längre. Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever. Motsvarande konflikt mellan affärsintresse och myndighetsintresse har trängt in i universitets- och högskolevärlden där statsanslag utgår i förhållande till antalet examinerade högskolepoäng och där misstanken därför lätt kan uppstå att det är pengarna som styr poängen och inte tvärtom.”

Apropå ”Högern och vetenskapen” så reflekterar en kommentator där som följer:

”Tack Marita för en mycket bra sammanfattning. Någon skrev varför politikerna är ointresserade av att få tillstånd dylika rapporter om det berodde på att de inte ville veta resultatet. Jag tror snarare att det beror på att de inte vill att allmänheten, genom faktisk granskning, ska få veta hur det ligger till.”

Tror det ligger väldigt mycket i det.

Och hur är det med den reella valfriheten? Kan alla utnyttja den där ”valfriheten”? Gynnar den dem med tillgång till information? Dem som kan ta till sig information och som ovanpå det har tid att sätta sig in eller har någon som kan tipsa (har kontakter)?

Fast egentligen tror jag ingen vinner på det samhälle som skapats och som håller på att skapas, varken fattig eller rik. Se också om ”Darwinekonomi”:

”Frank argues, resting his case on Darwin’s insight that individual and group interests often diverge sharply [Frank argumenterar för att intressen hos individ och grupp ofta går skarpt isär (eller åt olika håll), genom att luta sig mot Darwins teorier]. Far from creating a perfect world, economic competition often leads to ‘arms races,’ [Långt ifrån skapandet av en perfekt värld så leder tävlan ofta till ‘kapprustningar’] encouraging behaviors that not only cause enormous harm to the group but also provide no lasting advantages for individuals [som uppmuntrar beteende som inte bara orsakar enorm skada för gruppen, men som inte heller ger några bestående fördelar för individer], since any gains tend to be relative and mutually offsetting [därför att varje vinst tenderar att vara relativ och ömsesidigt utjämnande?]..”

I statusjakten konsumerar många långt mer än deras ekonomi egentligen tål för att kunna tävla med andra. Förmodligen trissar även de med mindre tillgångar upp varandra och försöker se ut som om de har råd? Skuldsätter sig så de har kanske inga marginaler alls. jag inte låta bli att fundera om avsaknad av verklig gemenskap och gemensamma mål leder till att de ofyllda behoven fylls med konsumerande – och status (bottenlösa, tidigt inte fyllda behov, en negativ spiral)?

Ja, också i dagens Sverige stressas vi alltmer av varandra att köpa större bilar än vi har råd med, nya tekniska prylar vi egentligen inte har råd med, åka på semestrar vi egentligen inte har råd med, bygga större hus än vi har råd med, inreda dem finare än vår ekonomi egentligen tål osv. Därför att våra grannar (eller snarare i fler och fler fall, har människor i andra områden av stan/samhället) har enorma bilar, de senaste och dyraste tekniska prylarna, stora hus med senaste inredning osv.

En enorms stress och press och statusjakt, som tar upp altmer av vår tid. Vi måste göra de rätta valen, ha de rätta kontakterna och retoriken säger att vi har det vi förtjänar (eller snarare: de som har förtjänar detta, vare sig det är sant eller inte). Och vi skuldsätter oss alltmer för att kunna finansiera allt detta. Så till den grad att marginalerna är små och kanske obefintliga (se videon nedan med Elizabeth Warren, amerikansk medelklass, krediter och amerikansk medelklass kommande kollaps).

Men länkad Robert H. Frank påpekar att man kan nå framgång genom att bete sig moraliskt bra (och man behöver inte nödvändigtvis show-off heller. För lätt fånget kan också vara lätt förgånget, se video nedan).  Han:

”… describe how people often choose modestly paid positions in the public and nonprofit sectors over comparable, higher-paying jobs in the for-profit sector; how studying economics appears to inhibit cooperation [att studera ekonomi undertrycker/hämmar ofta samarbete]; how social norms often deter opportunistic behavior [hur sociala normer ofta avhåller från opportunistiskt beteende (den medvetna politiken och praktiken att egoistiskt dra fördel av omständigheter, med liten hänsyn till principer, säger den betydligt mer utförliga engelska wikipediaartikeln]; how a given charitable organization manages to appeal to donors with seemingly incompatible motives; how concerns about status and fairness affect salaries in organizations; and how socially responsible firms often prosper despite the higher costs associated with their business practices [och hur socialt ansvarstagande firmor ofta blomstrar trots högre kostnader knutna till hur man gör affärer].

Frank’s arguments have important implications for the conduct of leaders in private as well as public life. Tossing aside the model of the self-interested homo economicus, Frank provides a tool for understanding how to better structure organizations, public policies, and even our own lives.”

Låter väldigt intressant. Ja, vad för slags framgång är värt priset?

Uselt jobbskatteavdrag – Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät…

13 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen och 14 april, se slutet].

Robert Sundberg skriver i ledaren ”Usla jobbskatteavdraget 5”:

”Med dessa förslag genomför alliansen det den utlovade i valet. Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät.

[Tillägg 14 april: se Det progressiva USA om budgetunderskott och att sänka skatterna för de rikaste eller inte].

Kanske är det en ny svensk modell. Det är en annan film än den första och likt nästan alla uppföljare är den sämre, ja ofta usel.”

Och jag tror att vi kommer att förlora på detta, även samhällsekonomiskt. Ja, och det var det där med förakt för svaghet, egoism och kortsiktighet…

”Bojkotta och slå ner Koch-industrierna” i Wisconsin, USA, skriver apropå ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

“Since the budget is completely evil and reads like billionaire oil man’s wish list my guess is yes. …..Connie Reich”

En kommentator skriver:

”The rich will be better off and the rest of America is getting f****d.”

De rika kommer att kommer att få det ännu bättre ställt och resten av Amerika får det för djävligt!”

I artikeln kan man läsa:

“Did Koch Industries write the budget deal? Or is it just a coincidence that so many of the the things Republicans demanded — and got — just happen to line up with the financial interests of the billionaires who fund the Tea Party and much of the ‘conservative movement?’ Cutting money for the EPA, alternative energy efficiency, high-speed rail, efforts to fight climate change — even prohibiting NOAA from creating a Climate Service … it reads like an oil tycoon’s wish list.


Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Before you read this, remember that they just finishing pushing through another huge tax cut for the rich. Always remember that tax cut deal any time you hear about ‘deficits’ — which were caused by tax cuts for the rich and increases in military spending. And before reading about the cuts below you should know that this budget ‘cut’ deal increased the military budget by another $5 billion.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Ja, de enda som i längden tjänar på alla dessa skattesänkningar överallt där de sker är de redan rika. Och även medelklassen drabbas. Vi kommer säkert inte att bli något undantag här i Sverige med den politik som förs. Många av dessa rika, vare sig de rika i USA eller i Sverige eller någon annan del av världen, vill nog dessutom inte ha konkurrens vare sig här eller där, hur mycket de nu än hyllar den. De vill inte frottera sig med kreti och pleti?

Tillägg på eftermiddagen: se Ett hjärta RÖTT i ”Politik handlar om människosyn” med en massa intressanta, bra länkar.

Tillägg på kvällen: tack Martin Moberg för videotipset.

”Det som till en början var väldigt positivt för honom blir allt eftersom en allt mer prekär sits eftersom allt som varit skattefinansierat nu helt finansieras med egenavgifter. Stressen ökar och familjelyckan slås i spillror medan ekonomin allt mer närmar sig ett oundvikligt haveri. Då till slut förstår Andersson att det är bäst om vi alla tillsammans efter bärkraft betalar för den generella välfärden och får ta del av den efter behov. Så det är något att ha i tankarna när högern sår egoism och girighet i hopp om att uppnå det där för sagda höger så eftersträvansvärda systemskiftet….”

Och läs slutligen Björn Johnson om socialförsäkringsministern i ”Ulf Kristersson och sanningen.”:

”Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.”

Tillägg 14 november:

Se Johan Westerholm i ”Något håller på att gå sönder i Sverige.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin R.Sundbergreflektioner och speglingar II....