Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika?

31 december, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdatering med länkar 1 januari, se slutet av postningen, samt viss redigering i tidigare text]

Sam Harris skriver i ”A New Year’s Resolution for the Rich” eller ”Ett nyårslöfte för de rika”:

”Medan USA har lidit under den värsta recessionen i mannaminne så har jag [personligen] väldigt få finansiella bekymmer. Många av mina vänner är i samma position: de flesta av oss gick på privata skolor och bra universitet och kommer att kunna ge samma möjligheter till våra egna barn.

Ingen i kretsen närmast mig har en familjemedlem som tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Faktum är att i efterdyningarna av 11:e september 2001, så var den enda försakelsen vi ombads göra för vårt älskade fosterland att shoppa.

Nästan ett decennium har gått sedan dess, medan vår nations inflytande och infrastruktur faller sönder timme för timme så har vi som haft lyckan att faktiskt leva den amerikanska drömmen – snarare än att blott och bart bara drömma om den – blivit besparade varje olägenhet.

Nu får vi höra att vi snart ska få stora skattelättnader för alla våra problem. Vilket är det ord som detta utlöser i mig?

Tänk dig att sitta säkert i en livbåt, medan ett otal andra människor drunknar, bara för att få veta att en annan livbåt säkrats för att ta ditt bagage till stranden…”

Han skriver vidare att:

”De flesta tycker att minskandet av denna skatt [estate tax, vilken handlar om efterlåtenskap efter en person som saknar arvingar, pengar som då går till staten, denna kallas ibland dödsskatt och rör bara de allra, allra rikaste], vilken rör bara 0,2 procent av befolkningen, ska ha högsta pprioritet hos den nuvarande kongressen.”

Ja, tala om proportioner! Finns det inte BETYDLIGT större problem och viktigare saker att ta itu med för gemene man?

”För att göra saker än värre så har amerikaner en närmast religiös tro på något kallat ’förlitande-på-en-själv’. De flesta verkar tycka att medan en människa inte är ansvarig för de möjligheter han får i livet, så är envar helt och hållet ansvarig för vad han/hon gör av dessa möjligheter. Detta är utan tvekan en falsk syn på hur det är att vara människa.

Om man tar i beaktande levnadshistorierna för vilken ’self-made’ amerikan som helst, från Benjamin Franklin och fortsatt, så kommer man att finna att hans lyckanden helt och hållet var beroende av hans bakgrundsförhållanden, vilka han inte skapade själv och från vilka han bara var förmånstagare./…/

Hur mycket heder förtjänar jag för att inte ha Downs syndrom eller någon annan sjukdom/störning, som skulle göra mitt nuvarande arbete omöjligt?/…/

En del läsare kommer att påpeka att jag är fri att donera pengar till statskassan redan nu. Men sådana enstaka offer skulle bli ytterst ineffektiva.”

Ja, exakt!

Se Harris hemsida här.

Kommer nog att uppdatera denna postning med länkar till så många artiklar jag kan, av alla dem jag samlat sedan jag senast gjorde en bloggpostning.

Jag gillar INTE det som sker i dagens Sverige. Och tycker oerhört illa om vår nuvarande regering. [Tillägg på kvällen 1 januari: se Storstad i ”Att vantrivas i samtiden” samt Ett hjärta RÖTT i ”Reinfeldts inbrytningar i välfärden…” ].

Tillägg 1 januari: Göran Greider skriver i ledaren ”Nyårstankar på en myr”:

”Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i./…/

Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras./…/

… kombinationen av en allt mer nervittrad social rörelse och hela kraften hos den mediala apparaten – där nyhetscheferna konsekvent tyckte att exempelvis Rut var viktigare än arbetslösheten – pulveriserade det som återstod av en idé om solidarisk samhällsgemenskap.

Detta är faktiskt läget i svensk politik just nu: Tillräckligt många människor anser att det är viktigare med några extra skattesänkarkronor i plånboken – än ett trygghetssystem som respekterar människor som drabbats av svåra sjukdomar. Någon kallade valet för ett ego-val. Det är värre än så. En orgie av egoism pågår i det här landet. Regeringen Reinfeldts största framgång är denna: att den fått tillräckligt många människor att helt enkelt förtränga de sociala problemen.”

Se Robert Sundberg i ”Leve president Reinfeldt”, Sofie Wiklund i ”Det är dags att resa sig” och ”Arbetaren har fått en prislapp på sitt huvud” samt Tvärdrag i senaste temanumret ”Det här är socialdemokrati” . Se också nyabrittas i ”Hur ska det gå???” om en 40-årig man och den nya sjukförsäkringen.

Annonser

Mer om skolan, disciplinering, elitisering, manipulering och modifiering av beteendet…

24 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Alfie Kohn överst

Robin Grille underst.

[något uppdaterad 25 mars]. Göran Greider skriver i ledaren Regeringen vill ha elituniversitet! Amerikanska elituniversitet eller brittiska högfärdsuniversitet berättar om de klassamhällen som finansierar dem” om elitisering på högskole- och universitetsnivå. Jag tror att han har rätt att detta faktiskt missgynnar en massa individer och faktiskt i slutänden ett helt land, till och med ett så stort som USA, men också ett litet, som Sverige.

Att vi inte haft så på ett långt tag, utan alla har haft en chans till utbildning, har gynnat vårt land.

Mer om skolan, om disciplinering och dess förment goda effekter från föregående inlägg.

Alfie Kohn som är en amerikansk författare och föreläsare som har utforskat ett antal ämnen som utbildning, föräldraskap och mänskligt beteende, skriver i ”Disciplin är problemet – inte lösningen”:

”… disciplinprogram faller tillbaka på det som är lätt: straff (’konsekvenser’) och belöningar.

Fungerar de? Ja och nej. Hot och mutor kan köpa kortsiktiga ändringar i beteendet, men de kan aldrig hjälpa barnet att utveckla ett engagemang i positiva värden.

I ett konsekvensbaserat klassrum får man elever att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad händer mig om jag inte gör detta?’

I ett belöningsbaserat klassrum leds de att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad får jag för att göra detta?’

Notera hur lika dessa två frågor är. Belöningar och straff är verkligen två sidor av samma mynt.”

Men han tror att

”Barn lär sig att göra goda val genom att ges chansen att välja, inte genom att följa föreskrifter./…/

All dessa ’göra-strategier’ handlar om att kräva lydnad, inte om att hjälpa barnet att tänka sin egen väg igenom ett problem – eller att fundera över varför det som händer ens kan vara ett problem i första rummet.

[man hjälper dem inte att fundera över att något som händer kan vara ett problem över huvudtaget. Dvs. de blir inte ens varse att ett problem kan ha uppstått och därför löses det inte heller. För de såg inte problemet i första rummet].

Som ett resultat av detta så kommer behovet av disciplin och kontroll aldrig att ta slut.

Men om vi kunde engagera elever att tänka själva, hur vore det? Vad skulle då hända? /…/

Varje gång jag besöker ett sådant klassrum; där läraren är mer intresserad av att skapa en demokratisk gemenskap snarare än att vidmakthålla sin position av auktoritet, blir jag gång på gång övertygad om att att röra sig bort från konsekvenser och belöningar inte bara är realistiskt – det är det bästa sättet att hjälpa barn att växa till goda elever och goda människor.”

Den australiensiske psykologen och psykoterapeuten Robin Grille skriver i ”Belöningar och beröm: den förgiftade moroten” om de idag så populära metoderna att modifiera barns beteenden. Metoder som kommer från behavioristerna, vars tänkande nu dominerar ledande psykologi- och utbildningsteori.

”… ingen har – förrän nyligen – ens tänkt på att ifrågasätta dessas giltighet./…/

Vem kan tvivla på att det är gott att ge barn beröm eller priser när de presterar enligt vårt gillande?

[en springande punkt: enligt VÅRT gillande].”

Han skriver om kontroll av människor, att manipulera barns beteenden, tankar och känslor, på samma sätt som vi kan lära en säl, med några sardiner och litet smicker, att balansera en boll på nosen. Och om behavioristernas försök med djur i sina labb:

”Ett problem finns dock. Vi bryr oss inte särdeles mycket om kvaliteten i den relation som vi utvecklar med en labbråtta.

Vi bryr oss inte om om gnagare utvecklar självförtroende, eller någon känsla av autonomi eller självständighet, inte heller bryr vi oss ett dugg om om råttan kommer att bli intresserad av att försöka sig på större och större labyrinter av sig själv, långt efter att vi har slutat belöna den med mat.

Och det är där, vilket de flesta av våra experter har misslyckats med att tala om för oss, hela denna fantastiska teknologi med ’belöning, beröm och förstärkning’ faller i stycken./…/

[dessa drillade barn förlorar i värsta fall sina egna drivkrafter och sin egen motivation]

Det finns gott om bevis att i långa loppet så är belöningssystem ineffektiva.

[funderar vidare om vuxenvärldens bonusar och individuella löners föregivna goda effekt på våra prestationer, se föregående blogginlägg. Vad slags människor motiveras av dylika belöningar? Finns det inte andra drivkrafter hos människor?

Vad slags människosyn har människor som idag får, och tar sig, maktpositioner i samhället? Vad driver dessa? Vilka personliga upplevelser har dessa? Från tidigt i livet; både uppväxt och senare skola osv?

Har de överhuvudtaget någonsin ifrågasatt dessa/detta? Är det de som är minst benägna att ifrågasätta som hamnar i maktpositioner på alla olika nivåer? Och mer än någonsin idag?

Se psykohistorikern Robert Scharf i essän ‘Leaders’. Han menar att de mest efterblivna psykoklasserna (backward psycho-classes), dvs. dem med de starkaste psykologiska försvaren, tenderar att leda].

I motsats till vad populär myt säger oss, så finns det många studier som visar att när barn förväntar sig och räknar med belöningar, så presterar de sämre.

En studie fann att elevers prestationer underminerades när de erbjöds pengar för bättre betyg.

Ett antal amerikanska och israeliska studier visar att belöningssystem undertrycker elevernas kreativitet och utarmar också allmänt sett kvaliteten i deras arbete.

Belöningar kan döda kreativiteten därför att de avskräcker till risktagande. När barn är slavar under belöningar, tenderar de att undvika utmaningar, att ’köra säkra kort’.

De föredrar att göra minsta möjliga som krävs för att få priset./…/

Tack vare moderna framsteg i behavioristisk vetenskap, så har vår förmåga att förföra eller manipulera barn (och djur! Och vuxna!), att göra vad vi vill att de ska göra, blivit alltmer sofistikerat.

Men kostnaderna för manipulering genom belöningar har blivit stora.”

Man kan läsa om dessa kostnader i en tiopunktslista i den länkade artikel.

Ja, se också om ”positivt tänkande” något vi vuxna ”drabbas av.” Något som närmast har blivit ett bud (vadå, ”frihet”?).

Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

5 mars, 2010 § 2 kommentarer

Publicerar detta än en gång även på denna blogg.

Min särbo i USA ville inte använda dessa shoppingkassar, skryta med att han är så bra och hjälper till så att människor får mat på bordet. Han sprejade sina svarta.

Barbara Ehrenreich skriver på sidan 204-206 i sin bok ”Bright-Sided” (se föregående inlägg under kategorin ”B. Ehrenreich”) att i förstasidesartikel i ”Psychology Today” januari 2009 ”The Pursuit of Happiness” eller ”Jakten på lyckan” kan man läsa att den amerikanska passionen för positivt tänkande inte har gjort amerikaner lyckigare.

Nej, bruket av antidepressiv medicin är väldigt hög paradoxalt nog – eller inte?

Ehrenreich skriver att författaren (Carlin Flora) ”klumpar samman” akademiska positiva psykologer och den ständigt växande skaran av ”självutnämnda experter” i något hon kallar ”lycklighetsrörelsen” och noterar att enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma period som lycklighetsrörelser har florerat; och kanske är det därför som amerikaner har köpt denna rörelses erbjudanden.

Dessa upptäckter borde knappast komma som en överraskning; positivt tänkande avskaffade eller utplånade inte behovet av ständig påpasslighet; det vände bara denna påpasslighet inåt.

Istället för att oroa sig att ens tak ska kollapsa eller att ens jobb ska ta slut, så uppmuntrar positivt tänkande oss att oroa oss över de negativa förväntningarna själva och att utsätta dem för oavbruten granskning och bearbetning.

Det resulterar i påläggandet av en mental disciplin lika krävande som den kalvinistiska som den ersatte menar Ehrenreich – det ändlösa arbetet med självprövning och självkontroll eller, när det gäller positivt tänkande, självhypnos.

Det kräver som historikern Donald Meyer gör gällande

”…oavbrutet repeterande av dessa själsliga tjuvar, oavbruten uppmärksamhet mot omöjligheternas perspektiv, oavbruten övervakning av uppror hos kropp och själ mot kontroll.”

Ansträngningen från positiv ”tankekontroll”, som alltid presenterats som en sådan livräddare, har blivit en potentiellt dödlig vikt – som fördunklar bedömningsförmågan och skyddar oss från livsviktig information.

Ibland behöver vi lyssna på våra rädslor och negativa tankar och vi behöver alltid vara vaksamma mot världen utanför oss själva, även när det inkluderar att ta in dåliga nyheter och umgås med ”negativa” människor.

Men som vi borde ha lärt oss vid det här laget så är det farligt att inte göra det, dvs. att till exempel förneka dåliga nyheter.

En försiktig realism utesluter inte strävan efter lycka, den gör den faktiskt möjlig. Hur kan vi förvänta oss att förbättra vår situation utan att ta itu med de faktiska omständigheter som vi befinner oss i?

Positivt tänkande försöker övertyga oss att sådana yttre faktorer är oväsentliga jämfört med vårt inre tillstånd eller humör.

Vi har sett hur coacher och guruer slår bort den verkliga världens problem som ”ursäkter” för misslyckanden och hur positiva psykologer har tenderat att förringa omständigheter och faktiska förhållanden i sin lyckoekvation.

Det är sant att subjektiva faktorer som beslutsamhet är kritiska för överlevnad och att individer ibland segrar över mardrömslika nivåer av olycka. Men själen segrar inte automatiskt över förhållanden och att ignorera svåra förhållandens roll – eller ännu värre tillskriva dem våra egna tankar – innebär att glida mot den sorts fördärvad trångsynt och inskränkt självbelåtenhet som Rhonda Byrne uttryckte över tsunamin 2006. Genom att citera ”The Law of Attraction” så slog hon fast att katastrofer som tsunamin bara kan hända människor som är ”på samma frekvens som händelsen.”

Globalt så är fattigdom det största hindret för mänsklig lycka. I den omfattning som kartläggningar kan bli trodda, så visar sådana genomgående att världens lyckligaste länder också tenderar att vara de rikaste.

Några nyare studier visar dessutom att rikare människor i ett land tenderar att vara lyckligare än de fattigare. Och de lyckligaste områdena i New York har visat sig vara de mest förmögna och, inte av en tillfällighet, de som är rikast är riktligt försedda med kaféer, kulturföreningar, teatrar och möjligheter till social interaktion. De minst lyckliga stadsdelarna (Bronx i New York) var de med övergivna byggnader, högar av inte hopsamlat skräp och de högsta arbetslöshetsnivåerna i staden.

I århundraden har de västliga ekonomiernas eliter smickrat sig själva med idén att fattigdom är ett frivilligt tillstånd. Kalvinsten såg det som ett resultat av slöhet och andra dåliga vanor; de positiva tänkarna tillskrev det ett ”medvetet misslyckande att omfatta rikedom.”

Detta offerklandrande synsätt passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna. Mottagare av välfärdstjänster knuffades ut i lågbetalda jobb, delvis förment för att hjälpa upp deras själkänsla; friställda eller de som snart skulle bli friställda arbetare blev utsatta för (många gånger ganska förödmjukande?) motiveringstalare och – övningar.

Men kraschen borde en gång för alla ha upphävt idén om fattigdom som ett personligt tillkortakommande eller dysfunktionellt sinnestillstånd. Köerna till arbetslöshetskontoren och kyrkor som erbjuder gratis mat innehåller både uppåtsträvare, inbitna optimister likaväl som kroniskt deprimerade.

När, och om, ekonomin återhämtar sig kan vi inte tillåta oss att glömma hur vitt spridd vår sårbarhet är, hur lätt det är att hamna i en nedåtspiral mot armod.

Jag kommer att tänka på vad den norska allmänläkaren och nu professorn Anna Luise Kirkengen skriver om den sårbara människan och den hebreiska filosofen Margalit, en sårbarhet vi alla delar med varandra som levande människor oavsett om vi är rik eller fattig.

Lycka kan naturligtvis inte garanteras ens de som är förmögna, lyckosamma och mycket älskade. Men att lycka inte är den ofrånkomliga utkomsten av lyckliga omständigheter betyder inte att vi kan finna den genom att resa inåt för att revidera våra tankar och känslor (i positiv riktning, är inte detta ganska ofritt, kanske nästan slavlikt!? Som om vi vore ålagda det, kan åläggas det?). Men jag tror visst att vi kan lära oss en massa bra saker av att resa inåt, även om det inte är lätt, kanske ibland jättesvårt och något många undviker, av väl förklarliga skäl.

Hoten som vi möter ansikte mot ansikte är verkliga och kan övervinnas bara genom att skaka av självupptagenhet och att vidta åtgärder, handla och agera i världen.

Bygga upp vallar (som i New Orleans, vilket man inte gjorde för man kunde inte föreställa sig vad som skulle kunna ske där, se orkanen Katrina 2005, kanske beroende på ”positivt tänkande”!? Som faktiskt alltså kan bli farligt!), se till att få mat till hungriga, finna kurer, stärka de ”första försvaren”!

Vi kommer inte att lyckas med alla dessa saker, definitivt inte alla på en gång – men om jag får avsluta med min egen personliga hemlighet om lycka – vi kan ha det ganska bra medan vi försöker göra detta, avslutar Ehrenreich sin bok.

Vad bra skrivet!

Tillägg: Läs om de lyckligaste nationerna i världen, där Danmark toppar och Sverige ligger på sjunde plats, medan USA är rankade som 24 nation, i “Psychologist Produces The First-Ever ‘World Map Of Happiness’” och ”First Ever World Map of Happiness Produced.” Gjord av socialpsykolog Adrian White vid University of Leicester i England 2006.

Nej, man kan inte köpa lycka för pengar, men om man tänker efter

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin self-controlreflektioner och speglingar II....