Om skolpolitik – och professionalitet i både vård, skola och omsorg…

29 februari, 2016 § 5 kommentarer

12512476_1046910772031969_689165241230095927_n

Ja, vadå att solidariskt se till så att alla får samma högkvalitativa vård?

vapen i skolan

Vadå, vetenskaplig hederlighet?

Nu på morgonen läste jag den amerikanska skoldebattören Diane Ravitchs bloggpostning om ”The Myth of the Hero Teacher” eller ”Myten om hjälteläraren” i min översättning (för originaltext på engelska, se länk):

”Ed Boland såg filmerna om en smart och empatisk lärare som räddade livet på oregerliga elever endast i kraft av sin personlighet.

Han lämnade sitt jobb, för att undervisa, kunde inte kontrollera sin klass, förde anteckningar och slutade i slutet av året i en känsla av att vara besegrad [se artikeln ‘My year of terror and abuse at a NYC high school’ eller ‘Mitt år av skräckvälde och våld i en gymnasieskola i New York’]. Han skrev en bok om sitt år som lärare.”

Ravitch skriver:

”Okej, vad kan man lära av detta?”

Jo…

”Det är inte lätt att undervisa. Lärare kan inte ‘rädda liv’ under sina första år [som lärare]. Det tar tid och kräver erfarenhet att bli en bra lärare. Innan du kliver in i klassrummet,se till att vara väl förberedd. Se till att du kan ditt ämne. Lär dig hur man hanterar ett klassrum. Tillbringa en termin eller ett år som praktikant, vägledd av en lärare som mentor.

Undervisning är en profession inte ett tidsfördriv, inte för amatörer.”

I dagens skolvärld, inte bara i Sverige utan också i USA, kan människor som inte har minsta erfarenhet av lärararbete och i avsaknad av lärar- eller pedagogisk utbildning bli skolledare, skolinspektörer, samt starta skola.

Och det är något de skriver om i rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar… Till nytta för vem” att i dagens skol-, vård- och omsorgsvärld driven enligt företagsprinciper, så är det just något som sker: bara ledaren har erfarenhet och kunnande om New Public Management, har ledarerfarenheter av annat slag, så kan de bli chefer för skolor, sjukhus och omsorgsboenden, med alla de konsekvenser detta för med sig.

Nej, vi har inte en skola för alla och ”Skolan är en spegel för samhället vi verkar i”, dvs om samhället får allt större klyftor och solidariteten naggas alltmer i kanten så avspeglas detta i samhället – och i skolan – vi får mer våld både i samhälle och i skola.

ensam är aldrig stark

I den första artikeln kan man läsa:

”Ju längre utbildning föräldrarna till eleverna på skolan har desto vanligare är det att skolan har kö och desto längre är kötiden till skolan.”

Äntligen verkar man ha börjat få upp ögonen för denna konkurrensnackdel för kommunala skolor som måste ta emot alla elever och inte kan anpassa kostymen som friskolor med kösystem.

Friskolorna borde bli tvungna att ta emot elever på samma premisser som kommunala skolor. Och vidare i artikeln citerad ovan:

”– Utbildning är ingen kostnad, det är en investering.

Johanna Jaara Åstrand håller med om att systemet måste reformeras.

– Vi måste utforma det fria skolvalet så att det blir en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund. Målet är att få en mer heterogen skola, säger hon.

Lärarfacken och LO lyfter bland annat fram ett obligatoriskt skolval som ett alternativ, där alla måste välja sin skola. Men för att det ska kunna fungera måste urvalsreglerna ändras – i och med att de populära skolorna har långa köer.”

Tvånget att välja, som man funderar på, är det ”valfrihet”? Är folk kapabla att göra bedömningar av hur bra skolor är? Tror inte ens välutbildade alltid vet det heller! Och de som väljer ”fel”? Vi borde ha skolor där kvaliteten garanteras för alla! Och då bör vi ha professionella som jobbar i skolan, på alla nivåer, från skolledaren ända ner till dem som jobbar på golvet.

Se ”Alla ska ha samma chans” samt ”Skolvalet sker på liv och död”:

”— Det myckna talet om valfrihet är bara ett sätt att dölja de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ, säger ­Donald Broady och sätter sig bekvämt till rätta i sin slitna soffa.”

Så bra sagt! Och vidare:

Ett av dina forskningsintressen är hur eliter skapas. Varför är det så intressant?

— Därför att eliterna bestämmer spelreglerna för systemet — också för dem som har minst att vinna på hur detta system fungerar. Därför har det alltid retat mig att den svenska forskningen och debatten är så upptagen av dem som har det sämst.

— Man kan inte förstå de fattigas situation om man inte studerar eliterna.

Har vi elitskolor i Sverige i dag?

— Ja, det har vi. Det blir allt viktigare vilken skola du går på. På gymnasiet är det viktigare än valet av program./…/

Politiker och lärarfack hävdar att fler karriär­tjänster och högre löner ska få erfarna och duktiga lärare till skolor där eleverna har ont om kulturellt och ekonomiskt kapital. Skulle det hjälpa?

— Femtusen mer i lön är den marknadsekonomiska lösningen men lärarna tycks prioritera autonomin, att få bestämma över sin under­visning och sitt arbetsinnehåll, högre än ekonomiska incitament.

— På sikt tror jag att det vore bättre för rekryteringen, statusen och även lönerna att hävda yrket som en intellektuell profession med ämbetsmannaansvar.

Hur då?

— Jag tycker att man skulle vara radikal och skära ner antagningen till lärarutbildningen till hälften eller en tredjedel. Det skulle göra underverk för rekryteringen och yrkets anseende. Att hålla igen är ett knep som läkarna länge använt för att behålla sin professionella plattform och hålla sina löner uppe. Medan lärarfacken gått med på att utvidga hela tiden./…/

Alla kan ju inte bli professorer.

— Stora sociala och ekonomiska klyftor är av ondo för ett samhälle, av ondo för alla. Därför får skolväsendet aldrig glömma bort den kompensatoriska ambitionen.

— Även den som ska ha ett okvalificerat arbete måste ha en viss mängd kunskap och bildning. För att nå dit behöver du en väldig massa mer om du kommer från ett hem där det är ont om resurser. Detta måste staten fixa.

Om alla blev lika välinformerade som de som sätter sina barn i »rätt« skolor, vore det ett skäl till att ha kvar skolvalet?

— Nej, för eliterna hittar nya sätt att skaffa sig ett informationsmonopol och befästa sin ställning. Men man kan avhjälpa det värsta.

Hur?

— Knepet är att skjuta upp den sociala diffe­rentieringen så att elever med olika mycket kulturellt och ekonomiskt kapital går i samma klass och samma skola så länge som möjligt — tills de är 12 eller 14, gärna 18. Då får vi en mer meritokratisk ordning som premierar prestation.

Men varför är det bättre eller mer rättvist att premiera den som råkat få en hög prestationsförmåga än den som fötts in i en gynnad social miljö?

— Därför att ett meritokratiskt system är mer öppet för begåvningar från folkdjupet och möjliggör en viss social rörlighet.

— Vi närmar oss nu en situation där den sociala differentieringen börjar redan med valet av förskola. Sedan ser barnen aldrig några andra än sina likar resten av livet. På Södermalm i Stockholm är förskolevalet helt avgörande i dag — på liv och död — och det tror jag är väldigt skadligt.

behov eller vinstjakt

Annonser

Medkänsla är ute – om egoism, stress, empati- och solidaritetsunderskott …

30 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Var fjärde ung mår dåligt tydligen. Diagnoserna (bokstavs-) verkar öka. Beror det på bättre diagnosticering? Klarar de sig sämre idag, de som tidigare inte visade samma slags symtom, p.g.a. stressen och pressen i dagens samhälle – och i skolan?

Kraven idag är större än någonsin? Vi ska tänka positivt, se ut och vara på ett visst sätt osv.

Men ingen kommer nånsin att bli perfekt. Man är INTE glad och positiv hela tiden.

Barbara Ehrenreich skriver i sin bok ”Gilla läget” om paradoxen att amerikanerna med påbudet att tänka positivt är det folk som också är de största förbrukarna av antidepressiv medicin.

I artikeln ”Skrattfest med allvarliga undertoner” kan man läsa om föredrag Per Naroskin höll under ortopeddagar i Dalarna. Där kan man läsa:

”Samhället är i dag i förändringens tidevarv, allt går väldigt fort och de hårda faktorerna är loket som drar. Medkänsla är flanell och helt ute, sade han.

– Det är bra att vara väldigt förändringsbenägen. Då är man attraktiv på arbetsmarknaden, flexibel, fruktansvärt flexibel är viktigt. Du hör aldrig ordet integritet i en platsannons, möjligen för Säpo./…/

Integritet – maggropskänsla – är otroligt viktigt men vi tvingas sluta lyssna på den och blir så duktiga på att läsa av vad andra människor vill oss, sade han.”

Men för att ha empati för andra måste vi ha empati för oss själva. Äkta empati för oss själva. Jag skulle vilja påstå att det är något annat än egoism.

”Han sade att med den mobilkoll vi har idag så behöver vi inga husdjur./…/

– Och mitt i allt ska vi [också] försöka få balans i livet, ett [ytterligare] stressmoment. Jag har aldrig träffat någon som haft balans i livet.

Att vi ska försöka få livspusslet att gå ihop är ännu värre. Som om det fanns ett pussel att lägga/…/

Det är bättre att tala om styrfart än om balans i livet, tycker han.

– Nu är maxfart idealet. Vi ska alltid ha maxfart, samla kvartalsrapporter och uppfylla nyckeltal.”

New Public Management genomsyrar allt.

”Det som händer i hjärnan när vi är utstötta är att samma enheter aktiveras som vid fysisk smärta. Därför är det viktigt att varje grupp ser till att stötta varandra så att ingen behöver sväva i ovisshet, betonade han.

Han berättade också efter skämt om dejtingsajter att han alltid säger till sina barn att det inte finns någon därute som passar som hand i handske åt er.

– Men det finns många vantar.”

Många, många av oss tror att vi själva, de vi lever med, våra liv, våra hem osv. ska vara perfekta.

”Han avslutade med en lång rad exempel i snabb takt på den ideale mannen, perfekt som make och älskare åt sin fru, perfekt och alltid närvarande som pappa och chef./…/

– Det är honom vi alla tävlar mot hela tiden. Och vi kommer alltid att förlora, hela tiden. Men jag ska berätta en hemlighet. Han finns inte. Jag har hittat på honom. Vi duger alla som vi är.”

Lättare sagt än gjort…

Egot - rasismens bästa vän I

Den borgerliga politiken (inklusive vänsterns dragning åt det nyliberala hållet) har gett samhälleligt bifall av egoism. det har blivit helt okej att vara egoist och bara tänka på sig. Roffa åt sig allt man kan och inte bry sig om andra.

Samtidigt framhålls välgörenhet, som riskerar bli godtycklig och riskerar undergräva demokratin. Se tidigare bloggning ”Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…”

Och ”När blev det okej att vara stygg?”:

”En gammal bekant som bott utomlands de senaste 20 åren reagerade på Sverigedemokraternas annonskampanj i tunnelbanan. ‘Vad är det här för jävla trams!’ skrev hon på Facebook. Reaktionerna kring SD:s affischer var många den dagen men just hennes inlägg fick mig att fundera lite extra.

För hur har Sverige förändrats sedan hon flyttade? Jo, det har blivit okej att vara stygg. Det har till och med blivit lite häftigt att vara taskig och denna förändring av det svenska kynnet kan man inte annat än till viss del skylla på SD.”

Att SD har sån framgång beror också på politiken som förts. T.o.m. de som troligen alltid röstat (S) känner sig vilsna och attraheras av SD:s politik. Säger:

”Det finns en massa i deras politik som är bra, men …”

Jag är orolig att det där ”men” är alltför svagt. 😦 Att de här personerna kommer att rösta på SD i kommande val, om inget händer innan dess. Dessutom har jag kolleger som flyttat hit från öst-Europa, som också verkar attraherade av SD och deras politik. Skrämmande! 😦

Insändarskribenten fortsätter:

”Sverigedemokraterna själva vill så klart hävda att de är snälla, de försöker ju värna Sverige, men även om de påstår sig ha ett gott uppsåt är problemet att deras metodik faktiskt bryter ner det de vill försvara.

Vi vuxna tror oss ofta vara snälla och ha schyssta värderingar, min egen erfarenhet när de sociala medierna slog igenom var att mina barn hade svårt att vara snälla. Det blev en lång uppfostringsprocess som jag tror lyckades. Å andra sidan har nu Facebook tagits över av de vuxna som visar upp sitt allra sämsta pöbelbeteende och låter allt grövre elakheter fritt frodas och ständigt ‘gillas’.

Detta sker samtidigt som vi i andra änden av samhället strävar efter godhet med värdegrundsarbete i varenda buske, böcker och föreläsningar om snällhet, fairtradekaffe och där världens mest framgångsrika företags interna ledord lyder: It’s good to be good”

I Recensionen ”Brorslotten belyser utanförskap och klasskillnader” om den musikaliska föreställningen ”Brorslotten” kan man läsa att ”Brorslotten” blir…

”… en replik i dagens debatt om cynism, hysteriska tonlägen, kompromisslöshet, själviskhet, verbala fosterländska former kontra vänlighet och humanitet.”

Detta med egoism och elakhet verkar vara ett tema som går igen här och där nu?

Katarina Mazetti i ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner…”:

”… faran med hatsajterna som man sällan diskuterar: den som regelbundet läser enbart dem måste få intrycket av att ‘alla’ tycker likadant och att SD har minst 50 procent sympatisörer, fast inte alla vågat komma ut ännu.

Denna fara gäller förresten även på vänsterns bloggar och medier. Om vi bara läser IRM (Inte rasist men …) eller Expo tycker vi att fascismens fula tryne är så uppenbart att ‘alla’ måste inse det. Och vi fattar ingenting av opinionssiffrorna.

Det är därför papperstidningarna är så viktiga, särskilt rikstidningarna, som ännu har viss källkritik och objektivitet kvar, vill man gärna tro. Och det är därför den branta högersvängen i dessa organ är så katastrofal.

Är det en ren slump att den inträffar i GP, Expressen och SvD samtidigt som näringslivet i DN rekommenderar samarbete högerut?”

Bra skrivet! Ja, pressen har ett enormt ansvar! Och de borde ta det! Inte späda på hat…

Och mitt i denna stressiga värld känner sig föräldrar tvungna att välja skola till sina barn. Mitt i alla andra val som vi ”måste” göra i dagens värld. Val vars utkomst kan få stor betydelse.

Men jag tror skolval har fått större betydelse än detta förtjänar, där tror jag inte utkomsten blir på långa vägar så stor som man tror. Kanske kan den snarare bli negativ: ambitiösa föräldrar som sätter än mer press på sina barn?

Återigen tror jag inte skolval förändrar ens barns framtida liv eller karriärmöjligheter i alls den utsträckning som man kanske nånstans tror. De här möjligheterna till skolval kommer inte att ge bättre grund än den vår kommunala skola gav. ”Skolval är ett falskt val …”

Och det är snarare vad man gör av sin skolgång som har betydelse, inte vilken skola man går i. Se tidigare postning ”Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…”

Nu håller den kommunala skolan på att dräneras. Och vem vinner på det?

Och på fina sätt kan man neka elever plats i ens skola. En negativ sidoeffekt av skolval, något som också den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har påpekat!

skolval I

Vikskolan i Upplands Väsby ingår i friskoleföretaget ”Magnetica Education.”

Ja, det är ”Skrämmande likheter med 30-talet”?

11960080_10153128689127776_7831436139228625041_n

Amerikanerna går mot presidentval … Fler och fler ifrågasätter politiken där, för de ser effekterna. Och det är i utbildad medelklass man kraftfullt börjar ifrågasätta. Medelklassen här tro de sitter i säker båt, men det tror jag inte alls. Vi har anledning att vara oroade.

Problemet är dock att så väldigt många amerikaner är fattiga. De har inte råd att resa och med detta se hur det är i andra länder. Att det faktiskt finns länder där de skulle ha det bättre och där människor fortfarande anser att alla ska ha en dräglig levnadsnivå.

Vi har inte de där riktigt fattiga som de har där. Riktigt fattiga i inte bara enstaka hus, utan i hela stadsdelar.

Vi har låtit oss köpas av skattesänkningar, vilka på kort sikt har gett oss mer eller mindre mer i plånboken. De riktigt välbeställda har fått 40 000 kr mer per månad, medan vi andra kanske fått ca 2 000 kr mer. 

Offentlig skola till salu? Skolföretag har framtiden för sig menar investerare i världen, men skoldebattören Diane Ravitch säger att denna privatisering av offentlig skola är en attack på demokratin och måste stoppas …

23 augusti, 2015 § 5 kommentarer

Om video kan man läsa ”Public schools for sale?” eller ”Offentlig skola till salu?”:

”Offentlig skola håller på att bli big business när bankmän, hedge fund-förvaltare och privata aktieinvesterare träder in på vad de kallar ‘en marknad som har framtiden för sig.’  

Som [tidningsmannen och miljardären] Rupert Murdoch uttryckte det sen han köpt ett utbildningsteknologiskt företag, ‘När det handlar om förskola till klass 12 [förskola till det som motsvarar vårt gymnasium; grundskola samt gymnasium motsvarar 12 klasser eller skolår], så ser vi en 500 miljarderdollarsektor [3 500 miljarder SEK ca, alltså OERHÖRT mycket pengar] bara i US.'”

Ja, och så har vi skolan i betydligt mindre länder, som Sverige, där skolföretagen dominerar privatskolemarknaden. Och, vadå pedagogiskt nytänkande?

”Utbildningshistorikern Diane Ravitch säger att privatiseringen av offentlig utbildning måste stoppas. 

Som assisterande statsråd i utbildningsdepartementet under president George H.W. Bush, var hon en förkämpe för skolval och skolor drivna med skolpeng, hon stöttade Inget-barn-lämnat-efter-initiativet.

Men efter att ha studerat detta noga så ändrade hon mening och har enligt Salon blivit ‘nationens starkaste profil emot’ skolpengsbaserad utbildning. 

I denna veckas Moyers & Company: ‘Jag anser att det som är på spel är amerikansk offentlig utbildnings framtid. Jag anser att den är en av grundstenarna för vår demokrati: så en attack på offentlig utbildning är en attack på demokratin.'”  

Om mer avund åt folket OCH mellanmänsklig vänlighet …

18 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Barry-3

bild härifrån.

Fortsätter läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och fortsätter tänka vidare angående skolval (se tidigare postning ”Skolval är ett falskt val”) och mindes plötsligt också Unni Drugge som bloggade om ”Mer avund åt folket” och läste den postningen snabbt igen.

På s. 46 i boken ”Empati – det som håller världen samman” kan man läsa:

”Vi försöker undervisa barnen om att de ska behandla varandra väl och ta hänsyn till de små och svaga, samtidigt som vi i samhället i stort exkluderar och visar bristfällig omsorg om flyktingar, invandrare, arbetslösa, sjuka och gamla och kallar det för ‘prioritering av resurserna’.”

Som Unni Drugge skriver om avund (kanske fritt tolkat här): varför ska man inte få ifrågasätta de enorma skillnaderna mellan människor och titta med ”avund” på dem som har det väldigt mycket bättre än allt fler i detta samhälle?

En syster berättade med en ton som jag tolkade som indignerad, om när de besökte en av hennes mans syskon. De fick bo i deras sommarhus och detta hus var ”fullt utrustat”; hade allt som ett permanent boende har. De hoppade från ett däck rakt ner i plurret. Dvs huset hade sån närkontakt med vattnet. Hon konstaterade att de tänker sig för och valde det billigaste möblemanget till sitt inglasade uterum. De är väldigt ekonomiska ska tilläggas.

Denna reaktion har jag inte hört tidigare från henne. Ja, varför inte reagera när det finns andra och därtill behövande som har det kanske riktigt, riktigt tufft? Och detta är något hon fått uppleva på nära håll, både privat och i jobbet?

”Hur kan det komma sig: att vissa har så oerhört kämpigt och andra lever så oerhört bra?”

Verkligen rimlig fråga!

Fler borde nog reagera över detta! Jag undrar dock om dem som min syster och hennes man besökte är beredda att dela med sig? Misstänker att de, om inte tidigare så nu, röstar på de partier som förordar skattesänkningar och med näbbar och klor försvarar jobbskatteavdragen (dvs. allianspartierna)!

Längst ner på s 46 om att de åtgärder man brukar vidta för att få barnen att fungera i sociala sammanhang har skett …

”… med begränsad framgång eftersom hjärtats intelligens måste utvecklas inifrån. Inte från undervisning om moral eller av rädsla för straff och uteslutning, utan inifrån vars och ens hjärta.”

Och på s 47:

”… det är en förmåga vars utveckling är beroende av de relationer (familj, pedagogiska institutioner, samhälle) som barnet växer upp i. 

Denna förmåga försvinner till synes aldrig även om relationernas kvalitet under uppväxten kan göra det nödvändigt för vissa att gömma undan det för att överleva./…/

…barnets utveckling av hjärtats intelligens tycks ha ett nära samband med de närstående vuxnas tillit till att barnen faktiskt har den förmågan och med deras villighet att följa barnets ‘flow'”

De skriver också i slutet på denna sida (och detta kapitel) om…

”… mellanmänsklig vänlighet.”

Idag har föräldrar redskap för att förstärka detta med tävling och konkurrens. Men gör de vare sig sina barn, sig själva, samhället eller världen en tjänst med detta? Vad lär de barnen om sig själva? Lär de dem verkligen att de är viktiga och bra som de är, samt att andra barn – och människor – är viktiga?

11896085_10107142507185164_5092134857214474885_n

Vän på socialt forum, se ovan, skrev:

”Here’s what I want for my children’s education, and for education in general:

I want my children to read for enjoyment, play an instrument and sing, draw, dance, play, think, feel and be kind.

I want schools to be richly diverse, noisy, messy places full of discovery, where instead of worrying about a stifling regimen of tests, children are encouraged to explore, ponder, experiment and create.

I want rich arts programs, nurses, psychologists, counselors and librarians in every school, to make sure that no child comes to or leaves school hungry, in any way, and for schools to be places where every child and adult is treated with dignity and respect.

I want my children’s teachers to be free to create their own lessons, and work collaboratively with their colleagues in a climate of trust and mutual respect with their administrators, school board members and parents.

I want those teachers to be evaluated based on the work they do in the classroom with their students, not on standardized test scores in subjects they don’t teach, from students they’ve never met.

I want those teachers to be well prepared, and fully certified in their subject area with a semester or more of internship experience before being entrusted with their own classroom.

I want all children to be taught by persons who care about their growth and development as full human beings, not about their test scores.

And as a parent, I have a message for the reformers: Stay out of public education and stop obfuscating parents and community members with distracting propaganda like ‘global competition’ and ‘college and career readiness’, which is only designed to further the false rhetoric of ‘failing schools’. The vast majority of public schools are wonderful, and our children’s teachers are doing what can only be described as heroic work under very difficult conditions.

And let’s stop using ‘competition’ as a solution for the problems that have been caused by…’competition.'”

Vad? En amerikan som skriver:

”Och som förälder har jag ett budskap till reformatörerna: håll er borta från offentlig utbildning och sluta förvirra föräldrar och samhällsmedlemmar med distraherande propaganda som ‘global tävlan’ och ‘att göra sig redo för college och karriär’, vilket bara har för avsikt att hjälpa fram den falska retoriken om ‘bristfälliga skolor’. 

De flesta skolor är fantastiska och våra barns lärare gör, vad som bara kan beskrivas som, ett heroiskt arbete under väldigt svåra förhållanden [som större klasser, mindre planeringstid och 19 % nedskärningar i lön … även där! Inte bara i Sverige!] 

Och låt oss sluta med att använda ‘tävling’ som en lösning för de problem som har orsakats av … ‘tävling’.”

Och han kursiverade ‘tävling’!

Och problemet med välgörenhet och att inte finansiera skolor med skatter är att välgörenhet/filantropi kan vara, och ofta är, godtycklig. Till detta kommer att dagens s.k. filantrokapitalister t.ex. i USA idag villkorar de pengar de ger. Se ”In the Thrall of the Billionaire Boys Club” eller ungefär ” Gjorda till trälar i miljardärernas pojkklubb.”

Och empati verkar vara på modet! 😉 Se ”Konsten att stå ut med sig själv i motgång”:

”Självmedkänsla är ett nytt begrepp som börjat användas i terapier och forskning inom ledarskap. Agneta Lagercrantz, SvD:s mångåriga medarbetare, har i en ny bok utgått från personliga erfarenheter och nya forskningsrön. Vi publicerar ett utdrag.”

Borde vi inte få lära oss från början att vi är bra – och älskansvärda – precis som vi är, utan några som helst prestationer?

Slutligen; om denna kan vi läsa:

Katja Bergstens och mitt samtal börjar med samhället. Hon tycker det är starkt präglat av hur vi beter oss då vi har vårt system för driv påslaget, eller det system som hör ihop med belöningshormoner och får oss att utforska världen. Här konkurrerar vi och utvecklas.

Här presterar vi och får dopaminkickar. Här kan vi vara höga av beröm och framgång. Uppåt, framåt, vidare – javisst, det är jättekul, och ibland kan vi köra på i långa tider.

Det är då drivet blir nästan ett samhällsideal, eller då det förväntas pågå ständigt och utan avbrott, som vi riskerar att brista.

Ser vi oss omkring märker vi betydligt mindre av det beteende som utlöses av ett annat lika nedärvt system, nämligen det för återhämtning, omsorg, samarbete och icke-tävling.

Allt det som självmedkänsla står för hör ihop med det här tröstande bry sig om-systemet. Här känner vi oss trygga och utsöndrar lugn och ro-hormonet oxytocin.

Vi knyter an till föräldrar och tar hand om barn. Vi samarbetar och beter oss osjälviskt.

‘Omsorgssystemet kickar igång då vi vilar’, förklarar Katja Bergsten, ‘och vi kan bara vila då vi känner oss säkra. Annars blir det farligt att vila.’

Det Katja har upptäckt är att det gör många skräckslagna att ta det lugnt. Att vilja sitta stilla, sänka axlarna och våga tro på att man ‘får vara med i flocken’ är som att lägga sig på rygg, visa strupen och förväntansfullt undra: ‘Vill du vara med mig?’ Den reaktion vi fasar för är den nedlåtande fnysningen: ‘Öh, du, skulle inte tro det.’

Hur ska vi våga lita på att någon tycker om mig? Kan vi ens känna att vi är värda omsorg? Vi är så vana vid att vara i utforskarsystemet, då vi ska stå på tå och vara på vår vakt nästan hela tiden, att vi tappar kontakten med lugn och ro-systemet.

När detta är påslaget kan man säga att vi lägger oss på rygg mitt i flocken och bara känner tillit. Katja Bergsten menar att många i dag inte litar på vad som kommer att hända om vi hänger oss åt den formen av förnöjsamt idisslande.”

Ja, föräldrar borde ge sina barn det med sig ut i livet att de är tillräckligt bra och är värda omsorg och kärlek. Då kan dessa barn troligen betydligt lättare stå upp för sig själva! Och göra det på ett icke destruktivt eller självdestruktivt sätt.

Skolval är ett falskt val …

17 augusti, 2015 § 5 kommentarer

Jag fortsätter att läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och får fler funderingar. När jag kom till kapitlet ”Empati och den goda miljön för lärande och utveckling” (s 48), där de skriver hur Helle Jensen och Jesper Juul

”… efter många års arbete som psykologer, familjeterapeuter och konsulter i skolor och förskolor hade blivit uppmärksamma på och bekymrade över hur svårt det kan vara för de vuxna som arbetar där att skapa en god miljö för lärande och utveckling.

På kort sikt är det viktigt för att få arbetsro i klassen och se till att den nödvändiga inlärningen kan ske. På lång sikt är det viktigt att livet i förskolan och klassen – barnens första större gemenskap utanför familjen – blir vänlig, respektfull och närvarande. Det är här som förmågan till empati och uppmärksamhet kan utvecklas och medvetenheten om behovet av samhörighet och gemenskap kan grundläggas.”

Undra på om det är stökigt!? När tävlan börjar så tidigt i livet! Tävlan på alla fronter kanske.

Jag funderade vidare:

”Får de föräldrar som sätter sina barn i friskola sån utdelning på detta som de tror? Utvecklas deras barn så mycket mer i friskolan än de skulle ha gjort i den gamla kommunala skolan?”

Och jag kan inte heller låta bli att undra om föräldrar tror att deras barn är mer ”fantastiska” och mer ”genialiska” än de egentligen är. Naturligtvis är alla barn unika, men … Kanske är deras barn varken duktigare eller smartare eller bättre än några andra barn. Än några andras barn.

Vad kan barnet också riskera få med sig? Alldeles för stora krav och oförmåga (därför att de egentligen inte fått tillåtelse) att misslyckas?

“Skolval är ett falskt val …”

“Den faktiska effekten av skolval kan inte ignoreras. Mot bakgrund av de grundläggande realiteterna i nuvarande utbildningssystem, så är inte val slutligen använt för att bredda möjligheter och är heller ingen instans för minoritetsföräldrar.  

Snarare är skolval använt för att sanitera [göra alla ifrågasättanden svåra att komma med, om näst intill omöjliga?] ojämlikhet i skolsystemet, under förutsättning att man får tillräckliga val, är staten och de som bor där befriade från att adressera källorna till ojämlika utbildningsmöjligheter för fattiga och minoritetselever. Staterna stöttar verksamhet även när subjekt som förment utövar denna verksamhet är gjorda obrukbara.

Erfarenhet gör klart att skolval helt enkelt inte borde utgöra en väsentlig eller [ens] fundamental aspekt av politiken runt utbildningsreform.

Snarare borde fokus ligga på att förbättra offentlig skola för alla elever så att alla medlemmar i ett samhälle kan utöva verklig [skol]verksamhet, till att börja med underlättad av kvalitetsgrundskoleutbildning.

Slutligen, att förbättra offentlig utbildning börjar med att förhindra att man övergiver den.”

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Osamudia R. James: School choice As Racial Subordination” om förhållandena i USA. Och hon skriver:

 ”När fler barn förleds att lämna den offentliga skolan, så blir den offentliga skolan mindre förmögen att sörja för en anständig utbildning för dem som lämnas bakom.”

Vilka konsekvenser får detta för samhället? Angår andras barn eller andra människor inte oss alla?

Och hon fortsätter frankt:

”Många av dem som lämnar kommer att gå i friskolor som inte är bättre och som mycket möjligt är sämre ön de offentliga skolor som de övergav.”

Ord och inga visor och jag tror hon kan ha rätt!

”Skadan som denna strategi gör barn är kraftig och skadan det gör samhället är oöverskådlig.”

Bra sagt, Ravitch!

Jag tror Frank Bruni har rätt; ”Where You Go Is Not What You’ll Be” ungefär ”Det är inte den skola du studerar vid som kommer att avgöra den du senare blir.”

Så nej, man kanske inte får den utdelning som man tror att valet av friskola ska ge ens barn!

Vad är att ”rusta våra elever för framtiden” egentligen?

3 januari, 2015 § 1 kommentar

A. våra elever rustas för framtidenDenna debattartikel triggade mig att skriva denna bloggpost.

Man kan läsa i artikeln ”We Must Out-Educate and Out-Innovate Other Nations” av den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i min översättning (både jag och min sambo, liksom en kommentator ifrågasätter dock om en nations skola ska måsta tävla med andra nationers, men det är delvis en annan bloggpostning):

Över de senaste fyra åren har jag lärt mig vad vi behöver göra. För det första så måste vi upphöra med pressen på lärarna att lära för tester. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: vi vill ha lärare som lär ut på ett kreativt och passionerat sätt. Jag uppmanar stater att inte betala ut bonusar till lärare för att producera högre testpoäng och att sluta utvärdera lärare baserade på deras elevers testpoäng. Det måste upphöra nu. Naturligtvis ska lärare bli utvärderade av andra professionella, inte av sina elevers testpoäng.”

Jag tycker mig se tendenser i denna riktning här också! 😦

”För mycket testande dödar kreativitet och uppfinningsförmåga och det är därför vi måste sluta med detta – nu.

För det andra måste vi stärka och utveckla våra offentliga skolor. Vi måste upphöra med alla ansträngningar att privatisera dem. Jag är helt och hållet emot skolpeng. Jag vill att det statliga understödet till alla friskolor som inte söker upp och skriver in elever med funktionshinder eller elever som har hoppat av skolan upphör.

Jag uppmanar [de amerikanska] staterna att förbjuda vinstdrivna skolor och vinstdriven ledning av skolor. Varje dollar som tas från skattebetalare måste gå till klassrummen, inte till investerare.

Låt oss här och nu erkänna att offentlig utbildning är en oumbärlig institution i vårt demokratiska samhälle. Vi måste göra denna bättre, inte privatisera den.

Vi vill utveckla undervisning genom att förbättra livet för barn. USA har den största barnfattigdomen bland de utvecklade länderna. Detta är en skandal och vi måste djupt engagera oss i att reducera denna.”

Ja, fattigdom påverkar skolprestationerna! ”Fattigdom har betydelse”:

It is all the rage among the pseudo-reformers to dismiss the importance of poverty. Although most of the pseudo-reformers grew up in affluence, attended elite private school, and send their own children to equally splendid private schools, they feel certain in their hearts that poverty is a state of mind that can be easily overcome. All it takes is one great teacher. Or three effective teachers in a row. Or lots of grit. Or a no-excuses school where children dress for success, follow rules without questioning, and act like little test-taking machines. One by one, the pseudo-reformers insist, they will end poverty.

No one needs a higher minimum wage. No one needs a change in the tax structure. Nothing need be done except fire teachers who can’t raise test scores and hire lots of TFA, whose enthusiasm is sure to overcome their lack of training and experience.

The fact that social scientists have demonstrated the significance of poverty on one’s life chances never penetrates the discussion./…/

The fact is that poverty does matter. No matter what standardized test you look at, the results portray the influence of socioeconomic status on test scores . Despite outliers, the kids with the most advantages are at the top, the kids with the fewest advantages are at the bottom. This is true of international tests, state tests, federal tests, the ACT, the SAT.

Standardized tests are the means by which privilege is distributed. The outcomes are predictable.”

Stor ojämlikhet påverkar skolprestationerna på diverse olika sätt och det är många i debatten på andra sidan Atlanten medvetna om, dock långt ifrån alla, som fortfarande tror på ”den amerikanska drömmen.”

Vi är nummer 24 i världen som tillhandahåller undervisning tidigt [förskola/kindergarten]. Vi måste utvidga tidig undervisning för alla barn, särskilt för dem som är fattigast.”

De fattigaste får inte denna i mycket hög utsträckning, därför att dessa barns föräldrar inte har den drivkraften?

En studie som kom förra året från organisationen The March of Dimes* visade att vi är nummer 131 bland 184 nationer som tillhandahåller hälsovård för gravida kvinnor innan barnet är fött. Kvinnor som inte får denna vård riskerar att få barn som har utvecklingsstörningar. Detta är oacceptabelt.”

Man vill inte gemensamt betala för detta! Men förlorar inte hela samhället på detta? Ja, ”Våra barn får betala priset för den sänkta skatten”:

”… både starka och svaga elever har försämrat sina resultat. En ny rapport från OECD visar att bra skolresultat skapas genom en kombination av hög kvalitet och hög jämlikhet.

Enskilda plånböcker kan inte lösa de stora samhällsutmaningarna. Det kan däremot de gemensamma resurserna. 

Tillsammans är vi rikare. Det här har de rödgröna partierna chansen att åter få politiken att handla om.”

Ravitch fortsätter:

När alla våra barn börjar skolan friska och redo att lära sig kommer vi att vara ett bättre samhälle med bättre skolor. Låt oss börja nu.”

Detta alltså i ett av de rikaste länderna i världen! Och vi tar tyvärr efter dem. Vi borde kunna skapa ett samhälle som är bra för alla! Alla behöver inte nödvändigtvis ha det exakt lika bra, men jag tror att stor jämlikhet definitivt skapar problem på en massa olika sätt

Se också ”Vad amerikaner kan lära av Sveriges skolkatastrof.”

*The March for Dimes är en amerikansk icke vinstdriven organisation som arbetar för att förbättra hälsan hos mödrar och små barn. Den grundades av dåvarande presidenten Franklin D Roosevelt 1938 för att bekämpa polio. Sen dess verkar den för allmän hälsa hos gravida kvinnor och babyar.

Min sambo, som är amerikan och boende här sen snart 3 år, men har inte jobbat alls inom skolan, och jag har diskuterat detta med skolan och min kritik av den svenska skolan och nuvarande skolpolitik nu och då. Han förstår inte. Var är diskussionerna om pedagogik t.ex. undrar han med uppriktig förvåning? Och det pratas om ”eleven i centrum”, men om vi verkligen applicerade detta på allt vi gör kanske det funnes anledning att ifrågasätta både det ena och det andra av det vi gör: vad har egentligen en kurs i värdskap att göra med det vi gör med våra elever t.ex.? Vad tar sånt bort tid från? Kunde den tiden (och annan tid) kunna användas bättre och så att eleven verkligen sätts mer i centrum?

Och han förstår inte att datorprogrammering skulle framhållas framför andra skolämnen som ett sätt att rusta våra barn och ungdomar för framtiden! Vill man verkligen rusta eleverna för framtiden så ger man dem breda kunskaper, en bred allmänbildning. Och detta påpekar också Diane Ravitch! Se ”Take Action Now!”:

”What we need to improve education in this country is a strong, highly respected education profession; a rich curriculum in the arts and sciences, available in every school for every child; assessments that gauge what students know and can do, instead of mindless test prepping for bubble tests. And a government that is prepared to change the economic and social conditions that interfere with children’s readiness to learn.

We need high-quality early childhood education. We need parent education programs. We need social workers and guidance counselors in the school. Children need physical education every day. And schools should have classes small enough for students to get the attention they need when they need it.

We cannot improve education by quick fixes. We will not fix education by turning public schools over to entrepreneurs. We will not improve it by driving out experienced professionals and replacing them with enthusiastic amateurs.

We will not make our schools better by closing them and firing teachers and entire staffs. No high-performing nation in the world follows such strategies.”

Apropå ”Den svenska skolans kris” och f.d. chefredaktören på DN Hans Bergström och hans debatterande av skolan (det är värt att påpeka att hans fru startade engelska skolan:

”Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten [Hör och häpna!].

Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ [se artikeln ovan om att ‘Våra elever rustas för framtiden’] är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning.

Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.”

Väldigt bra fråga! En 14-årig Muf:are försöker att värva nya medlemmar med att fråga något i stil med ”visst vill du behålla rätten att välja skola?” Och en annan äldre tonåring är advokat för betyg tidigare i skolan, med argument i stil med ”hur ska man annars veta var man står?” Båda dessa tonåringar ståtar med egna hästar osv, så de kommer inte från familjer med färre resurser (själv kommer jag från liknande bakgrund, men min syn är annorlunda; med ponnyer och en massa utbildningar inom vitt skilda områden). När jag läste detta blir jag alldeles matt. Vilken värld lever dessa ungdomar i? Passar det inte så väljer jag bara en ny skola? Passar det inte så använder jag min makt för att sätta dit en lärare som inte stryker mig medhårs osv? Medan andra elever finner sig – och missgynnas, i alla fall kortsiktigt.

”Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Nej, inte konstigt alls!

”Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

Som sagt; hans fru Barbara Bergström startade friskolan Engelska skolan redan 1993:

”Internationella Engelska Skolan startades med ursprungligen en skola i Enskede 1993 av den i  USA födda läraren i naturorienterande ämnen (NO) Barbara Bergström. Detta efter att hon sedan sin flytt till Sverige 1968 (och giftermål med den svenske journalisten Hans Bergström) undervisat i svenska skolor och känt frustration över bristande ledarskap och studiedisciplin. I IES bedrivs uppåt hälften av undervisningen på engelska med många lärare från engelskspråkiga länder. Inriktningen är internationell med formell disciplin och lärarna tilltalas med efternamn, till exempel Mr/Ms Svensson.”

Mina elever kallar mig vid förnamn och jag tycker det är jättebra! Men, jo, elever i amerikansk skola säger Mr/Miss och så ens efternamn.

I en insändaren ”Naivt om engelska skolan” kan man läsa:

”Det enda som talar till Engelska skolans fördel är disciplinen och att man inte har några stökiga elever. Den som inte håller måttet slussas tillbaka till den kommunala skolan.”

Man plockar alltså russinen ur kakan. Och jag är inte säker på att jag tycker att detta talar till engelska skolans fördel!

”Engelska skolan har huvudsakligen etablerat sig på grundskole­nivån. På gymnasienivån är det svårare för eftersom barnen då har kommit upp i en ålder då de reagerar mot alltför mycket disciplin. Risken för stökiga klasskamrater är dessutom låg.”

Vad lär sig dessa elever? Hur behåller man disciplinen? Jag tror inte på det nyauktoritära i vare sig skola eller samhälle. Det skapar inte genuin respekt mellan människor.

”Väl där presterar barnen inte ett dugg bättre än om de skulle ha gått i den vanliga kommunala skolan tidigare, knappast ens i engelska.

Lärare är myndighetspersoner och i särskilt två avseendet är det viktigt – betygsättning och utvecklingssamtal. Samtalen med föräldrarna är de enligt lag skyldiga att föra på svenska om föräldrarna så kräver. Det är nog så svårt för en lärare som inte kan svenska mer än rudimentärt. För att sätta betyg krävs att man är behörig. Få eller inga andra skolor har så få behöriga lärare som Engelska skolan, ibland färre än hälften av dem.

Den skolpeng som följer varje enskild elev och som betalas ut av staten ligger på ett snitt av cirka 54 000 kronor, av dessa slussar Engelska skolan över 9 000 kronor till USA i vinst. Att man får så mycket pengar över beror på att man håller sig med genomgående stora klasser, att man lägger ganska små belopp på elever med särskilda behov och så vidare.

Så var det inte tänkt när staten bestämde sig för skolpengsystemet för 20 år sedan. Man uppträder extremt naivt. I inget annat europeiskt land är det möjligt för riskkapitalister att mjölka skolväsendet så flagrant som i Sverige. Utomlands har man förstått att sätta en broms för valfriheten ofta kopplad till en varierande hög egenavgift för föräldrarna. Det skulle behövas även i Sverige. I Norge och Danmark är det bara stiftelser och icke-vinstdrivande företag som får driva friskolor.

Engelska skolans affärsidé är genial – skumma av gräddan av Sveriges skol­elever, de som inte är så resurskrävande – skönmåla det hela som effektivisering som lätt kan åstadkommas under de förutsättningarna. Plocka sedan hem miljonvinsterna. Att svenska skolelevers kunskaper i det egna modersmålet och i andra skolämnen blir sämre på kuppen är inte så viktigt i det sammanhanget. Inte heller att deras kunskaper i engelska inte blir så särskilt mycket bättre.”

I ett starkt ojämlikt samhälle får fattigdom större konsekvenser, som sagt!

Valfrihet – skolan…

25 september, 2014 § Lämna en kommentar

10501739_826160980758039_5223763735913453602_n

Valfrihet har blivit det nya honnörsordet, men kan friskolesystemet innebära att elever också väljs bort? Dvs det är inte bara barn och föräldrar som väljer, utan föräldrar och barn väljer också bort både skolor och elever t.ex. från socioekonomiska förhållanden som man inte vill förknippas med? OCH skolorna kan välja bort elever. Även om lagar skulle komma (och kanske redan finns) så kan man med fina medel få elever att byta till annan skola.

I amerikansk skoldebatt för debattörer fram detta problem. Här har vi inte kommit så långt. 😦

”Ge inte bort Yorks närområdesskolor till företag utanför staten som är ivriga att göra vinst.”

säger Becky Pringle, vice persident i NEA – National Education Association..

”Ge istället detta samhälle en möjlighet att skapa dess egna lösningar på utmaningen att försäkra att varje barn får en fantastisk utbildning och får möjlighet att lyckas.”

Vidare säger hon:

“Alltför många i positioner med makt och inflytande har övergett våra amerikanska värden, som rättfärdighet och rättvisa. Vårt [NEA:s] arbete är inte slutfört!”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin school politics in USAreflektioner och speglingar II....