Det är skillnad på offentligt drivna skolor och med skolpeng drivna skolor? Diane Ravitch i bloggpostningen ”Hjälpa barn eller hjälpa charterskolor?”

10 oktober, 2012 § 9 kommentarer

Bra skrivet! Vad vet vi i förhand om vad som är ”nyttigt”?

Snabbloggning.

Debatten i USA påminner ganska mycket om den i Sverige i flera avseenden. En debatt som sakta kommit igång i Sverige, men som borde föras allt ljudligare. Jag gillar detta väldigt med USA att det finns starka röster där på andra sidan Atlanten, något som i stor utsträckning saknas här enligt min uppfattning.

Skolhistorikern, f.d. skoladministratören och skoldebattören Diane Ravitch skriver i  ”Hjälpa ungar eller hjälpa friskoleföretag?”:

Wendy Lecker, förkämpe för offentlig utbildning i Connecticut, lyfter viktiga frågor.

Varför överläts den lågpresterande Milnerskolan i Hartford [stad som faktiskt är huvudstad i Connecticut!!!] till friskoleägaren Jumoke Academy?

Varför gjorde befattningshavare i Hartford ingenting för att hjälpa Milner[skolan] innan friskoleföretaget tog över? Varför fick [friskoleföretaget] Jumoke 2 miljoner dollar [ca 14 miljoner svenska kronor] för att fixa Milner[skolan], men det fanns ingen hjälp för Milner innan övertagandet?”

Ja, det kan man undra! När skolan var offentlig hjälpte man den inte, men när den övergick till friskoleföretag då hjälpte man den. Och vadå konkurrera (på lika villkor)? 

Lecker frågar: är statens ansvar att hjälpa barn [som tydligen i detta fall har bristfällig engelska, därför att deras modersmål inte är engelska] eller är dess ansvar att få friskolesektorn att växa?”

Väldigt bra fråga! Och den gäller inte bara skolan, utan andra sektorer inom allmän service och välfärd inte minst här i Sverige.

”Man kan misstänka att det är det senare eftersom Stefan Pryor som kommer från friskolesektorn är medlem av [ungefär] statens utbildningsnämnd.”

Ja, så han har makt att driva politiken i staten i friskoleriktning vare sig det gagnar barn eller inte. För det gagnar friskolekoncernerna. Vadå opartiskhet?

Så frågan är verkligen relevant, om vem som egentligen ska gynnas!

Och dessa frågor gäller inte bara skolor, utan andra välfärdsföretag inom vård och omsorg. 

Precis som bland andra Göran Greider påpekat; det är ganska liten risk för de s.k. riskkapitalisterna att investera i skola, vård och omsorg, för den sortens ”marknad” kommer alltid att finnas. Så, vadå, ”risk”kapitalist?

Ravitch är också ganska kritisk mot Bill Gates (och liknande personers) inblandning i skolpolitiken och att de tenderar att också fästa villkor vid de donationer de gör och därmed styra utbildningen i en viss riktning.

Hon och andra debattörer menar att en person som Bill Gates inte har tillräcklig kunskap om utbildning för att kunna göra detta på ett bra sätt. Han må ha varit oerhört framgångsrik i andra avseenden, men han bör hålla vantarna borta från att tala om hur skola och utbildning ska skötas och vad som ska göras där. Hur som helst så bör han inte ha mer ”say so” där än alla andra medborgare i landet. Vad slags demokrati är detta? 

Och ska det vara pengar som styr hur mycket inflytande man har över hur saker som berör alla utvecklas? Skrämmande. I dess yttersta konsekvens skulle det kunna bli så att de med väldigt litet eller inga pengar inte har något ”say so” alls. Något som knappast är demokratiskt.

Eller det är knappast demokratiskt att de av oss valda folkliga representanterna (läs; politikerna) går i penningens ledband (ännu mer än de redan nu gör). Ja, vi borde verkligen vara rädda om demokratin. Och vakna för detta.

Läs kommentatorerna till Ravitchs postning!

Vadå, se till så ALLA barn får en bra utbildning? Dessutom håller grundförutsättningarna för barn att ändras snabbt också här i Sverige p.g.a. ökande ekonomiska skillnader och därmed klasskillnader.

Jag tror inte detta är gott för vår samhällsekonomi heller. Så i slutänden är de flesta av oss förlorare (inte bara ekonomiskt). 

Skannade artiklar är från DD.

Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System” i vilken hon är oerhört kritisk mot den skolpolitik som förs i USA idag och den politik som hon var med och stöttade till att börja med.

Hon trodde att konkurrens och testande skulle förbättra skolan för att uttrycka det ytterst kortfattat, men insåg ganska snart att så inte var fallet. Idag är hon väldigt orolig för skolan i USA.

Annonser

§ 9 svar till Det är skillnad på offentligt drivna skolor och med skolpeng drivna skolor? Diane Ravitch i bloggpostningen ”Hjälpa barn eller hjälpa charterskolor?”

  • k skriver:

    Diane Ravitch skriver också i sin bok att i den skolvärld som råder i USA idag, så finns tendenser att friskolor med diverse mer eller mindre uttalade medel försöker bli av med de elever som drar ner testpoängen (oberoende av anledningen till att de drar ner denna poäng). Offentliga skolor är ”tvungna” att ta emot dessa elever. Men trots detta så presterar inte friskolorna bättre. Om jag minns rätt.

    Hon skriver också om något som till och med de som utformar testen vet väldigt väl; nämligen att test har brister! Och ibland kan de ha direkta fel. De säger alltså inte ”hela” eller ens någon slutgiltig sanning om elevers prestationer.

    Läs boken!

    • k skriver:

      Man får inte vägra elev plats i skolan i USA, men alla såna här sorters lagar kan kringgås…

      Vi borde ha en skola för ALLA! Det tjänar ALLA på, är min övertygelse.

  • k skriver:

    Enligt wikipedia om Hartford:

    ”Hartford är huvudstad i den amerikanska delstaten Connecticut. Staden har en befolkning på cirka 124 000 invånare, varav cirka 38% är afroamerikaner.

    Av befolkningen lever cirka 30% under fattigdomsgränsen. Värt att notera är att trots att Connecticut är den stat med högst medelinkomst, är dess huvudstad relativt fattig.”

    Vill också påpeka att jag inte tror att skolan kan kompensera för växande eller redan existerande klasskillnader HUR väl den än utformas.

    Jag tror Richard Wilkinson och Kate Pickett har rätt där.

  • k skriver:

    Vadå, utnyttja RUT för att få ”vara mer med sina barn”??? 😉 Dålig ursäkt för att använda RUT! Vadå, ”vara mer med sina barn”? Skitsnack?

    ”Barnfamiljerna är några av rut-avdragets flitigaste användare. Med avdraget betalar de bara halva kostnaden och flera renodlade nanny-förmedlingar har startat.

    –Vi har dubblat styrkan på kontoret från åtta till 15 personer och anställt 200 barnvakter till under hösten. Vi var tvungna att flytta till dubbelt så stora lokaler i januari för att kunna växa, berättar Jeanette Gorosch, vd på barnvaktsförmedlingen Nannynu, en av de största i branschen.”

    • k skriver:

      Bra skrivet!

      Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar!

    • k skriver:

      Och apropå RUT; se Barbara Ehrenreich redan 2000 i sin artikel ”Maid to Order – The Politics of other women’s work” eller ungefär ”Tjänsteflicka på beställning – eller andra-kvinnors-arbete-politiken”:

      [om hemmet]:

      ”Det är också den plats där dina barn uppfostras/växer upp och det de lär sig ganska kvickt är att vissa människor är mindre värda än andra.

      Ännu bättre löner eller arbetsförhållanden kommer inte att radera ut hierarkin mellan en som anställer och hans eller hennes hemhjälp, därför att hjälpen vanligtvis finns bara därför att den som anställer städhjälp har ’något bättre’ att göra med sin tid, som en rapport angående tillväxten av städtjänster uttrycker det, utan att dock märka den uppenbara undermeningen att den städande personen själv inte har något bättre att göra med sin tid.

      I en familj som blott och bart är medelklass [inte övre medelklass eller överklass] kan budskapet bli förstärkt med varningen att detta är där du kommer att sluta om du inte försöker hårdare i skolan.

      Hushållsarbete definierar en relation mellan människor, som en radikal feminist en gång föreslog, när den, ojämlikt fördelad mellan sociala grupper, förstärker redan existerande ojämlikheter.

      Smuts tenderar med andra ord att fastna på dem som tar bort den [så att säga] – ’sopåkaren’ och städtanten.’

      Eller, som städentreprenören Don Aslett sa till mig med viss bitterhet – och detta är icke att förglömma en framgångsrik man, styrelseledamot för en industriell rengöringsservice och ofta förekommande TV-gäst – ’hela mentaliteten därute är att om du städar så är du drägg.’

      Ett av de ’bättre’ saker de som anställer hemhjälp ofta vill göra med sin tid är naturligtvis att tillbringa den med sina barn.

      Men ett underliggande problem med postnittonhundratalsbarnfostran är, som Deidre English och jag argumenterade för i vår bok For Her Own God [För hennes eget bästa] för flera år sedan, att detta har avskiljts från varje sorts meningsfullt syfte.

      Medan ’föräldraskap’ en gång betydde att instruera sina barn i nödvändiga sysslor; så är det idag mer troligt att det koncentreras kring en ensidig konversation som börjar med ’Och hur var skolan idag?’

      Ingen vill sätta barnen i arbete att rensa ogräs och sy/virka; men i tomrummet som det moderna hemmet är, så är relationer med barnen ofta ansträngda.

      Litet lågkvalitativ tid spenderad på att diska eller vika tvätt tillsammans kan bidra med ett komfortabelt utrymme för förtroenden – och ge barnet värdigheten i att veta att han eller hon är deltagare i och inte bara en produkt av arbetet hemma.

      Det finns ytterligare en lektion som tjänsteekonomin lär ut till sina förmånstagare och, vilket är ytterst bekymmersamt, barnen hos dessa. Att bli städad efter är att vinna en särskild viktlöshet och okroppslighet.

      Nästan alla klagar över våldsamma videospel, men betald städning hemma har samma följdavskaffande effekter: du skäller ut bondtölpen i blodröd ilska och forsätter vidare; du släpper sockorna väl vetande att de så småningom kommer att lyfta sig själva, tvättade och vikta, tillbaka på sin plats.

      Resultatet blir en sort virtuell existens i vilken avfallsspåren efter dig verkar gå upp i rök av sig själv [vilket i förlängningen kan få diverse konsekvenser, både för dig, dina närstående och samhället i stort].

      Spill sirap på golvet och den städande personen kommer att skrubba bort det när hon kommer på onsdag.

      Lämna Wall Street Journal spridd omkring din flygplansstol [senare som vuxen] och flygvärdinnor och flygstewarder kommer att ta rätt på denna sedan du lämnat planet [ja, det ser för jäkligt ut överallt när man kliver av planet när man rest över Atlanten t.ex.!]./…/

      Individuella situationer ändrar sig naturligtvis, på sätt som kringgår generella omdömen.

      Vissa människor – de äldre och handikappade, föräldrar till nyfödda, astmatiker som behöver zoner fria från allergener – kan mycket väl behöva hjälp att utföra det som omvårdnadspersonal kallar ’ADLs’ eller allmän daglig livsföring och kring detta beroende borde ingen skam häftas.

      I en generösare social ordning så borde tjänster för hushållsskötsel bli subventionerade för dem som har hälsorelaterade orsaker att behöva dessa – en åtgärd som skulle generera en massa nya jobb för dem med mindre utbildning som nu städar hemmen till de mest välbeställda.

      Och i en mindre könsdelad samhällelig ordning skulle män och pojkvänner bli mer villiga att ta sin del av sysslorna [fast så är det väl redan i många svenska hem liksom i många amerikanska, fast kanske inte alltid i de mest välbeställda hemmen, där både män och kvinnor har ‘viktigare saker’ att uträtta?].

      Hur som helst så löser vi saken i våra individuella hem, den moraliska utmaningen är, enkelt uttryckt, att synliggöra arbete igen: inte bara skrubbandet och dammsugandet utan allt hackande/rensande, travande, hamrande, borrande, böjande och lyftande som pågår för att skapa och bibehålla en miljö som är möjlig att bo i.

      I en alltmer ekonomiskt ojämlik kultur, där så många av de välbeställda viger sina liv till sådana icke riktigt synliga sysselsättningar som varumärkesförsäljning [??], imageskapande och opinionsundersökningar, tenderar sådant verkligt arbete – på det gammaldags arbetssättet, som tar hand lika väl som öga i anspråk, det som tröttar kroppen [och inte bara huvudet/hjärnan] och direkt förändrar den fysiska världen, att försvinna ur sikte [dvs. man ser det helt enkelt inte].”

  • k skriver:

    Martin Aagard i recensionen ”J K Rowlings sågade vuxenbok – en förbannelse över Cameron.
    Harry Potter-författaren blottar vardagskonflikter i det brittiska klassamhället”
    :

    ”The Casual Vacancy har hatats i brittisk press. Inte bara för att den är alldeles för långsam och har ett persongalleri som skulle räckt till tre säsonger brittiskt tv-drama. Nej, det är för att Rowling valt att skildra klassamhällets frontavsnitt.

    Det här handlar inte om hopplösheten och den totala isoleringen i Londons council estates. Inte heller om världsfrånvändheten i en liten rosendränkt by i Sussex där varje familj har en egen Land Rover. Thecasual vacancy spräcker den brittiska illusionen om klassamhället som två parallella, ‘skilda världar’ som aldrig kommunicerar, förutom i serveringsgången på Downton Abbey.

    I stället visar den på just de dagliga konflikterna. Hur dessa människors liv är sammanvävda. Nära, nära. Ett brustet blodkärl på golfklubbens parkering kan få ohyggliga konsekvenser. Och framförallt handlar det om hur ett samhälle där underklassens möjligheter bygger på att en inskränkt medelklass frivilligt ska dela med sig av sina privilegier, aldrig kommer att förändras. Det leder ofrånkomligen till att mindre bemedlade människor dör i förtid. Vilket de gör i The casual vacancy. Av lite olika anledningar.

    Det har varit plågsamt för en del brittiska kritiker att läsa de 500 moraliserande och ganska pratiga sidorna. Daily Mail kallar romanen för ‘socialistisk propaganda.

    Det är så klart rent struntprat. Men den är en vredgad Cruciatusförbannelse över David Camerons idé om ‘Big society’.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Det är skillnad på offentligt drivna skolor och med skolpeng drivna skolor? Diane Ravitch i bloggpostningen ”Hjälpa barn eller hjälpa charterskolor?”reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: