Egoism och individualism…

10 augusti, 2015 § 6 kommentarer

EMPATIbog_cover

Om denna bok kan man läsa här:

”Empati, det som håller samman världen

Den här boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man stödjer människor i att förbättra kontakten med sig själv och varandra. Ordet empati betecknar förmågan att leva sig in i andras situation, med allt vad det innebär av förståelse, samhörighet, medkänsla med mera. Empati är med andra ord det kitt som håller samman den mänskliga gemenskapen.

Ju bättre kontakt man har med sig själv, desto bättre förstår man andra. Bara när man vilar i sig själv kan man förhålla sig på ett djupare sätt till andra människor och till en komplex värld, där både barn och vuxna har svårt att hitta förebilder och riktmärken. Det är författarnas uppfattning att barn – och även de flesta vuxna – i dag mer än något annat behöver redskap för att utveckla förmågan att vila i sig själv.

Alla föds med anlag för att utveckla förmågan till empati och att vila i sig själv. De här anlagen kan utvecklas och övas upp. Träningen syftar inte till att man ska lära sig något nytt. Den handlar om att bli uppmärksam på det man redan kan.

Men varför? För att världen behöver empati – i allt från klassrum och middagsbord till parlament och toppmöten.

EMPATI har vuxit fram ur författarnas arbete i Foreningen Børns Livskundskab i Danmark. Boken vänder sig till barn såväl som vuxna och samtidigt mera specifikt till pedagoger och andra som arbetar med barn och ungdomar.”

Tankar jag fick när jag läste en krönika i morse och efter en argumentering på socialt forum igår:

Allt mer bryr vi oss bara om oss själva! Vi har fullt sjå med oss själva: att feja på ytan… Vi (eller förskräckande många) bryr oss mindre och mindre om andra/varandra. Allt mer bara om vissa, om vi nu alls bryr oss om någon annan.

Att bry sig om sig själv och om andra utesluter inte varandra. Vi kan gå ihop för att förbättra och förändra för allas vårt bästa.

I dagens samhällsklimat ingår också att göra reklam för sig och sitt ganska högljutt och framhålla sig och de sina om tillfälle ges!

Något jag märkt av på mitt jobb…

Och vi har inte blivit bättre människor i detta klimat, snarare har klimatet hårdnat och hårdnar mer och mer. 

Reinfeldt och Borg har nu dragit sig undan, för de har lyckats med det de ville åstadkomma. 😦

Tankar jag alltså fick efter att ha läst krönikan ”Jävla borgarväder” av Emil Jensen nu på morgonen. Där skriver han:

”Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ‘avslöjade’ Jason Timbuktu Diakité som ‘hycklare’. 

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på [blogginlägget ‘Andra ska bidra’].

Desto bättre tänkte jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.”

Även om saker gynnar mig så kan jag reagera över samhällsfenomen och de fenomen som gynnar mig.

Jensen menar att blickarna riktas bort från själva huvudproblemet dvs i detta fall hur vi vill att samhället ska fungera.

Han skriver vidare:

”Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.”

Jo, det kan ju i och för sig vara viktigt att påpeka, att den person som kritiserar systemet tjänar på det … Men … Weidmo Uvell skriver ju inte om det Timbuktu tydligen faktiskt sa! Bemötte inte detta, utan kritiserade Timbuktu och hans vandel. Riktade blickarna på person och inte sak.

Jensen skriver vidare:

”Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.”

Och Elin Grelsson Almestad publicerar brev hon skickade till Göteborgsposten i blogginlägget ”Tack och hejdå” där hon säger upp sig, därför att hon inte vill medverka i en tidning som sprider de uppfattningar som hon tycker är farliga, men hon betonar att hon har möjlighet att göra detta, därför att hon inte är beroende av det hon tjänar där.

Där skriver hon bland annat:

Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka.

Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.

Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner.

Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.

Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter.

Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ‘minskade volymer’, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ‘skönmåla verkligheten’ och vara ‘moraliskt förkastliga’. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Daniel Byström på twitter.

I debatt om sjukvården och valfrihetsfloskeln:

”Skattesänkningarna och medföljande brist på resurser döljs under valfrihetsfloskeln? Lösningen blev att privatisera: politikerna löste problemet så; med att tillåta utförsäljningar och privatiseringar? Resurserna splittras upp?

För över 25 år sen gick behandlingar att få genom offentligt driven sjukvård. Jag tror inte såna skulle gå igenom idag. Min sambo, som är amerikan, tror att jag har rätt baserat på den erfarenhet han har från USA! Det samhället är högsta grad segregerat.

‘En del’ [ganska många, medan andra bor i världens ruckel] bygger större och större hus och har flera stora bilar, har pool osv osv, precis som det verkar bli här.

De med pengar behöver inte vara oroliga för sjukvård eller omsorg. Dem jag träffat där är i hög grad bara intresserade av sig och sitt och vi anammar detta! Urtrist!

För nog är det viktigare med ett stort hus och ett urflott kök osv än resurser till det gemensamma, t.ex. en god sjukvård för ALLA, både nu OCH i framtiden. Där vi kan vara ganska (helst HELT trygga) trygga med att vi ska slippa välja eller omvälja när vi som allra mest behöver vård och omsorg. Att vi blir värdigt, respektfullt och professionellt bemötta och att ALLA blir det.”

Och

”… egoismen frodas: jo, man kan värna om de egna, men kan samtidigt, gärna [mest effektivt] kraftfullt tillsammans med andra, försöka påverka en situation som missgynnar andra, om man är så gynnad så man får det man behöver (vidga blickarna utåt från den egna snäva kretsen), till dem som kanske inte är lika gynnade, solidariskt ja (och egentligen är vi då också solidariska med oss själva skulle jag vilja påstå)!”

Annonser

§ 6 svar till Egoism och individualism…

  • k skriver:

    51aGyRaAEuL._SX332_BO1,204,203,200_

    Denna bok verkar vara intressant!

    Man kan läsa om den:

    ”Författarna till denna bok, Otto Scharmer och Katrin Kaufer, beskriver en värld i upplösning.

    Ekonomiska kriser, klimatförändringar, psykisk ohälsa som stress och utbrändhet och ökande klyftor mellan rika och fattiga är exempel på detta.

    Men varför skapar vi kollektivt resultat som vi egentligen inte önskar?

    I denna mycket inspirerande bok beskrivs hur Teori U kan användas för att transformera företag, organisationer, samhälle och individer. En bok som ger hopp om att vi kan vända utvecklingen till det bättre.”

    Och på Amazon kan man läsa:

    ”We have entered an age of disruption. Financial collapse, climate change, resource depletion, and a growing gap between rich and poor are but a few of the signs.

    Otto Scharmer and Katrin Kaufer ask, why do we collectively create results nobody wants?

    Meeting the challenges of this century requires updating our economic logic and operating system from an obsolete ‘ego-system’ focused entirely on the well-being of oneself to an eco-system awareness that emphasizes the well-being of the whole.

    Filled with real-world examples, this thought-provoking guide presents proven practices for building a new economy that is more resilient, intentional, inclusive, and aware.”

    Och fler och fler börjar ifrågasätta det ekonomer tutat i oss, för de har sett att det inte gynnar vare sig oss eller vår jord.

  • k skriver:

    Malena Ernman om Elin Grelssons brev till GP:

    Här säger journalisten Elin Grelsson Almestad upp sig från Göteborgs Posten. Talande, rakryggad och intressant läsning sommaren 2015…

    Posted by Malena Ernman on Monday, August 10, 2015

  • k skriver:

    Jag läser Astrid Lindgrens krigsdagböcker, parallellt med annat, min vana trogen. En skarpsynt iakttagare skriver dem. Fram träder bilden av en kvinna i medelklassen, som bor bra, äter gott, vars barn växer upp i trygga förhållanden, materiellt inte minst. De är nog inte rika, men de behöver inte oroa sig för pengar. Astrid har ännu inte börjat skriva böcker, men hon jobbar med att censurera brev och hennes man har en god position och troligen en helt okej inkomst. En kvinna i de omständigheterna har resurser att vara underrättad och att underrätta sig själv. Hur många kunde det? Och det är nog också troligt att inte alla med hennes bakgrund var så väl insatt och engagerad. Det som också slår mig är att hon verkar vara medveten om hur privilegierad hon är. Och hon upprörs över hur det är och hur människor har det. Men hon fick ju också sin beskärda del: hennes man bedrog henne under dessa krigsår. Senare dog han och också hennes son alldeles för tidigt. Det här är faktiskt väldigt intressant att läsa och spegla främlingsfientligheten vi ser idag, inte minst i Sverige, och ökande motsättningar mellan människor. Även i Sverige.

    • k skriver:

      n3

      Se ”Håll ut, det här är viktigare än allting annat”:

      ”Förra århundradets värsta massmördare var kommunismen, nationalismen och Spanska sjukan.
       
      Två ismer och en influensa som tillsammans tog minst 200 miljoner människoliv. Kanske 300 miljoner. Svårt att säga exakt eftersom massmördare tenderar att slarva med bokföringen och ibland krånglar till statistiken genom att samarbeta. Men jag tror vi kan enas om att det var för många.
       
      Och att storleken på gravfälten är en ganska bra värdemätare för en ism.
       
      Därför är det förbryllande att en handfull borgerliga opinionsbildare, som i regel är jätteduktiga på att minnas kommunismens offer, plötsligt ägnar dagarna åt att avdramatisera den pånyttfödda nationalismen. (Vi ser ännu ingen glidning kring Spanska sjukan).
       
      Nationalismen. Den grundläggande kraften bakom två världskrig. Drivbänken för rasism, fascism och nazism. Nationalismen, nu rebrandad som nationalkonservatism eller socialkonservatism men jättelätt att känna igen för alla som är bekanta med Europas historia.
       
      Sju av åtta riksdagspartier till exempel. Sverige är fortfarande världsledande på parlamentarisk isolering av den pånyttfödda nationalismen. För att sju partier enats om att det är viktigare än allting annat.
       
      De opinionsbildare som angriper den isoleringen tycker inte att det är viktigare än allting annat.
       
      Svårare än så är det inte.
       
      När de säger att den där isoleringen inte hjälper för att den pånyttfödda nationalismen fortsätter att växa gör de sig dumma. Isoleringen har hjälpt. Sverigedemokraterna har till exempel varit isolerade i fem år utan parlamentariskt inflytande i sina kärnfrågor.
       
      Och de kommer inte att sluta växa för att du tar deras hand. Eller deras verklighetsbeskrivning. Det vet vi nästan säkert eftersom vi kan studera facit i andra länder.
       
      Det enda vi kan göra är att borra ner hälarna och hålla ut.
       
      Och komma ihåg att mycket av SD:s framgångar bottnar i att det de gör är enkelt. Det är ENKELT att locka fram det sämsta i människor. Motsatsen är mycket svårare. Det är därför nationalismen så snabbt kan ödelägga decenniers odling av progressiva attityder.

      Ett modeord bland ‘Sverigevänner’ är alarmism. Så fort man tar upp detta, faran med nationalismen, möts man av det där ordet. Alarmism. Det är en utmärkt strategi för att förlöjliga oron kring nationalismens pånyttfödelse. Utmärkt för att ingen kan föreställa sig stöveltramp och koncentrationsläger på svensk mark om SD tar makten. Inte jag heller. 
       
      Jag är bara alldeles övertygad om att nationalismen orsakar lidande. Att det är en dålig kraft. Kittlande under ett VM-slutspel eller en femmil kanske men absolut ingenting att bygga samhällen av.
       
      Jag är övertygad om att vi måste fortsätta framåt. Fortsätta riva gränser. Mellan nationer, mellan människor, mellan marknader, mellan könen. Framåtrörelsen, den där som – i det stora perspektivet – konsekvent lyft mänskligheten ur mörkret. Vi måste fortsätta framåt. Tills vetenskapen räddar oss.
       
      Och förlita oss på den kanske tydligaste läxan från vår moderna historia: ingenting var bättre förr./…/

      I stället för att peka på de borgerliga/liberala opinionsbildare som nu glider (och fastna i den pajkastningen) skulle jag vilja lyfta fram de som inte gör det. De konsekventa. De är många (men hörs mindre i ett konfliktsökande triggerklimat). Som Petter Bergner, Svend Dahl, Isobel Hadley-Kamptz, Mattias Svensson, Moa Berglöf, Rola BrentlinJohan Norberg och Fredrik Segerfeldt.
       
      ––––
       
      Om du inte är bekant med glidningen som pågår nu (och fick ordentligt fart i juli) rekommenderar jag någon av följande länkar (som inte kommer från vänster):
       
      Alex Voronov | Sluta tala i koder
       
      Fredrik Segerfeldt | Volymfrågans revansch
       
      Petter Bergner | Lägg inte det pussel som normaliserar Sverigedemokraterna
       
      Andreas Ekström | En högersväng att prata om

  • k skriver:

    Tomas Hemstad i ”Etnomasochistiska teorier hos GP Ledare”:

    ”När Marika Formgren gästkrönikerar hos GP, är det lite som medelklassrasismens egen Bohemian Rapsody. Det börjar trevande, nästan normalt, för att mynna ut i GALILEO FIGARO MAGNIFICO.

    Formgren, som ingår i kretsarna runt Neo och Axess, bemöter Pisamätningarna, ironiserar över den så kallade flumskolan (som tydligen inte ens åtta år med Janne Björklund lyckades sätta stopp för) och påstår att svenskt skolväsende gör allt för att försöka vara ‘lajbans’.

    Så långt inget nytt under solen. Utbildningspolitik är ett ämne där vi alla tycker oss vara experter, ty vi gick ju en gång i skolan. Och om vi nu dessutom har egna, eller känner andras, barn som går i skolan, ja, då är vi i det närmaste professorer.

    Det är när skulden för Sveriges skolbarns dalande kompetens ska fördelas som Formgrens resonemang kör i diket totalt.

    ‘Samhällseliten’, denna högerns evige skuggboxare, dras fram ur byrålådan. Och samhällseliten vill att Sverige ska vara en ‘humanitär stormakt’. Formgren är övertygad om att Sveriges befolkning är helt på tvärs med denna ideologi som stöder hbt-personers rättigheter, och där svenskfödda gärna bor granne med en invandrare.

    Formgren vet att, trots att svenskar i enkäter och undersökningar säger sig ha dessa åsikter, detta bara är läpparnas bekännelse. Beviset stavas förutom Sverigedemokraterna en, enligt Formgren, pågående ‘white flight’.

    Det är ett intressant begrepp att ta i munnen för en skribent som, gissningsvis, inte ger mycket för kritisk rasteori.

    ‘White flight’ är vad som händer när vita människor börjar lämna ett område med en stor koncentration av icke-vita. Problemet med ‘white flight’ är dock inte att vita inte längre är i majoritet i ett specifikt område, utan de rasistiska, marknadsekonomiska strukturer som gör dessa områden mindre attraktiva att leva i.

    Där gentrifiering ofta handlar om att vita människor flyttar till ett område som traditionellt har varit bebott av många icke-vita, och genom sin närvaro driver upp lägenhetspriser, och med sitt kapital ökar kommersen i området, handlar ‘white flight’ om motsatsen.

    Alltså, hur vita lämnar ett område, och hur det områdets köpkraft minskar, i takt med bostädernas värden. Det är ett av de tydligaste exemplen på hur kapitalismen till sin natur är rasistisk, och hur vi alla, även omedvetet, medverkar i dessa strukturer. Oklart på vilket sätt detta fenomen vidimerar Formgrens tes, att svenskar egentligen inte tycker lika bra om invandring som de säger sig göra i enkäter.

    Oklart också på vilket sätt detta hänger ihop med hennes ursprungliga problemformulering om Pisamätningarna – och varför svenska skolelever inte mäter lika högt som de en gång gjort.

    Återigen återvänder hon till ‘eliten’. Eliten försöker fostra svensken till rätt värdegrund (feministisk, hbt-kramande, antirasistisk), eliten tycker att kunskap står i vägen för kreativitet (oklart hur), eliten sliter spädbarn ur sina mödrars famnar för att kastas in på dagis där genuspedagoger tvingar dem att säga ‘hen’. Typ.

    Vi börjar nu närma oss svaret på hur allt gick åt helvete.

    Det är nämligen så att ‘svenskar’ inte har fått lära sig att älska sig själva. ‘Svenskar’ har bara lärt sig att älska andra. Jag skriver Svenskar inom citationstecken för Formgrens ‘svenskar’ kan inte ha invandrarbakgrund. Dessa ‘svenskar’ har fått lära sig att invandrare är spännande och berikande medan de själva är rasistiska och otillräckliga.

    Heterosexuella ‘svenskar’ har fått lära sig att deras kärlek reproducerar förtryck medan homosexuell kärlek är äkta och frigörande.

    Det är detta som är the grand finale, en teoretisk trapetskonst, så avancerad att inte ens Flashbacks värsta tomtar försökt sig på den:

    Svenska elevers dalande kunskaper handlar om dåligt nationellt (heterosexuellt) självförtroende!

    ‘Mamma, jag fick IG på provet, men det är inte mitt fel, jag är bara en ointressant svensk cis-könad heteroman, samhället är riggat till min nackdel’.

    Eller? Vad menar Formgren?

    Att personer med svensk bakgrund kämpar och kämpar medan personer med invandrarbakgrund hjular sig igenom livet? Att hbt-personer följs av en glad hejarklack medan cis-heteros buas ut på skolgårdarna? Vilken är samhällseliten som ‘slopat kunskap’ och ‘byggt en värdegrund på självhat’? Och vilka är svenskarna som lider under andra begränsningar och inte tilldelats samma mängd empati?

    Man vill ju gärna skratta åt detta elände till text, men det finns en djup problematik med att dessa resonemang släpps in i debattens finrum.

    Ja, det är riktigt, riktigt skrämmande!

    ”Formgrens slutsatser rör sig inom ett fält som inom högerextremismen benämns ‘etnomasochism’ [man kan läsa om etnomasochism på metapedia, jag vill inte länka dit dock]. Det är en flummig teori, släkt med den så kallade ‘kulturmarxismen‘*), som bygger på att majoritetsbefolkningar som erkänner rasism, egentligen plågas av självhat.

    Men att majoriteten, vare sig den är vit eller heterosexuell, ifrågasätter felaktigheter som skett i dess namn, handlar inte om självhat, utan om kritiskt tänkande, alltså en grundläggande förutsättning för just den kunskap som Formgren tycker har gått förlorad.

    Och att vita, svenska, heterosexuella ungdomar skulle brista i självförtroende just i egenskap av att vara vita, svenska och heterosexuella, är en idé som inte backas upp av någon som helst vetenskap.

    Det är sommar och det är traditionellt en tid där det svenska medielandskapet blir lite mer tillåtande i vad man släpper in i tidningen. Förhoppningsvis är det detta som ligger bakom att en dylik krönika släpps in i GP. Om det i stället är ett tecken på vart tidningen är på väg, då har normaliseringen av de mest grumliga högerextrema idéerna redan inletts.”

    Ja, det är oerhört obehagligt det som sker i samhället idag! 😦

    Vad är ”kunskap”? Och är Formgrens gelikar empatiska gentemot andra människor? Ens mer empatiska?

    Hat och motsättningar späds på! Knappast empati eller förståelse!

    Jo, empati för en själv är en förutsättning för att känna äkta empati mot andra.

    Jag tror inte familjen enbart (kanske inte alls) kan ge ett barn allt den behöver, ge barnet självrespekt! Det kan mycket väl vara tvärtom och att personer utanför familjen är de som ger barnet en självrespekt som sen avspeglar sig i den respekt barnet visar mot andra människor runtomkring. Säger jag som växt upp i en stor kärnfamilj, där mamma var hemma till yngsta barnet var 3,5 år och äldsta 16.

    Tomas Hemstad på twitter.

    *)

    Kulturmarxism (ibland kulturbolsjevism eller judebolsjevism), från engelskans Cultural Marxism respektive Cultural Bolshevism, är en pejorativ politisk term och konspirationsteori. som framför allt används av tänkare och opinionsbildare inom den radikala högern och extremhögern. Dessa grupper menar att politisk korrekthet och multikulturalism som fenomen, liksom också ett antal progressiva tänkare runt Frankfurtskolan och inom kritisk teori, försöker förstöra det västerländska samhället genom kulturkrig och en kulturell erövring. Detta betecknar man som kulturmarxism. Anhängare av denna teori menar att ”kulturmarxister” kontrollerar mycket av Hollywood, massmedia och akademiska institutioner genom vilka de försöker popularisera marxismen.

    Paleokonservativa debattörer och tänkare som Pat Buchanan, William S. Lind och Paul Gottfried har argumenterat för att kulturmarxism utgör ett hot mot etablerade moraliska värden och kristendomen.

    Att beskylla någon för att vara kulturmarxist sker i regel i pejorativt syfte. Förutom bland paleokonservativa är termen vanlig inom den radikala högern och extremhögern.

    Begreppen kulturmarxism och kulturmarxister fick stor uppmärksamhet i samband med terrorattentaten i Norge 2011Anders Behring Breivik såg kulturmarxismen som en av sina största fiende.”

  • […] fortsätter att läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och får fler funderingar. När jag kom till kapitlet ”Empati och den goda miljön för […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: