Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…

22 januari, 2012 § 4 kommentarer

Apropå det nyligen införda skatteavdraget för välgörenhet som alliansregeringen genomfört, se “Small Changes Why Business Won’t Save the World” eller ungefär ”Små förändringar. Varför företag inte kommer att rädda världen”:

”En kraftfull kritik av den till synes välgörande trend som faktiskt underminerar ansträngningar för social förändring.

Boken ’Small Changes’ är skriven av en insider – en tidigare befattningshavare rörande icke vinstdrivna fonder och [andra?] donationsfonder.

En ny rörelse som kommer med löftet om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen rörande social förändring.

Dess supporters argumenterar att det är mycket mer effektivt att använda företagsprinciper för att lösa globala problem än att använda mer traditionella angreppssätt.

Vad kan vara fel med det?

Jo, nästan allting, säger tidigare styrelsemedlem för Ford Foundation Michael Edwards.”

Ja, förändringarna som åstadkoms är alltså små. Och vilka är avigsidorna? Om Ford Foundation på Wikipedia.

I länkad artikel kan man läsa i min snabböversättning från engelskan:

”I detta hårt slående, kontroversiella avslöjande, så ställer han [Edwards] upp en mängd bevis att i verkligheten så skadar ett angreppssätt som marknadens mer än det hjälper.

Verklig förändring kommer när företag agerar mer som civilsamhället, inte tvärtom [dvs. när samhället agerar som företag åstadkoms ingen verklig förändring].   

Trots goda intentioner och en hoppfull retorik [från supporters av företagsangreppssättet rörande social förändring i världen], visar Edwards att det helt enkelt inte finns några bevis för att företagsangreppssättet är bättre.

Snarare tvärtom.

Han citerar exempel från sina många år i den sociala sektorn för att demonstrerar att företagande genom sin blotta natur inte fungerar för att attackera grundorsaken till stora problem, som fattigdom, ojämlikhet, våld och diskriminering.

För att åstadkomma en grundläggande social förändring så krävs det andra värderingar för arbetet [än företagsvärderingar] – samarbete snarare än tävlan, kollektivt agerande mer än individuella ansträngningar och tålmodigt, långsiktigt stöd, för att åstadkomma systemlösningar snarare än omedelbara resultat.

Edwards argumenterar att människor ger sina pengar och tid till organisationer för social förändring för att tjäna ett syfte, [de ger?] inte ett balanserat kalkylprogram en gång i kvartalet.

Om dessa organisationer dagtingar med sitt högre syfte i namn av en inskränkt version av ’effektivitet,’ kommer de att undergräva själva basen för sitt inflytande och sin betydelse.

Och att förlita sig på business som motorn för förändring kommer att sluta med att makt koncentreras i händerna på ett fåtal spelare, vilket speglar själva de orättvisor som dessa organisationer skulle [behöva] försöka korrigera/rätta till.

Med egenintresse i status quo, så är allt som företag kan lova bara begränsade framsteg: [alltså] små förändringar [’Small Changes’, som boken heter].

Det är dags att vända sig bort från det falska löftet hos marknadsmodellen och göra förnyat anspråk på oberoendet i globala medborgares agerande.”

Robert B. Reich, Professor of Public Policy, University of California, Berkeley, säger om denna bok:

”[Edwards bok blottlägger] mytologin som omger filantropin vilken visar sig vara precis vad den är – en väsentlig del i vårt kapitalistiska system, med alla de brister och svagheter som hittas på annat håll [i denna ideologi?], bra på vad den gör bäst men dålig på vad den ibland förväntas göra.

Var och som vill veta sanningen bakom filantropin i USA bör läsa denna bok.”

I artikeln “Varför företag inte kommer att rädda världen” kan man läsa:

”Det är dags att ställa generositeten rörande utvecklingsfonder hos ’filantrokapitalister’ under demokratisk kontroll.

Bill and Melinda gates har rättmätigt blivit lovordade för donationen av ytterligare 10 miljarder dollar för utveckling av vaccin och immunisering i fattiga länder tidigare denna månad.

Mycket mindre uppmärksamhet har getts deras försvar för genetiskt modifierad mat vid det senaste World Economic Forum i Davos, som del i en andra ’grön revolution’ i Afrika, kritiserad av många som en onödig risk för jordbrukare, men högst lönsamt för företag som Monsanto.

Ännu mer utländsk hjälp kommer från privata donatorer som dessa, ofta med en bakgrund i företag som kräver mer kontroll och kortsiktiga avkastningar på investering.

Vad borde göras med de ’filantrokapitalister’, som har uppriktiga avsikter, men ingen allmän ansvarsskyldighet för de val som de gör, val som berör miljontals liv?

I en värld som desperat söker resurser så är det begripligt att man inte förkastar miljarder dollar i nya, friska pengar, men allvarliga frågor ställs rörande privatiseringen av sökandet efter lösningar på globala problem.

Om inte annat, vem bestämmer vilket problem som ska ges uppmärksamhet?

Att investera i vaccin mot malaria är jättebra, men det finns inget vaccin mot fattigdom, ojämlikhet, våld eller korruption, områden inom vilka det inte finns några ’kortsiktiga avkastningar på investering’, bara en lång, svår och mödosam väg genom politik och social förändring.

Innebär detta att bara de lättaste sakerna blir kapitaliserade?

Forskning vid Centre for Global Development [Centret för global utveckling] i Washington visar redan att nationella sjukvårdssystem i Afrika har blivit förstörda av för mycket fokus på medicin till människor med HIV – ett vitalt problem, det är förvisso sant, men inget som borde få ensamrätt på utländsk hjälp [vad har befolkningen i Afrika själva för syn på vilka behov de har???].

Som historien visar så ligger vägen till verklig utveckling i att bygga starka lokala institutioner – brett baserad kapacitet för nyskapande, inte nyskaparprojekt som aldrig kan hållas ut, bli [be]ständiga.

Filantrokapitalistens önskan om data och kontroll riktar också lejonparten av resurserna till de största och mest tillgångliga ickestatliga organisationerna som kan fånga upp stora mängder utländskt fondkapital, inte de sociala rörelser som kan pressa sina egna regeringar att handla i allmänhetens intresse och mobilisera ett stort antal människor för att försvara sina rättigheter.

Det som är ännu mer oroande är att företagsfilantropin avleder uppmärksamheten från behovet att ändra kärnan i företagspraxis så att utvecklingsländer kan fånga mer av värdet som adderas genom ekonomisk utveckling – att ta bort patentskydd från Monsanto och andra företag till exempel, som har för avsikt att lägga beslag på marknaden för nytt utsäde eller att stoppa igen hålet som lämnats företagsskatteplanering/smitning som kostar Syd nästan 400 miljarder dollar per år i förlorad inkomst, mycket mer än de får i utländsk hjälp.”

Ja, det låter så fint, men…

“Fördelning av resurser är alltid fullt av kompromisser och motsägelser, men att lösa dem borde inte bli överlåtet åt teknokrater eller hugskotten hos miljardärer.

Det är dags hälla generositeten hos de rika och berömda i nationella fonder under demokratisk kontroll, kompletterad med internationella skatter på bankvinster och valutatransaktioner.

Ansvarsskyldighet, inte räkenskapsföring/bokföring, är vägen framåt för utländsk hjälp.”

§ 4 svar till Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…

  • k skriver:

    Jinge om media; nu måste media rättfärdiga drevet på Juholt:

    ”Det är lätt att konstatera att Håkan Juholt ibland var alltför spontan, men det är lika lätt att inse att han som person hade potential att bli folkkär i ordets rätta bemärkelse.

    Han avvek från den vanliga broilermallen bland politiker och skulle, om han hade fått hållas, haft stora möjligheter att bidra till att vi faktiskt blev av med högeralliansen.

    En sådan sak förstärker givetvis misstron mot journalister i de större medierna. De är alla mycket välbetalda och skulle, med Juholt som regeringschef, på sikt fått se hur åtskilliga skattekronor skulle ha använts till förmån för dem som inte har feta journalistlöner att leva på. Juholt skulle ha satsat på att jämna ut de klassklyftor som högeralliansen jobbat så hårt för att utvidga.

    Det är klart att Håkan Juholt sände vågor av rysningar efter deras ryggar. Det är också klart att de nu vill rättfärdiga sin förföljelsekampanj för att slippa undan kritiken./…/

    Man gjorde sig själva till huvudaktör i drevet, fejkade och överdrev nyheter, och idag försöker man rättfärdiga sitt agerande samtidigt som man vill fortsätta att sälja lösnummer.

    På mig gör det ett vämjeligt intryck, det etsar fast intrycket av dålig kvalitet och utstuderad kommersialism, något som redan är på god väg att dra undan mattan för svensk kvällspress.”

    • k skriver:

      Jinge tipsar om Greider i ”Juholt i mediernas kikarsikte – Göran Greider om den renaste form av klassförakt”:

      ”Det lågintensiva drevet på otaliga borgerliga ledarsidor inleddes redan dag 1. Det fortplantades ut i public service och ekade vidare i en Margit Silbersteins eller en Mats Knutsons ‘djupanalyser’.

      Men det som snabbt inträffade var att vanliga nyhetsmedier hakade på.

      De valde den enkla vägen, i en tid när de redaktionella resurserna krymper: Några samtal till anonyma källor inom (S) och man har ett braskande uppslag. Det kostar inte mycket.

      Och sedan ber man läsarna rösta ja eller nej på en hemsida, särskilt om man är tjänsteman och kan göra det på jobbet, så blir det av det också en billig nyhet.

      I vilken mån är dessa allt intensivare mediedrev ett symtom på krisen för den traditionella pressen? Hur hänger denna medialisering ihop med hela marknadsrevolutionen?

      Jag vet inte. Ingen vill egentligen diskutera sådana frågor./…/

      Samtidigt finns det inom mediebranschen en stark branschlojalitet, en inre kollegialitet och nuförtiden dessutom osäkra anställningar, som stoppar all självkritik (ungefär som i poliskåren …) och gör det hart närt omöjligt att bedriva kritik av den samhällsmakt som i dag mer än någon annan definierar oss: medierna.

      Medierna är inte någon objektiv, intresselös spegel av vad som pågår i samhället. De har ägare. De är aktörer, fastän de själva inte alltid förstått det.

      De har nyhetschefer som utnyttjar rut-avdraget och bara därför gillar positiva artiklar om det.

      Medierna blir aktörer inte minst genom att bryta ner varje idépolitiskt eller socialt sammanhang och förvandla dem till frågor om en enskild persons trovärdighet./…/

      … när medierna stalkar en politiker går det alltid att hitta märkligheter. I Juholts fall blåstes de upp till det orimliga, dag efter dag, löpsedel efter löpsedel, ledarstick efter ledarstick./…/

      Den intellektuella utarmningen inom (S), som pågått i årtionden, bidrar till att ansikten, inte idéer sätts i förgrunden.

      Ska vi ha det så här framöver? Ska den politiska, demokratiska offentligheten definieras via mediedrev?

      Tillåts enbart politiker som uppträder nästan som icke-politiska tjänstemän – som när Borg eller Reinfeldt kallas in som oberoende experter?

      När jag skriver det här hör jag helgmålsringningen från radion. Ett lugn faller plötsligt över mig. Jag tror många har fått nog. Både av en högeranpassad socialdemokrati och av att vi blivit medieborgare istället för medborgare.”

  • [...] Jag kommer också att blogga om skolan, samt referera till Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” och inte minst om kapitlet ”The Billionaires Boys’ Club” eller ”Miljardärernas pojkklubb”, i vilken hon skriver om filantrokapitalismen och vad den innebär för demokratin enligt henne (hon är inte ensam i dessa f… [...]

  • [...] Ja, en liten grupp får stort inflytande! Se tidigare blogginlägg “Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ans… [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…reflektioner och speglingar II....

meta

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: