Om flum i skolan och avprofessionaliseringen där…

28 december, 2012 § 16 kommentarer

PaulThomas-03[1]Paul Thomas

Snabbloggning. Hur kan man anställa skolledare som saknar lärarutbildning och -erfarenhet? För att inte få än mer sjunkande skolresultat här i Sverige borde man inte se till så att de som leder (och driver) skolorna har utbildning på området och verkligen vet vad de sysslar med samt har verkligt intresse av att skapa en skola som är bra för ALLA?

Se slutet av postningen om förhållandet att vem som helst kan bli skolledare och skolinspektör i USA.

Och Diane Ravitch, den amerikanska skoldebattören, skriver om hur ”Standardiserat testande förstärker ojämlikhet”:

Paul Thomas of Furman University in South Carolina says it is time for Southerners to recognize that testing is a way of reinforcing inequity. Tests reflect socioeconomic conditions. The haves dominate the top half of the bell curve, the have-nots dominate the bottom half. And the tests legitimate their status. Tests measure inequality of opportunity. They don’t change it.”

Där skriver hon att ”de som har” dominerar den översta halvan och testen reflekterar socioekonomisk status. ”De som inte har” dominerar den undera halvan. Och tester legitimerar bådas status. Tester mäter oljämlikhet vad gäller möjligheter. De förändrar inte dessa möjligheter. Och en massa resurser går till spillo.

Sen tror jag ojämlikhet i sig späder på alltihop och det som driver människor.

Om Paul Thomas kan man läsa:

”…he conducts research and writes on literacy, the impact of poverty on learning, and teacher education.”

Dvs han leder forskning och skriver om läs- och skrivkunnighet, hur fattigdom påverkar lärande och skriver om lärarutbildning.

Kommentator till Ravitch postning skriver:

”The response to testing hasn’t been to reduce economic inequality, which has not reduced after years of standardized testing.

The response to this testing bananza has been a dull, watered-down curriculum. Less time(if any) for the music, painting, drawing, drama, exploration, and more to prepare for the bubble sheets. Unless you can send you kids to fancy private schools, where they will get fine educations.”

Som Ravitch skriver:

”Man behöver inte veta något om barn eller utbildning.”

”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell) utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit omfixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [ochett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Annonser

§ 16 svar till Om flum i skolan och avprofessionaliseringen där…

  • k skriver:

    Ida Therén i krönikan ”När kan jag hyra en vän?”:

    ”I MATAFFÄREN HANDLAR jag alltid med hjälp av självscanning. På hamburgerrestaurangen beställer jag numera ofta mat i expressautomaten, där man slår in vad man vill ha och får hämta ut maten i kassan. På vissa håll kan man beställa mat till bordet via pekskärmar, så inte ens servitriser behövs längre. Google utvecklar bilar som inte kräver förare, så taxichaufförerna lär väl vara arbetslösa om några år. Och antalet svenskar som köper hemkörda lådor med mat som man beställt på internet istället för att gå och handla ökar, att döma av alla företag som poppar upp i branschen. De förarlösa tågen är på ingång, och spärrvakterna i tunnelbanan i Stockholm har ersatts med fullängdsspärrar.

    DET SER ÄVEN mörkt ut för industrijobben: Vetenskapstidningar och nyhetstidningar fylls av nyheter om 3D-skrivarnas ankomst. Snart kan man till och med skriva ut vapen ur dem, varnar New Scientist som jag brukar läsa för att få nyheter från ‘den andra världen’. Varför ska någon anställa mig för att montera ihop grejer när det kan göras med ett enkelt klick på ‘print’?

    OM VI INTE behöver personal på alla de här arbetsplatserna, vad ska folk göra? Framtidsvisionen om jobb verkar inte sträcka sig längre än till ‘app-industrin’.Till och med butikerna verkar ha svårt att hitta på något folk behöver, som de inte redan har. Politikerna har löst ‘jobben’ fiffigt genom att ge skattepengar till rika så att de kan betala fattiga för att städa deras hem, hjälpa deras ungar läsa läxor och blanda deras drinkar. Ett annat alternativ, som jag skulle föredra, är en medborgarlön. Då skulle alla ha råd att leva, även dem som inte haft turen att få de sista kvarvarande butiksjobben. Samtidigt frågar jag mig hur långt utvecklingen med automatisering kan gå. Finns det inte en punkt när vi börjar sakna att träffa andra människor? En punkt när vi går runt hela dagarna utan att behöva interagera med en annan människa. Min gissning är att det snart går att få Rut-avdrag på ‘hyr en vän’.

    MEN DET FINNS något obehagligt med relationer som bygger på en transaktion. Betald sex, betald kärlek, betald läxhjälp – allt detta har något gemensamt: ett avstånd mellan människor. Leenden som bara existerar så länge det finns pengar. Vad gör det med oss, att se varandra som kunder istället för medmänniskor? Det är en daglig utmaning att motverka den nyliberala synen på andra människor som levande bankomater. Att minnas att alla är människor. Hela tiden.”

    Hon skriver vidare om

    ”Bäst

    ▲ Socialistiskt forum på ABF-huset, massor av besökare och fyllt med energi. Missnöjet bubblar, folk tröttnar på den nyliberala dagordningen och vill förändra.

    Sämst

     I princip alla vårdcentraler innanför tullarna i Stockholm är privatiserade. Om jag vill ha vård i närheten har jag inte möjlighet att välja om jag vill ha privat eller kommunal vård. Samma sak gäller i många orter i Sverige, exempelvis mindre ställen som bara har en vårdcentral. Valfrihet? Knappast.”

    Vidare skriver hon så bra om ”Det nyliberala kastsystemet”:

    EN VÄN SOM FORSKAR i ämnet psykologi berättar att lyckoforskningen verkar ha varit fel ute: allt mer slutar man fokusera på fenomenet man kallat lycka, och vänder blicken mot harmoni.

    Jag ser framför mig hur arbetslinjen skakar.

    Vad händer om människor, istället för att söka lycka – förknippat med snabba kickar, glädjen vi inbillar oss få vid inköpet av en vara (får jag bara den där väskan, då, då blir jag lycklig) – börjar sträva efter den mer avslappnade harmonin?

    Vad ska alla marknads­förare och ekonomer tjäna sitt levebröd på om folk inte tror att de behöver en kick för att slippa vara olycklig? 

    Hur säljer man ‘en dag utan tandvärk’?

    PÅ TAL OM ATT SÄLJA Finns det ett uttryck ur nationalekonomisk teori som är rätt intressant. 

    Free rider, kallas det.

    Nej, det syftar inte på någon hårig kille som kör motorcykel längs amerikanska Route 66.

    Det här ett allvarligt problem, anser ekonomerna. 

    Det är också med det argumentet som man styckar upp och rear ut hela välfärden. Teorin betyder ungefär: äg inte saker gemensamt – då kommer det någon jävel och sätter sig på pakethållaren utan att trampa. Ha inte gratis kollektivtrafik – då kommer någon som vägrar betala för bensinen och kryper ner i bakluckan.

    Hela samhället letar sig galna efter free riders, alltså de som deltar utan att tillföra någonting. Mest letar man bland dem som har det sämst. Skit i lögnaktiga bankirer, låt oss skärskåda de som får överleva utan att jobba ihjäl sig. Låt oss sparka på dem som får hjälp med mat och husrum trots att de inte suttit i ett instängt rum och försökt kränga omega 3 till pensionärer tolv timmar om dagen. 

    I FORSKNINGEN FINNS DET något som kallas ‘the just world-hypothesis’. Det är idén att världen är rättvis och att alla får det de förtjänar. Är du skicklig och hårt arbetande blir du rik, är du fattig förtjänar du att vara det.

    Ska vi kalla det det nyliberala kastsystemet? 

    Våra pappers- och hemlösa som hinduernas orörbara. 

    De förtjänar det väl.

    De trampade väl på nån myra i sitt förra liv.

    I New Scientist berättar Michael Norton, professor i business administration på Harvard, att forskningen visar att det enda sättet att bli lycklig av pengar efter att man täckt de basala behoven är att ge bort dem. Antingen genom att köpa en kaffe till en kompis eller genom att ge till välgörenhet. 

    Som i: andras harmoni är din harmoni./…/

    TROTS SMÄLTANDE ISAR, döda hav och utraderade arbetstillfällen känner också jag hopp. Är jag galen?

    Vad händer med människors liv om de plötsligt präglas av försök till harmoni, snarare än en hopplös och allt mer desperat jakt på lycka.

    Jag tror att 2000-talet blir tiden för gemenskap, snarare än den spåniga individualismen. Det är antingen det, eller så är vi alla körda.

    Framåt, tillsammans. Låt alla slippa tandvärk.”

  • k skriver:

    Kommentator till postningen Do Poor Kids Need Art and Music Education? på Diane Ravitchs blogg:

    ”My school district in Ohio eliminated art and music for one year as a means to save money. Elementary teachers were to take over the weekly lessons in art and music. It was a very long year. The children really missed those classes as we all know they bolster learning in all subject areas. It was not until the teaching staff refused to do music programs and art shows which in grades K-2 are highly anticipated, did they reconsider. Why, parents complained big time! We actually had a drop in enrollment as over 40 parents pulled their children and went to neighboring school districts. But, when we tried to bargain for this to never happen again, the Board of Ed. refused. Why, they wanted that money saving option to remain open. So it is not about what is best for kids, it is and always be what saves a buck.”

    När man tog bort musik- och konstundervisningen under ett år för spara pengar så tog över 40% av föräldrarna sina barn ur denna skola och flyttade dem till ett närliggande skoldistrikt.

    Kommentatorn avslutar sin kommentar:

    ”Men när vi försökte förhandla om att detta aldrig skulle hända igen så vägrade skolans styrelse. Varför? Jo, de ville att möjligheten att spara pengar skulle förbli öppen. Alltså handlar det inte om vad som är bäst för ungarna, det är och kommer alltid att handla om det som sparar pengar.” 

    • k skriver:

      Diane Ravitch skriver ironiskt att:

      ”Entreprenörerna skapar dessa låstasskolor för andra människors barn, inte för sina egna barn.”

      • k skriver:

        Ja, vilka skolor sätter politiker och entreprenörer sina barn i? Bryr de sig om allas ungar? Eller bara sina egna barn? Och vem tar hand om deras äldre?
        En ändring behövs. I samhället och världen. Läs Valfrihet till varje pris i Langbyland”:

        Nacka kommun är privatiseringarnas Mecka. Moderaten Erik Langby har styrt i 30 år. Men samtidigt som han meddelar sin avgång har hans politiska bygge börjat knaka i fogarna. Alltfler upplever val­frihetens baksidor.

        Vid halv åtta brukar Gabriella Pierrou köra till jobbet som rektor på Fisksätraskolan. Varje morgon möts hon av samma syn. Vid busshållplatsen, på båda sidor av vägen, står stora klungor med barn. De hade kunnat vara hennes elever om inte kommunledningen med Erik Langby i spetsen bestämt sig för att lägga ner högstadiet på Fisksätraskolan.

        Det är sorgligt att se, säger Gabriella Pierrou när vi ses inne på rektorsexpeditionen klockan tio på morgonen.

        Det ekar tomt i korridorerna. Sedan neddragningen har skolan endast barn upp till årskurs sex. Fisksätras högstadielever pendlar till andra skolor i kommunen. Under sommaren försvann dessutom 30 barn i låg- och mellanstadiet.

        När man gör en så stor förändring blir föräldrarna rädda. Och många yngre flyttat med sina äldre syskon, säger Gabriella Pierrou.

        Hon är rektor för 137 barn men det finns plats för det dubbla. Skolan byggdes på 70-talet för att serva miljonprogramsområdet Fisksätras drygt 7 000 invånare. Hon visar ett bibliotek som inte används för att böckerna är för avancerade och en nyrenoverad NO-sal som står tom och bara kostar pengar.

        Negativ spiral

        Hyran var en av orsakerna till att skolan kämpade med ekonomin under många år. Det tillsammans med minskade barnkullarna gav fallande intäkter. Verksamheten blev lidande. Föräldrarna valde andra skolor, intäkterna krympte ännu mer. Och så var en negativ spiral igång. I Langbys rike räknas högstadiet som en egen ekonomisk enhet som måste bära sina egna kostnader. När för få elever väljer skolan anser kommunledningen att man inte kan göra något. Men Langby lyssnade inte tillräckligt, menar förre rektorn Leif Larsson som tillsammans med föräldrarna kämpade länge för att rädda skolan.

        De gav oss aldrig en riktig chans. Man ville lägga ner skolan och gömde sig bakom ekonomin, berättar Leif Larsson.

        Kommunstyrelsens ordförande Erik Langby menar att man hade tålamod och lät skolan gå med underskott under lång tid.

        Jag kunde inte göra något. Vi kan inte driva en skola som inte har några elever, säger han.

        Skoldöden fortsätter

        Skoldöden borde inte komma som någon överraskning. Redan 2003 varnade kommunens egna revisorer att kundvalssystemet riskerade att slå ut skolor. Det drabbade det Internationella gymnasiet i Fisksätra som stängdes för ett par år sedan. Detsamma håller nu på att hände med Stavsborgsskolan. Föräldrar och elever har inlett protester mot nedläggningshotet. ‘Kommunens ansvar är inte enbart ekonomiskt, utan även pedagogiskt och socialt’, skriver man i ett öppet brev till Langby.

        Kommunens revisorer menar att utslagningen av skolor kunde ha stoppats ‘om det funnits ett större inslag av strukturell styrning i resursfördelningssystemet’.

        I Nacka är det kundvalet som styr allt. Alla verksamheter konkurrerar med varandra. Kunden ska få välja fritt, säger Leif Larsson.

        Moderaternas valfrihetsfilosofi blev tydlig under en debatt i fullmäktige den 12 september förra året. Vänsterpartiet hade lagt en motion om HBT-certifiering för att förbättra arbetsmiljön i kommunen och bemötandet gentemot medborgarna. Moderaten Astrid Grufman gick upp i talarstolen.

        Om man blir illa behandlad hos en utförare av kommunal verksamhet så är det bara att byta utförare, argumenterade hon och motionen avslogs sedan.

        Uttalandet väckte starka känslor. Nackas socialdemokrater kallade synsättet oacceptabelt.

        Man lägger över ansvaret på medborgaren att själv agera för att inte bli diskriminerad, säger förre S-oppositionsrådet Hans-Åke Donnersvärd.

        Valfrihetsrevolutionens födoplats

        Kundval är ett heligt ord i valfrihetssamhället Nacka. Här är man inte medborgare i en kommun utan kund på en marknad. Nacka var pionjärer i privatiseringen av den skattefinansierade välfärden. Langby beskriver det som en historisk maktförskjutning från byråkratin till individen.”

        Det är tveksamt om samhället blivit mindre byråkratiskt!

        ”Täby som i decennier varit klanen Reinfeldts rike brukar kallas för moderaternas experimentverkstad. Men långt innan Fredrik och Filippa började rea ut det offentliga i Täby hade Erik Langby inlett sin valfrihetsrevolution i Nacka. Den så kallade Nackamodellen föddes redan 1985 med ett checksystem för fotvård. Några år senare blev Pysslingen i Nacka det första privata förskoleföretaget.

        De kunde leverera högre kvalitet till lägre kostnad i barnsomsorgen. Det var ju musik i våra öron, berättar Erik Langby.

        Sedan släppte kommunen successivt in privata utförare välfärden. 1996 blev Nacka först i Sverige med att sälja ut allmännyttan. Idag gäller ‘kundvalssystemet hela vägen från vaggan till graven’, som en lokal moderat uttryckte det. Till och med missbrukare som söker vård har valfrihet. Under år 2010 gick mer än var tredje skattekrona till ett privat välfärdsföretag, visar tidningen Dagens Samhälle granskning. Man var först men leder inte längre privatiseringsligan. Nacka är idag nummer sex på listan. I topp ligger Täby följt av Solna och Danderyd. Samtliga välbärgade moderatdominerade kommuner. I andra änden, på plats 290, ligger Fagersta där Vänsterpartiet har egen majoritet.

        Biblioteken privatiseras

        Insprängt bland klädbutiker och espressobarer, i hjärtat av shoppingkomplexet Nacka forum, ligger även ett bibliotek. Inredningen är ljus och det är smakfullt glest i hyllorna. Lokalen kan lätt misstas för en bokhandel men det är ett helt vanligt bibliotek, ett av tre kommunalt drivna. De tre andra drivs av ett aktiebolag. När biblioteket precis hade öppnat var det nästan lika populärt som Vasamuseet. Nu har det lugnat ned sig men man har ändå flest besökare av alla bibliotek i kommunen. Men det ger dock inte några pengar till verksamheten. Kommunens ersättningssystem räknar kvalitet i antal utlån och öppettider.

        Våra besökare som sitter vid datorerna ger ingenting, säger bibliotekarien Lisa Östling.

        Det som boostar lånestatistiken är tantromaner och deckare.

        Men vi försöker att inte ge efter helt och hållet för de så kallade kulturexperterna. Tjänste­männen alltså. De som aldrig är här, säger Lisa Östling.

        Trots att biblioteket har flest utlån och mest öppet har man varit tvungen att skära ner från elva till sju anställda.

        Jag känner inte att vår verksamhet prioriteras, snarare tvärtom, säger hon.

        Kritiker i Solsidan

        Även på andra sidan Nacka växer kritiken mot Langby. I det välbärgade villaområdet Solsidan, känt från tv, bor Richard och Britt-Marie Stenbeck. De dricker kaffe efter lunchen i vardagsrummet med havsutsikt. Parets segelbåt guppar en bit ut i vattnet nedanför tomten. Här har de bott sedan 1975. Langby har funnits med i kommun­politiken lika länge. De har alltid röstat borgerligt, ofta moderat och de har stöttat Langby. Men sedan oordning i den kommunala ekonomin avslöjades och kommunal­skatten höjdes med 35 öre har Erik Langby blivit impopulär.

        Det är slappt att låta kostnaderna springa iväg. Han har suttit länge, kanske för länge. Det är bra med ett maktskifte. Jag vill att Moderaterna ska fortsätta styra, säger Richard Stenbeck.

        Men de är kritiska till Langbys valfrihetspolitik.

        Det finns mycket att välja men är det något som blivit bättre? Gör man felaktiga beslut så sitter man där, säger han.

        Reinfeldts förebild

        Det har blivit sen eftermiddag när Erik Langby möter upp i den nyrenoverade lobbyn i Nackas stadshus. Han är inte bara kommunens store ledare utan också en förebild för ­Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

        Vi var de Nya Moderaterna långt före partiet ändrade inriktning, säger han stolt.

        Vi går genom stadshusets ljusa korridorer. Byggnaden är ett monument över Langbys politiska framgång, enligt den politiska oppositionen också en symbol för hans fall. Renoveringen gick 100 miljoner över budget. Det blev en stor skandal.

        Men Langby förnekar att det är därför han går. Tiden är mogen, menar han. Istället för att prata om privatiseringar talat han hellre om valfrihet.
        – Ideologi och pragmatism går hand i hand, säger han.

        Systemet ger automatiskt kvalitetskorrigerande effekter eftersom kunder väljer bort dåliga leverantörer. Det finns ingen baksida, påstår han.

        Det som är så intressant är att bara Vänsterpartiet är emot valfrihetsreformerna. Även MP och S är för. Folk har vant sig vid det här systemet.

        Vänsterpartisten Rolf Wasteson har suttit i fullmäktige nästan lika länge som Langby. Han har hört argumenten förut och sett hur marknadslogiken tassat in allt mer i det offentliga.

        När alla verksamheter ska bära sig själva blir det rationellt att lägga ner verksamheter med underskott. Men det är personalen som får betala när kommunen sparar in. De utnyttjas, säger han.

        Kommunens ansträngda ekonomi är ett systemfel. Kommunpolitiker gör misstag, skandaler kommer och går. Men i Nacka går problemen djupare än så. Det menar det förre oppositionsrådet Hans-Åke Donnersvärd. Nackamoderaterna har stöpt om det offentliga. Politikerna är beställare. I kommunhuset går en för skarp rågång till den andra delen, utförarna. Donnersvärd menar att Nacka styrs av tjänstemän och en stor del av makten vilar även hos de privata utförarna. Langby släpper ivrigt in marknadskrafterna men glömmer bort att ledningen är ansvarig för kvaliteten.

        Man brister i att ställa krav på företagen som levererar tjänsterna. Men är dålig på att följa upp och lägger istället över allt på utförarna. Han är ute efter att sälja ut så mycket som möjligt av kommunal verksamhet, säger Hans-Åke Donnersvärd.

        Sparar in på personalen

        Det finns tecken i statistiken från Socialstyrelsen. Trots att Nacka är en rik kommun har man färre anställda i hemtjänsten och i äldrevården jämfört med en majoritet av Sveriges kommuner. Personaltätheten i Nackas hemtjänst ligger i botten på plats 256 av 321 i landet och för äldreboenden ligger samma siffra på plats 203 av 321.

        Vi fokuserar inte på personaltäthet. Vi intresserar oss för vilken effekt man får ut. Våra uppföljningar visar en god kvalitet. Då blir den typen av matematik helt ointressant.

        Privatiseringarna påverkar också kontinuiteten i kommunen. För en tid sen gick det privata demensboendet Solbacken i Saltsjö-Boo i konkurs. 18 brukare tvingades välja ett nytt boende. Verksamhetschefen vittnade om att nedläggningen skapade stress bland de äldre. Men Erik Langby säger att det är risker man får ta.

        De som valde Solbacken har gjort ett fritt val. Det är inte första gången det läggs ner ett äldreboende i Sverige. Det behöver inte vara en katastrof att tvingas byta boende. För vissa kan det till och med vara en stimulans, säger han.”

        Vilken arrogans!

        ”På väg ut från stadshuset. Gabriella Pierrou Nyström, rektorn för Fisksätraskolan, dyker av slump upp i lobbyn. Hon har funderat på vårt samtal tidigare på dagen.

        Jag kan vara ideologisk och känna ett stort ansvar för alla delar av samhället. Men i mitt privatliv är jag mig själv och min familj närmast. I Nacka har man tagit individens rätt att välja och upphöjt det till ideologi. Som politiker är uppdraget större än så. Det finns också ett samhälligt ansvar för alla medborgare.”

        Samt Malin Ullgren i ”Ska vi få tillbaka vår tro på framtiden behöver vi känna att det finns en plan”:

        Det finns flera skäl till att göra klass och sociala orättvisor till huvudfrågorna i rikspolitiken 2013, inför valet 2014.

        I år vill jag ha min framtidstro tillbaka. 2012 försvann den. Varför?

        När jag är riktigt orolig för något, brukar jag fråga andra om de är lika oroliga, för att få klarhet i om det bara är mina neuroser som grumlar blicken eller om oron finns utanför mig och är grundad i något reellt, något kollektivt.

        Därför har jag under hösten frågat människor i olika privata sammanhang – har ni undergångsångest? Eller är det bara min annalkande 40-årsdag och min förlorade barnatro som plötsligt formar en mörkare världsbild? Den där känslan av att framtiden avvecklas – var kommer den ifrån?

        Det är ingen trivsam isbrytare, men jag har ändå fått ganska lödig respons. Tyvärr tycker jag att de tillfrågade har tenderat att säga: ‘Det är inte dig det är fel på, det är tiden som är ur led.’

        De har spaltat upp sin oro så här: Fascismens framgångar i Europa och Sverige. Världsekonomin. Arbetslösheten i Europa och Sverige. Nedmonteringen av Välfärds-Sverige.

        Klimatkrisen spelar förstås i en liga för sig, eftersom den tvingar en till det hisnande otrygga perspektivet på jorden utifrån.

        Det finns en särskild skräck i att uppleva ett hot som man är osäker på om andra förstår vidden av. Det är också så de värsta, nattliga mardrömmarna ser ut: Man sträcker sig efter något, men når inte fram. Man är jagad, men kan inte springa. Man vill säga de avgörande orden, men är plötsligt stum.

        Men parallellt med att jag har blivit rädd för framtiden, vet jag att det inte är som i mardrömmen, när ingen förstår. Många förstår. Vad som då behövs, för en återfunnen framtidstro, är känslan av stora ambitioner och en plan. Åtminstone i det överblickbara, svenska sammanhanget.

        De fascistiska rörelsernas framgångar upphör inte utan vidare. Ekonomin, så som vi har känt den sedan kanske 1980-talet, håller inte. Barnfattigdomen har ökat, skolresultaten har försämrats, parallellt med ekonomiska boomar – ‘tillväxt’ tycks alltså inte vara någon universallösning på de tunga orättvisor som byggs in i det svenska samhället i en allt snabbare takt.

        Så vilken kan ambitionen vara, vilken plan kan man ha? Det finns anledning att börja om på nytt med samhällsbygget. En början är att återigen göra klass till en rikspolitisk stridsfråga.

        I en intressant artikel på SVT Debatt på nyårsafton skrev Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap i Göteborg, om behovet av tydliggjorda konfliktlinjer i svensk politik. Det är med sådana och med en tydlig plan för att ta itu med de växande klasskillnaderna, som hårdpopulistiska partier blir marginaliserade.

        Det finns med andra ord flera skäl på en gång till att göra klass och sociala orättvisor till huvudfrågorna i rikspolitiken 2013, inför valet 2014. Och det krävs att ordet i sig, ‘klass’ används och används med självförtroende. Om sossarna är för undvikande och för långsamma, kommer Moderaterna att plocka upp ordet, göra det till sitt, och triangulera det till att handla om medelklassens rätt till oväntade och roliga avdrag.

        För att hitta en borttappad framtidstro krävs mer än att de två stora svenska riksdagspartierna slutar härma varandras språk och futtiga ambitioner. Men det vore åtminstone en ledtråd. För en politiskt deprimerad befolkning är inte att leka med.”

  • k skriver:

    Patrik Hall beskriver i boken ”Managementbyråkrati” hur ”system ersätter politik”:

    ”Statsvetaren Patrik Hall visar i boken Managementbyråkrati att mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, man har system som ersätter politik. Men konflikterna är kvar.

    Patrik Hall är docent i statsvetenskap på Malmö Högskola. I dagarna har resultatet av hans fem år långa forskning publicerats i bokform – Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning.

    Han har ställt frågan om management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer’ inom offentlig förvaltning kan leda till byråkratisering. I arbetet har han studerat och jämfört organisationsstrukturer i en kommunstadsdel, ett landsting samt ett universitet.

    – Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik, säger Patrik Hall.

    – Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

    Han tycker att alla som arbetar i offentlig sektor bör läsa boken, men framförallt politiker – som han kritiserar för att ducka för det ansvar som åligger dem.”

  • k skriver:


    Läs Ann-Charlott Altstad i Grisarnas tid är här”:

    ”I George Orwells fabel Djurfarmen motiverar härskarklassen Grisarna sitt överflöd med att det krävs för att kunna fatta kloka beslut åt de andra djuren, som förstås lever knapert. Orwells klassiker förknippas mest med diktaturer trots att det är Grisar som styr västvärldens demokratier. För när Annie Lööf, med månadslön på drygt 150 000, menade att de svenska ingångslönerna ska sänkas med 20-25 procent var det ett riktigt svinigt förslag. Det betyder att en massa människor får en årslön som är mindre än vad ministern tjänar på 20 arbetsdagar. 

    Om Lööf var riktigt konsekvent skulle hon förstås sänkt sin egen lön med cirka 40 000 eftersom hon aldrig arbetat som näringslivsminister förut och dessutom saknar all erfarenhet av jobbet. Men enligt den borgerliga världsbilden så är incitamenten, det vill säga hur man fördelar piskor och morötter, beroende av vilken klass du tillhör. Annie Lööf måste exempelvis få hutlöst mycket pengar för att kunna jobba medan andra måste straffas upp ur sängen om morgonen med låga ersättningsnivåer, annars kan de inte arbeta alls.

    De flesta tänker väl att politiker, näringslivstoppar och andra med snuskigt hög lön föreslår galna grejor för att de lever i totalt utanförskap, det vill säga saknar all kontakt med verkligheten. Men jag tror det finns fler orsaker bakom Grisarnas samhällsfarliga beteende.

    På Youtube ligger en lysande liten film, – The surprising thruth about what motivates us – som sammanfattar all motivationsforskning och de entydiga resultaten låter som en fantastisk vänsterkonspiration då den underkänner fundamentet för alla kända klassamhällen. För mer pengar som belöning utgör en fantastisk motivation att arbeta snabbare och bättre men bara om du har ett så kallat okvalificerat jobb, som att städa, diska eller löpandebandsarbeta. Men så fort det krävs att du måste tänka själv och fatta en massa beslut så går det käpprätt åt skogen om du får pengar för att prestera.

    Endast tre saker kan motivera dig med skrivbordarbete att göra ett riktigt bra jobb – att du har inflytande över ditt arbete som också måste utveckla dig som människa och dessutom upplevas som meningsfullt.  Jag antar att Annie Lööfs urdåliga förslag handlar om att hon liksom andra politiker och chefer tjänar för mycket. Varje år får de orimliga lönehöjningar eller bonusar som drar ner deras kompetens och får dem att fatta dåliga beslut medan det exempelvis är anställa inom Kommunal, Handels och Hotell och restaurang, som kämpar om varje krona, som i stället borde få de rejäla sporrande inkomstlyften.

    Men det finns ännu en förklaring till att vårt samhälle är så sjukt orättvist och att global undergång hotar. Forskning, som publicerats i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences, visar att rika människor, alltså våra makthavare, inte bara presterar dåligt, de är också giriga och otrevliga*. De ljuger, är otrogna, fuskar, bryter regler och tar godis från barn mer än de fattiga. Därför är det katastrofalt att de rika, som särintresse, fått alltmer inflytande över samhällsutvecklingen. Men pengar gör inte bara chefer inom näringsliv och offentlig förvaltning till sämre människor. I dag är också statsråd rika vilket kan förklara att regeringen och Annie Lööf inte bara för en inkompetent, utan också en elak politik.”

    Läs Higher social class predicts increased unethical behavior och ”What Price Will We Pay for Greed? Why greed may be our undoing”.

  • k skriver:

    En massa bra artiklar och notiser.
    1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19

    • k skriver:

      Se Feldbaums artikel ”5 000 nya jobb var en tidningsanka”. Och SVT (Ekot???) hängde på detta! Som en kommentator skrev:

      ”De största medierna, de som når ut till den stora massan, har en tydlig agenda att göra reklam för alliansen, och SVT är också sedan länge erövrat, så siffran 5000 nya jobb är inget misstag av en enskild journalist, det är propaganda. Så länge detta sneda mediala tillstånd råder i landet har vi heller ingen reell demokrati.”

  • k skriver:

    Och var är de riktiga socialdemokraterna? Läs Göran Greider i ”Farväl till vänstersossen”.

  • k skriver:

    Här ett väldigt bra blogginlägg om ”Ministern och egoismen som ideologi”:

    Flera artiklar i S.O.S. har diskuterat hur ett nyliberalt tankegods och en nyliberal praktik påverkar skolan och skolans utveckling – men oftast utan att lyfta fram de grundläggande värderingar som gör nyliberalismen oförenlig med skolan i ett demokratiskt samhälle.  Ingemar Berglund skriver om Ayn Rand, den amerikanska filosofen, som tydligare än andra har utformat nyliberalismens nybrutala värderingar – och frågar sig samtidigt varför en av alliansregeringens ministrar rekommenderar sina partivänner att studera Rand. (red)

    Vi yvs ofta över våra grundläggande värderingar, men mer sällan talar vi om vilka de är och på vilket sätt de kommer eller ska komma till uttryck i samhället. De politiska dokument som kanske tydligast behandlar våra värderingar är socialtjänstlagen (dess portalparagraf) och de läroplaner för skolväsendet som vi haft i ett halvsekel. Dessa läroplaner har antagits, vad gäller värderingar, i total enighet i Sveriges riksdag.

    I samtliga läroplaner finns följande åläggande för skolan: ‘Skolan skall sträva efter att varje elev (…) kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen’.

    Solidaritet, jämlikhet, människors lika värde etc. är alltså värden som är inskrivna i både lagar och förordningar. Hur värderingarna kan levandegöras i samhället bestäms dock av de politiska beslut som fattas. Tyvärr är dessa ofta motstridiga. Samarbete och samarbetsförmåga framhålls exempelvis som viktiga men i stället för samarbete prioriteras konkurrens.

    Skolpolitiker av alla schatteringar bortser numera från skolans vida målsättning. De upprepar som ett mantra ‘skolan skall nå målen’, men när man frågar dem vilka målen är blir svaret oftast, när det gäller grundskolan, att eleverna skall få godkända betyg så de blir behöriga för gymnasiet. Skolans mål reduceras till att bara gälla mätbara resultat i vissa ämnen. Demokratisk fostran och elevernas personlighetsutveckling bortser man helt från.

    Ideologi i konflikt med skolans värdegrund

    Skolans mål kan aldrig nås om de inte stämmer med de förhållanden som råder i det samhälle skolan verkar i. Den teoretiska modell om mänskligt beteende som kallas The Economic man, och som bygger på tanken att människan är rationell och nyttomaximerande för egen del, är t.ex. helt dominerande i samhällsdebatten. Att denna syn strider mot skolans målsättning är uppenbart.

    Men det finns ännu grövre exempel – och det från en medlem i regeringen som kan bli skolminister om Jan Björklund skulle tröttna.

    Centerpartiledaren Annie Lööf har på sin hemsida tipsat om att läsa Ayn Rands ‘Och världen skälvde’. Jag är inte medlem i Centerpartiet, men jag har läst boken.

    Enligt baksidestexten är bokens betydelse jämförbar med bibelns, och författaren anses vara en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare. Det är en väldigt utmanande presentation som gör att förväntningarna blir höga. Författarens klart uttryckta filosofi är att den enda moraliska skyldighet vi har som individer är att sträva efter den egna lyckan. Bokförlaget är Timbro. Man får väl anta att Svenskt Näringsliv, genom sitt bokförlag, vill sprida detta budskap [de verkar ha penningstarka sponsorer, som kan se att deras budskap sprids].

    Alla hjältar i boken beskrivs som intelligenta, strama och rakryggade, de har stål i sina grå eller blå ögon och ljust hår. De är alla ägare av stålverk, fabriker, järnvägar, oljefält, gruvor etc. och är genier. Deras utkonkurrerade medtävlare på marknaden är allierade med den korrupta politiska ledningen och beskrivs, tillsammans med dem, som feta slappa slashasar med grisögon, simmiga fiskögon eller grumliga bruna ögon och kallas genomgående för plundrarna.

    När hjältarna inte längre vill bli ‘plundrade’, d.v.s. betala skatt och hålla alla svaga och andra parasiter vid liv, flyr de till en hemlig dal i Klippiga bergen. Till hjältarnas skara hör också en sjörövare som flytt från Folkrepubliken Norge för att slippa betala skatt. Hans inverterade Robin Hood-motto är att stjäla från de fattiga och ge till de rika.

    Om någon av hjältarna skulle uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas av de andra som hjälpsamhet försäkrar han att så inte alls är fallet. Att ge, känna empati, förespråka mänskliga rättigheter etc. är uttryck för omoral.

    Bokens omslagsbild föreställer en atlet, som lik en Atlas bär jorden på sina axlar, och i bakgrunden strålar den uppstigande solen. Bilden ger mig associationer till fascistisk konst och propaganda liksom till den sovjetiska socialrealismen.  Atletens antika form och den uppgående solen gör att bilden skulle passa utmärkt som valaffisch för det nynazistiska partiet Gyllene gryning i Grekland.

    9175665565

    Frågan man ställer sig är om centerpartiledaren avser att säga upp det som brukar kallas samhällskontraktet.

    När det gäller klimatet vet vi, att om vi förbrukar jordens resurser i den takt vi gör nu, närmar vi oss en ‘tipping point’, en punkt bortom vilken ingen återvändo finns. Med Ayn Rand skulle vi på samma sätt närma oss en moralisk ‘tipping point’. Tyvärr är ju den politik som nu styr utvecklingen på väg i den riktning som Annie Lööf önskar.

    Jag har parallellt med Ayn Rands bok läst böcker om evolutionsforskning, hjärnforskning och om människans utveckling. Jag kan inte finna annat än att Rands moralsyn, och centerpartiets (?), strider mot människans natur. Det vore intressant att få synpunkter från några centerpartister. Det borde finnas åtminstone några som följt sin partiledares tips att läsa boken och som har synpunkter på den.”

    Kommentator Pär Engström kommenterar väldigt bra. Och precis som Kurt Wicke svarar:

    ”I min undervisning ställer jag kontinuerligt frågan ‘Hur måste man ha tänkt för att kunna säga så?’ (James Paul Gee). Jag menar att det den fråga som alla diskussioner åtminstone inom skolan borde börja med. Just Björklund är lätthanterlig, eftersom han själv förklarar sin ideologi rätt som det är. Det går en klar och tydlig mörkblå tråd från DN-artiklarna om den svenska skolans förfall till dagens utbildningspolitiska detaljbeslut. (jmfr. Matilda Wiklunds avhandling).

    Låt oss fortsätta i Ingemar Berglunds anda och alltid, alltid ställa frågan: vaffö gör di på detta viset?”

    Olle Zandéen:

    ”Ingemar Berglunds snabba karakteristik av Rands samhällssyn får mig att direkt associera till en alltför sällan citerad bok av Fredrik Reinfeldt: ‘Det sovande folket’ från 1993. Reinfeldt beskriver i en dystopi hur välfärdsstaten genom ”socialdemokratisk hjärntvätt” (s. 42) skapar ett folk av empatilösa, vegeterande ”sovhjärnor” där bara ”en liten exklusiv klubb /…/ nått insikt om att allt gått snett” (s. 38). Mot välfärdssamhället ställer han ”det civila samhället” och på sidan 112 formulerar han en enkel socialpolitik: ”De som lever på bidrag eller är ovilliga att acceptera erbjudna arbeten skall göra detta väl medvetna om att ingen standard garanteras. Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” (Kanske är inte arbetslinjen så långt från ”Arbeit mach Frei” och ”Jedem das Seine” som jag vill hoppas.) Vad gäller skolsystemet skriver Reinfeldt på sidan 69 att ”all produktion av barnomsorg och utbildning skall kunna drivas av enskilda och personalgrupper”.

    Sammanfattningsvis finns här ett nyliberalt idéprogram som inte står centerns efter – Reinfeldts tycks dessutom vara buret av ett starkt patos. Jag tror att det är ganska sällsynt att man överger den ideologiska grundsyn man erövrat i trettioårsåldern, särskilt när känsla och intellekt är starkt sammantvinnade till en formulerad samhällssyn. Kanske behöver Lööf inte söka sig över pölen – hennes sanning kan finnas på mycket närmre håll – i maktens centrum.”

    Katrine Kielos har skrivit om den ekonomiske mannen i ”Det enda könet”, se recension här.

  • k skriver:

    Kajsa Ekis Ekmans recension av Kielos bok:

    ”EN SLÄGGA MOT NYLIBERALISMEN

    Katrine Kielos visar i Det enda könet hur omtanke, inte egoism, driver världen framåt. Adam Smith som formulerade begreppet ”den osynliga handen” fick i själva verket maten serverad av mamma. Ett suveränt skrivet verk, anser Kajsa Ekis Ekman.

    Är ekonomin egentligen uppbyggd på en manlig norm? Det hävdar Katrine Kielos i sin nya bok Det enda könet – varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur detta faktum förstör ditt liv och världsekonomin. Först tycker jag att det låter ansträngt och dessutom mossigt, som en teori från 80-talet då man hade råd med såna här spörsmål.

    Men efter att ha läst Kielos bok är jag beredd att ändra åsikt. Det spelar faktiskt roll att homo economicus är en man! Kielos visar klart och tydligt varför detta misstag får konsekvenser för vårt sätt att tänka ekonomi. Hon börjar med ett mycket pedagogiskt exempel: Adam Smith, som formulerade begreppet ”den osynliga handen”: det vill säga, om bara var och en handlar efter egenintresse, så blir det bra för alla i slutändan. Men Adam Smith var själv en mammas gosse som aldrig flyttade hemifrån och fick maten serverad av sin mamma, som levde för att ta hand om honom.

    ”Utom räckhåll för den osynliga handen finns det osynliga könet” skriver Kielos. Omtanke, inte egoism, är den princip som driver världen framåt. Men denna omtanke är osynlig; trots att bakom varje egoist står en altruist, tas omsorgen inte med i beräkningarna som den grundläggande princip den faktiskt är. Inom ekonomin utgår man i stället från homo economicus – en ensam man på en öde ö, som alltid handlar utifrån egenintresse och maximal profit, som inte har känslor utan ”preferenser”, och som all- tid har ett fritt val oavsett hur hungrig eller desperat han är.

    Denna man är en total fiktion, visar Kielos. I verkligheten är pliktkänsla viktigare för människor än pengar, våra motiv är ofta dunkla och vi föredrar att inte förlora framför att vinna. Det blir plågsamt tydligt hur ekonomin i vår tid har ersatt psykologin som övergripande förklaringsmodell för det mänskliga beteendet – och hur vi därmed har blivit både dummare och andefattigare.

    Jag läser Det enda könet som en utveckling av de tankar Nina Björk lägger fram i Fria själar – även Kielos utgår från det nyfödda barnet, vars existens kräver omsorg. Och det här är något helt annat än Våldtäkt och romantik, Kielos första bok – den var en pamflett, det här är ett verk. Det är en suveränt skriven, och ovanligt lättläst, slägga mot den nyliberala människosynen.

    Boken har dock ett tillkortakommande och det är att Kielos inte kopplar denna varufierade människosyn till kapitalismens utveckling. Hon beskriver den, på klassiskt liberalt vis, som ett resultat av idéernas kamp: först Smith, sedan Keynes, sedan Chicagoskolan osv. Men idéerna uppkommer inte i ett vakuum, de är resultat av historiska och materiella processer.”

    Och så en mans – och nationalekonoms recension en aning gubbigt förfördelade!? Får man kristisera ekonomer?

  • k skriver:

    Ja, hoppas det är som Lars Pålsson Syll skriver:

    ”Marknadsfundamentalismens och nyliberalismens glansdagar verkar snart vara förbi. Tiden ömsar skinn och glömda idéer om demokrati och välfärd väcks åter till liv.

    Oh, ni marknadens matadorer! Ödets vagn löper förvisso inte på skenor, men er stund ska också komma. Som August Strindberg så riktigt konstaterade för snart hundrafemtio år sedan i Röda rummet – det här är olidligt.”

    Se också hans inlägg om professorn i ekonomi vid Harvard Greg Mankiw.

    Nyliberaler och marknadspåskyndare verkar vara lika fundamentalistiska som de de hävdar ser i svart och vitt.

  • k skriver:

    kristina_boreus Ali Esbati i ”Inramad hjärna”:

    ”Jag är numera redaktör för nättidskriften manifesttidsskrift.no. Häromdagen hade vi glädjen att publicera en artikel som står på tryck i senaste numret av svenska tidskriften Tiden. (Så den är på svenska). Jon Weman skriver om inpaketering av politiska budskap. Och om hur moderaternas nyligen avgångne propagandaminister Per Schlingmann gjorde sin läxa och lärde sig sälja in den ”nya” moderata världsbilden. Här finns mycket att observera och analysera för vänstern. Men Weman problematiserar också klokt möjligheten att plocka framgångsrecept rakt av.

    […] en annan pessimistisk implikation – att överförenklingar, förutbestämda manus och centralt dirigerade budskap faktiskt fungerar bäst. Och att det är ett mycket mindre problem för en priviligierad minoritet som vill upprätthålla ett ideologiskt herravälde, än för en folklig massrörelse.

    Författaren och professorn i statsvetenskap Kristina Boréus, som i sin bok Högervåg*) (1994) gjorde en av de första studierna av hur den svenska högern började etablera sina «ramar» i den offentliga debatten, skriver att kapitalägarnas intresse är endimensionellt, maximal vinst. Vilken politik som främjar det kan i princip räknas fram, varefter propagandan för denna politik kan lämnas över till experter på opinionsbildning. Arbetarklassen har å andra sidan mycket mer svårbestämbara intressen.Läs gärna aritkeln!

    Ja, människors behov och intressen är betydligt mer mångfacetterade än högern och ekonomisk vetenskap vill eller kan få dem till!?

    *) Om Boréus bok kan man läsa:

    ”This thesis is about the ideological change that took place in the public debate in Sweden in the period between 1969 and 1989, which was in all important respects a shift to the right. It is also about the struggle for power over hearts and minds constituted by attempts to control the use of language.

    The first purpose of the study is to investigate whether the shift to the right (”h6gervågen”) had resulted in the hegemony of neoliberalism as an ideology in public debate by the late 1980s and, if not, to assess the degree of penetration of that ideology. A number of analyses are conducted of mass media and other texts. While these indicate that there was a neoliberal breakthrough in a variety of debate fora in the early 1980s, and that it was well-established in most of those arenas by the end of the decade, they fail to demonstrate that it proved hegemonic in the sense in which the concept of hegemony is developed by the author. The study indicates that it was mainly those neoliberal ideas that were related to the economy and public sector that became established, rather than neoliberal ideas about justice, liberty, and so on. Nor was language usage brought entirely into line with neoliberalism, although the use of some terms was affected, including that of ”democracy”.

    The second purpose of the thesis is to analyze explicit attempts to influence language usage in connection with the shift to the right. The analysis demonstrated that, in the case of some terms, usage was challenged by writers associated with the right-wing Moderate Party of Sweden and employers associations.

    The results of the study are used to develop a discussion about changes in the distribution of power in Sweden. The different qualities that terms can have are worked out in order to demonstrate how the use of language works to constrain and facilitate ideological change.”

  • k skriver:

    filippainsta-200x300Dagens Arena i ”(M)odern politisk kommunikation”:

    ””Tram(s)igt inslag på tv ikväll från S! Om sossarna verkligen inte hänger med i att det är ett tufft läge eller vad som faktiskt sker för stora förbättringar och utveckling i sjukvärden är det konstigt och lite märkligt, zzz, zzz. Men om de (s)urar som ikväll på tv – mot bättre vetande – är det bara ojuste mot sthlmare och patienter! Det kanske inte är helt (s)uperseriöst…”

    Moderata hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt finns numera på Instagram. Och för oss i vänsterpressen som har haft svårigheter att någonsin få en kommentar när vi har bevakat landstingspolitiken upptäcker här en politiker som kommenterar både det ena och andra.

    Som i fallet ovan, där Filippa Reinfeldt kommenterar kritiken mot de överbelagda akutmottagningarna i Stockholm som SVT:s ABC har granskat de senaste dagarna. En överbeläggning som är så allvarlig att den nu har fått Socialstyrelsen att varna för att människor kan komma att dö för att de inte får rätt vård i tid.

    De överfulla vårdavdelningarna i Stockholm borde egentligen inte vara någon nyhet för sjukvårdslandstingsrådet. Redan 2007 slog landstingets egna revisorer larm om överbeläggningen. Socialstyrelsen har också i flera års tid kunnat ge exempel på hur överbeläggningarna leder till en risk för patienters hälsa. Som att Socialstyrelsen 2011 på Danderyds sjukhus hittade patienter med MRSA – sjukhussjukan – som vårdades i samma rum som personer som inte var smittade av bakterien.

    I ABC:s inslag säger Reinfeldt att landstingsfullmäktige har beslutat att renovera och bygga om flera akutmottagningar. Men det här är något som ligger flera år fram i tiden. Hittills finns inte ens detaljplaner på plats och en upphandling av byggentreprenör ska ske först nästa år.

    Patienter till akutvårdsavdelningarna kan därför även i framtiden räkna med att lastas av på parkeringsplatsen i stället för på ambulansplatsen. Och om sjukdomstillfället infaller vid en olycklig tidpunkt kan kostnaden bli ditt liv.

    Reinfeldts kommenterande på Instagram kan sett till det tyckas något o(m)dömeslöst.”

    Tips från Alliansfritt Sverige.

  • k skriver:

    Läs ”How GERM is infecting schools around the world”:

    ”Ten years ago — against all odds — Finland was ranked as the world’s top education nation. It was strange because in Finland education is seen as a public good accessible to all free of charge without standardized testing or competitive private schools. When I look around the world, I see competition, choice, and measuring of students and teachers as the main means to improve education. This market-based global movement has put many public schools at risk in the United States and many other countries, as well. But not in Finland.

    You may ask what has madeFinland’s schools so extraordinary. The answer has taken many by surprise. First, the Finns have never aimed to be the best in education but rather to have good schools for all of children. In other words, equity in education comes before a ‘race to the top’ mentality in national school reforms.

    Second, Finns have taken teachers and teaching seriously by requiring that all teachers must be well trained in academic universities. All teachers should enjoy professional autonomy and public trust in their work. As a consequence, teaching has been a popular career choice among young Finns for three decades now. Today the Finnish government invests 30 times more in professional development of its teachers and administrators than testing its students’ performance in schools.

    Third, Finnish educators have learned systematically from other countries how to reform education and improve teaching in schools. The United States has been a special source of inspiration to Finland since John Dewey a century ago. Such American educational innovations as cooperative learning, problem-based teaching and portfolio assessment are examples of the practices invented by teachers and researchers in the United States that are now commonly found in many Finnish classrooms.

    One thing that has struck me is how similar education systems are. Curricula are standardized to fit to international student tests; and students around the world study learning materials from global providers. Education reforms in different countries also follow similar patterns. So visible is this common way of improvement that I call it theGlobal Educational Reform Movement or GERM. It is like an epidemic that spreads and infects education systems through a virus. It travels with pundits, media and politicians. Education systems borrow policies from others and get infected. As a consequence, schools get ill, teachers don’t feel well, and kids learn less.

    GERM infections have various symptoms. The first symptom is more competition within education systems. Many reformers believe that the quality of education improves when schools compete against one another. In order to compete, schools need more autonomy, and with that autonomy comes the demand for accountability. School inspections, standardized testing of students, and evaluating teacher effectiveness are consequences of market-like competition in many school reforms today. Yet when schools compete against one another, they cooperate less.

    The second symptom of GERM is increased school choice. It essentially positions parents as consumers empowering them to select schools for their children from several options and thereby promotes market-style competition into the system as schools seek to attract those parents. More than two-thirds of OECD countries have increased school choice opportunities for families with the perceptions that market mechanisms in education would allow equal access to high-quality schooling for all. Increasing numbers of charter schools in the United States, secondary school academies in England, free schools in Sweden and private schools in Australia are examples of expanding school choice policies. Yet according to the OECD, nations pursuing such choice have seen both a decline in academic results and an increase in school segregation.

    The third sign of GERM is stronger accountability from schools and related standardized testing of students. Just as in the market place, many believe that holding teachers and schools accountable for students’ learning will lead to improved results. Today standardized test scores are the most common way of deciding whether schools are doing a good job. Teacher effectiveness that is measured using standardized tests is a related symptom of GERM. According to the Center for Public Education, standardized testing has increased teaching to the test, narrowed curricula to prioritize reading and mathematics, and distanced teaching from the art of pedagogy to mechanistic instruction.

    Healthy school systems are resistant to GERM and its inconvenient symptoms. In these countries, teaching remains an attractive career choice for young people. My niece Veera is a good example of this.

    Seven years ago, when she was graduating from a high school in Helsinki, she called me and asked my advice on how to get into the teacher education program in the university where I had been working as teacher educator earlier. I told her that as a straight-A graduate, she should feel comfortable with the entrance examination and be herself in the interview.

    In Finland primary school teacher education is a master’s level academic research-based degree similar to degrees in law, economics or medicine. She read required books, took the exam and was invited to the final interview where only the top candidates were selected. A month later, she called me in tears and told me she was not accepted. I asked her what was the toughest question in the interview. She said: “Why do you want to become a teacher when you could become a lawyer or doctor instead?”

    Afterwards she wrote me a letter about her interest in teaching. This is what she wrote: “First is the internal drive to help people to discover their strengths and talents, but also to realize their weaknesses and incompleteness. I want to be a teacher because I want to make a difference in children’s lives and for this country. My work with children has always been based on love and care, being gentle and creating personal relations with those with whom I work. This is the only way that I can think will give me fulfillment in my life.”

    The following spring she applied again. She was accepted from a ten-fold number of applicants and she recently earned her master’s degree as a primary school teacher. If the Finnish education system had been infected by GERM like many other countries, Veera and many of her peers would never have chosen teaching as their life career.

    Addressing pandemic disinterest in the teaching profession with Teach for America and Teach First programs may be a solution to local shortcomings but will not cure the systemic infections that cause current educational underperformance in many countries. We should instead restore the fundamental meaning and values of school education. Without public schools, our nations and communities are poorly equipped to value humanity, equality and democracy. I think we should not educate children to be similar according to a standardized metric but help them to discover their own talents and teach them to be different from one another. Diversity is richness in humanity and a condition for innovation.

    A growing number of students in Korea and Japan are taking their own lives because they can’t take the pressure by the adults anymore. Recent suicides of two 14-year-old Kenyan schoolgirls, Mercy Chebet and Sylvia Wanjiku, add a sad chapter in the book of the victims of GERM.

    We must stop the GERM that puts such a pressure on children in schools through competition, choice, and accountability. Choosing collaboration, equity and trust-based responsibility as the main drivers in education reforms enhance immunity of our school systems to stop GERM and have good school for all children.”

    Se också Diane Ravitch i Will school choice kill public education.

  • k skriver:

    Ingvar Persson i ”Lärarna måste få undervisa”:

    ”Gustav Fridolin och Miljöpartiet vill att lärarna ska få ägna sig åt att undervisa i stället för att fylla i papper. Dessutom tycker ­partiet att skolan behöver specialister som specialpedagoger, skolbibliotekarier och elevvärdar, och att läraren – som känner sina elever – ska få mandat att bestämma när det är dags att sätta in särskilt stöd.

    Sunt förnuft, utbrister nog de flesta. Det gäller inte minst den lärarkår som håller på att drunkna i administration. Under Björklunds år som utbildningsminister har pappersarbetet blivit mer och mer betungande.

    Ska elevernas resultat förbättras måste lärarnas tid användas för lektioner, inte till att fylla i listor och upprätta rapporter. Så långt borde inte ens ­utbildningsministern ha några invändningar.

    Och ska lärarna få ­utlopp för sin professionalitet behöver det ­finnas andra vuxna – till exempel bibliotekarier och specialpedagoger – som kan komplettera. Det borde till och med en finansminister förstå.

    Ändå går alltså utvecklingen åt rakt motsatt håll, och det är inte ­säkert att det bara beror på Jan Björklunds ­personliga entusiasm för betygsättning och sanktionssystem.

    En del av lärarnas växande pappers­arbete kan oväntat nog bero på att ­skolan är mindre centralstyrd.

    Eftersom kravet på nationella politiker och myndigheter är att alla barn ska ha rätt till en likvärdig utbildning innebär både kommunaliseringen och friskolorna att behovet att kontrollera bara växer. Och när utbildningskvalitet dessutom ska användas som medel

    i kampen om skolpengen blir doku­mentationen en resurs i konkurrensen.

    De sakerna brukar Miljöpartiet inte vilja ändra på.

    Ambitionen att minska skolkrånglet är utmärkt. Risken är bara att det kommer att visa sig svårare än det låter.

    Då borde frågan om specialpedagoger och andra vuxna vara lättare. Den ­handlar nämligen bara om pengar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Om flum i skolan och avprofessionaliseringen där…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: